Herre-Per (Bergmans översättning)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  De tre mostrarna Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Herre-Per
Tuppen och hönan i nötskogen  →


[ 220 ]

HERRE-PER.

Det var en gång ett fattigt folk. De hade ingenting utom tre söner. Vad de två äldsta hette, det vet jag inte, men den yngste hette Per. Då föräldrarna voro döda skulle barnen ärva dem, men det var inte annat att få än en gryta, en bakplåt och en katt. Den äldste, som skulle ha det bästa, han tog grytan: »När jag lånar bort grytan, så får jag alltid skrapa den», sa han. Den andre tog bakplåten: »För när jag lånar bort bakplåten, så får jag alltid en smakbulle», sa han. Men den yngste hade ingenting att välja på, ville han ha något, så måste det bli katten. »Om jag lånar bort katten, så får jag ingenting för den», sa han, »får katten en mjölkskvätt, så vill han ha den själv. Men jag vill ta den med mig ändå. Det är synd, att han skall gå här och fara illa.»

Så drogo bröderna ut i världen för att försöka sin lycka, och var och en tog sin väg. Men då den yngste hade gått en stund sa katten:

»Du skall nog få lön för det att du inte ville, att jag skulle bli kvar i den gamla stugan och fara illa. Nu skall jag gå bort i skogen och få fatt på några präktiga djur, sedan skall du gå opp på kungsgården som du ser där borta, och säga, att du kommer med en sändning till [ 221 ]kungen. När han då frågar vem den är ifrån skall du säga, att den är från Herre-Per.»

Ja, Per hade inte väntat länge förrän katten kom med en ren från skogen. Han hade sprungit upp i huvudet på renen och satt sig mellan hornen: »Går du nu inte rakt upp till kungsgården, så klöser jag ut ögonen på dig», sa han. Renen tordes då inte annat.

Då nu Per kom till kungsgården gick han in i köket med renen och sa: »Jag kommer med en liten sändning till kungen, om han inte vill försmå den.»

Kungen kom ut i köket, och då han fick se den stora, vackra renen blev han mycket glad.

»Men, käre min vän! Vem är det som skickar mig en så präktig sändning?» sa kungen.

»Jo, den kommer från Herre-Per!» sa gossen.

»Herre-Per!» sa kungen, »var är det nu igen han bor?»

Han tyckte det var skam, att han icke skulle känna en så rik karl. Men det ville gossen alls inte ut med. Han tordes det icke för husbonden sin, sa han. Då gav kungen Per mycket drickspengar och bad honom hälsa så mycket hem och framföra många tacksägelser för sändningen.

Den andra dagen gick katten återigen i skogen och sprang upp i huvudet på en hjort, satte sig mellan ögonen på honom och tvingade honom att gå till kungsgården. Där gick Per in i köket med honom och sa, att han kom med en liten sändning till kungen, om han inte ville försmå den. Kungen blev ännu mera glad åt hjorten, än [ 222 ]han hade blivit åt renen, och sporde återigen vem det var som kunde skicka honom en så präktig sändning.

»Den är från Herre-Per», sa gossen.

Men då kungen ville veta var Herre-Per bodde fick han samma svar som dagen förut, och den gången fick Per ännu mera drickspengar.

Tredje dagen kom katten med en älg. Då nu Per kom in i köket i kungsgården sa han, att han hade en liten sändning till kungen, om han inte ville försmå den. Kungen kom ut i köket, och då han fick se den stora, vackra älgen blev han så glad, att han icke visste vilket ben han skulle stå på, och den dagen gav han Per ännu mycket mycket mer drickspengar — det var visst hundra daler. Han ville nu äntligen veta var Herre-Per bodde och sporde om både ett och annat. Men gossen sa, att han rakt inte tordes säga honom det för husbonden sin, för han hade så strängeligen förbjudit honom det.

»Så bed då Herre-Per, att han tittar in till mig», sa kungen.

Ja, det skulle gossen göra, sa han.

Men då han kom ut ifrån kungsgården igen och träffade katten sa Per: »Jo, du har ställt bra till för mig, du! Nu vill kungen, att jag skall besöka honom, och jag har ju inte annat än de här paltorna jag går och slår i.»

»Å, var inte rädd för det», sa katten, »om tre dagar skall du få hästar och vagn och så fina kläder, att guldet skall drypa av dig. Sedan kan du nog besöka kungen.

Men om allt vad du ser hos kungen skall du säga, att [ 223 ]
Kungen kom ut i köket, och då han fick se den stora renen, blev han mycket glad.
[ 224 ]du har det mycket finare och präktigare hemma, det får

du inte glömma.»

Nej, det skulle Per nog komma ihåg, mente han.

Då nu de tre dagarna voro förbi kom katten med vagn och hästar och kläder och allt vad Per behövde. Alltsammans var så fint, att ingen hade sett maken förr. Så reste han och katten sprang med. Kungen tog både gott och väl emot honom. Men vad kungen än bjöd honom och vad han än visade honom, så sa Per, att det kunde nog vara bra, men han hade ändå mycket präktigare och finare hemma. Kungen tyckte inte om detta, men Per höll i sig, och till sist blev kungen så ond, att han inte kunde styra sig längre.

»Nu vill jag fara med dig hem», sa kungen, »och se om det är sant, att du har så mycket bättre och finare. Men ljuger du, så Gud nåde dig, jag säger inte mera, jag!»

»Jo, du har ställt till det bra åt mig!» sa Per till katten, »nu vill kungen fara med mig hem. Men mitt hem, det är nog inte lätt att finna, det.»

»Å, bry dig inte om det», sa katten, »res du bara efter där jag springer före.» Så reste de: först Per, som körde efter där katten sprang före, och så kungen med alla sina.

Då de hade kört ett gott stycke kommo de till en stor skock vackra får; de hade ull så lång, att den nådde nästan till jorden.

»Vill du säga, att den där fårskocken är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få den här silverskeden», sa katten till vallpojken. Silverskeden hade han [ 225 ]tagit med sig från kungsgården. Ja, det ville pojken gärna göra.

Då nu kungen kom sa han till vallgossen: »Aldrig har jag då sett en så stor och vacker fårskock! Vem äger den, min lille gosse?»

»Det är Herre-Pers», sa gossen.

Om en liten stund kommo de till en stor hjord vackra, bläsiga kor; de voro så feta, att det blänkte av dem.

»Vill du säga, att den där boskapen är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få den här silversleven», sa katten till vallflickan. Silversleven hade han också tagit med sig från kungsgården.

»Ja, gärna», sa vallflickan.

Då nu kungen kom blev han rent förundrad över den stora, vackra boskapen. Så vacker boskap tyckte han, att han aldrig hade sett förr, och så frågade han flickan som gick och vallade vem som ägde den bläsiga boskapen?

»Å, det är Herre-Pers!» sa flickan.

Så reste de litet igen, och så kommo de till en stor, stor flock med hästar. Det var de vackraste hästar man kunde se, stora och feta, och sex av var färg, både röda, blacka och svarta.

»Vill du säga, att den där hästflocken är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få det här silverstopet», sa katten till vallgossen. Stopet hade han också tagit med från kungsgården. Ja, det ville han nog, sa han.

Då nu kungen kom blev han alldeles förundrad över den stora och vackra hästflocken; för sådana hästar [ 226 ]hade han aldrig sett maken till, sa han. Han sporde då vallgossen vem de röda och blacka och svarta hästarna tillhörde.

»Det är Herre-Pers», sa gossen.

Då de nu hade rest ett gott stycke till kommo de till ett slott. Först var där en port av mässing, så en av silver och så en av guld. Själva slottet var av silver och så blankt, att det stack i ögonen, ty solen sken på det just som de kommo fram. Där gingo de in, och där skulle Per säga att han bodde, sa katten. Inuti var slottet ännu präktigare än utanpå. Allting var av rent guld, både stolar och bord och bänkar. Då kungen hade gått omkring och besett allt, stort och smått, skämdes han mycket.

»Ja, Herre-Per har det finare än jag, det är inte värt att neka till det», sa han, och så ville han resa igen. Men Per bad honom dröja och spisa kväll med sig, och det gjorde kungen, men sur och gramse var han hela tiden. Medan de sutto till bords kom trollet som ägde slottet och bultade på porten.

»Vem är det som äter min mat och dricker mitt mjöd som svin här inne?» ropade trollet.

Så snart katten hörde honom sprang han ut till porten.

»Vänta litet, så skall jag tala om för dig hur bonden bär sig åt med vinterrågen», sa katten. »Först plöjer bonden sin åker», sa han, »så gödslar han, och så plöjer han igen.»

I detsamma gick solen upp.

[ 227 ]»Se dig om, så skall du få se den vackra, dejiiga jungfrun bakom dig!» sa katten till trollet.

När trollet vände sig om fick det se solen, och då sprack det.

»Nu är allt detta ditt», sa katten till Herre-Per, »nu skall du hugga huvudet av mig! Det är det enda jag begär av dig för det som jag gjort för dig.»

»Nej», sa Herre-Per, »det vill jag alls inte göra.»

»Jo», sa katten, »gör du inte det, så klöser jag ut ögonen på dig.»

Ja, då måste Herre-Per göra det, hur ogärna han än ville, och så högg han huvudet av katten. Men i detsamma blev denna förvandlad till den vackraste prinsessa man kunde se, så att Herre-Per blev alldeles förälskad i henne.

»Ja, denna härlighet har varit min förr», sa prinsessan, »men trollet där har förhäxat mig, så att jag måste vara katt hos dina föräldrar. Nu får du göra hur du vill, om du vill ta mig till din drottning eller inte. För nu är du kung över hela riket», sa prinsessan.

Å jo, det kunde väl hända, att Herre-Per ville ha henne till drottning. Så blev där bröllop och gästabud i åtta dagar, och sedan var jag inte längre med Herre-Per och hans drottning.