Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 10
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 11
Kapitel 12  →


[ 74 ]

XI.

»Kom in!» sade kvinnan, och jag gick in. Så säger hon:

»Ta' en stol och sätt dig.»

Jag gjorde så. Hon betraktade mig från topp till tå med sina små, tindrande ögon, och så sade hon:

»Va' heter du?›

»Sarah Williams.»

»Var ä' du ifrån? Nå'nstans här på trakten?›

»Nej, från Hookerville, sju mil längre ner. Jag ha' gått hela dagen och ä' alldeles uttröttad.»

»Och hungrig också kan jag tro. Jag ska' sätta fram lite' mat åt dig.»

»Nej, tack, frun, jag ä' inte hungrig. Jag var så hungrig, så jag måste stanna två mil längre ner vid en gård, så nu ä' jag inte hungrig. De' ä' därför jag kommer så sent. Min mor ligger sjuk å har inte nå' pengar eller nå'nting, å därför ska' jag gå å tala med morbror Abner Moore. Han bor i övre ändan av staden, säger hon. Jag ha' aldrig varit här förr. Känner ni honom?»

»Nej. Jag känner inte allihopa här än — jag har inte bott här fullt två veckor. De' ä' bra långt härifrån å till övre ändan av sta'n. De” ä' bäst du stannar här i natt. Ta av dig huvan.»

»Nej», svarade jag; »jag ska' vila en stund, tänker jag, å sedan fortsätta. Jag ä' inte rädd för mörkret.»

Hon sade, att hon inte ville låta mig gå ensam, utan hennes man skulle komma hem om en liten stund, kanske om en och en halv timme, och då skulle hon säga till honom att gå med mig. Därpå började hon tala om sin man och om sina släktingar längre upp efter floden och [ 75 ]om sina släktingar längre ner efter floden och om huru mycket bättre de hade haft det förut, och att de inte visste, om de inte hade gjort ett misstag, när de foro dit till staden i stället för att stanna där de voro — och så vidare och så vidare, tills jag trodde, att det var jag som hade gjort ett misstag, då jag kom till henne för att få höra, vad som försiggick i staden; men snart kom hon in på historien om farsgubben och mordet, och då var jag mycket belåten med att hon pladdrade på. Hon talade om, huru Tom Sawyer och jag hade funnit sex tusen dollars — bara att hon gjorde det till tio tusen — och allt vad hon visste om farsgubben och om vilken eländig stackare han var och om vilken eländig stackare jag var och till slut kom hon fram till berättelsen om, huru jag blev mördad. Jag sade:

»Vem va' de', som gjorde de'? Vi ha' hört mycke' om de där sakerna nere i Hookerville, men vi vet inte, vem de' va', som mördade Huck Finn.»

»Ja, jag tänker, de' ä' nog en stor mängd människor här, som skulle önska veta, vem de' va', som mördade honom. Några tro, att gubben Finn gjorde de' själv.»

»Åh! Säger ni de?»

»Nästan varenda en trodde så genast. Hon kan aldrig tro, huru nära de' va', att han hade blivit lynchad. Men innan kvällen hade de ändrat mening å trodde, att de' va' en förrymd neger, som hette Jim, som hade gjort de'.»

»Ja, men han…»

Jag hejdade mig. Jag ansåg det vara bäst för mig att tiga. Hon gick på och pratade och märkte inte, att jag hade tänkt säga någonting.

»Niggern rymde just samma kväll, som Huck Finn blev mördad. Å de' ä' utsatt en belöning åt den, som kniper honom — tre hundra dollars. Gubben kom in till sta'n, ser du, morgonen efter mordet å talade om det å var med de andra på ångfärjan, då dom va' ute och [ 76 ]letade efter liket, men strax efteråt rymde han. Innan kvällen kom, hade dom beslutat sig för att lyncha honom, men han var sin kos, ser du. Och dagen därpå fann dom, att niggern hade rymt, å att ingen hade sett honom sedan klockan tio på kvällen samma dag mordet begicks. Därför höll dom honom för de', ser du, å just som dom hade blivit övertygade om de', kommer gubben tillbaka dagen därpå å gick till domaren Thatcher å väsnades å bråkade om att få pengar för att söka efter niggern i hela Illinois. Domaren gav honom lite' pengar, å på aftonen söp han 'sig full å for omkring här å bråkade till ända efter midnatt tillsammans med ett par främmande karlar, som sågo riktigt stygga ut, å så gav han sig i väg härifrån tillsammans med dom. Å sedan ha' han inte varit här någe', å dom tror inte att han kommer tillbaka hit, förrän rumore' om allt de' här ha' lagt sig lite', för nu tror dom, att de' ä' han, som har mördat pojken sin men ställt till så, att folk skulle tro, att nå' tjuvar ha gjort de', för då skulle han få Hucks pengar utan att behöva bråka å processa om dom. Man säger, att man mycke' väl kunde vänta sig nå' slikt av honom. Men han ä' slug, han, tror jag. Om han inte kommer tillbaka på ett år, kan han vara lugn. Man kan inte bevisa nå' mot honom, ser du; allting kommer att vara lugnt å tyst då, å han kommer att dra av med Hucks pengar så lätt som aldrig de'.»

»De' tror jag också, vet frun. Jag kan inte se, va' som ska' kunna hindra honom. Ä' de' ingen mer nu, som tror, att niggern har gjort de'?»

»Joo då, de' finns en å annan, som tror de' än. Men dom kommer ganska snart att knipa niggern nu, å kanske dom då kan skrämma honom att bekänna.»

»Håå, förföljer man honom än?»

»Så dum du kan vara! Kan en människa plocka upp tre hundra dollars på gatan vad dag som helst? Några tro, att niggern inte ä' långt härifrån, å jag ä' en av dom [ 77 ]— fast jag inte ha' sagt de' till nå' många. För några dar se'n talte jag om de' me' ett gammalt par, som bor hära nära intill, å dom råkade säga, att dom undra' över att knappast någon enda nå'nsin far över till ön där borta, som dom kallar för Jacksons ö. Bor de' ingen där? frågade jag. Nej, ingen, svarade dom. Jag sa' inte nå' mera, men här hade jag fått nå' att tänka på. Jag var nästan alldeles säker på, att jag hade sett rök där borta, ungefär vid ändan av ön, så där en eller två dar förut, å då säger jag till mig själv, att man ska' få si, att niggern håller sig gömd där; åtminstone, säger jag, kan de' vara lönt att fara dit å si efter. Jag ha' inte sitt nå'n rök där sedan, så de' kan nog hända, att han har gett sig av därifrån, om de' va' han, men gubben min ska' fara dit — han å en annan karl. Han ha' varit uppför floden, men han kom tillbaka i dag, å jag talte om de för honom genast han kom hem för två timmar se'n.»

Jag hade blivit så orolig, att jag inte kunde sitta stilla. Jag måste få någonting att sysselsätta händerna med, och därför tog jag upp en synål frän bordet och började träda tråden i den. Men händerna skakade, och det gick mycket klent för mig. Då kvinnan slutade att prata, såg jag upp, och då satt hon och såg på mig med en nyfiken min, och hon smålog. Jag lade ifrån mig nål och tråd och låtsade vara intresserad — och det var jag också — och sade:

»Tre hundra dolllars ä' mycke' pengar, de? Jag önskar mor min kunde få de'. Ska' er man ge sig av dit i kväll?»

»Ja visst. Han gick upp i sta'n me' den där karlen jag talade om för att skaffa sig en båt å försöka få låna en bössa till. Dom ger sig av efter midnatt.»

»Kunde dom inte si bättre, om dom väntade, tills de' blir ljust?»

»Jo visst! Men kunde inte niggern si bättre han [ 78 ]också då? Efter midnatt ligger han sannolikt å sover, å dom kan smyga sig fram genom skogen å söka upp hans lägereld så mycket bättre, sedan de' blivit mörkt, om han har någon.»

»De' tänkte jag inte på.»

»Va' sa' du du hette nu igen, stumpan?»

»M-Mary Williams.»

Men huru det var, så föll det mig in, att jag inte hade sagt Mary förut, så jag såg inte upp; jag var rädd, att jag hade sagt Sarah, så jag kände mig i klämman och var rädd, att det syntes på mig också. Jag önskade, att kvinnan skulle säga någonting mera; ju längre hon satt tyst, desto obehagligare kände jag mig till mods. Men så sade hon:

»Ja men, kära du, jag tyckte du sa' Sarah genast du kom in.»

»Ja, de' gjorde jag, frun. Sarah Mary Williams. Sarah ä' mitt första namn. Somliga kallar mig för Sarah, å somliga kallar mig för Mary.»

»Åh, å' de' så?»

»Ja, frun.»

Jag kände mig lugnare nu, men jag önskade ändå, att jag vore ute därifrån. Jag kunde inte se upp än.

Nu började kvinnan tala om, huru svåra tider det var, och huru eländigt de hade det, och huru råttorna voro så oförskämda och närgångna, som om de ägde huset, och så vidare och så vidare, och under tiden hämtade jag mig igen.

Hon hade rätt i vad hon sade om råttorna. Man kunde litet emellan se någon av dem sticka ut nosen genom ett hål i en vrå. Hon sade, att hon alltid måste ha någonting till hands att kasta på dem, när hon var ensam, för att få ro för dem. Hon visade mig en blystång, hopviken till en knut, och sade, att hon i allmänhet kunde skjuta ganska bra med den, men hon hade vrickat armen för ett par dar sedan och visste inte, [ 79 ]om hon kunde kasta så säkert nu. Men hon passade på tillfället, och om en stund fyrade hon av mot en råtta, men träffade långt på sidan om målet och jämrade sig för att det gjorde så ont i hennes arm. Hon bad därför mig, att jag skulle försöka min lycka nästa gång. Jag ville komma i väg, innan hennes man kom tillbaka, men det låtsade jag naturligtvis icke om. Jag tog blyklumpen, och den första råtta, som visade sin nos, drammade jag till mot, och hade hon stannat där hon var, skulle hon hava blivit en ganska sjuk råtta. Kvinnan sade, att jag gjorde min sak alldeles förträffligt, och hon trodde nog jag skulle träffa nästa gång. Hon gick och tog upp blyklumpen och bar den tillbaka, och hon kom med en garnhärva och bad att jag skulle hjälpa henne med den. Jag höll upp händerna, och hon trädde härvan över dem under det hon gick på och talade om sina och sin mans förhållanden. Men hon avbröt sig och sade:

»Håll ögonen på råttorna. De' ä' bäst du har blyklumpen i knäna tillreds.»

I detsamma kastade hon blyklumpen i knäna på mig och jag slog tillsammans knäna för att ta emot den, och hon gick an och pratade. Men bara en liten stund, så tog hon ifrån mig härfvan och såg mig rätt in i ansiktet, men mycket gladlynt och sade:

»Siså, säg mig nu vad du verkligen heter!»

»Va' — va' menar frun?»

»Va' ä' ditt rätta namn? Ä' de' Bill eller Bob eller Tom — eller va' ä' de'?»

»Jag skakade som ett löv, och jag visste knappast, vad skulle göra. Men så sade jag:

»Var snäll och inte gör spektakel av en stackars flicka. Om jag är i vägen här, så ska' jag genast…»

»Nej, de' ska' du inte. Sätt dig nu, å stanna där du ä'. Jag ska' inte göra dig nå' ont, å inte ska' jag [ 80 ]skvallra på dig heller. Tala du bara om din hemlighet för mig å lita på mig. Jag ska' inte tala om den, å jag ska' till och med hjälpa dig, å de' ska gubben min också, om du vill å behöver de'. Jag begriper nog — du ä' en förrymd lärpojke, å de' ä' allt. Va' ä' de' att bry sig om? De' ä' inge' ont i de'. Du har blivit illa behandlad å då beslöt du dig för att rymma. Gud välsigne dig, barn, inte vill jag förråda dig. Tala nu bara om allting för mig, så ä' du en snäll gosse.»

Jag sade då, att det inte tjänade något till att förställa mig längre, och jag ville lätta samvetet och tala om allting för henne, men hon finge bara inte glömma sitt löfte. Jag berättade för henne, att min fader och min moder voro döda, och genom myndigheternas försorg hade jag kommit till en gammal elak lantbrukare trettio mil från floden, och han hade behandlat mig så illa, att jag inte kunde stå ut med det längre; så for han bort och skulle bli borta ett par dagar, och då begagnade jag tillfället och tog några av hans dotters gamla kläder och gav mig av därifrån, och jag hade hållit på i tre nätter med de trettio milen; jag hade gått på nätterna och gömt mig och legat och sovit om dagarna, och den påse med bröd och kött jag haft med mig därifrån hade räckt hela vägen och jag hade fullt upp. Jag sade, att jag trodde, att min morbror Abner Moore skulle taga vård om mig, och det var orsaken, varför jag begivit mig hit till Gosen.

»Gosen, kära barn! Inte ä' de' här Gosen. De' här ä' S:t Petersburg. Gosen ligger tio mil längre upp efter floden. Vem har sagt dig, att de' här ä' Gosen?»

»Jo, de' va en karl, som jag mötte i dag på morgonen, just som jag skulle gå in i skogen som vanligt för att lägga mig å sova. Han sa', att jag skulle gå åt höger, där vägen delade sig, å då hade jag fem mil kvar till Gosen.»

[ 81 ]»Han måtte ha varit full. Han sa' dig ju alldeles tvärtom, som de' ä'.»

»Ja, han bar sig åt, som om han hade varit full, men de' gör ingenting nu, å nu ska' jag väl ge mig i väg igen, så kommer jag till Gosen, innan de' blir ljust.»

»Vänta en minut. Jag ska' leta fram lite till mat åt dig. Du kan nog behöva de'.»

Så satte hon fram litet mat och sade:

»Hör du — om en ko ligger å reser sig upp, vilken ända stiger hon först opp me'? Nåå, svara genast — stå inte å fundera. Vilken ända stiger hon opp först me'?»

»Bakändan, frun.»

»Nå, än en häst då?»

»Framändan, frun.»

»På vilken sida av ett träd växer det mest mossa?»

»På norra sidan.»

»Om femton kor ä' ute på bete, huru många av dem gå med huvudet pekande åt samma håll?»

»Alla femton, frun.»

»Nå, jag tror, att du har bott på landet. Jag tänkte du kanske hade för dig nå' nytt spektakel me' mig. Så, säg mig nu, va' du verkligen heter.»

»George Peters, frun.»

»Nå, försök att komma ihåg de' nu. Glöm de' inte, så du säger, att du heter Elexander, innan du går, å sedan söker reda dig med att säga, att det är George Elexander, när jag får dig i fällan. Åh försök inte att kugga kvinnor me' den där gamla kalikåklänningen. Du spelar flicka som en stackare, men kanske du kan narra karlar. Åh Gud välsigne dig, barn, när du ska' trä' på en synål, ska' du inte hålla tråden 'stilla å sticka nålen på den, utan du ska' hålla stilla nålen å sticka tråden i den — så gör en kvinna nästan alltid, men en [ 82 ]karl, han gör de' alltid på de' andra sättet. Å när du kastar på en råtta eller på nå'nting annat, ska' du resa dig upp på tå å räcka upp handen över huvudet så bekvämt du kan å kasta sex eller sju fot på sidan om råttan. Armen ska' du hålla rak ända från axeln, som om han vände sig på ett gångjärn — som flickorna göra; inte kröka handleden å armbågen å med armen förd åt sidan som en pojke. Å kom ihåg, att när en flicka försöker fånga upp någonting i sina knän, så för hon knäna åtskils — hon slår inte ihop dem, som du gjorde, när du skulle ta emot blyklumpen. Jag började på å ana, att du var en pojke, när du höll på å träda på synålen, å jag hittade på de' andra bara för att göra mig säker. Å ge dig nu i väg, Sara Mary Williams George Elexander Peters, till din morbror, å om du råkar ut för nå' obehag, så skicka bud till fru Judith Lofins — de' ä' jag, de' — jag ska' göra va' jag kan för att få dig ur klämman. Följ vägen efter floden hela tiden, å nästa gång du ger dig ut efter vägarna, ska' du ta skor å strumpor me' dig. Vägarna här vid floden ä' steniga, å dina fötter kommer att fara illa, innan du kommer fram till Gosen, tänker jag.»

Jag gick uppför stranden ungefär femtio famnar och sedan vände jag om i mina egna spår och smög mig tillbaka till det ställe, där kanoten låg ett gott stycke nedan för huset. Jag hoppade i och gav mig i väg med väldig fart. Jag rodde så långt upp mot strömmen, att jag skulle komma till övre ändan av ön, och så började jag ro över. Bahytten tog jag av mig för jag ville inte ha några skygglappar. Då jag var omkring mitt i floden, hörde jag klockan börja slå; jag stannade då och lyssnade; ljudet kom svagt över vattnet, men ändå tydligt — elva slag.

Då jag nådde fram till övre ändan av ön, stannade jag inte för att flåsa ut, ehuru jag knappast kunde dra andan, utan dök av in i skogen, dit mitt gamla läger [ 83 ]brukade vara, och tände där en duktig eld på ett högt beläget och torrt ställe.

Därpå hoppade jag i kanoten igen och kilade av så fort jag någonsin kunde utför floden till vårt läger en och en halv mil längre ned. Jag lade i land och gnodde i väg genom skogen och uppför åsen och in i grottan. Där låg Jim och sov gott på marken. Jag väckte honom och sade: »Opp med dig å raska på, Jim! De' ä' inte en minut att förlora. Dom ä' efter oss!»

Jim gjorde aldrig några frågor, han sade aldrig ett ord men det sätt varpå han arbetade under nästa halvtimme, visade ändå, huru rädd han var. Efter den tiden var allting vi ägde här i världen nere på flotten, och den låg färdig att skjutas ut ur den lilla av alar överväxta bukt, där den låg gömd. Det första vi gjort var att vi släckt ut lägerelden vid grottan, och sedan visade vi inte så mycket som ett ljus utanför henne.

Jag rodde ut med kanoten ett litet stycke från stranden för att se mig för, men om det också fanns en båt i närheten, kunde jag inte se den, för det är inte gott att se någonting i skuggan bara vid ljuset från stjärnorna. Sedan togo vi ut flotten och smögo oss nedför i skuggan förbi nedre ändan av ön, alldeles tysta och utan att säga ett enda ord.