Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 11
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 12
Kapitel 13  →


[ 83 ]

XII.

Klockan måtte ha varit nära ett, då vi äntligen hade kommit nedanför ön, och vi tyckte, att flotten gick förfärligt långsamt. Om en båt skulle komma, tänkte vi gå över i kanoten och av alla krafter ro till Illinois-stranden, men det var väl för oss, att ingen båt kom, för vi hade inte tänkt på, att lägga bössan i kanoten eller en långrev eller någonting att äta. Vi hade [ 84 ]alldeles för mycket bråttom för att tänka på någonting sådant. Men inte var det klokt av oss att så där lägga allting på flotten.

Om männen komme till ön, tänkte jag, att de skulle finna den lägereld, jag hade tänt och lägga sig och vänta där hela natten, att Jim skulle komma dit. Hur som helst kommo de icke efter oss, och om de icke blevo narrade av att jag tände elden, var det inte mitt fel. Jag spelade dem ett så gott spratt jag någonsin kunde.

Då den första strimman av dagen 'började visa sig, gjorde vi fast vid en »tow-head» i en stor bukt på Illinois-sidan och höggo av bomullsträdsgrenar med yxan och gömde undan flotten med dem, så det såg ut, som om det hade varit ett jordras där. En »tow-head» är en sandbank, på vilken det växer bomullsträd så tätt som pinnarna på en harv.

Vi hade berg på Missouri-sidan och tät skog på Illinois-sidan, och djupaste strömfåran gick på det stället på Missouri-sidan, så vi voro inte rädda för att möta någon. Där lågo vi hela dagen och sågo på, huru flottar och ångbåtar ilade ned utefter Missouri-stranden, och huru de uppåt-gående ångbåtarna kämpade mot den väldiga floden mitt ute på den. Jag berättade för Jim hela mitt äventyr och mitt samtal med kvinnan, och Jim sade, att hon hade huvudet på skaftet, och att om hon hade givit sig ut efter oss, skulle inte hon ha satt sig och vaktat på en lägereld — nej, minsann, hon hade tagit en hund med sig, hon. Nå. varför kunde hon inte säga åt sin man, då, att ha skulle ta en hund med sig? frågade jag. Jim sade att han kunde hålla om, att hon tänkte på det, då männen voro färdiga att ge sig i väg, och han gissade, att de hade gått upp i staden för att skaffa sig en hund och därigenom hade de förlorat tiden, för annars skulle vi inte ha suttit här på sandbanken sexton eller [ 85 ]sjutton mil nedanför staden — nej, sannerligen hade vi inte då varit tillbaka i samma gamla stad igen. Då sade jag, att jag inte brydde mig om, vad orsaken var, att de inte hade knipit oss, så länge de inte hade gjort det.

Då det började bli mörkt, stucko vi ut huvudet genom de täta bomullsbuskarna och tittade uppåt och neråt och mitt över; ingenting var i sikte; och då tog Jim lös några av de översta bräderna på flotten och byggde oss ett trevligt skjul att krypa in i, då det var för varmt eller regnade, och för att hålla sakerna torra. Jim gjorde ett golv också i skjulet, som höjde sig en fot eller något mera över flottens yta, så att täckena och de andra sakerna inte kunde nås av ångbåtsvågorna. Alldeles i mitten av skjulet lade vi ett omkring fem eller sex tum tjockt lager av jord med en ram runt omkring för att hålla den på sin plats; där skulle vi ha elden i slaskväder eller när det var kyligt, och som skjulet var runt omkring den, skulle ingen kunna se den. Vi gjorde oss en reservstyråra också, för att en av de andra kunde brytas av på en sjunken drivvedsstock eller någonting annat. Vi satte upp en kort, i övre ändan gaffelformad käpp att hänga den gamla lyktan på, därför att vi alltid måste tända lyktan, när vi sågo en ångbåt komma nedför floden, för att han inte skulle styra på oss; men för de uppgående ångbåtarna behövde vi inte ha något ljus, om vi inte såge, att vi låge alldeles i vägen för dem, ty ännu stod vattnet ganska högt och mycket låga bankar stodo ännu litet under vatten, varför de uppåt gående ångbåtarna inte alltid höllo sig i djupaste strömfåran, utan sökte upp späkare vatten.

Den andra natten drevo vi i sju åtta timmar med strömmen, som gick mer än fyra mil i timmen. Vi fångade fisk och språkade med varandra och badade då och då för att hålla borta sömnen. Det var nästan [ 86 ]högtidligt att så där driva utför den stora, tysta floden, liggande på ryggen och tittande upp mot stjärnorna, och vi ville aldrig tala högt, och det var inte ofta, som vi skrattade riktigt, vi bara småskrattade försiktigt. Det var utomordentligt härligt väder i allmänhet, och ingenting särskilt märkvärdigt hände oss vare sig den natten eller den nästa eller den därpå följande.

Varenda natt foro vi förbi städer, av vilka några lågo långt borta på de svarta bergssluttningarna och endast sågo ut som en hop av tindrande ljus — vi kunde inte urskilja ett enda hus. Femte natten passerade vi S:t Louis och det såg ut, som hela världen varit upplyst. I S:t Petersburg brukade man säga, att det fanns tjugu eller trettio tusen människor i S:t Louis, men jag trodde aldrig, att det var sant, förrän jag klockan två denna stilla natt fick syn på denna underbara massa av ljus. Det hördes icke ett enda ljud; alla lågo och sovo.

Jag brukade nu varenda kväll smyga mig i land innemot klockan tio vid någon liten stad och köpa för tio eller femton cents mjöl eller fläsk eller annat att äta, och ibland knyckte jag en höna, som inte satt bekvämt på sin käpp. Farsgubben sade alltid, att man alltid skulle ta en höna, när man hade tillfälle till det, för om man inte behövde henne själv, kunde man lätt finna någon annan, som behövde henne, och en god handling glömmes aldrig. Men aldrig såg jag någon gång, att inte gubben behövde hönan själv, fast så brukade han då alltid säga.

På morgnarna, innan det blev ljust, brukade jag smyga mig in på åkrarna och lånade en vattenmelon eller en pumpa eller en kålrot eller lite majs eller något annat sådan där. Gubben sade alltid, att det inte var något orätt i att låna saker, om man bara tänkte lämna igen dem någon gång längre fram, men fru Douglas sade, att det endast var ett bättre namn på att stjäla och [ 87 ]att ingen anständig människa gjorde det. Jim sade, att han tyckte, att frun hade rätt till en del och att gubben hade rätt till en del, så att det bästa vore, att vi toge bort från listan två eller tre saker och beslöte, att vi aldrig skulle låna dem mera — då trodde han, det inte var någon orätt att låna de andra. Det där allt talade vi om en natt, då vi drevo nedför floden, och vi försökte besluta oss för vad vi skulle utesluta, antingen vattenmelonerna eller pumporna eller svampmelonerna eller någonting annat. Men inemot dagningen hade vi fått allt avgjort till vår belåtenhet, i det vi beslutat att inte ta vildäpplen och dadelplommon. Vi hade inte känt oss riktigt bra till mods förut, men nu voro vi alldeles lugna. Jag var glad över det sätt, varpå vi hade avgjort saken också, för vildäpplen äro aldrig goda och dadelplommon skulle ännu inte bli mogna på ett par tre månader.

Vi sköto då och då en vattenfågel, som stigit opp för tidigt på morgonen eller inte gått till sängs nog tidigt på kvällen. Allt som allt levde vi ganska högt.

Femte natten nedanför S:t Louis fingo vi efter midnatt en svår storm med åska och blixtar, och regnet strömmade ner som ett vattenfall. Vi höllo oss inne i skjulet och läto flotten sköta sig själv. Då blixtarna lyste till, sågo vi framför oss den stora, raka floden och höga, klippiga stränder på båda sidorna. Om en stund sade jag: »Hallå, Jim! Titta där!» Det var en ångbåt, som hade rännt opp på en klippa. Vi drevo rakt ned på den. Vid skenet av blixtarna sågo vi den mycket tydligt. Den låg över betydligt med en del av sitt övre däck ovan vatten, och man kunde klart och tydligt se vartenda skorstensstag, och en stol vid den stora klockan, med en gammal slokhatt hängande på ryggstödet, syntes vid blixtarna.

Nå, som det var så där mitt i natten och stormigt och allting så hemlighetsfullt, kände jag det alldeles på [ 88 ]samma sätt som varje annan gosse skulle hava känt, när såg vraket ligga där så sorgligt och ensamt mitt i floden. Jag hade lust att gå ombord på det och titta mig omkring litet för att se efter vad som fanns där. Jag sade därför:

»Kom, vi gå ombord, Jim!»

Men på det örat ville Jim inte höra genast. Han sade

»Jag har inte nå'n lust att gå å tokas på nå' vrak. Vi ha' de' sjutton så bra har, å vi ska' icke låta inleda oss i frestelse, som det heter i bibeln. De' ä' sannolikt en vaktare på vraket.»

»Mormor din ä' vaktare, hon!» sade jag; »de' ä' ingenting att vakta där annat än kajutan å styrhytten, å tror du, att nå'n vill riskera livet för en kajuta å en styrhytt en så'n natt som de' här, då vraket kan brytas sönder å sjunka va' minut som helst?» Jim kunde inte svara någonting på det, så han försökte inte heller. »Å dessutom», sade jag, »kunde vi låna nå'nting från vraket, som kunde vara värt att äga, i kaptenens kajuta. Segarer — de' kan du slå dig i backen på — som kosta fem cents stycket kontant. Ångbåtskaptenerna ä' alltid rika å ha' sexti dollars i måna'n, å dom frågar inte efter för en cent, va' en sak kostar, då dom behöver den, sir du. Stoppa ett ljus i fickan på dig; jag har inte nå'n ro, Jim, förr än vi ha snokat igenom den. Tror du Tom Sawyer nå'nsin skulle försumma ett sånt tillfälle? Inte för aldrig de' skulle han göra de'. Han skulle kalla de' för ett äventyr — just så skulle han kalla de', å han skulle gå ombord på de' där vraket, om de' också vore de' sista han gjorde. Å tänk, va' stil han skulle ge åt de'! Å va' han skulle hovera sig se'n! Man skulle kunna tro, att de' va' Christopher Clumbus, som upptäckte himmelriket. O, om Tom Sawyer nu vore här!»

Jim grumsade litet, men gav efter. Han sade, att vi [ 89 ]inte skulle tala mer, än som var alldeles oundvikligt, och då skulle vi tala mycket lågt. Blixten visade oss vraket igen just i rätta ögonblicket, och vi fingo fast i en dävert på styrbords sida och gjorde fast vid den.

Här låg däcket högt över vattnet. Vi kröpo i mörkret ned utför det sluttande däcket till babords sida åt hytterna till, långsamt kännande oss för med fötterna och famlade före oss med händerna för att undvika stagena och luckorna, för det var så mörkt, att vi inte kunde se ett spår av dem. Snart hade vi kommit till främre ändan av skalejtet och klättrade opp på det, och nästa steg förde oss mitt framför kaptenens dörr, som stod öppen, och sannerligen se vi inte där nere ett ljus längst in i salongen! Och i samma ögonblick tyckte vi oss höra låga röster, som talade där nere!

Jim viskade och sade, att han kände sig eländigt illa sjuk och ville att vi skulle gå därifrån. »De' har du rätt i!» sade jag och tänkte just ge mig av till flotten, då jag i detsamma hörde en röst säga i jämrande ton:

»Nej, kära ni, gossar, gör inte de'! Jag svär, att jag aldrig ska' säga ett ord!»

En annan röst sade ganska högt:

»Du ljuger, Jim Turner! Du har gjort så här en gång förut. Du vill alltid ha mer än din andel av bytet, å du har alltid fått de' också, därför att du har svurit på, att du skulle tala om de', om du inte fick de'. Men den här gången har du sagt de' precis en gång för mycket'. Du ä' den uslaste, mest förrädiska hund i hela detta land.»

Jim hade nu begivit sig av till flotten, men jag brann av nyfikenhet och sade till mig själv: Tom Sawyer skulle inte ha dragit sig ur spelet nu, och det vill inte jag heller; jag skall se vad man har för sig här. Så lade jag mig ned på händer och fötter i den smala gången och kröp akterut i mörkret, tills det var ungefär bara en hytt mellan mig och mitten av salongen. Då [ 90 ]såg jag där inne en man utsträckt på golvet bunden till händer och fötter, och två män stående över honom, och den ena av dem hade en skum lykta i handen, och den andra höll en pistol. Denne senare riktade pistolen mot huvudet på den på golvet liggande mannen och sade:

»Jag har god lust! Å jag borde de' också, din gemena hund!»

Mannen på golvet krökte sig och sade:

»Nej, kära dig, Bill, gör inte de'! Jag ska' aldrig tala om nå'nting!»

Och var gång han upprepade det, skrattade mannen med lyktan och sade:

»Nej, de' ska' du verkligen inte! Du har aldrig sagt ett så sant ord, de' kan du ge dig den på.» Och en gång sade han: »Hör huru han ber nu! Men om vi inte hade rått på honom å bundit honom, skulle han ha knäppt oss båda två. Å för vad? För rakt ingenting. Bara för att vi stod på vår rätt — bara för de'. Men jag vill lova, att du inte kommer att hota nå'n mer, Jim Turner. Bort med pistolen, Bill!»

Bill svarade:

»Nej, de' blir inte nå' av, Jake Packard. Jag röstar för att göra slut på honom. Gjorde han inte av med gubben Hatfield på samma sätt — å förtjänar han de' inte?»

»Men jag vill inte, å jag har mina skäl för de'.»

»Gud välsigne dig för de orden, Jake Packard! De' ska' jag aldrig glömma, så länge jag lever!» sade mannen på golvet i en halvt gråtande ton.

Packard 'brydde sig inte om vad han sade, utan hängde opp sin lykta på en krok och gick åt det håll där jag låg i mörkret, och vinkade åt Bill att komma med. Jag kröp baklänges så fort jag kunde omkring två famnar, men båten låg över så hårt, att jag inte kunde göra så stor fart; för det de inte skulle komma över mig och knipa mig, kröp jag därför in i hytten [ 91 ]på övre sidan. Männen kommo tassande i mörkret, och när Packard kom till min hytt, sade han:

»Här — kom in här.»

Och han klev in själv, och Bill kom efter honom. Men innan de hunnit in, var jag uppe i den övre kojen, instängd och ledsen över att jag någonsin kommit dit. Så stodo de där med händerna på kanten av kojen och talade med varandra. Jag kunde inte se dem, men jag kunde säga var de stodo, genom lukten av den whisky de förtärt. Jag var glad över, att jag inte drack whisky, fastän det då inte hade varit farligt, om jag gjort det, för största delen av tiden hade de inte kunnat lukta sig till mig, då jag höll andan. Jag var för rädd. Och dessutom kan en människa inte andas, när hon hör på ett sådant samtal. De talade tyst och varsamt. Bill ville skjuta Turner. Han sade:

»Han har sagt, att han ska' tala om de', å de' gör han också. Om vi båda två gåve honom våra andelar nu, gjorde de' inte nå' till efter allt de' här bråket å de' sätt, varpå vi ha behandlat honom. Så sant jag lever, skulle han inte vittna på oss för att själv gå fri, å hör va' jag säger. Jag röstar för att vi befriar honom från alla hans bekymmer.»

»De' gör jag också», sade Packard mycket lugnt.

»Åh tusan, gör du de'? Jag började nästan tro, att du inte gjorde de'. Nå, då ä' vi på det klara. Kom, gå vi å gör de'.»

»Nej, vänta lite' — jag har inte sagt, va' jag vill säga än. Att skjuta honom ä' nog bra, men de' finns bättre sätt, om de' nu ska' ske. För min del vill jag säga, att de' inte ä' klokt att gå omkring å be att få låna en grimma att hänga en i, om man kan få vad man behöver på ett annat sätt, som ä' lika bra å på samma gång inte ä' nå'n risk me'. Ä' de' inte sant?»

»Jo, de' har du rätt i. Men huru tänker du bära dig åt den här gången?»

[ 92 ]»Jo, som jag tycker, ska' vi snoka omkring här å ta reda på alla småsaker, som vi kan ha gått förbi i hytterna, å så ge vi oss i väg till lands å gömmer hela konkarongen. Sedan vänta vi bara, för jag tror, att de inte kommer att dröja mer än två timmar, innan de' här vraket bryts sönder å sköljes bort av floden. Begriper du nu? Han kommer att drunkna, å har ingen annan än sig själv att klandra för de'. De' tycker jag ä' bra mycket bättre än att skjuta honom. Jag har inte mycke' lust att ta livet av en människa, om jag kan slippa — de' ä' inte klokt, de' ä' inte moraliskt. Har jag inte rätt?»

»Jo — du har nog kanske de'. Men tänk om båten inte bryts sönder och sjunker?»

»Åh, vi kan väl åtminstone vänta ett par timmar å si efter, huru de' går — eller hur'?»

»Nå, så kör då! Kom gå vi!»

De avlägsnade sig, och jag smög mig ut, badande i kallsvett, och kravlade mig föröver. Det var alldeles beckmörkt där, men jag sade med ett slags hes viskning: »Jim!» och han svarade alldeles bredvid mig med ett slags stönande, och jag sade:

»Raska på, Jim! Här ä' inte tid att stöna och jämra sig, de' ä' ett band av mördare där inne, å om vi inte få tag i deras båt å sätter den i drift utför floden, så de skurkarna inte kan komma bort från vraket, kommer en av dom att råka illa ut. Men om vi finna deras båt, kan vi laga så, att dom råkar illa ut allihopa — för då ska' fiskalen knipa dom. Fort — skynda dig! Jag ska' leta på babords sida å du på styrbords. Börja vid flotten, och…»

»O, Huck, o, Huck! Flotten! Den finns inte här — den har slitit sig lös och farit sin väg! Jo, nu står vi här vackert!»