Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 24

XXIV.

På kvällen dagen därpå förtöjde vi flotten vid en liten med alar alldeles övervuxen holme mitt ute i floden på ett ställe, där det låg två städer mitt emot varandra på ömse sidor om floden, och hertingen och kungen började göra opp en plan till något av deras vanliga fuffens i de där städerna. Jim talade med hertingen och sade, att han hoppades, att de inte skulle bli länge borta, därför att det var förfärligt plågsamt och tråkigt för honom att ligga hela dagen i skjulet bunden med rep till händer och fötter. Då vi lämnade honom alldeles ensam på flotten, måste vi alltid binda honom, [ 204 ]förstår ni väl, för om någon hade råkat komma dit och funnit honom ensam där och han inte hade varit bunden, skulle man genast ha förstått, att han var en förrymd nigger. Och hertingen han svarade, att han verkligen tyckte att det var hårt att behöva ligga bunden hela dagen, och så sade han, att han skulle fundera ut något sätt, så att Jim skulle slippa ifrån det.

Han var ovanligt klipsk, hertingen, och han hade snart hittat på ett sätt. Han klädde ut Jim i kung Lears kostym — det var en lång mantel av kalikå och en vit peruk av hästhår och vita polissonger; och så tog han fram sina teaterfärger och smetade på Jim en tjock, ohyggligt skrikande blåfärg över ansiktet och händerna och örona och halsen, så han såg ut som om han hade drunknat och legat i vattnet i nio dar. Ni må tro mig eller inte, men så sannerligen jag i hela mitt liv har sett någonting så gräsligt ohyggligt förr. Sedan tog hertingen och skrev ett tillkännagivande på en brädlapp, som lydde så här:

»Sjuk arab — men är inte farlig annat än då han yrar.»

Och han spikade fast brädlappen på en stång och ställde opp stången fyra eller fem fot framför ingången till skjulet. Jim var mycket belåten med alltihopa. Han sade, att det här var rysligt mycket bättre än ligga bunden varenda dag och darra och vara rädd varenda gång han hörde ett ljud. Hertingen sade åt honom, att nu kunde han vara lugn och obesvärad, och om någon komme och nosade omkring flotten, skulle han komma hoppande ut ur skjulet och göra grimaser och ge till ett par tjut som ett vilt djur, så tänkte han de nog skulle vända om och låta honom vara i fred. Det var nog alldeles riktigt tänkt, de' där av honom, fastän jag då trodde för min del, att de flesta inte skulle vänta en gång, tills de fingo höra honom tjuta. Han såg ju [ 205 ]inte bara ut, som om han var död, utan till och med rysligt mycket värre än så.

De skojarna funderade nu på att försöka med 'det kungliga vidundret' igen, därför att de fingo in så mycket pengar på det, men de voro rädda för, att det kunde vara farligt, då det var möjligt att ryktet om det hade spritt sig ända hit ner under tiden. Och något annat förslag kunde de inte hitta på, och därför sade hertingen till sist, att han skulle lägga sig och gnugga snilleknölarna ett par timmar och försöka om han inte något sätt skulle kunna kugga till sig pengar i den här Arkansas-staden. Och kungen han sade, att han skulle kvista av till den andra staden utan att på förhand göra upp någon plan, utan bara lita på att försynen skulle låta honom göra något kap — han menade väl hin håle, kan jag tro.

Vi hade allihopa köpt oss snygga kläder, där vi sist voro i land, och nu klädde kungen på sig sina och sade till mig, att jag skulle ta på mig mina. Och det gjorde jag naturligtvis. Kungens voro alldeles svarta, och han såg riktigt schangtil och ståtlig ut i dem. Jag hade aldrig vetat förr, huru mycket kläderna kan förändra en människas utseende. Förut hade han ju sett ut som den simplaste gamla slusk, men när han nu tog av sig sin nya, vita kastorhatt och smålog, såg han så ståtlig och god och from ut, att man kunde tro, att han hade kommit direkt ut ur arken och vore gubben Leviticus i egen person. Jim stälde i ordning kanoten åt oss och jag fattade min paddelåra.

Det var en stor ångbåt, som låg i land strax nedanför en udde omkring tre mil ovanför staden — han hade legat där ett par timmar och tagit in frakt. Då säger kungen:

»Då jag är så här schangtilt klädd, tar de' sig bättre ut, om jag kommer från S:t Louis eller Cincinnati eller [ 206 ]någon annan stor stad. Ro till ångbåten, Huckleberry — vi ska' fara ner till sta'n me' den.»

Han behövde inte säga till mig två gånger om att ro, då det gällde att få fara på en ångbåt. Jag kom in till stranden en halv mil ovanför staden och rodde där på utefter den branta stranden i spakvattnet. Om en stund kommo vi till ett ställe, där en ung, hygglig lantjunkare med ett menlöst utseende satt på en stock och torkade sig i ansiktet, för det var oerhör varmt, och han hade ett par nattsäckar stående bredvid sig.

»Ro i land», säger kungen, och jag gjorde så. »Var ska' ni ta vägen, unge man?» frågar han.

»Till ångbåten — ska' till Orleans.»

»Kom ombord till oss», säger kungen. »Nej, vänta, min betjänt ska' hjälpa er med nattsäckarna. Hoppa i land å hjälp herrn, Adolphus.» Med det namnet menade han mig, kunde jag förstå.

Jag gjorde så, och så gåvo vi oss i väg igen alla tre. Den unge mannen var mycket tacksam; han sade, att det hade varit ett styft arbete att gå och knoga på de där kappsäckarna i en sådan värme. Han frågade kungen, vart han skulle fara, och kungen sade honom, att vi hade kommit utför floden och stigit i land i den andra staden nu på morgonen, och nu ämnade han sig nâgra mil oppåt floden för att hälsa på en gammal vän, som hade en lantegendom där. Så säger den unge mannen:

»Genast jag fick si herrn, sa' jag till mig själv: 'Bestämt är det inte herr Wilks. De' va' då bra nära, att han hade kommit fram i tid.' Men så sedan så säger jag för mig själv: 'Nej, jag tror inte de' ä' han, för då skulle han inte ro uppför floden.' Eller hur — herrn ä' ju inte han?»

»Nej, mitt namn är Blodgett — Elexander Blodgett — eller kanske jag borde ha sagt pastor Elexander Blodgett, då jag är en av Herrens ringa tjänare. Men [ 207 ]ändå kan jag mycket väl tycka att det år synd om herr Wilks, för att han icke kommit i rätt tid, om han därigenom har gått förlustig någonting — hvilket jag dock hoppas icke är fallet.»

»Nej, inte gör han någon penningeförlust för att han inte har kommit, för nog kommer han att få allt vad han ska' ha, men han fick inte si sin broder Peter dö — å kanske han inte hade velat heller, de' är' ingen, som så noga kan veta de' — men bror hans han skulle då ha velat ge va' som helst, om han hade fått si honom, innan han dog; han talte aldrig om nå'nting annat de tre sista veckorna; dom hade inte råkats, sedan dom va' små — å sin bror William hade han inte sitt alls — de' ä' han, som är' dövstum —, han ä' inte mer än tretti eller trettifem år, han. Peter å Georg va' de enda, som for ut hit, å Georg han gifte sig, men både han å hans hustru dog i fjol. Harvey å William ä' dom enda, som lever nu, å som jag sa', så hann dom inte fram i tid.'

»Hade någon skrivit till dem och underrättat dem?»

»Jaa då! Redan för ett par måna'r se'n, då Peter sjuknade, för Peter sa' då, att han liksom kände på sig, att han aldrig mer skulle bli bra igen. Han va' bra gammal, ska' herrn veta, å Georgs flickor va' för unga för att just vara nå' sällskap åt'n, utom Mary Jane, hon som ä' rödhårig; å då kande han sig liksom så där ensam, sedan Georg å hans hustru hade dött, å tycktes inte sätta nå' värde på livet. Han längta' alldeles förskräckligt att få si Harvey — ja, William också för den sakens skull —, därför att han va' en så'n där en, som inte kan förmå sig att sätta opp nå' testamente. Han har skrivit ett brev till Harvey, å han sa', att han har talt om för honom i de' brevet var hans pengar ä' gömda, å att han ville, att resten av hans förmögenhet skulle delas så, att Georgs flickor inte skulle behöva lida nå'n nöd — för si Georg lämna' ingenting efter sig, han. Å de' brevet va' allt, som dom kunde förmå honom att skriva.»

[ 208 ]»Varför, tror ni, har inte Harvey kommit? Varest bor han?»

»O, han bor i England — Sheffield — ä' präst där — å har aldrig varit här i landet. Han har aldrig haft tid att fara hit — å dessutom kan det nog hända, sir herrn, att han aldrig har fått de' där brevet heller.»

»Så illa, så illa, att han inte fick leva, tills hans broder kom. Och ni ska' fara till Orleans, sa' ni?»

»Ja, men jag ska' inte stanna där, för åt onsda'n ska' jag segla me' ett skepp till Ryo Janeero, där jag har en farbror.»

»Det var en lång resa det, men den kommer nog att bli angenäm för er. Jag skulle önska att det vore jag, som finge göra den. Är Mary Jane äldst? Huru gamla ä' de andra?»

»Mary Jane ä' nitton år, å Susanna ä' femton, å Johanna ä' omkring fjorton — de ä' hon, som ä' så god mot de fattiga å ä' harmynt.»

»Stackars flickor! Att bli så där lämnade ensamma i den kalla världen!»

»Åh, de' kunde nog vara värre för dem. Gubben Peter hade många vänner, å dom lagar nog så, att dom inte kommer å lida någon nöd. Dom har Hobson, patistprästen, å diakonen Lot Howey å Ben Rucker å Abner Shackleford å Levi Bell, advokaten, å doktor Robinson å deras hustrur å änkefru Bartley å — ja, de' ä' en hel mängd, men de' där å' dom, som Peter mest umgicks me', å han bruka' skriva om dom ibland, när han skrev hem, så att Harvey nog vet, vart han ska' gå för att finna vänner, när han kommer hit.»

Så där gick den gamla filuren på och frågade om det ena före och det andra efter, tills han riktigt ordentligt hade länspumpat den unge mannen. Ja, sannerligen frågade han inte om var enda människa och var enda sak i den där stadshålan och om allt möjligt som rörde Wilks'es och om vad yrke Peter hade haft — och han [ 209 ]hade varit garvare — och om vad yrke Georg hade haft — och han hade varit timmerman — och om vad Harvey var — och han var frikyrkopräst, och så vidare, och så vidare. Sedan så sade han:

»Varför tänkte ni gå hela den här långa vägen opp till ångbåten?»

»Jo, för de ä' en stor Orleans-ångare, å jag va' rädd, att han inte skulle stanna här. Då dom ligger djupt, vill dom inte stanna, då man ropar till dom. En Cincinnatiångare gör de', men de' här ä' en S:t Louis-ångare.»

»Var Peter Wilks förmögen?»

»Jaa då, ganska förmögen. Han ägde hus å jord, å man tror, att han har en tre eller fyra tusen gömda nå'nstans.»

»När sade ni han dog?»

»De' har jag inte sagt någe om, men de' va' i går kväll.›

»Begravningen blir väl i morgon, kan jag tro?»

»Ja — omkring middagstiden.»

»O, det är förfärligt sorgligt, men vi skola alla den vägen gå förr eller senare. Vad vi därför ha att göra är att hålla oss beredda, så går oss allt väl.»

»Ja, de' har herrn nog rätt i — de' ä' nog bästa, de. Mor min bruka' alltid säga så, hon också.»

Då vi kommo fram till ångbåten, hade han i det närmaste fått in lasten, och om en liten stund gav han sig i väg. Kungen sa' aldrig ett ord om att gå ombord, så det blev inte någon ångbåtsresa av för mig. Då ångbåten hade gått, lät kungen mig ro en mil längre opp till ett obebott ställe, och där gick han i land och sade:

»Kila nu tvärt tillbaka å ta me' dig hertingen hit å de nya nattsäckarna. Å om han har gett sig av till andra sidan, ska' du ro dit å hemta'n. Hälsa honom från mig och säg, att han inte förhalar tiden, utan genast kommer hit. Si så, i väg med dig nu å raska på!»

[ 210 ]Jag begrep nog, vad han funderade på, men jag sa naturligtvis aldrig ett ord.

Då jag kom tillbaka med hertingen, gömde vi kanoten, och så satte de sig på en stock, och kungen talte om för honom allting precis som den där unga herrn hade sagt — alldeles ord för ord likadant. Och hela tiden, som han höll på med det, försökte han att tala som engelsman, och han gjorde det riktigt bra för att vara en sådan lurk. Jag kan inte härma honom, så därför är det bäst, att jag inte försöker att göra det, men han gjorde det verkligt bra. Så säger han:

»Huru tror du du kan reda dig med att vara dövstum, Bilgewater?›

Hertingen svarade, att det behövde han inte vara ängslig för, han hade spelat dövstum på scenen. De sutto nu bara och väntade på att en ångbåt skulle komma.

Så där vid fyra-tiden på eftermiddagen kommer det ett par små ångbåtar kilandes, men de kommo inte nog långt uppifrån floden; men till sist kom det en stor en, och den ropade de an. De satte genast ut en jolle på ångbåten och rodde oss om bord. Han var från Cincinnati. Men när de fingo höra, att vi bara tänkte fara med dem en fyra mil, blevo de alldeles ursinniga på oss och började gorma och svära och sade, att de skulle sätta oss i land. Men den som inte lät skrämma sig, det var kungen, det, Han sa' till dem:

»När man har råd att betala en dollar milen för person för att man blir avhämtad och rodd i land i en jolle, då kan ångbåten ha råd att frakta oss — va' sa'?»

Då blevo de spakare och sade, att det kunde nog gå för sig, och de rodde oss i land.

Det kom ett par dussin karlar ner till stranden, när de sågo jollen komma. Så säger kungen till dem:

»Kan någon av er, mina herrar, såga mig, var Peter Wilks bor?»

[ 211 ]De tittade på varandra och nickade med huvudena, som om de ville säga: »Va' va' de' jag sa'?» Så svarar en av dem så där långsamt och sakta: »Det gör mig ont, min herre, men det enda vi kunna göra är att tala om för er, var han bodde ända tills i går kväll.»

Den slipade gamle räven krympte ihop, som om han fått ett åskslag, och lutade sig mot den, som hade talat, och lade huvudet på hans axel och grät, så att tårarna runno utefter ryggen på honom, och sade:

»O ve! O ve! vår broder, vår stackars arma broder hädangången, och vi få aldrig mer se honom i livet! O, det är för svårt, det är för svårt!»

Sedan vänder han sig om snyftande och gör en mängd fåniga tecken med händerna åt hertingen, och sannerligen kastar inte den genast från sig nattsäcken och börjar stortjuta. Ja, de där två kanaljerna voro då de mest slipade skälmar, jag någonsin råkat på.

Karlarna skockade sig omkring dem och visade dem sitt deltagande och sade dem en hel mängd vänliga ord och buro deras nattsäckar opp för backen och läto dem stödja sig på dem och gråta och berättade för kungen om hans broders sista stunder, och konungen han talade sedan om det genom att teckna med händerna för hertingen, och båda två åbäkade de sig för den där döda garvarns skull, som om de hade förlorat de tolv apostlarna. Ja, om jag då någonsin har sett maken, vill jag vara en nigger. Det var så man kunde riktigt skämmas över, att man var en människa.