I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 9

←  VIII. En afton på Spielbudenplatz

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin IX. Den pittoreska byggnaden på Grosse Neumarkt

X. Det underjordiska Hamburg  →

IX.
Den pittoreska byggnaden på Grosse Neumarkt.

På Grosse Neumarkt reste sig den tiden ett gammalt hus, som begagnades till corps de garde och provisionel arrest. Vi sade »reste sig», men det uttrycket får icke tagas så alldeles efter orden, ty den lilla byggnaden, hvilken hade sin plats nästan midt på torget, tycktes icke hafva ringaste böjelse för att hålla sig uppe, och det var kanske endast »hanseaternes» bajonetter, som hindrade den från att falla. Der befann sig nämligen en vakt af hamburgermilitären, hvars gevär stodo lutade mot den framåtskjutande ytterväggen och hvars krigiska medlemmar vanligtvis också satte ryggen mot samma skröpliga vägg.

Taket, belagdt med af tidens inverkan grånade tegelpannor, hade många betänkliga in och utböjningar. Dörrar och fönster, de förra med starka bommar, de senare med grofva jernstänger, hängde i de mest olika afvikningar från den ställning, fönster och dörrar böra intaga.

Det var således ett mycket pittoreskt ruckle och det aftecknades ofta af hamburgska och främmande artister såsom något karakteristiskt för den stora och välmående handelsstaden. Men en sådan der pittoresk byggnad i en stor stad bidrager just icke till att göra qvarteret elegant, och Grosse Neumarkt kunde ej heller göra anspråk på något utmärkt i den vägen. Elegansen är lika liten ännu i dag i den trakten, och äfven det pittoreska har försvunnit, ty det gamla vakt- och arresthuset är numera nedrifvet. Minnet deraf lefver dock troligtvis ännu hos mången, som der, alldeles mot sin vilja, tillbragt en natt.

Gustaf Blom hade mången gång skämtat öfver det eländiga rucklet på »Stora Nytorget», men ifrågavarande afton var han alldeles icke böjd för skämt, när han tilläts att göra den gamla byggnadens närmare bekantskap. Han fortfor att göra invändningar mot sin arrestering, men uträttade dervid ingenting, och då han tvekade att träda in genom den för tillfället så gästvänligt öppnade dörren, knuffades han af en omild hand rakt i famnen på en gammal fångvaktare eller »Kastellan», såsom denne sjelf benämnde sig.

Kastellanen tog med öppna armar emot den nye gästen, höll lyktan upp mot hans ansigte och lät honom undergå en noggrann mönstring. Den mönstrande var en liten gubbe, af ett utseende, som naturligtvis föreföll Gustaf Blom högst vidrigt, men kanske bar prägel mer af humor än elakhet. Han tycktes åtminstone försöka att säga ett par skämtsamma ord, sedan han slutat granskningen af den nykomne och derefter vände sig till dennes olyckskamrater och fordna motståndare, ett par tyska matroser samt ännu några af andra nationer.

Sedan den förberedande mönstringen var slutad, öfvergick kastellanen till en närmare granskning af de arresterades kläder och innehållet af deras fickor. Allt löst togs ifrån dem. Gustaf Blom fick icke behålla hvarken sin näsduk eller sitt cigarrfodral. Obekant med bruket i dylika fall, ansåg han sig högst skamlöst behandlad och hotade med rättvisans skyndsamma hämnd, blott man ville släppa honom lös på en liten stund.

Kastellanen sökte lugna honom med ett dåligt skämt, på hvilket den arma fången dock icke lyssnade, hvarefter den förstnämnde uppläste en jerndörr i korridoren och med polisens tillhjelp dit inknuffade de arresterade matroserna.

Nycklarna rasslade åter. Låset på en annan dörr vreds upp och kastellanen gjorde en inbjudande åtbörd åt den väntande.

Den arme kontoristen måste således beqväma sig att göra sitt inträde i arresten. Kastellanen följde honom visserligen in, men hans artighet sträckte sig ingalunda ända derhän, att han anvisade honom en god sängplats.

Sängplatserne tycktes för öfrigt redan vara disponerade för natten. Kastellanens lykta belyste ett par eländiga britser, som redan ledo af öfverbefolkning. Från dessa britser dundrade några svordomar emot de inträdande. Man var icke nöjd att blifva störd i sin sömn, ehuru den sömnen njöts uti ett af osunda ångor uppfyldt rum, på ett par hårda bräder vid sidan af kamrater, med hvilka man helt nyss gjort den första bekantskapen och hvilken bekantskap man dessutom icke borde hafva synnerligt skäl att prisa.

Sedan kastellanen sökt upprätthålla sin myndighet och anbefallt vördnad för ställets helgd, vände han sig åter om och försvann snart, tillbommande dörren utifrån och lemnande Gustaf Blom i det svartaste mörker.

Det var ett föga angenämt ögonblick, sannolikt det obehagligaste Gustaf Blom under sin lefnad dittills erfarit. Förvirrad af det djupa mörkret omkring sig, visste han icke hvarthän han skulle vända sig. De uppväckta fängelsekamraterna fortforo att utösa sina förbannelser mot den som varit nog skurkaktig att störa deras ljufva sömn.

Gustaf Blom trefvade omkring sig för att finna en plats, der han kunde sätta sig. Han hade genom kastellanens lykta blifvit upplyst om att i rummet fanns en ledig bänk vid en vägg, men i mörkret kunde han icke så snart hitta rätt på denna hviloplats. Under det han letade, kom han att vidröra den ena britsen och erhöll till vedergällning för denna djerfhet tillfälle att göra bekantskap med en grof sko, hvilken med omild häftighet tangerade hans ena ben. Han försmådde att beklaga sig, fastän smärtan aftvang honom ett ofrivilligt utrop.

— Jag tror han gnäller? — hördes en grof och obehaglig röst från britsen. — Hvad är det för en gris?

— Ah, det är väl någon morsgris, som varit ute på egen hand på söndagsaftonen och ej hittat hem — rosslade en annan stämma.

Det värda sällskapet belönade talaren med enhälligt bifall, som skallade så vedervärdigt i den qvafva hålan, att Gustaf Blom höll för begge öronen och lutade sig mot dörren, der han åter fattat posto fast besluten att icke svara på hvarken frågor eller skymford från det gemena kamratskapet.

Interpellationerna fortforo ännu en stund, blandade med stickord och vidrigt skämt. Derefter började de småningom aftaga, och så föllo britsernas innehafvare åter i sömn, lemnande Gustaf Blom frihet att sysselsätta sig med sina egna tankar.

Han hade slutligen hittat rätt på den sökta bänken och slagit sig ned på densamma, stödjande hufvudet mot den hårda kalkväggen. Det var den minst goda hufvudkudde han någonsin begagnat. Den lockade honom ej heller till sömn, men väl till dystra betraktelser.

Hvad skulle herr Johann Gottschalk Schmidt säga? Huru skulle väl fröken Elise mottaga underrättelsen, i fall den olyckligtvis nådde äfven henne, att en af firmans kontorister blifvit arresterad uti en offentlig lokal och förd till det pittoreska huset på Grosse Neumarkt?

Han klassificerade sig helt enkelt såsom »en af firmans kontorister» och djerfdes för närvarande icke tänka på möjligheten af en från kamraterna skiljd benämning hos fröken Elise.

Allt detta gaf tillräcklig anledning till sorgliga betraktelser. När han derjemte tänkte på den min som Wilhelm Schmidt skulle göra vid underrättelsen om äfventyret, blef han ännu dystrare till sinnet. Wilhelm Schmidt var icke hans vän och komme måhända att begagna sig af denna olyckliga affär för att göra Gustaf Blom stor förargelse, kanske för att alldeles störta honom.

Hvad gjorde väl Max Keller nu? Det blef Gustaf Bloms nästa betraktelse. Skulle Max Keller vidtaga några åtgärder för att befria sin vän? Gustaf Blom kunde visserligen icke föreställa sig, att Max Keller skulle i spetsen för ett kompani af borgargardet rycka an mot vakthuset på Grosse Neumarkt, belägra det och uppfordra kastellanen att utlemna fången, eller att han skulle uppbåda firmans hela kontors- och arbetaremanskaps-personal för att storma det gamla, pittoreska huset och med våld befria den oskyldige arrestanten; men nog trodde han likväl, att Max Keller skulle företaga något verksamt, ty nämnde kontorist var visserligen en ganska lättsinnig ung man, hvilken förstörde mycket pengar och kostade på sig ridturer samt mycket mer hvarenda söndag, men detta hindrade honom likväl icke att vara en trofast vän och högst hjelpsam kamrat, på hvilken Gustaf Blom ansåg sig kunna fullkomligt lita och som otvifvelaktigt ej skulle komma det förtroendet på skam.

Max Keller skulle alltså befria Gustaf Blom, om ej förr, dock ganska säkert påföljande morgon, så snart solen kastade sina första strålar på de höga gaflarne vid Grosse Neumarkt.

Betraktelserna började, som man finner, att midtuti det becksvarta mörkret antaga ljusare och gladare beskaffenhet. Då erinrade Gustaf Blom sig plötsligen, att egentliga orsaken till hans arresterande var kanske icke så mycket hans ofrivilliga deltagande i uppträdet på Hamburger Berg, utan fastmer den omständighet, att polismannen upptäckt det Gustaf Blom var samma person, som för ett år sedan förlorat sin hatt vid en »afsides landningsplats, uti en mörk gränd vid en af de mindre kanalerna.»

Skulle han vara misstänkt för något obehörigt, som stod i samband med den afsides landningsplatsen och den mörka gränden? Detta föreföll Gustaf Blom högst besynnerligt. Men han kunde icke frigöra sig från all oro i det afseendet.

Dock, tänkte han åter och flyttade hufvudet på den obeqväma kudden, den hårda kalkväggen, skulle det verkligen vara af ej så ringa interesse att slutligen komma till någon upptäckt i afseende på den hemlighetsfulla båtfärden, med hvilken han slutat sin första dag i Hamburg.

För egen del behöfde han ju icke frukta något, ty han var fullkomligt oskyldig, men affären kunde måhända, och detta hoppades Gustaf Blom på det lifligaste, leda till en upptäckt som för Peter Kühn, »sjöröfvaren» blefve obehaglig nog.

I hvad fall som helst, tänkte Gustaf Blom vidare, skulle han sjelf nog reda sig ur trasslet. Hans goda förtröstan hade icke öfvergifvit honom. Men mindre behagligt var det likväl, att tillbringa natten på en hård träbänk, lutad mot en ännu hårdare vägg, på ett par alnars afstånd från en eländig brits, på hvilken åtskilliga medlemmar af samhällets afskum snarkade. Situationen kunde gifva anledning till ganska dystra funderingar.

Så kastades Gustaf Blom mellan hopp och fruktan, och för hvarje sådan omkastning stötte han hufvudet helt ofrivilligt, men icke derföre mindre hårdt mot den meromnämnda hufvudkudden. Slutligen blef den kroppsliga tröttheten honom öfvermäktig, och trots den obeqväma ställningen, trots alla de tankar, som sysselsatte honom, samt trots det obehagliga grannskapet och den odrägliga atmosferen i rummet insomnade fången, men fortfor att i drömmen sysselsätta sig med utsigterna för morgondagen och med minnena af gårdagen oredigt blandade med aflägsna hågkomster.

Han tyckte sig åter vara på Spielbudenplatz, såg charlataner och »artister» af alla slag, hörde lejonens rytande och papegojornas pladdrande. Nathan Lazarus kom fram och visade ett par »undersköna pantalonger», hvilka profvades af en egyptisk krokodil, under det tiotusen matroser dansade omkring vidundret och hvarje matros hade en polisbetjent på ryggen samt hvarje polisbetjent höll en schakal under hvardera armen. Så kom Wilhelm Schmidt i spetsen för en procession af braminer och midtibland dem gick fröken Elise med sänkt hufvud och sorgset uttryck, under det Max Keller på en vild häst sprängde flera hvarf omkring processionen och hånleende höll Gustaf Bloms förlorade hatt upp i luften, ropande åt braminerna att de borde köpa den heliga hatten för hundratusen mark, det pris han sjelf betalt åt Ascher Lazarus, hvilken för en åttondedels lott kommit öfver den från Peter Kühn, som ämnade i bolag med en expeditionschef och två protokollssekreterare i svenska »finansen» sätta upp en lumpbod i den stora förstugan i Johann Gottschalk Schmidts hus vid Alter Wandrahm. Derefter försvunno alla dessa bilder och Peter Kühn stod ensam framför Gustaf Blom, eftertryckligt skakande honom, i afsigt att förmå honom taga tillbaka hatten och lemna hufvudet i utbyte. Med utomordentlig ansträngning lyckades Gustaf Blom befria sig från den förhatliga Peter Kühn och slungade honom med en kraftig stöt bort till den ena britsen.

Gustaf Blom vaknade från sina drömmar. I första ögonblicket derefter erinrade han sig icke hvar han befann sig. Han erfor en obehaglig känsla, stirrade omkring sig, gnuggade ögonen och stirrade åter på britsen bredvid sig, på bänken der han satt och på väggen, mot hvilken han lutat sitt hufvud. Ett sparsamt dagsljus trängde fram mellan jerngallerna i det lilla, sneda fönstret och gaf en matt, men alldeles tillräcklig belysning åt de obehagliga föremålen i rummet.

Från den ena britsen, der de ordinarie innevånarne gäspande började morgna sig och presenterade några mer och mindre skurkaktiga fysiognomier, syntes kastellanen krafla sig upp.

— Min herre, — skrek fångvaktmästaren, vändande sig till Gustaf Blom, — vet ni hvad det kallas att misshandla en embetsman i den höglofliga senatens tjenst?

Nej, det visste icke den tillfrågade och ej heller tycktes han bekymra sig om att få veta det, men till sin förvåning fann han att det varit kastellanen i egen myndig person, och icke Peter Kühn, som af honom förpassats till britsen.

Kastellanen betraktade den trotsige unge mannen och tycktes fundera på huru en sådan gäst egentligen borde behandlas. Han var sannolikt ovan vid ett slikt uppförande inom den lokalen. Slutligen tycktes han komma till den åsigten, att personen borde kanske bemötas med en smula undseende. Icke hade fången haft stor kassa, det hade kastellanen nog funnit vid visitationen förliden afton, och ej heller några andra dyrbarheter; men det kunde ju hända, att den arresterade likväl icke hörde till det vanliga slödder, som söndagsaftonen plägade föras till arresten. Man måste vara försigtig, något litet slug och väl se sig för, tänkte kastellanen. Hans uttryck och hela hållning visade tydligt att hans tankar föllo sig så.

Följden af dessa funderingar blef att kastellanen lyfte något på mössan och frågade med ett uttryck, som något litet närmade sig till en viss artighet, om den gode herrn behagade frukostera en smula.

— Jag vill härifrån! — förklarade Gustaf Blom med häftighet.

Hvarje minut längre i det otäcka hålet blef honom odräglig. Kastellanen förklarade höfligt, men bestämdt, att det ännu dröjde kanske en timme, möjligtvis två eller flera timmar, innan de arresterade hämtades till förhör inför den senator, som var »polisherre» ... »Der Polizeiherr» brukade ej så tidigt infinna sig på sitt embetsrum i det stora huset vid Neuerwall.

Kastellanen förnyade sin förfrågan om frukosten och förklarade sig villig att arrangera den saken mot en mycket måttlig vedergällning. Han ville ingalunda göra sig någon vinst på affären. Det vore endast för att kunna göra den gode herrn en liten tjenst.

Då Gustaf Blom med mycken bestämdhet undanbad sig hvarje slags tjenst, som han icke begärt, fann kastellanen det icke löna mödan att vara enträgen, hvarefter han, under upprepade försäkringar att den gode herrn gjorde mycket orätt, som på fastande mage ville inställa sig inför »polisherren», lemnade kontoristen i fred på den hårda träbänken och gick ur rummet för att se efter sina öfriga gäster.

De två timmar Gustaf Blom ytterligare tillbragte på sin bänk, lutad mot den skrofliga muren, föreföllo honom ännu odrägligare än hela den föregående natten. Ändtligen rasslade åter nyckeln i det rostiga låset, dörren gick ännu en gång upp, den gången för att lemna de arresterade tillfälle att forslas till poliskammaren vid Neuerwall.

Efter lång underhandling tilläts Gustaf Blom att skicka efter en vagn för att undvika att till fots, eskorterad af polisen, begifva sig till förhöret. Han åkte alltså, naturligtvis med två uppvaktande polismän, till Neuerwall, der han i polisens lokal infördes uti ett väntningsrum, för tillfället öfverfullt af personer af begge könen, som afvaktade uppropet, hvar och en i sin tur, till den ofrivilliga audiensen.

En så afskyvärd samling af »samhällets olycksbarn» hade Gustaf Blom ännu aldrig skådat. Han ryste ovilkorligt vid denna åsyn och kände sig ännu mer uppretad öfver att befinna sig bland detta oförlikneliga slödder. Hans tanke om Max Keller var ej heller den vänligaste. Att kamraten icke ännu låtit höra af sig, fann Gustaf Blom högst ovärdigt.

Ändtligen blef han införd till »polisherren», en gammal senator, som utan några tecken till sin värdighet satt vid ett litet bord i ett litet rum, biträdd af endast en skrifvare och för öfrigt uppvaktad blott af ett par polistjenstemän.

Gustaf Blom tyckte det vara en nästan alltför stor republikansk enkelhet, men han reflekterade ej länge öfver den saken, ty till sin stora glädje fann han Max Keller stående bakom de nyssnämnda tjenstemännen, sändande sin kamrat en blick, som skulle vara uppmuntrande, men hvilken i sjelfva verket var af ganska dyster färg.

»Polisherren» började förhöret och gjorde sig underrättad om tilldragelsen föregående afton i danslokalen på Hamburger Berg, men af denna del af förhöret tycktes »polisherren» ingalunda göra stor affär. Såväl Max Keller, som hans kamrat och sjömännen bötfäldes till en obetydlighet, hvarefter de alla, med undantag af Gustaf Blom, fingo afträda.

Då började ett nytt förhör med den sistnämnde, angående hvad som tilldragit sig en viss natt, för ett år sedan, vid en afsides landningsplats, nedanför en trång gränd, vid en af de mindre kanalerna, såsom det hette i rapporten.

Gustaf Blom berättade hvad som händt om den natten; men »polisherren» tycktes icke fästa stort afseende vid berättelsen, utan nöja sig med erkännandet, att den vid landningsplatsen tillvaratagna hatten verkligen tillhörde den person, som nu stod inför höglofliga senatens representant. Detta erkännande vore nog, menade »polisherren», för att göra ifrågavarande persons qvarhållande i häkte till en nödvändighet.

Över den slutsatsen förvånade sig Gustaf Blom på det högsta. Att hans förlorade hatt skulle vara tillräcklig att föra honom i fängelse, hade han aldrig kunnat föreställa sig. »Polisherren» var dock af motsatt åsigt, men tycktes icke benägen att ännu så länge gifva några skäl för sin mening.

På begäran erhöll Max Keller åter företräde. Han hade redan erlagt böterna och infann sig nu för att anhålla det Gustaf Blom, mot kamratens borgen, skulle tillåtas vistas på fri fot.

»Polisherren» tog framställningen i öfvervägande, men det befann sig att den icke kunde godkännas, och oaktadt alla protester såväl från Max Kellers sida, som från Gustaf Bloms, blef den sednare åter öfverlemnad till rättvisans handtlangare, hvilka dock icke återförde honom till det pittoreska huset på Grosse Neumarkt, utan till »Raboisen», som är ett verkligt fängelse och ej, såsom det nyssnämnda, endast ett provisionelt arresthus.

---