I grönan skog/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Han går förbi skolan
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

Ett sammanträde av spelmännen
Samtalet tar en annan vändning  →


[ 87 ]

II.
Ett sammanträde av spelmännen.

Det var aftonen av en vacker vårdag. Den nedgående solen stod som en dimmig massa brinnande ambra vid horisonten, och dess konturer löstes upp av molnflikar som hängde kring den som orediga hårlockar.

De förnämsta medlemmarna av Mellstock-kapellet stodo i en grupp framför mr Pennys verkstad i den nedre delen av byn. De stodo alla praktfullt belysta, och varje medlem uppvaktades av en skugga så lång som en kyrkstapel; ljuset kom så lågt nere, att deras hattbrätten icke voro till någon nytta alls för att skydda ögonen.

Mr Pennys hus var det yttersta i denna del av församlingen och låg vid stora vägen i en sänka, så att kärrornas hjul och hästarnas ben gingo i jämnhöjd med bodfönstrets brätte. Fönstret var lågt och brett och stod öppet från morgon till kväll; mr Penny själv kunde oföränderligt ses arbeta därinne som ett inramat porträtt av en skomakare, målat av en modern Moroni. Han satt med ansiktet vänt mot vägen och höll en stövel i knät och prylen i hand, men såg bara upp ett ögonblick då han sträckte ut armarna och böjde sig framåt vid åtdragningen; då blixtrade glas-ögonen till mot den förbipasserande och stodo blanka och [ 88 ]döda, tills han åter som vanligt lutade sig över stöveln. Rader av läster, stora och små, tjocka och smala, fyllde väggen i bakgrunden, och i dess mörka skugga satt ett slags skyltdocka i gestalten av en lärling med ett snöre bundet om håret — förmodligen för att hindra det att falla ned i ögonen. Han satt och småskrattade åt anmärkningar som flödade in utifrån men hördes aldrig svara på dem, så länge mr Penny var närvarande. Utanför fönstret hängde vanligen överlädret till en Wellington-stövel spikat vid ett bräde som för att torka. Där fanns ingen skylt över dörren; han föraktade i själva verket — som vördnadsvärda banker och handelshus — allt vad annonsering hette; och det skulle ha varit under hans värdighet att för främlingars skull måla upp namnet på en affär som existerade uteslutande genom personlig bekantskap baserad på respekt.

De som kommit och sökt honom stodo nu utanför hans fönster, ibland lutade mot brättet, ibland promenerande ett stycke fram och tillbaka framför det. De talade med väl avvägda åtbörder till mr Penny som tronade inne i rummets dunkel.

— Jag tycker om en karl som håller på sina likar — sina likar om söndagarna åtminstone — det gör jag.

— Man kan inte vänta sig bättre av folk som inte vet vad ett gott dagsverke vill säga — det är min mening.

— Min tro är att det inte är karln som har skulden; det är hon — hon är den fula fisken.

— Nej, inte precis. Han är en riktig pratmakare. Tänk bara på hans predikan i går.

— Hans predikan var bra nog, en riktigt bra predikan om man gissa' sig till, för han kunde ju inte få den i ord [ 89 ]och läsa upp den bra. Det är hur det hängde ihop med predikan. Den kom aldrig riktigt ur pennan för honom.

— Tja, predikan kunde nog ha blivit bra; för självaste Predikarens predikan låg i Predikarens bläckhorn, innan han fiska' opp den.

Mr Penny, som just var i färd med att draga till becktråden hårdare, kunde nu unna sig tid att se upp och slänga in ett ord just vid den punkten.

— Han decklamerar inte — det måste man medge i alla fall.

— Han suddar till allt rent förskräckligt, den karlen, vad det anbelangar, sade Spinks.

— Nånå, vi ska inte säga nå't om det, svarade formannen; för jag tror inte det gör för en styvers skillnad för oss fattiga syndare nu eller hädanefter, antingen hans predikningar är bra eller dåliga, gubbar.

Mr Penny gjorde ett nytt hål med prylen, stack in tråden och såg upp igen och uttalade sig i detsamma han slog ut med armarna.

— Det är hans många påhitt, kära själar, det är vad som är felet. Han bet ihop tänderna, då han gjorde ett extra herkuliskt drag och fortsatte: — Det första han gjorde när han kom hit var att bråka om kyrkans affärer.

— Precis, sade Spinks; det var det allra första han gjorde.

Mr Penny, som nu hade fått församlingens öra, mottog förtroendet, slutade upp med sin söm, sväljde en liten smula luft som om det varit ett piller, och fortsatte:

— Det nästa han gjorde var att fundera på att ändra kyrkan, tills dess han märkte att det skulle kosta pengar och mycket annat och då funderade han inte vidare på det.

[ 90 ]— Precis; det var det nästa han gjorde.

— Och därnäst var det att säga åt pojkarna att de på inga villkor fick lägga sina hattar i dopfunten under högmässan.

— Precis.

— Och så var det ditt och så var det datt och nu är det —

Ord voro inte kraftiga nog för att avsluta meningen, och mr Penny drog ett kraftigt drag i tråden för att ersätta det felande ordet.

— Och nu är det att göra kål på hela kapellet, sade formannen efter ett uppehåll på en halv minut, inte för att utfylla luckan i mr Pennys mening, som han ändå fullt begripit, utan för att energiskt understryka för sammanträdet vad saken gällde.

Mrs Penny steg fram i dörren vid denna vändning i samtalet. Som alla goda hustrur var hon visserligen i fredstid benägen att spela oppositionens roll mot sin makes politik, men i krig stod hon av fullaste hjärta på samma sida som han.

— Man måste säga, svarade hon i allmänna vändningar på de bitar av samtalet hon uppsnappat inomhus, att han är inte precis allt vad han borde vara. Han kan inte på långa tag mäta sig med salig mr Grinham (den förre kyrkoherden).

— Ja, så mycket kunde man säga om honom att man alltid kunde vara säker på att han aldrig skulle titta in till en utan att ha det ringaste att säga[1] just när man stod [ 91 ]mitt i arbetet och göra en generad med sina bekymmer om 'en.

— Nej aldrig. Men den här nye mr Maybold, han må ha aldrig så mycke välmening, är alldeles odräglig med det sättet ; för om det så är att rensa bort askmörja, skura golvet eller slå ut diskvatten, ja — man kan helt enkelt inte komma åt det. Jag bedyrar att jag inte har kunnat slå bort'et på flera dar, om jag inte skulle hitta på att göra av me't i spisen eller ut genom fönstret; för det är så säkert som amen att man stöter mot'en i dörrn, när han kommer för att höra efter hur man har det, och det är verkligen ginant att möta en herre i dörrn, då man håller på att skura som värst.

— Det är bara för han inte förstår bättre, den stackars karln, sade formannen. Han menar så väl. Och för resen, man får ta sin pastor som ödets skickelse: det är antingen krona eller klave, man har inget val; så vi får ta'n som han är, gubbar, och tacka Gud för att han inte är värre än han är, kan jag tänka.

— Jag inbillar mig att jag sett honom titta på miss Day lite varmare än kristlig kärlek fordrar, sade mrs Penny fundersamt; men jag skulle inte vilja säga det rent ut.

— Nej för all del; det är ingenting med det inte, sade gamle William.

— Om det är ingenting, så blir det väl ingenting att se, svarade mrs Penny med tonen hos en kvinna, som i alla fall kunde ha sin egen mening om saken.

— Ack, mr Grinham, det var rätter man, det! sade Bowman. Tänk bara, han besvärade oss aldrig med ett besök från det ena året till det andra. Man kunde gå [ 92 ]vart man ville och göra vad som helst: man var alldeles säker för att aldrig möta honom.

— Ja, det var en riktigt vettig pastor, sade Michael. Han kom aldrig inom dörrn hos oss mer än en enda gång i sitt liv, och det var för att säga till min stackars gumma — hon är död och borta nu, den kära själen, som vi alla är en dag! — att efter hon var så gammal till åren och bodde så långt bort från kyrkan, så väntade han sig inte att hon alls skulle kunna komma mera till högmässan.

— Och han var riktigt rejäl, då det var fråga om att välja psalmerna på söndagarna. ”Anfäkta”, bruka han säga, ”böla och gnid på fiol vad ni vill, men besvära inte mig!”

— Och han var mycket hedersam med det att han inte begärde att man skulle komma och höra på honom, när man var som mest angelägen att ge sig ut på en tur eller på nå't kalas eller att man skulle ha barna till att döpas just när de var i värsta skriktagen. Det är en stor förtjänst hos en sådan person att han inte sätter en hel församling i onödigt trassel och bråk.

— Men den här mannen, han låter oss ju aldrig ha en stunds ro; utan bråkar och bråkar om godhet och rättfärdighet, så man aldrig sett maken varken förr eller senare!

— Han hade nätt och jämnt kommit hit förrän han märkte att dopfunten inte höll vattnet kvar och så hade det ju varit i åratal; och när jag sa' till honom att mr Grinham aldrig brydde sig om det utan brukade spotta på fingern och kristna dem lika bra på det viset, då sa' han: ”Milde himmel! Skicka genast efter en hantverkare. Vad är detta för ett ställe jag kommit till!” Det var just ingen komplimang åt oss, när allt kommer omkring.

[ 93 ]— Men ändå, sade gamle William, fastän han har tagit parti mot oss, så likar jag hans fryntliga fasoner.

— Ni som skulle kunna dö för kapellets sak, sade Bowman förebrående, tar ni parti för kapellets fiende, William!

— Ingen kommer att känna förlusten av vårt kyrkliga arbete mer än jag, sade den gamle mannen bestämt; det vet ni allesammans. Jag har varit ett med kapellet i all min dar ända sen jag var en pojke på elva år. Men för den sakens skull kan det inte falla mig in att kalla honom för en dålig karl, för jag tror fullt och fast att han är en rejäl ung karl.

En gnista av den ungdomliga eld som då och då flammade upp tändes i Williams ögon, då han fällde dessa ord; och hans värdiga hållning växte i den nedgående solen som gav honom en titanisk skugga åtminstone trettio fot lång och sträckande sig mot öster i mäktiga linjer, till dess hans huvud kom att vila på stammen av en gammal ek.

— Mayble är sannerligen en hygglig karl, svarade formannen, och talar gärna med'en antingen en är lortig eller snygg. Första gången jag mött'en var i folkträngseln och fastän han inte kände mig mer än en döding skulle gjort, så hälsade han på mig. ”Goddag, goddag!” sa' han och nickade åt mig. ”Så vackert väder vi har”, sa' han. Och så andra gången jag mött'en körde jag rätt på'n på gatan i stan, när byxorna mina fått en lång reva av att jag gick en genväg genom några törnsnår; och efter jag inte ville genera honom med att säga något, så som jag såg ut, fäste jag mitt öga på väderflöjeln, så att han kunde gå mig förbi som en främling, men visst inte. ”Goddag, goddag, [ 94 ]Reuben”, sa' han riktigt hjärtligt och skaka hand med mig. Om jag varit klädd i silverglitter från topp till tå, kunde karln inte gärna varit hövligare.

I detta ögonblick sågo de Dick komma uppför bygatan och vände sig om och beskådade honom.


  1. Originalet har ”come mumbudgeting”, vilket syftar på en barnlek från 1500- och 1600-talen, där den ene säger ”mum” och den andre ”budget”, men förresten ingenting.