I grönan skog/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En åktur från Budmouth
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

Fortsättning på färden
En bekännelse  →


[ 158 ]

II.
Fortsättning på färden.

Dicks lynne hade förbättrats till den grad under loppet av dessa bekännelser från den älskade att han nu lät Smart känna piskan; och det var på halsen inte långt från öronen som piskan träffade. Smart, som gått i tankar för någon tid, hade aldrig drömt om att Dick kunde räcka så långt med en piska som under denna samma färd aldrig sträckt sig längre än till hans länd, skakade på huvudet och skuttade i väg med en särdeles ysterhet, vilket var mycket angenämt för det unga paret bakom honom, tills de vid en krök av vägen plötsligt kommo alldeles bakom bonden, bondens dräng och bondens hustru med den fladdrande schalen, alla guppande upp och ner precis som förut.

— De odrägliga människorna! Nu äro vi inpå dem igen.

— Javisst. De har väl lika stor rätt till vägen som vi.

— Ja, men det är förargligt att vara övervakad på det sättet. Jag vill ha vägen alldeles för mig själv. Se ett så'nt gammalt åbäke till kärra! Hjulen på bondens vagn guppade just i det ögonblicket ned i en fördjupning tvärsöver vägen, så att vagnen slingrade till och alla tre nickade [ 159 ]åt vänster, och när de kommo upp igen ur fördjupningen nickade de åt höger, och så fortsatte deras ryggar att guppa upp och ned som vanligt. — Vi åker om dem, när vägen blir bredare.

När tillfället syntes erbjuda sig att utföra denna föresats, hörde de lätt rullande hjul bakom sig, och medan de voro där de voro susade en splitterny gigg förbi dem, så skinande blank att hjulekrarna utsände ett oupphörligt dallrande sken på en punkt i omkretsen, och alla deras sidor glänste som speglar i Dicks och Fancys ögon. Körsvennen, som även tycktes vara ägaren, var verkligen en välsituerad man; i hans sällskap var Shinar. Båda vände sig om, då de körde förbi Dick och Fancy, och stirrade i oförsynt beundran rakt in i hennes ansikte, tills de nödgades ägna sin uppmärksamhet åt företaget att köra om bonden. Dick såg ett ögonblick på Fancy, medan hon undgick deras granskning; sedan ägnade han sig åt att köra och antog en nästan sorgsen uppsyn.

— Varför är ni så tyst? sade hon efter en stund med verklig oro.

— Det är ingenting.

— Jo det är det, Dick. Jag kunde inte hjälpa att de där människorna körde om oss.

— Det vet jag.

— Ni ser förargad ut på mig. Vad har jag gjort?

— Jag kan inte säga det utan att förolämpa er.

— Bäst ut med det.

— Nåja, sade Dick, som tycktes längta efter att tala ut även med risk att förolämpa henne. — Jag tänkte på hur olika det är, när ni är kär och när jag är det. Medan [ 160 ]de där karlarna stirrade på er var jag helt och hållet ur era tankar och —

— Ni kan inte nu förolämpa mig mer än ni gjort, säg alltsammans!

— Ni visade med er min att ni tyckte om att de funno er söt.

— Var inte dum nu, Dick! Ni vet så väl att jag inte gjorde det.

Dick skakade föga övertygad på huvudet och smålog.

— Dick, jag tror alltid på smicker om möjligt — och då var det möjligt. Jag bekänner öppet min svaghet. Men jag visade inte att jag var medveten om det.

Dick, som av hennes uttryck förstod att hon skulle vidhålla sitt påstående, undvek omsorgsfullt att säga något som skulle narra henne till undanflykter. Åsynen av Shinar hade också återkallat i hans minne en annan sak; det som varit hans största bekymmer, tills hennes sällskap och ord kommit dess sannolikhet att förblekna.

— Det var sant, Fancy, vet ni varför vårt kapell skall avskaffas?

— Nej; inget annat än att mr Maybold vill att jag skall spela orgel.

— Vet ni hur han kom på den tanken?

— Nej det gör jag inte.

— Mr Shinar, som är kyrkvärd, har övertalat kyrkoherden, vilken i sin ordning var villig nog förut. Och Shinar, det vet jag, är alldeles vild på att få se er spela om söndagarna; förmodligen tänker han vända notbladen för er, för orgeln ska visst stå bredvid hans bänk. Men — ni har ju aldrig uppmuntrat honom?

[ 161 ]— Aldrig nånsin! sade Fancy eftertryckligt och med ögon som utstrålade allvarlig sanning. Jag bryr mig verkligen inte om honom, och jag har aldrig förr hört talas om detta! Jag har alltid önskat att få spela i en kyrka, men jag har aldrig velat tränga undan er och ert kapell; och jag har inte sagt så mycket som att jag kunde spela, förrän jag blev tillfrågad. Ni har väl inte ett ögonblick trott något annat, säg?

— Nej, det har jag inte, käraste.

— Eller att jag bryr mig den allra minsta lilla smula om honom?

— Jag vet ju att ni inte gör det.

Avståndet mellan Budmouth och Mellstock var ett par mil långt, och som det fanns ett bra värdshus, ”Skeppet”, en mil från Budmouth, med en mast och salning som skylt, var det Dicks vana när han åkte dit, att dela sin färd i tre delar genom att rasta vid detta värdshus på bort- och hemvägen och inte alls stanna i Budmouth, när hans besök i staden endast gällde ett ärende eller något att avlämna som i dag.

Fancy fördes in i ett litet terum och Dick gick till stalkt för att fodra Smart. Inför de menande miner som kunde iakttagas i gästgivarens och några sysslolösa arbetskarlars ansikten, där de drevo omkring, bjöd Dick till att se omedveten ut om det faktum att det var någon annan känsla mellan honom och Fancy än skjutskarlens naturliga önskan att föra hem en passagerare. Dick gick raskt in i värdshuset och öppnade dörren in till Fancy.

— Dick, vet ni, det slår mig att det ser ganska konstigt ut att jag är här ensam med er så här. Jag tror inte det är skäl i att ni kommer hit in till mig.

[ 162 ]— Det var då bra otrevligt, käraste.

— Ja visst, och jag ville ni skulle ha te liksom jag, för ni måste vara trött.

— Nå låt mig få lite te med er då. Jag har redan blivit nekad en gång förut, om ni minns, Fancy!

— Ja, ja — grubbla inte på det. Och det ser ovänligt ut från mig nu, men jag vet inte vad jag ska göra.

— Det får bli som ni säger då. Dick började återtåget med en missnöjd grimas och en avskedsblick på den inbjudande tebrickan.

— Men Dick, ni förstår ju inte vad det är fråga om, när ni kan tala så, sade hon med mera allvar än hon någonsin förut visat. Vet ni att om jag håller av er aldrig mycket, så har jag i alla fall en mycket svår ställning. Kyrkoherden skulle inte tycka om att jag, hans skolfröken, har möten med någon, vem det vara må.

— Men jag är inte ”någon”, utropade Dick.

— Nej, nej, jag menade med en ung man; och hon tillade mjukt: med mindre än att jag är riktigt på allvar förlovad med honom.

— Är det alltsammans? Då, käraste, ska vi förlova oss med detsamma, det kan du lita på att vi ska, och så sitter jag med här! Där har vi lösningen, och den är en enkel som aldrig det.

— Å, men tänk nu om jag inte ville. Du milde himmel, vad har jag gjort! stammade hon och blev mycket röd. Det ser ju alldeles precis ut som om jag velat ha dig att säga det där!

— Låt det bli så! Jag menar: låt oss bli förlovade, sade Dick. Nå Fancy, vill du bli min hustru?

[ 163 ]— Vet du vad Dick, det var riktigt elakt av dig att säga som du gjorde, då vi åkte hit, anmärkte hon alldeles som om hon inte hört senare delen av hans fråga; en uppmärksam iakttagare skulle dock ha märkt några djupa, tysta andetag, som sluppo ur hennes bröst, då Dick nämnde ordet ”hustru”; och de kommo tätt på varandra.

— Vad var det jag sa?

— Om att jag gjorde mig till för de där karlarna i giggen.

— Du såg så ut, antingen du ville eller ej. O, Fancy, håller du av mig?

— Jaa.

— Förfärligt mycket?

— Ja.

— Och du vill bli min egen hustru?

Hennes hjärta klappade raskare och sände ut eller drog från hennes kinder olika skiftningar av rött svarande mot var och en av de växlande tankarna. Dick såg förväntansfullt på den mogna färgen på hennes fina mun, avvaktande vad som nu skulle komma.

— Ja — om jag får för far.

Dick gick alldeles intill henne, drog ihop läpparna och spetsade dem som om han tänkte vissla den ljuvaste melodi som fanns.

— O nej! sade Fancy högtidligt. Dick drog sig blygt tillbaka lite.

— Dick, Dick, kyss mig och låt mig sedan genast få gå! Det är nån som kommer! utbrast hon viskande.

⁎              ⁎

[ 164 ]En halvtimme senare steg Dick ut ur värdshuset, och om Fancys läppar varit riktiga körsbär, skulle förmodligen Dicks ha varit åtskilligt färgade. Värden stod ute på gården.

— Hallå, ohoj, master Dewy? hm, hm! Han skrattade och lät skrattet komma fram raskt och stötvis, så att det gjorde mycket litet väsen av sig i förstone men i alla fall träffade Dick under femte revbenet. Det går aldrig väl mr Dewy — beställa te åt ett fruntimmer och se'n gå till'na och slå sej ner och dricka te me'na och ta så'n rundlig tid på sig sen!

— Men ni vet naturligtvis? sade Dick, med låtsad stor överraskning. Jojomen! Haha! Och så var det han som i sin tur skrattade åt värden.

— Nå vad då? Jovisst — haha.

— Ni vet naturligtvis?

— Javisst! Men — det vill säga — jag vet inte alls.

— Att — att — den där unga damen och jag? nickade mot fönstret till rummet där Fancy var.

— Nej — jag vet ingenting! sade värdshusvärden och hans ögon blevo runda som klot.

— Och ni vet inte?

— Inte ett dugg, på min ed.

— Men ni skrattade, när jag skrattade.

— Å, det var bara av sympati; ni skrattade, när jag skrattade också.

— Verkligen, ni vet inte? Du store — inte ha reda på det!

— Jag kan ta på min ed att jag ingenting vet.

[ 165 ]— Jo, sade Dick med isigt vältalig och beklagande förundran, vi är förlovade och ska gifta oss, ser ni, och då måste jag ju se till henne lite.

— Naturligtvis, naturligtvis! Det visste inte jag, och jag hoppas ni ursäktar att jag tog mig lite friheter, mr Dewy. Men det är mycket egendomligt; jag talade häromdagen mycket rent ut med er far om familjesaker och sånt där — det är inte längre sen än i fredags, och vem var det då som kom in, om inte skogvaktare Day, och så började vi tala allesammans om familjeangelägenheter; men ingen av dom sa ett ord om det; och di som har känt mig i så många år, och jag som var med på er egen fars bröllop. Det skulle jag inte ha väntat mig av en gammal granne!

— Nåja, sanningen att säga så hade vi inte sagt något till far om förlovningen då; förresten så var det ingenting bestämt ännu.

— Åhå! det blev väl avgjort på söndan då. Javisst — på söndan är det man hålls med kurtis och sånt. Hmhm.

— Nej, det var inte precis på söndan heller.

— Efter skolan nån dag i veckan då? Ja, en mycket passande tid, en riktigt passande tid.

— Nehej, det var inte då heller.

— På vägen hit i dag då, kan jag tro?

— Visst inte. Jag kan inte tänka mig hur man skulle kunna förlova sig i en dogcart.

— Å tusan — ni kunde så gott ha sagt med ens, när det smällde! Hur som helst så är det en vacker dag, och nästa gång hoppas jag ni kommer som ett äkta par.

[ 166 ]Fancy hämtades vederbörligen och hjälptes upp i åkdonet, och det nyförlovade paret åkte upp för den branta backen till Ridgeway och försvann i riktning mot Mellstock.