Ivanhoe/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tredje kapitlet: Cedric Saxare
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Fjärde kapitlet: I Cedrics sal
Femte kapitlet: En ny gäst  →


[ 34–35 ]

IV.
I CEDRICS SAL


Därpå de slaktade frodiga får och de vackraste getter,
slaktade späckiga svin och tillika en kviga ur hjorden.
Innanmätet blev stekt och fördelat av några, och andra
blandade bålarna till, och pokalerna ställde Eumaios
fram          
— — — Telemachos gav åt Ulysses
nederst vid tröskelstenen hans plats i den ståtliga salen,
sättande fram den enklaste stol och ett bord av de minsta.

Odysséen (Lagerlöf.)

Priorn Aymer hade begagnat sig av tillfället att utbyta sin ridkostym mot en dräkt av ännu dyrbarare material, över vilken han bar en konstfullt utsydd kåpa. Utom den massiva signetring av guld, som betecknade hans andliga värdighet, hade han tvärt emot klosterregeln fingrarna fulla med juvelringar, hans sandaler voro av det finaste, från Spanien importerade läder, hans skägg var klippt så kort som möjligtvis var tillåtet, och den rakade hjässan doldes av en rikt broderad scharlakansmössa.

Tempelherrens utseende var också förändrat. Hans dräkt var väl icke så full av sirater, men lika dyrbar och hans utseende var vida mera imponerande än hans följeslagares. Han hade utbytt sin pansarskjorta mot en undre livklädnad av mörkt purpurfärgat siden, kantad med pälsverk, och över denna föll hans långa, bländvita mantel i rika veck. Hans ordens åttauddiga kors var anbragt i svart sammet på hans skuldra. Den höga mössan betäckte ej längre hans panna, som blott beskuggades av ett kort och tjockt, krusigt hår av korpsvart färg, som svarade mot hans ovanligt mörka hy. Ingenting kunde varit mera behagfullt majestätiskt än hans hållning och sätt, om de blott icke varit präglade av en starkt framträdande högdragenhet, lätt förvärvad vid utövandet av en oinskränkt myndighet.

Dessa båda värdiga herrar åtföljdes av var sina tjänare och på mera vördnadsfullt avstånd av vägvisaren, vars yttre icke företedde något anmärkningsvärt annat än den vanliga pilgrimsdräkten. En kappa eller mantel av grovt, svart ylletyg omgav honom helt och hållet. Den var till formen ungefär som en modern husarkappa. Grova, med läderremmar försedda sandaler på de bara fötterna, en bredskyggig hatt, prydd med snäckskal och en lång, järnskodd stav, vid vars övre ända en palmkvist var fäst, fulländade pilgrimens utrustning. Han följde blygsamt efter de sist inträdande, och när han såg, att Cedrics tjänare och gästernas följe knappt fingo rum vid det lägre bordet, smög han sig bort till en bänk, som stod bredvid och nästan under en av de stora spisarna, och där tycktes han sysselsatt med att torka sina kläder, tills det kunde bliva någon plats ledig vid bordet eller hovmästaren vore nog vänlig att förse honom med något till livs på den avskilda plats han valt sig.

Det var med värdig och hövisk min Cedric reste sig för att mottaga sina gäster. Han gick ned från den förut beskrivna upphöjningen i salen, tog tre steg emot dem och väntade sedan, att de skulle närma sig.

»Jag är ledsen, vördige prior», sade han, »att mitt löfte [ 36–37 ]hindrar mig att gå längre ned i mina fäders sal till och med då det gäller att mottaga sådana gäster som du och denne tappre riddare av den heliga tempelorden. Men min hovmästare torde hava för eder förklarat orsaken till min skenbara oartighet. Jag får även be er om ursäkt, att jag tilltalar er på mitt modersmål, och anhåller, att ni ville svara mig på samma språk, om ni äro tillräckligt hemmastadda i det. Skulle så ej vara, förstår jag normandiska så mycket, att jag uppfattar vad ni mena.»

»Löften» sade abboten, »måste hållas i helgd, värde franklin, eller tillåt mig hellre säga värde tan, fast titeln är en smula föråldrad. Löften äro de band, som fästa oss vid himlen — de äro de rep, som binda offret vid altarets horn, och skola därför, som jag förut sagt, hållas i helgd och uppfyllas, så framt icke vår heliga moder Kyrkan säger motsatsen. Och vad språket beträffar underhåller jag mig gärna på det tungomål, som talades av min vördade mormoder, Hilda av Middleham, vilken, om vi skola drista att säga det, dog som ett föga mindre helgon än hennes ärorika namne, den saliga Sankt Hilda av Whitby, Gud vare hennes själ nådig!»

När priorn slutat vad han avsett att vara ett försonande tal, sade hans följeslagare helt kort och gott:

»Jag talar alltid franska, kung Rickards och hans ädlingars språk, men jag förstår engelska tillräckligt för att kunna meddela mig med de infödda här i landet.»

Cedric sände den talande en av dessa snabba, otåliga blickar, som en jämförelse mellan de båda rivaliserande nationerna nästan alltid framkallade; men ihågkommande gästfrihetens plikter, undertryckte han ytterligare tecken till ovilja, bjöd med en vink av handen sina gäster taga plats på två säten, litet lägre än hans eget, men ställda tätt vid hans sida, och gav tecken att aftonmåltiden skulle framsättas.

Medan tjänarna skyndade att utföra denna befallning, fick Cedric syn på Gurth svinherde, som med sin följeslagare Wamba just stigit in i salen. Han kallade dem inför sig och förebrådde dem det långa dröjsmålet. Den sluge Wamba skyllde allt på Snappopp, som ej nog hastigt lyckats samla svinhjorden.

»Häng Snappopp, om felet är hans», sade Cedric, vändande sig häftigt mot svinherden, »och skaffa dig en ann hund!»

»Med förlov, farbror», inföll då gycklaren, »det vore inte vidare rättvist, ty det var inte Snappopps fel, att han var halt och inte kunde samla ihop hjorden, utan det är deras skull, som huggit av två framklor på honom, en operation som den stackarn nog inte givit sitt samtycke till, om han haft något att säga.»

»Och vem har vågat lemlästa ett djur, som tillhör min träl?» sade saxaren, som upptändes av vrede.

»Det gjorde gamle Hubert», sade Wamba, »herr Filip de Malvoisins skogvaktare. Han fick fatt på Snappopp i skogen och sade, att han jagade rådjuren, vilket var förbjudet.»

»Må den lede ta Malvoisin», svarade saxaren, »och hans skogvaktare också! Jag skall lära dem vad den stora skogslagen säger, jag. Men nog nu om detta. Gå nu och sätt dig på din plats bakom min stol, Wamba, och du, Gurth, får skaffa dig en annan hund, och skulle skogvaktaren våga röra den, skall jag sätta p för hans bågskjutning: jag vill kallas en feg usling av var man, om jag inte hugger av hans högra pekfinger — få se, hur han sedan kan spänna båge. Jag ber om överseende, mina ärade gäster. Jag har här grannar, som icke stå dina otrogna efter, herr riddare, i det heliga landet. Men det lilla jag har att bjuda på är framsatt. Håll till godo med vad huset förmår!»

Den måltid, som var framdukad på bordet, behövde dock ej några ursäkter från värdens sida. På flera sätt anrättat svinkött stod på nedre delen av bordet, likaså fågel, kött av rådjur, get och hare, flera sorters fisk, stora brödbullar och kakor samt efterrätter, lagade av frukt och honung. De mindre sorterna av skogsfågel, som det fanns gott om, serverades ej på fat, utan kommo in uppträdda på små trästickor eller spett och kringbjödos av pagerna och tjänarna, därvid varje gäst själv skar sig en skiva efter behag. Bredvid varje mera betydande person stod en silverbägare, och vid det nedre bordet fanns det stora dryckeshorn.

Just som måltiden skulle börja, höjde hovmästaren plötsligt sin stav och utropade: »Ett ögonblick, mina herrar! — Plats för lady Rowena!» En sidodörr i övre ändan av salen öppnades nu, och Rowena inträdde, följd av fyra uppvaktande tärnor. Cedric var måhända icke så angenämt överraskad av att se sin myndling uppträda vid detta tillfälle, men han skyndade emot henne och förde henne [ 38–39 ]under vördnadsbetygelser till den upphöjda plats på hans högra sida, som var avsedd för husfrun. Alla stego upp för att hälsa henne, och besvarande deras artighet med en stum böjning på huvudet, gick hon med behagfull värdighet fram för att intaga sin plats vid bordet. Innan hon hann sätt sig, viskade tempelherren till priorn:

»Jag får inte bära din guldkedja vid torneringen, prior. Chiosvinet är ditt.»

»Vad var det jag sade?» svarade priorn. »Men lägg band på din förtjusning; franklinen ger akt på dig.»

Trots denna varning och van som han var att blott handla efter sina önskningars omedelbara ingivelse, höll Brian de Bois-Guilbert sina ögon oavvänt fästa på den saxiska skönheten, som kanske gjorde ännu starkare intryck på honom, emedan hon var så olik de österländska sultaninnorna.

Rowena var en mycket välväxt kvinna, högrest utan att ådraga sig uppmärksamhet för ovanlig längd. Hennes hy var utsökt ljus och vacker, men huvudets och ansiktsdragens ädla form förtogo helt och hållet den faddhet, som stundom vidlåder ljusa skönheter. Hennes klara blå ögon, som blickade fram under vackert tecknade ögonbryn, tillräckligt markerade för att giva uttryck åt pannan, tycktes kunna både flamma och smäkta, både befalla och bedja. Om mildhet var det uttryck man väntade sig i ett sådant ansikte, var det emellertid i detta fall tydligt att vanan att härska och mottaga allas hyllning givit denna saxiska dam en viss hög värdighet, som lyckligt förenade sig med hennes naturliga läggning. Hennes rika, ljust kastanjebruna hår var ordnat i en mångfald lockar, vid vilkas åstadkommande konsten sannolikt underhjälpt naturen. Dessa lockar voro flätade med ädelstenar och tillkännagåvo genom att de buros i sin fulla längd den unga flickans ädla och friborna härkomst. En guldkedja med en liten relikgömma av samma metall hängde kring hennes hals. På de bara armarna hade hon armband. Hennes dräkt utgjordes av en underklänning och kjol av ljust sjögrönt siden och ovanpå denna en lång vid rob, som gick ända ned till golvet och hade mycket vida ärmar, vilka dock ej räckte mycket längre än till armbågen. Denna rob var karmosinröd och förfärdigad av finaste ylletyg. Hon bar även en guldstickad silkesslöja, som kunde efter behag antingen efter det spanska bruket dragas över ansikte och barm eller ock kastas som ett sorts draperi över axlarna.

När Rowena såg att tempelherrens ögon voro fästa på henne med en glöd som i de mörka valv, varunder de rörde sig, kom dem att te sig som eldkol, drog hon med värdighet slöjan för sitt ansikte, liksom för att låta honom förstå att hans djärva stirrande var henne obehagligt. Cedric hade lagt märke till både hennes åtbörd och dess orsak.

»Herr tempelriddare», sade han, »våra saxiska flickor hava sett för litet av solen, för att de skulle kunna uthärda en korsfarares oavvända blick.»

»Om jag givit anstöt», svarade herr Brian, »ber jag om förlåtelse — det vill säga jag ber lady Rowena om förlåtelse, ty längre går jag icke i ödmjukhet.»

»Lady Rowena», sade priorn, »har straffat oss alla genom att tillrättavisa min vän för hans djärvhet. Jag hoppas hon må vara mindre grym mot den lysande riddarskara, som skall mötas vid torneringen.»

»Det är osäkert om vi komma att begiva oss dit», sade Cedric. »Jag älskar ej dessa fåfängligheter, som voro okända för mina fäder, då England var fritt.»

»Låtom oss emellertid hoppas», sade priorn, »att vårt sällskap må kunna bestämma eder för att fara dit. När vägarna äro så osäkra, är herr Brian de Bois-Guilberts eskort icke att förakta.»

»Herr prior», svarade saxaren, »var helst jag färdats här i landet har jag, när jag haft mitt goda svärd och mina trogna väpnare, hittills aldrig funnit mig behöva andras hjälp. Om vi nu verkligen komma att fara till Ashby-de-la-Zouche, skola vi färdas i sällskap med min ädle granne och landsman Athelstane av Coningsburgh och med ett sådant följe att vi kunna trotsa stigmän och borgherrar. Jag dricker dig till, herr prior, i detta vin, som jag hoppas din smak skall gilla, och jag tackar dig för din artighet. Skulle du dock hålla så strängt på din klosterregel», tillade han, »att du endast dricker din sura vassla, hoppas jag du inte av artighet frångår din vana.»

»Ånej», sade prästen skrattande, »det är bara i vårt kloster som vi hålla oss antingen till lac dulce eller lac acidum. När vi umgås med världen, nyttja vi världens sedvänjor, och [ 40–41 ]därför besvarar jag din skål i detta ädla vin och lämnar den svagare vätskan åt min lekmannabroder.»

»Och jag», sade tempelherren, i det han fyllde sin bägare, »dricker en skål för den fagra Rowena, ty aldrig har någon varit mera värdig en sådan hyllning.»

»Jag vill taga din artighet i anspråk på ett annat sätt, herr riddare», sade Rowena. »Säg mig, vad nytt som förspörjes från Palestina. Det är för våra engelska öron vid behagligare än dina franska artigheter.»

»Jag har föga av vikt att berätta», svarade herr Brian Bois-Guilbert, »utom att det synes bekräfta sig att ett vapenstillestånd blivit ingånget med Saladin.»

Samtalet avbröts här genom inträdet av portvaktarens sven, som förkunnade att utanför porten stod en främling som bad att få komma in och bli härbärgerad.

»Släpp in honom», sade Cedric, »vem han än är. I sådan natt som den nu tjuter här utanför tvingar till och med de vilda djuren att sälla sig till de tama och att söka skydd hos människan, deras dödsfiende, hellre än att omkomma genom elementens raseri. Låt honom få vad han behöver, Oswald!»

Och hovmästaren lämnade salen för att tillse att hans herres befallningar blevo åtlydda.