Ivanhoe/Kapitel 03

←  Andra kapitlet: Prelater på färdeväg

Ivanhoe av Sir Walter Scott Översättare: Hugo Hultenberg Tredje kapitlet: Cedric Saxare

Fjärde kapitlet: I Cedrics sal  →

III.
CEDRIC SAXARE

Då — vemodsfulla tröst — ifrån den kust,
Där Nordsjöns vågor ryta, skön och stark,
Gullhårig, blåögd, vindbrynt, saxarn kom.

Thomsons Liberty.

I en sal, vars höjd alls icke var i förhållande till dess längd och bredd, stod ett långt, grovt tillyxat och opolerat ekbord färdigdukat för Cedric saxares aftonmåltid. Taket bestod av nakna bjälkar och sparrar. Det fanns en väldig öppen spis i vardera ändan av salen, men som skorstenspiporna voro mycket illa byggda, gick minst lika mycket av röken in i rummet som ut den rätta vägen. Detta hade åter haft till följd, att den låga salens bjälktak blivit överdraget med en tjock skorpa av svart sot. På salens väggar hängde krigs- och jaktvapen, och i hörnen voro dörrar, som ledde till andra delar av den vidsträckta byggningen.

Allt i huset var för övrigt präglat av den saxiska tidens primitiva enkelhet, som Cedric satte en ära i att bibehålla. Golvet var av kalkblandad lera, hoptrampad till en hård massa, och påminde om somliga ladugolv nu för tiden. Omkring fjärdedelen av golvet låg ett trappsteg högre, och detta upphöjda område upptogs endast av familjens förnämsta medlemmar och mera ansedda gäster. För detta ändamål var ett med scharlakansduk rikt beklätt bord placerat tvärs över denna upphöjning, och från mitten av detta sträckte sig det längre och lägre bord, vid vilket tjänarna och mera underordnade personer åto, till salens nedre ända. Det hela liknade ett T eller något av dessa gammaldags, efter samma principer anordnade matbord, som ännu kunna ses i studenternas matsalar i Oxford och Cambridge. Tunga länstolar och säten av snidad ek voro anbragta på denna upphöjning, och över dessa säten och det högre bordet var en tronhimmel av kläde, som i viss mån tjänade till att skydda de förnämliga innehavarna av dessa platser för drag, men framför allt för regnet, som här och där, slog in genom det primitiva taket.

Väggarna i denna del av salen voro, så långt upphöjningen räckte, klädda med bonader eller draperier, och på golvet låg en matta. Dessa vävnader voro prydda med svaga försök till broderi eller tapisseriarbete i lysande eller snarare bondgranna färger. Över det lägre bordet var, såsom vi sett, intet undertak, de grovrappade väggarna voro nakna, och jordgolvet saknade matta, bordskivan var utan duk, och grova, massiva bänkar utgjorde sittplatserna.

Mitt för det övre bordet stodo två stolar, som voro högre än de andra. De voro avsedda för husbonden och husfrun, vilka där sutto som värdfolk och skötte de plikter, som förskaffat dem den saxiska hederstiteln »brödutdelare».

Till vardera av dessa stolar hörde en konstrikt snidad och med elfenben inlagd pall, som det ej fanns någon motsvarighet till vid de andra platserna. På ett av sätena satt nu Cedric, vilken, ehuru till rangen blott en tan, eller, som normanderna kallade honom, en franklin, då aftonmåltiden dröjde, erfor en retlig otålighet, som skulle anstått en — modern eller forntida — ålderman.

Det framgick i själva verket av denne lantlige tans yttre, att han var en rättfram, men häftig och lättuppbrusande natur. Han var ej över medellängd, men bredaxlad, långarmad och kraftigt byggd, och det syntes på honom, att han var van vid krigets och jaktens strapatser. Hans ansikte var brett med blå ögon, öppna och frimodiga drag och vackra tänder, och han hade ett välformat huvud. Hela hans utseende vittnade om denna godmodighet, som ofta är förenad med ett häftigt och uppbrusande lynne. Stolthet och avundsamhet lästes i hans blick, ty han hade hela sitt liv kämpat för rättigheter, som ständigt voro utsatta för övergrepp, och mannens hurtiga, livliga och beslutsamma kynne hade genom omständigheternas krav jämt och samt fått vara på sin vakt. Hans långa, gula hår var benat mitt i pannan och flöt på båda sidor ned över hans axlar; det visade föga benägenhet att gråna, ehuru Cedric närmade sig sextiotalet.

Hans dräkt var en grön rock med uppslag av gråverk vid halsen och på ärmarna. Detta plagg hängde oknäppt över en tätt åtsittande livklädnad av scharlakan. Hans byxor voro av samma tyg, men de räckte ej alldeles ned till knäet, som satt bart. På fötterna bar han sandaler av samma fason som böndernas, men av finare läder och framtill försedda med guldspännen. Han hade armband av guld och kring halsen en tjock kedja av samma dyrbara metall. Kring livet hade han ett rikt prytt bälte, i vilket satt ett kort, rakt, tveeggat svärd med vass spets, så anbragt, att det hängde nästan lodrätt vid hans sida. Bakom hans plats hängde en pälsfodrad scharlakanskappa och en rikt broderad mössa av samma tyg, vilka fullständigade den rike godsägarens dräkt, när han gick ut. Bakom hans stol stod också ett kort vildsvinsspjut med bred och blank stålspets, vilket, då han vandrade i skogen, begagnades som stav eller vapen, allt efter som det bar sig.

Åtskilliga tjänare, vilkas dräkter varierade mellan husbondens prakt och Gurth svinherdes grova och tarvliga utstyrsel, gåvo akt på den förnäme saxarens min och avvaktade hans befallningar. Ett par tjänare av högre rang stodo bakom sin herre uppe i salen, de övriga uppehöllo sig i den nedre delen av rummet. Där funnos även underlydande av annat slag, två eller tre stora, långhåriga vinthundar, som då för tiden användes vid hjort- och vargjakt, lika många spårhundar med tjocka halsar, stora huvuden och långa öron och ett par mindre hundar av det slag, som nu kallas taxar. Dessa väntade med otålighet på aftonmåltiden, men med den för deras ras utmärkande förmågan att draga slutsatser av ansiktsuttrycket aktade de sig för att störa sin husbondes misslynta tystnad, sannolikt av respekt för en liten vit käpp, som Cedric hade liggande bredvid sin trätallrik för att därmed hålla sina fyrbenta underhavande på tillbörligt avstånd. Endast en gammal hemsk varghund hade med ett långvarigt gunstlingskaps rätt lagt sig alldeles i närheten av högsätet och dristade då och då försöka göra sig påmint genom att lägga sitt stora, lurviga huvud i sin herres knä eller sticka sin nos in i hans hand. Till och med denne avvisades med ett barskt: »Kusch, Balder, kusch! Jag är inte upplagd för lek i kväll.»

Cedric var i själva verket, som nämnt, icke vid särdeles gott lynne. Lady Rowena, som varit och hört en aftonmässa i en avlägsen kyrka, hade nyss kommit genomvåt hem och höll nu på att byta om kläder. Ännu hade inte försports om Gurth och hans svinhjord, som länge sedan hade bort vara hemdriven från skogen, och så stor osäkerhet rådde då för tiden, att man mycket väl kunde förmoda, antingen att stigmännen, av vilka den närbelägna skogen vimlade, lagt beslag på hjorden eller att den blivit annekterad av någon av traktens baroner, som i medvetande om sin makt satte sig över lagarna om äganderätten. Saken hade sin betydelse, ty en stor del av de saxiska godsägarnas välstånd utgjordes av de talrika svinhjordarna; i synnerhet var så förhållandet i skogstrakterna, där svin lätt funno föda.

Den saxiske tanen var orolig för detta, men han längtade också otåligt efter sin favoritnarr Wamba, vars infall, om icke alltid så blixtrande, dock voro en krydda till hans aftonmåltid och till de djupa klunkar öl och vin, varav han plägade låta den åtföljas. Till allt detta kom, att Cedric icke smakat en bit mat sedan klockan tolv och att den vanliga timmen för hans aftonmåltid längesedan var förbi, en orsak till retlighet i lynnet, som i alla tider kunnat iakttagas hos lantjunkare. Hans misshag tog sig uttryck i avbrutna satser, som han dels mumlade för sig själv, dels riktade till de kringstående tjänarna och i all synnerhet till sin munskänk, vilken som ett lugnande medel då och då räckte honom en silverbägare fylld med vin.

»Varför kommer nu inte lady Rowena?»

»Hon håller bara på att sätta upp sitt hår», svarade en av tärnorna med den självsäkra ton vi känna från den moderna kammarjungfruns sätt att svara herrn i huset. »Du vill säkert icke, att hon skall gå till bords som hon kommer från vägen, och ingen stolts jungfru i trakten kläder sig raskare än min matmor.»

Detta obestridliga skäl föranledde saxaren att frammumla ett medgivande »hm» och att sedan tillägga:

»Jag önskar bara hon måtte välja vackrare väder, när hon härnäst begiver sig till Sankt Johannes kyrka. Men vad alla djävlars namn», fortfor han, vändande sig till munskänken och höjande rösten, liksom belåten att ha funnit ett ofarligt avlopp för sin förtrytelse, »vad i alla djävlars namn tar Gurth sig för, som inte kommer hem? Vi få väl höra, att något är på tok med svinen, kan jag tro. Gurth har alltid varit en trogen och omtänksam träl, och jag hade ämnat honom till någonting bättre med tiden.»

Oswald munskänk anmärkte ödmjukt, att det knappt var en timme sedan aftonklockan ringde — en olyckligt vald ursäkt, som bragte ett för saxiska öron ömtåligt ämne på tal.

»Må den lede», utropade Cedric, »ta både aftonklockan och den tyranniske bastard, som hittade på den, och den hjärtlöse slav, som med saxisk tunga nämner den för saxiska öron! Aftonklockan», fortfor han, »som tvingar hederligt folk att släcka sina ljus, så att tjuvar och rövare skola få fritt spel i mörkret! Aftonklockan, ja! Den förstå Reginald Front de Bœuf och Philip de Malvoisin att begagna sig av lika bra som Wilhelm Bastarden själv eller de andra normandiska äventyrarna från Hastings. Jag får väl snart höra, att min svinhjord blivit bortförd för att från hungersnöden rädda de glupska banditer, som de ej kunna underhålla annat än genom stöld och röveri. Min trogne slav är mördad och min rättmätiga tillhörighet bortrövad, och Wamba — var är Wamba? Sade inte någon, att han följt med Gurth?»

Oswald bekräftade detta.

»Jaså. Ja visst. Det blir bättre och bättre! Även den saxiske narren föres bort för att tjäna en normandisk herre! Narrar äro vi i sanning alla, som tjäna dem, och det är rätt åt oss att vi äro föremål för deras hån och åtlöje. Men jag skall utkräva hämnd», tillade han, sprang upp från sin stol, förgrymmad över den förmodade kränkningen, och grep sitt vildsvinsspjut, »jag skall klaga inför Stora rådet. Jag har vänner och anhängare. Man mot man skall jag utmana normanderna. Låt dem komma i sina harnesk och pansar och allt vad som kan göra fegheten modig. Jag har sänt ett sådant här spjut genom starkare skydd än tre av deras stridssköldar! De tro kanhända jag är gammal, men de skola finna, att fast jag är ensam och barnlös, flyter dock Herewards blod i mina ådror. — Ack, Wilfred, Wilfred!» utbrast han i lägre ton, »kunde du blott behärskat din vanvettiga lidelse, så skulle ej din fader på sin ålderdom blivit lämnad lik en enslig ek, som breder ut sina årbräckta, skyddslösa grenar mot stormens fulla anlopp!»

Denna betraktelse tycktes dämpa hans uppretade känslor till ett stilla vemod. Han ställde tillbaka kastspjutet, satte sig åter vid bordet och tycktes försjunken i dystra funderingar.

Ur dessa väcktes han plötsligt av en hornsignal, besvarad med högljutt tjut och skall av alla hundarna i salen och av ett trettiotal andra, som voro inhysta i andra delar av huset. Den vita käppens och tjänarnas förenade ansträngningar lyckades bringa detta hundlarm till tystnad.

»Till porten, era drumlar!» sade saxaren hastigt, sedan oväsendet lagt sig så mycket, att tjänarna kunde höra hans röst. »Hör efter, vad det där hornet har för nytt att förkunna. Det är väl frågan om något rofferi, som begåtts på mina ägor.»

Om ett par minuter återkom en väktare och anmälde, att priorn Aymer av Jorvaulx och den ädle riddaren Brian de Bois-Guilbert av den tappra och vördnadsvärda tempelherreorden jämte ett mindre följe anhöllo om gästfrihet och härbärge över natten; de voro på väg till ett tornerspel, som på andra dagen därefter skulle hållas vid Ashby-de-la-Zouche.

»Aymer? Prior Aymer? Brian de Bois-Guilbert?» mumlade Cedric. »Normander båda två. Men normand eller saxare, ingen får ha något att klaga på Rotherwoods gästfrihet. De äro välkomna, eftersom de funnit för gott att stanna över här — ännu hellre skulle jag dock sett, att de fortsatt sin väg. Men det vore ovärdigt att knota över en natts härbärge och en aftonmåltid. Som gäster måste väl även normander lägga band på sin oförsynthet. — Gå, Hundebert», fortfor han till en sorts hovmästare, som stod bakom honom med en vit stav, »tag med dig sex av tjänarna och visa de främmande vägen till gästrummen! Se efter deras hästar och mulåsnor och låt deras följeslagare icke sakna något! Låt dem få torra kläder, om de behöva, och brasor och tvättvatten och vin och öl! Säg till kockarna, att de öka ut vår aftonmåltid med vad som i hast kan anskaffas och att det kommer på bordet, när främlingarna äro färdiga! Säg våra gäster, Hundebert, att Cedric skulle själv hälsa dem välkommen, om han icke vore bunden av ett löfte att ej gå längre än tre steg från högsätet i sin sal för att mottaga någon, som icke är av saxiskt kungablod! Gå och se till, att de bli väl betjänade, så att de icke i sitt högmod säga, att den saxiske bondlurken är både fattig och snål!»

Hovmästaren avlägsnade sig med flera tjänare för att utföra sin husbondes befallningar.

»Prior Aymer!» sade Cedric åter och såg på Oswald. »Är inte han bror till Giles de Mauleverer, som nu är herre till Middleham?»

Oswald bejakade detta med en vördnadsfull bugning.

»Hans bror har tillvällat sig och innehar det arv, som tillkommer en bättre släkt, Ulfgars av Middleham. Men vilken normandisk herre gör ej på samma sätt? Priorn skall vara en fördomsfri och gladlynt präst, som tycker mer om vinbägaren och jakthornet än korklockan och mässboken. Gott, låt honom komma. Han skall vara välkommen. Hur sade du tempelherren hette?»

»Brian de Bois-Guilbert.»

»Bois-Guilbert», sade Cedric, alltjämt i samma allvarliga, en smula viktiga ton, som han fått av att ständigt umgås med tjänare; det var, som om han talat för sig själv mer än till sin omgivning — »Bois-Guilbert? Det namnet är vida beryktat både för ont och gott. Det säges, att han är tapper som de tappraste av hans orden, men fläckad av tempelriddarnas vanliga laster, högfärd, övermod, grymhet och vällust, en hårdhjärtad man, som icke fruktar något varken på jorden eller i himlen. Så säga de få krigare, som återvänt från Palestina. Nå, det är ju blott för en natt. Han må vara välkommen, även han! — Oswald, slå upp det äldsta vinfatet, sätt fram det bästa mjödet, det starkaste ölet, den mest fräsande cidern, fyll de största hornen! Tempelherrar och abboter tycka om goda viner och rågade mått. Elgitha, säg lady Rowena, att vi icke vänta henne till bords i afton, så framt hon icke särskilt så önskar.»

»Det önskar hon nog särskilt», svarade Elgitha genast, »ty hon vill alltid gärna höra de senaste nyheterna från Palestina.»

Cedric kastade en vredgad blick på den frispråkiga tärnan, men Rowena och allt som hörde henne till hade en privilegierad ställning och var i skydd för hans vrede. Han svarade blott:

»Tyst, flicka, du pratar mer än tillbörligt är. Framför min hälsning till din matmor, så får hon sedan göra som hon vill. Här åtminstone härskar Alfreds avkomlig ännu som furstinna.»

Elgitha lämnade rummet.

»Palestina!» upprepade saxaren. »Palestina! Hur många lyssna icke med öppna öron till de berättelser, som tygellösa korsfarare eller skenheliga pilgrimer komma med från olyckslandet! Jag kunde också vilja fråga, kunde också vilja lyssna med klappande hjärta till de fabler, som listiga landsstyrkare hitta på för att tillnarra sig vår gästfrihet — men nej. Den son, som visat mig olydnad, är ej längre min, och jag skall ej bekymra mig mer om honom än om den uslaste bland alla de otaliga, som prydda med korsets tecken hängiva sig åt utsvävningar och blodsdåd och sedan kalla det att göra Guds vilja.»

Han rynkade pannan och såg ned i golvet. När han åter höjde sin blick, uppslogos dörrarna nere i salen på vid gavel, och företrädda av hovmästaren med sin stav och fyra fackelbärande tjänare, inträdde aftonens gäster.