Ivanhoe/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Femtonde kapitlet: Ensittaren
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Sextonde kapitlet: Sång och strängaspel
Sjuttonde kapitlet: Cedric och Athelstane på hemväg  →


[ 145-145 ]

XVI.
SÅNG OCH STRÄNGASPEL


När kvällen breder tyst sitt dok,
Jag öppnar mässingsnitad bok
Och läser någon skön legend
Om sorg, som blev i glädje vänd.
Sen, när mitt vaxljus flämtar matt
I draget av den kalla natt,
Jag sjunger i mitt stilla bo
Min aftonpsalm och går till ro.

Warton.

Ehuru riddaren villigt efterkom sin fryntlige värds uppmaning, fann han det ingalunda lätt att få harpan stämd.

»Jag tror, helige fader», sade han, »att här fattas en sträng, och de andra äro ganska illa medfarna.»

»Jaså, du märker det», svarade eremiten. »Det visar, att du är hemma i konsten. Det är vinets skull», tillade han allvarsamt och upplyfte sina ögon, »det är vinets skull alltsammans! — Jag sade Alan-a-Dale, den nordiske barden, att han skulle förstöra harpan, om han slog den efter sjunde bägaren, men han ville inte sluta. — Min vän, jag dricker för din sång.»

Därvid tömde han med djupt allvar sin bägare och skakade sedan på huvudet åt den skotske harpospelarens omåttlighet.

Riddaren hade emellertid fått strängarna något så när i ordning, och efter ett kort preludium frågade han sin värd, om han skulle sjunga en provençalsk riddaresång eller en nordfransk lai eller en ballad på vanlig engelska.

»En ballad, en ballad!» sade eremiten. »Inga franska påfund! Jag är en ärlig engelsman, och det var också min skyddspatron, den helige Dunstan — ingenting annat än ärlig engelska skall sjungas i denna cell.»

»Då skall jag försöka mig på en ballad, författad av en saxisk harpolekare, som jag lärde känna i det Heliga Landet», sade riddaren.

Det visade sig snart, att om riddaren än icke var en fulländad mästare i bardernas konst, hade han dock odlat sin smak för den under de bästa lärare. Konsten hade lärt honom att mildra sin av naturen ganska sträva röst och ersätta dess naturliga brister med allt vad en grundlig skolning kan giva. Hans föredrag skulle därför även av en insiktsfullare domare än eremiten hava tillvunnit sig bifall, i synnerhet som riddaren i sina toner inlade än en eldig hänförelse, än en vek känsla, som förhöjde intrycket av hans sång.

KORSFARARENS HEMKOMST

Med ära höljd i Österland,
Beträdde riddarn hemmets strand.
Det blekta kors, hans skuldra bar,
Av storm och strider slitet var.
Vart enda ärr i sköldens rund
Bar vittne om en blodig stund.
När skymning föll, sin dams balkong
Han nalkades med denna sång.

Hell, sköna, hell! Den dig har kär
Har hastat hem och är dig när.
Men fattig är han, som han var,
Och annan rikedom ej har
Än prövat harnesk, trogen häst,
Den lans, det svärd, som allra mest
Av saracener skyddes nyss —
Och hoppet om sin Teklas kyss.

Hell, sköna dam, vars gunst min arm
Till bragd har stärkt i stridens larm!
Där riddarskaran samlar sig,
Skall bardens sång upphöja dig:
»Se där den dam, vars fägrings glans
Gav kraften åt hans fällda lans,
Vars öga lyst den Englands son,
Som dagen vann vid Askalonl»

[ 146-147 ]

»Se hennes leende! Det gav
Fördubblad styrka åt den glav,
Som fällde femti muselmän
Och vände sig mot femti än.
Se hennes lockar sen, som strö
Sitt solguld över halsens snö!
För varje gyllne tråd, vi se,
En saracen fick livet ge!»

Hell, sköna vän! Glöm vad är mitt!
Tag vad jag utfört har till ditt!
Sen, ack, låt upp för mig som förr,
När natten faller tyst, din dörr,
Ty nordan isar här den kind,
Som smektes nyss av Syriens vind.
Låt kärlek få med tvekan makt,
Gör lycklig den dig ära bragt!

Under denna prestation betedde sig eremiten ungefär som en av våra moderna kritiker, som åhör en ny opera. Han lutade sig tillbaka med halvslutna ögon, där han satt. Än knäppte han ihop händerna, rullade tummarna och var idel öra, och än svängde han sina utsträckta händer i takt efter musiken. Vid ett par favoritstrofer hjälpte han själv till en smula, där riddarens röst icke tycktes kunna gå upp så högt, som han ansåg erforderligt. När sången var slut, förklarade eremiten med känsla och övertygelse, att den var både god och väl sjungen.

»Och dock», sade han, »tror jag, att mina saxiska landsmän nu bott så länge samman med normanderna, att de icke kunna undgå deras melankoliska stämning i sina sånger. Varför begav sig den tappre riddaren hemifrån? Hur kunde han vänta annat än att vid sin hemkomst finna sin käresta upptagen av en rival och sin serenad, som de kalla det, lika litet uppskattad som en katts jamande i en takränna? Men jag dricker i alla fall denna bägare för dig, herr riddare, och för alla trofasta älskare — jag fruktar, att du ej hör till dem», tillade han, då han såg, att riddaren, som började bliva het i huvudet av de många bägarna, spädde sin dryck ur vattenkruset.

»Sade du icke», genmälde riddaren, »att detta vatten var från den helige Dunstans källa?»

»Jo visst», svarade eremiten, »och många hundra hedningar döpte han där, men aldrig har jag hört, att han drack något av den. Allt bör komma till sin rätta användning här i världen. Den helige Dunstan kände lika bra som någon annan, vilka en levnadsglad munks rättigheter äro.»

Med dessa ord tog han harpan och underhöll sin gäst med följande karaktäristiska sång, som han föredrog på en gammal engelsk melodi.

BARFOTAMUNKEN

Om ock du tar på dig, min vän, ett par år
Och sökande ut ikring länderna går,
Du aldrig skall finna hos turk och spanjor
En sällare man än vår Barfotabror.

Till strids för sin dam spränger riddaren ut —
Vid vespertid hemförs han, stungen av spjut.
Jag skriftar'n i hast, och hans sköna i flor
Tar ej tröst av nå'n ann' än en Barfotabror.

Och kungar? Ack, många, sen lyckan har flytt,
Mot kåpa och huva sin mantel ha bytt.
Men ingen av oss, så förvisso jag tror,
Något annat vill bli än en Barfotabror.

När munken går ut, så i koja som slott
Det bästa som finns faller städs på hans lott.
Han tar in var han vill, och där rikedom bor
Finns det alltid en plats för en Barfotabror.

Är han väntad till middag, så törs ingen själ
Taga för sig nå'n mat — det skull' aldrig gå väl —
Förrän han hunnit komma, och länstolen stor
Är den enda som duger för Barfotabror.

Är han väntad till kväll — strax det stekes en tupp,
Och ädlaste vinet i stånkan slås upp,
Och förr tror jag husfar blev utkörd av mor
Än att säng skulle fattas för Barfotabror.

[ 148-149 ]

Så leve då kåpan och repet av lin
Och hoppet till påven och skräcken för hin!
Att, när rosor man plockar, fly törnenas klor
Kan nog ingen så bra som en Barfotabror!

»På min ära», sade riddaren, »du sjunger bra och med kläm och förhärligar också din orden. Men apropå djävulen, är du inte rädd, helige klerk, att han skall göra dig ett besök under något av dina föga gudaktiga tidsfördriv?»

»Föga gudaktiga!» sade eremiten. »Det går jag inte in på — det går jag alls inte in på! Jag sköter min kapelltjänst redligt och samvetsgrant: två mässor om dagen, morgon och kväll, ottesång, middagsbön och vesper, med ave, credo och pater —»

»Utom månljusa nätter under jakttiden», sade hans gäst.

»Exceptis excipiendis», svarade eremiten, »som vår gamle abbot lärde mig att säga, ifall näsvisa lekmän skulle fråga mig, om jag levde efter alla min ordens regler.»

»Sant, helige fader», sade riddaren, »men det händer, att djävulen håller ett öga på sådana undantag. Du vet, att han går omkring som ett rytande lejon.»

»Han kan ju försöka att ryta här», sade eremiten; »ett nyp av mitt rep skall komma honom att ryta lika högt, som när han fick känna på den helige Dunstans tång. Jag har aldrig varit rädd för människor, och inte fruktar jag för djävulen och hans anhang. Med Sankt Dunstans, Sankt Dubrics, Sankt Winibalds, Sankt Winifreds, Sankt Swiberts, Sankt Willicks, Sankt Thomas a Kents och mina egna anspråkslösa förtjänster att lita till trotsar jag dem allesamman, de må ha kort eller lång svans. — Men jag skall säga dig en sak: jag talar aldrig om sådant där förrän efter ottesången.»

Han bytte om samtalsämne. Glammet blev å ömse sidor allt livligare, och de sjöngo ännu flera sånger för varandra, då deras muntra samkväm plötsligt avbröts av en högljudd knackning på hyddans dörr. Anledningen till detta avbrott kunna vi endast förklara genom att gå tillbaka i berättelsen och omtala det äventyr, för vilket några andra av denna boks personer blivit utsatta.