Ivanhoe/Kapitel 15

←  Fjortonde kapitlet: Den blivande kansleren

Ivanhoe av Sir Walter Scott Översättare: Hugo Hultenberg Femtonde kapitlet: Ensittaren

Sextonde kapitlet: Sång och strängaspel  →

XV.
ENSITTAREN

I skogens djup, från mänskors ögon fjärran,
En eremit sin boning rett för Herran.
Hans mat var skogens bär, hans dryck var vatten,
I grottans valv han sov på strå om natten.
Med Gud han levde sina stilla dagar,
Hans syssla var den bön, som Gud behagar.

Parnell.

Läsaren kan icke hava glömt, att torneringens utgång avgjordes genom en okänd riddare, som på grund av sin passiva och likgiltiga hållning under förra delen av dagen av åskådarna fått namnet den Svarte Lättingen. Denne riddare hade helt plötsligt lämnat tornerplatsen, då segern var vunnen, och när han uppfordrades att komma fram och mottaga belöningen för sin tapperhet, stod han ingenstädes att finna. Under det härolder och trumpetare kallade honom, styrde han emellertid sin kosa norrut, undvikande alla trafikerade stigar och väljande den kortaste vägen genom skogen. Han stannade över natten i ett litet, avsides beläget härbärge, där han dock av en kringvandrande bard erhöll underrättelse om torneringens utgång.

Följande morgon begav sig riddaren tidigt åstad i avsikt att hinna långt den dagen. Hans häst, som han noga sparat dagen förut, befann sig också i sådan kondition, att han kunde färdas långt utan att behöva pusta mycket. Hans avsikt omintetgjordes emellertid genom vägens oländighet, så att när aftonen kom, hade han ej hunnit längre än till gränsen av West Riding i Yorkshire. Vid detta lag behövde både häst och man vederkvickelse, och det blev dessutom nödvändigt att se sig om efter tak över huvudet, ty natten föll hastigt på.

Den plats, där den resande befann sig, tycktes icke kunna erbjuda varken skydd eller vederkvickelse, och det såg ut som om han skulle få göra som vandrande riddare i allmänhet, vilka vid sådana tillfällen plägade låta sina hästar beta och själva lägga sig under en lummig ek att drömma om sitt hjärtas dam. Men antingen hade den Svarte Riddaren ingen dam att drömma om eller var han lika trög och likgiltig i kärlek som i strid, ty han ville icke låta några kärlekstankar tjäna som ersättning för säng och kvällsvard. Han kände sig därför illa till mods, när han såg sig omkring och fann sig vara djupt inne i skogen, där det visserligen fanns många öppna glad och många stigar, men endast sådana som tycktes upptrampade av de betande hjordarna eller av villebråd och jägare.

Solen, efter vilken riddaren huvudsakligen styrt sin kosa, hade nu sjunkit bakom Derbyshires kullar till vänster, och varje försök han gjorde att rida vidare kunde likaväl föra honom bort från hans väg som bringa honom närmare målet. Sedan han förgäves sökt välja den mest upptrampade stigen, i hopp att den skulle föra till någon herdes eller skogvaktares stuga, och flera gånger funnit sig ur stånd att träffa ett val, beslöt han lita på sin hästs klokhet. Erfarenheten hade vid föregående tillfällen visat honom, vilken underbar förmåga dessa djur hava att rädda sig och sina ryttare ur svåra belägenheter.

Det visade sig snart, att han icke förgäves litat på sin god häst, ty stigen blev snart litet bredare och mera banad, och ljudet av en liten klocka lät riddaren förstå, att han befann sig i närheten av ett kapell eller en eremitboning.

Snart kom han fram till en öppen, grön plats, på vars motsatta sida en grå och väderbiten klippa brant reste sig från den sakta sluttande marken. Murgröna klädde här och där dess sidor, och ekar och kristtornsbuskar, vilkas rötter funno näring i skrevorna, vajade på andra ställen över bråddjupen därinunder, liksom krigarens fjäderbuske över hans stålhjälm, skänkande behag åt det, som i sig själv inger endast fasa. Vid foten av denna klippa och liksom stödjande sig mot den låg en grovt timrad stuga, bestående huvudsakligen av trädstammar från skogen och tätad i springorna med mossa och lera. En ung, avkvistad tallstam med ett tvärträ fastbundet nära toppen stod vid ingången som en konstlös sinnebild av det heliga korset; till höger ett litet stycke därifrån sipprade en källa med det klaraste vatten fram ur klippan och uppfångades i en enkel stenbassäng. Vid sitt utflöde ur denna rann vattnet porlande utför sluttningen och över den lilla slätten för att slutligen förlora sig i den närbelägna skogen.

Bredvid denna källa sågos ruinerna av ett mycket litet kapell, vars tak delvis var infallet. Byggningen hade i sitt ursprungliga skick aldrig varit över sexton fot lång och tolv fot bred, och taket, vars höjd var därefter, vilade på fyra, i mitten sammanlöpande valvbågar, som framsprungo från byggnadens fyra hörn, där de uppburos av var sin korta, massiva pelare. Bjälklagret till två av dessa valv fanns kvar, ehuru taket mellan dem rasat ned, över de andra var det ännu helt. Ingången till denna gamla helgedom var under en mycket låg rundbåge, prydd med flera rader av den hajtandliknande sicksacklist, som man så ofta ser på äldre saxiska byggnader. På fyra små pelare över portalen reste sig ett klocktorn, och i det hängde den gröna och väderbitna klocka, vars svaga klang den Svarte Riddaren en stund förut hade hört.

Allt detta låg så fridfullt och stilla i skymningsljuset inför den trötte färdemannen och gav honom gott hopp om härbärge över natten, ty det var dessa skogseremiters särskilda plikt att öva gästfrihet mot försenade eller vilsekomna vandrare.

Riddaren gav sig följaktligen icke tid att närmare betrakta de enskildheter, vi beskrivit, utan under tacksägelse till den helige Julianus, alla vägfarandes skyddspatron, som hade fört honom till ett gott härbärge, hoppade han av hästen och bearbetade eremithyddans dörr med sin lans för att väcka uppmärksamhet och bliva insläppt.

Det dröjde en stund, innan han fick något svar, och när det kom, lät det ej gynnsamt.

»Fortsätt din väg, vem du än är», sade en djup, sträv röst inifrån hyddan, »och stör inte Guds och den helige Dunstans tjänare i hans aftonandakt.»

»Vördige fader», svarade riddaren, »här står en stackars färdeman, som råkat vilse i dessa skogar och giver dig ett tillfälle att visa barmhärtighet och gästfrihet.»

»Gode broder», svarade eremithyddans invånare, »det har behagat den heliga jungfrun och Sankt Dunstan att utse mig till föremål för dessa dygder i stället för till utövare av dem. Jag har inga livsmedel här, som ens en hund skulle vilja dela med mig, och en häst, som är aldrig så litet känslig, skulle förakta mitt läger — rid därför vidare, och Gud vare med dig!»

»Men huru» svarade riddaren, »skall jag kunna finna vägen genom en sådan skog som denna, när mörkret faller på? Jag beder dig, vördige fader, så vitt som du är en kristen, att öppna din dörr och åtminstone visa mig vägen.»

»Och jag beder dig, gode, kristne broder», svarade anakoreten, »att inte störa mig mera. Du har redan avbrutit mig i ett pater, två ave och ett credo, som jag, eländige syndare, måste enligt mitt löfte läsa före månens uppgång.»

»Vägen — visa mig vägen», ropade riddaren, »om du också inte vill göra något annat för mig.»

»Vägen är lätt att hitta», svarade eremiten. »Skogsstigen för till ett träsk och därifrån till ett vadställe, som nu, när regnen ha slutat, nog kan övergås. När du kommit över vadet, skall du vara försiktig, då du rider uppför vänstra stranden, ty den är ganska brant, och den stig, som går längs floden har nyligen, såsom jag hört — ty jag lämnar sällan andaktsövningarna i mitt kapell — rasat in på några ställen. Sedan rider du rakt fram —»

»En inrasad väg — ett bråddjup — ett vad och ett träsk!» sade riddaren, avbrytande honom. »Eremit, om du också vore den heligaste man som någonsin burit skägg eller läst radband, skall du inte förmå mig att färdas vidare i natt. Jag säger dig, att du, som lever av traktens barmhärtighet — som du ingalunda förtjänar, fruktar jag — icke har rätt att vägra en nödställd vägfarande skydd. Öppna din dörr genast, eljest skall jag vid Guds heliga kors slå in den och själv bereda mig tillträde.»

»Min käre resenär», svarade eremiten, »var icke efterhängsen, ty om du tvingar mig att till självförsvar begagna mina köttsliga vapen, blir det ännu värre för dig.»

I detta ögonblick blev ett dovt skällande och morrande, som den vägfarande en stund hade hört, allt högljuddare och häftigare och lät riddaren förmoda, att eremiten, oroad av hans hotelse att med våld tränga sig in, kallat ut sina hundar ur någon inre avskrankning för att vara honom behjälplig vid försvaret. Uppretad över dessa förberedelser å eremitens sida och detta framhärdande i det ogästvänliga uppsåtet, sparkade riddaren så häftigt på dörren, att både poster och lås skakade.

Eremiten, som ej var hågad utsätta sin dörr för ännu ett dylikt anfall, ropade nu med hög röst:

»Tålamod, tålamod, spara dina krafter, min gode färdeman, så skall jag strax öppna dörren, fast det torde bliva dig till föga fromma.»

Dörren öppnades följaktligen, och eremiten, en stor och kraftigt byggd man, stod inför riddaren i sin säckvävskåpa och huva och omgjordad med ett bastrep. Han hade i sin ena hand en tänd fackla och i den andra en påk av vildapel, så tjock och tung, att den väl kunde kallas en klubba. Två stora, lurviga hundar av blandad vinthunds- och bulldoggsras stodo färdiga att rusa på den främmande, så snart dörren öppnades. Men när facklan lyste på riddarens höga hjälmkam och gyllene sporrar, tycktes eremiten ändra sin ursprungliga avsikt, stillade sina bundsförvanters raseri, förändrade sitt sätt till en sorts tafatt artighet och bjöd riddaren att stiga in i hyddan. Han ursäktade sig för sin obenägenhet att öppna sin dörr efter solnedgången, ty, sade han, det fanns så många rövare och stigmän ute, som varken hade någon försyn för den heliga jungfrun eller Sankt Dunstan eller för dem som utgåvo sitt liv i deras tjänst.

»Torftigheten i din cell, gode fader», sade riddaren, som sett sig omkring och icke upptäckt annat än en bädd av löv, ett grovt tillyxat ekkrucifix, en mässbok, ett klumpigt bord, två stolar och ett par andra enkla husgeråd — »torftigheten i din cell skulle tyckas vara ett tillräckligt skydd mot alla fara för tjuvar, för att inte tala om dina två duktiga hundar, som synas mig nog stora och starka att få bukt med en hel vildsvinshjord och naturligtvis också med de flesta människor.»

»Den gode skogvaktaren», sade eremiten, »har tillåtit mig att hålla dessa djur till mitt skydd i ensamheten, så länge tiderna äro så här oroliga.»

Härmed satte han sin fackla i en vriden järnarm som tjänade till ljusstake, och dragande fram ekbordet till den slocknande elden, som han upplivade med litet torr ved, ställde han fram åt sig en stol på den ena sidan om bordet och gav riddaren ett tecken att taga den andra stolen.

De satte sig och betraktade varandra med stort allvar, tänkande var och en i sitt hjärta, att han sällan sett en starkare eller mera atletisk gestalt än den han hade framför sig.

»Vördade eremit», sade riddaren, sedan han länge och oavvänt betraktat sin värd, »om jag inte fruktade att avbryta dina fromma betraktelser, skulle jag bedja att få veta tre ting: För det första var jag skall ställa in min häst, för det andra vad jag kan få till aftonmåltid och för det tredje var jag kan få taga mitt nattläger.»

»Jag skall svara dig», sade eremiten, »med mitt finger, ty det är emot mina regler att tala med ord, då tecken kunna göra tillfyllest.» Så sägande, pekade han först mot ett och sedan mot ett annat hörn av hyddan. »Ditt stall», sade han, »är där — din bädd där», och nedtagande från en hylla ett fat med en handfull torkade ärter, som han framsatte på bordet, tillade han: »och här är din aftonmåltid.»

Riddaren ryckte på axlarna och gick ut efter sin häst, som under tiden stått bunden vid ett träd, sadlade av honom mycket omsorgsfullt och lade sin egen kappa över hästens trötta rygg.

Eremiten rördes tydligen i någon mån till deltagande genom den ömma omsorg och den skicklighet, varmed främlingen skötte sin häst, ty i det han mumlade något om foder, som blivit kvarlämnat för skogvaktarens behov, framdrog han ur en skrubb en knippa hö, som han lade framför riddarens häst, och strax därefter bredde han ut en hög torra ormbunkar i det hörn, han anvisat riddaren till nattläger. Denne tackade honom för hans artighet, och båda återtogo sina platser vid bordet, på vilket fatet med ärterna stod. Efter en lång bordsbön, som fordom hade varit latin, men av vilket ursprungliga språk med undantag av en långt utdragen ändelse här och där mycket få spår funnos kvar, föregick eremiten sin gäst med gott exempel genom att i en stor och bred mun, försedd med tänder, som i skärpa och vithet kunnat tävla med ett vildsvins, instoppa tre eller fyra torra ärter, en ömklig mäld kunde man väl tycka för en så stor och duktig kvarn.

För att följa ett så lovvärt föredöme lade riddaren av sig sin hjälm, sin ringkrage och större delen av sin rustning och visade eremiten ett huvud med tätlockigt gult hår, ädla drag, blå ögon, som voro ovanligt klara och strålande, en välbildad mun, vars överläpp täcktes av mustascher i mörkare färg än håret; hela utseendet tydde på en djärv och företagsam man, och hans kämpagestalt stod väl i överensstämmelse med detta intryck.

Liksom för att besvara sin gästs förtroende kastade eremiten tillbaka sin kåpa och framvisade ett klotrunt huvud, som tillhörde en man i sina bästa år. Hans slätrakade hjässa, som omgavs av en ring av styvt, krusigt, svart hår, hade en viss likhet med en lantlig boskapshage omgiven av sin höga häck. I ansiktsdragen fanns intet som tydde på klosterlik stränghet eller asketiska umbäranden. Det var tvärtom ett djärvt och trotsigt ansikte med stora, svarta ögonbryn, en vackert välvd panna och en trumpetares runda och röda kinder, från vilka ett långt, svart och krusigt skägg nedhängde. Ett sådant ansikte i förening med den helige mannens muskulösa gestalt talade snarare om rostbiffar och lårstekar än om ärter och grönsaker. Denna motsägelse undgick ej gästen. Sedan han med stor svårighet tuggat en munfull av de torkade ärterna, fann han det alldeles nödvändigt att bedja sin fromme värd förse honom med något att dricka, och denne uppfyllde hans begäran genom att ställa fram för honom en stor kruka med det renaste källvatten.

»Det är från den källa», sade han, »i vilken den helige Dunstan från solens uppgång och till nedergången döpte femhundra hedniska danskar och britter — välsignat vare hans namn!» Och sättande sitt svarta skägg till krukans kant, drack han en klunk, som dock icke stod i förhållande till det högstämda lovtal han ägnat drycken.

»Det synes mig, vördige fader», sade riddaren, »att det lilla du äter och denna heliga, men ganska tunna dryck bekomma dig utomordentligt väl. Du ser mig ut att vara en man, mer lämplig att vinna priset i brottningskamp, påkstrid eller svärdslek än att föröda din tid i denna ensliga ödemark med att läsa mässor och leva på torra ärter och kallt vatten.»

»Herr riddare», svarade eremiten, »dina tankar äro, liksom de okunniga lekmännens i allmänhet, köttsliga. Det har behagat den heliga jungfrun och mitt skyddshelgon att välsigna den knappa kost, vartill jag inskränker mig, liksom skidfrukterna och vattnet välsignades för Sadraks, Mesaks och Abednegos barn, som drucko det hellre än att besudla sig med det vin och den mat, som framsattes för dem av saracenernas konung.»

»Helige fader», sade riddaren, »på vars ansikte det har behagat Gud att verka ett sådant under, må en syndig lekman få veta ditt namn?»

»Du kan kalla mig klerken av Copmanhurst», svarade eremiten, »ty så kallas jag i denna trakt. Man tillägger visserligen attributet helig, men jag håller inte på det, ty jag är ovärdig ett sådant tillägg. Och får jag nu, tappre riddare, bedja dig att få veta namnet på min hedervärde gäst?»

»För visso, helige klerk av Copmanhurst», sade riddaren. »Man kallar mig i denna trakt den Svarte Riddaren — många tillägga även attributet Lätting, varmed jag dock icke är synnerligen angelägen att bliva benämnd.»

Eremiten kunde knappast låta bli att le åt sin gästs svar.

»Jag ser, Lättjefulle Riddare», sade han, »att du är en klok och förståndig man, och jag ser dessutom, att min tarvliga munkkost icke behagar dig, van som du kanske har varit vid hovens och fältlägrens yppighet och städernas lyx. Jag kommer nu ihåg, att när den välvillige skogvaktaren lämnade dessa hundar till mitt skydd och även de där höknipporna, gav han mig också några matbitar, vilka jag dock, enär de inte lämpade sig för mig, alldeles hade glömt bort under mina allvarliga betraktelser.»

»Jag kunde ha svurit på att han gjort det», sade riddaren. »Alltsedan du slog tillbaka din kåpa, har jag varit förvissad om att det finnes bättre mat i cellen, helige klerk. Din skogvaktare är en hygglig karl, och ingen, som sett dina tänder tugga på ärterna och din strupe fuktas av detta avskräckande element, skulle kunna låta dig vara hänvisad till sådant hästfoder och sådan hästdryck utan att söka förbättra din kost. Låt oss därför ofördröjligen se, vad skogvaktaren försett dig med.»

Eremiten kastade på riddaren en forskande blick, i vilken låg ett komiskt uttryck av tvekan, liksom hade han varit oviss, om det kunde vara klokt att lita på gästen. Det fanns emellertid så mycken dristig öppenhet i riddarens utseende, som det var möjligt för ett ansikte att uttrycka. Hans leende hade också något oemotståndligt komiskt och ingav en förvissning om tro och redlighet, varmed hans värd icke kunde underlåta att sympatisera.

Efter ännu ett par stumma blickar gick eremiten till bortre delen av hyddan och öppnade en lucka, som var dold med stor omsorg och en viss uppfinningsförmåga. Från en mörk skrubb, dit denna öppning ledde, framtog han en stor pastej, gräddad i ett tennfat av ovanliga dimensioner. Denna ansenliga rätt ställde han fram för sin gäst, som skar upp den med sin dolk och ofördröjligen gjorde sig förtrogen med dess innehåll.

»Hur länge är det, sedan den gode skogvaktaren var här?» sade riddaren till sin värd, sedan han hastigt svalt några stycken av denna betydande förstärkning i eremitens kost.

»Omkring två månader», svarade munken genast.

»Vid Gud», sade riddaren, »allt i din hydda är underbart, helige klerk! Jag hade kunnat svära på, att den feta råbock, som lämnat sitt kött till denna pastej, sprungit på sina fötter för mindre än en vecka sedan.»

Eremiten blev litet förbryllad av denna anmärkning och betraktade för övrigt ganska snopet den hastigt försvinnande pastejen, på vilken hans gäst gjorde våldsamma angrepp; själv hade han genom sina föregående uttalanden om måttlighet avhänt sig varje förevändning att deltaga i dem.

»Jag har varit i Palestina, ädle klerk», sade riddaren och upphörde plötsligt med ätningen, »och där är det sed, att varje värd, som undfägnar en gäst, skall övertyga honom om matens hälsosamma beskaffenhet genom att själv dela den med honom. Vare det långt ifrån mig att misstänka en så helig man som dig för något ogästvänligt, men jag skulle likväl bliva dig högeligen förbunden, om du ville rätta dig efter denna österländska sed.»

»För att befria dig från onödig oro skall jag för en gång avvika från min regel», svarade eremiten. Och som det på den tiden icke brukades några gafflar, voro hans fingrar genast i pastejens innanmäte.

Isen var nu bruten, och det tycktes arta sig till en tävlan mellan gästen och värden om vem som skulle visa prov på den bästa aptiten. Och ehuru den förre sannolikt fastat längst, överträffades han dock vida av eremiten.

»Helige klerk», sade riddaren, när hans hunger var stillad, »jag skulle kunna hålla min goda häst därborta mot en sekin, att samme hygglige skogvaktare, som vi ha att tacka för steken, lämnat dig en flaska vin eller en ankare kanariesekt att dricka till denna härliga pastej. Det är naturligtvis något, som en så sträng eremit inte kunnat behålla i minnet, men jag tror, att om du tittar efter i dina gömmor därborta, skall du finna, att jag har rätt i min förmodan.»

Eremiten svarade blott med ett grin, gick åter till sin skrubb och framtog en läderflaska, som kunde rymma omkring fyra stop. Han framtog även två stora dryckesbägare, gjorda av uroxens horn och beslagna med silver. Sedan han anskaffat detta att skölja ned aftonmåltiden med, ansåg han sig kunna bortlägga alla vidare betänkligheter och allt krus. Fyllande båda bägarna, sade han efter saxiskt bruk: »Skål, Lättjefulle Riddare!» och tömde sin i ett enda drag.

»Skål, helige klerk av Copmanshurst!» svarade riddaren och följde sin värds exempel.

»Helige klerk», sade främlingen, sedan den första bägaren sålunda blivit tömd, »jag kan inte annat än förvåna mig över, att en man med sådana muskler och senor som dina och som därtill har en så frisk aptit har kommit på idén att slå sig ned här i ödemarken. I min tanke passar du bättre till att sitta på en borg eller ett slott och äta kött och dricka vin än att leva här på grönsaker och vatten eller på skogvaktarens barmhärtighet. Åtminstone skulle jag, om jag vore som du, skaffa mig både nöje och överflöd av konungens rådjur. Det finns många präktiga hjordar i dessa skogar, och en råbock, som går till den helige Dunstans kaplan, skulle nog icke saknas.»

»Lättjefulle Riddare», svarade klerken, »det är farliga yttranden, och jag ber dig hålla inne med dem. Jag håller på konungen och lagen, och skulle jag förgripa mig på min herres villebråd, kunde jag vara säker på att komma i fängelse, och så framt min kåpa ej skyddade mig, kunde jag nog också bli hängd.»

»Ja, men vore jag som du», sade riddaren, »skulle jag taga mig en månskenspromenad ibland, när skogvaktare och kronojägare ligga i sina varma sängar, och rätt som det var — medan jag gick och läste mitt radband — skulle jag skicka en pil in bland de hjordar av rådjur, som beta i gladen. Säg, helige klerk, har du aldrig försökt dig på sådant tidsfördriv?»

»Vän Lätting», svarade eremiten, »du har sett allt, som kan intressera dig av mitt hushåll och något mer än den förtjänar, som tränger sig in med våld. Tro mig, det är bättre att njuta av det goda, som Gud sänder dig, än att vara näsvist nyfiken på var det kommer ifrån. Fyll din bägare och drick! Gör inte flera närgångna frågor, ty då blir jag tvungen att visa dig, att du svårligen skulle kunnat taga dig in här, om jag på allvar velat sätta mig till motvärn.»

»På min ära», sade riddaren, »du gör mig nyfiknare än någonsin! Du är den hemlighetsfullaste eremit jag någonsin träffat, och jag vill veta mer om dig, innan vi skiljas. Vad dina hotelser beträffar, så vet, helige man, att du talar till en, vars uppgift det är att söka faran, var helst den finnes.»

»Lättjefulle Riddare, jag dricker din skål», sade eremiten. »Jag respekterar mycket din tapperhet, men jag hyser inte stora tankar om din omdömesförmåga. Vill du nyttja samma vapen som jag, skall jag i all vänskap och broderlig kärlek giva dig så tillräcklig penitens och fullständig absolution, att du icke på det närmaste året skall ånyo begå nyfikenhetens synd.»

Riddaren drack honom till och bad honom nämna sina vapen.

»Det finns inga», svarade eremiten, »alltifrån Delilas sax och Jaels sjutumsspik till Goliats svärd, på vilka jag ej kan mäta mig med dig. Men skall jag välja, så vad säger du, min vän, om de här små leksakerna?»

Med dessa ord öppnade han ett annat skåp och framtog därur ett par slagsvärd och sköldar, sådana som brukades av den tidens odalbönder. Riddaren, som följde honom med blicken, såg att detta andra gömställe även innehöll två eller tre goda långbågar, ett armborst, en knippa trubbpilar för det senare och några buntar långa pilar för de förra. En harpa och några andra saker av föga religiöst utseende blevo även synliga, när detta mörka skåp öppnades.

»Jag lovar dig, broder klerk», sade han, »att jag icke skall göra dig flera förolämpande frågor. Det där skåpets innehåll är svar på alla mina spörsmål, och jag ser där ett vapen», han lutade sig ned och tog fram harpan, »på vilket jag hellre vill tävla med dig än med svärd och sköld.»

»Jag hoppas, vän riddare», sade eremiten, »att du inte i verkligheten gjort skäl för tillnamnet Lättingen, men jag misstänker dig skarpt. Nu är du i alla fall min gäst, och jag skall inte sätta ditt mannamod på prov utan din egen fria vilja. Sitt alltså ned och fyll din bägare! Låt oss dricka, sjunga och vara glada! Kan du någon rolig visa, så är du alltid välkommen till Copmanhurst på en bit pastej, så länge jag läser mässan i den helige Dunstans kapell, vilket, om det så är Guds behag, torde bliva, tills jag utbyter min gråa betäckning mot den gröna grästorvans. Men slå i en full bägare åt dig, ty det tar tid att stämma harpan, och ingenting klarar rösten och skärper örat så som en dryck vin. Vad mig beträffar vill jag känna druvsaften ända ut i fingerspetsarna, innan jag låter dem löpa över strängarna.»