Ivanhoe/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Adertonde kapitlet: Överfallet i skogen
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Nittonde kapitlet: Nya gäster i eremittjället
Tjugonde kapitlet: I den gamla borgsalen  →


[ 162–163 ]

XIX.
NYA GÄSTER I EREMITTJÄLLET


Är höstkväll kulen, vägen svår
Och skogen mörk och ändlöst lång
Hur ljuvligt till mitt öra når
Ensittarns fromma aftonsång!

Eremiten vid Sankt Klemens källa.

Det var efter tre timmars styv marsch som Cedrics tjänare med sin hemlighetsfulle vägvisare anlände till en liten öppen plats i skogen. Mitt på denna växte en ofantlig ek, som utbredde sina knotiga grenar åt alla håll. Under detta träd lågo fyra eller fem karlar utsträckta på marken, medan ännu en gick vakt i månljuset.

När denne hörde att steg närmade sig slog han genast alarm, och de sovande sprungo upp och spände sina bågar. Sex pilar vilade på bågsträngarna och pekade mot det håll, därifrån vandrarna närmade sig. Men då blev vägvisaren igenkänd, och han välkomnades med alla tecken till vördnad och tillgivenhet av dessa män, som genast bortlade sin hotande hållning.

»Var är Mjölnaren?» var hans första fråga.

»På vägen till Rotherham.»

»Hur många har han med sig?» frågade anföraren, ty en sådan tycktes han vara.

»Sex man och gott hopp om byte, om det behagar Sankt Niklas.»

»Andäktigt talat», sade Locksley. »Och var är Allan-a-Dale?»

»Han har gått uppåt Watlingvägen för att passa på priorn av Jorvaulx.»

»Det är också välbetänkt», svarade anföraren. »Och var är Munken?»

»I sin cell.»

»Dit skall jag gå», sade Locksley. »Sprid er och sök reda på kamraterna! Samla så stor styrka ni kan, ty det är villebråd i skogen som kommer att kräva en härd jakt och som nog sätter sig till motvärn. Möt mig här i dagbräckningen. Och vänta», tillade han, »jag har glömt det viktigaste av allt. Två av er skola genast begiva sig till Torquilstone, Front-de-Bœufs slott. En hop normandiska junkrar, som klätt ut sig i sådana dräkter som vi bära, äro på väg dit med fångar. Giv noga akt på dem, ty även om de hinna fram till slottet innan vi samlat vår styrka, är det en hederssak för oss att bestraffa dem, och vi skola finna utväg därtill. Bevaka dem därför noga! Skicka också en av era kamrater, den som är snabbast på foten, att underrätta frälsebönderna där i trakten om saken!»

De lovade punktlig lydnad och begåvo sig skyndsamt att utföra var sina uppdrag. Anföraren och hans båda följeslagare, som nu betraktade honom med stor vördnad och jämväl någon fruktan, fortsatte emellertid sin väg till kapellet vid Copmanhurst.

När de kommit till det lilla månbelysta gladet och sågo framför sig det vördnadsvärda, ehuru förfallna kapellet och den tarvliga eremithyddan, som så väl passade till en fristad för den asketiska fromheten, viskade Wamba till Gurth:

»Om det här är en tjuvs boning, då kan man verkligen säga att ordspråket har rätt: Ju närmare kyrkan, desto längre från Gud. Och vid min tuppkam», tillade han, »tror jag inte det är så också. Hör bara, vilka gudlösa sånger de sjunga därinne!»

Eremiten och hans gäst höllo i själva verket på att med sina väldiga lungors kraft skråla en gammal dryckesvisa, som hade denna refräng:

Hej, låt oss skåla och dricka,
Lustige broder och vän!
Hej, låt oss skåla och dricka!
Bägaren töm, sorgerna glöm!
Hej, låt oss skåla och dricka!

»Nå, det är inte så illa sjunget», sade Wamba, som inte [ 164–165 ]kunnat låta bli att själv stämma in i omkvädet. »Men vem i alla helgons namn skulle väntat att få höra en sådan uppsluppen sång från en eremits cell mitt i natten.»

»Åhjo, det skulle jag nog kunnat», sade Gurth, »ty den glade eremiten i Copmanhurst är känd här i trakten. Han skjuter hälften av alla råbockar som olovligt dödas häromkring. Det påstås att skogvaktaren klagat för hans förman och att han snart mister kåpa och huva om han inte skicka sig bättre.»

Medan de språkade så sinsemellan hade Locksleys högljudda och upprepade bultningar slutligen stört eremiten och hans gäst.

»Vid min rosenkrans», sade eremiten och tvärstannade mitt i en storartad löpning, »här komma flera försenade gäster. Jag skulle inte för min kåpa vilja att de funne oss i denna sysselsättning. Alla hava sina fiender, gode riddar Lätting, och det finns de som kunde vara elaka nog att tyda den gästfria förfriskning jag under tre korta timmar bjudit dig, en trött resande, såsom dryckenskap och utsvävning, laster som äro alldeles främmande för mitt kall och min karaktär.»

»Usla belackare!» svarade riddaren. »Jag önskar jag finge tukta dem. Men nog är det sant, helige klerk, att alla ha sina fiender, och det finns åtskilliga här i landet som jag hellre vill tilltala genom mitt hjälmvisir än med blottat ansikte.»

»Sätt på dig din järnhuva då, vän Lätting, och det så fort du kan», sade eremiten, »medan jag ställer undan dessa tennstop, vilkas innehåll susar sällsamt i min egen huvudknopp, och för att överrösta skramlet — ty jag känner mig verkligen litet ostadig — så stäm in i den melodi du hör mig sjunga; orden göra detsamma — jag minns dem knappt själv.»

Därmed uppstämde han ett dundrande De profundis clamavi, under vars skyddande toner han ställde undan allt som vittnade om deras fest, medan riddaren, hjärtligt skrattande och påtagande sin rustning, deltog i sin värds sång så mycket han kunde för munterhet.

»Vad är det för djävulsmässor ni sjunga vid denna tid på dygnet?» sade en röst utifrån.

»Himlen förlåte dig, färdeman», sade eremiten, som både till följd av det larm han själv ställde till och på grund av sina nattliga libationer icke alls kände igen en stämma, som eljest var honom välbekant. »Fortsätt din väg i Guds och den helige Dunstans namn och stör icke min min helige broders andakt!»

»Galne präst!» svarade rösten utifrån. »öppna för Locksley!»

»Ingen fara — allt väl», sade eremiten till riddaren.

»Men vem är det?» sade den Svarte Riddaren. »Det är av stor vikt för mig att veta.»

»Vem det är?» svarade eremiten. »Det är en vän, säger jag dig.»

»Men vad för en vän?» sade riddaren. »Ty han kan ju vara din vän och inte min.»

»Vad för en vän?» återtog eremiten. »Ja, det är en fråga som inte är lätt att besvara. Vad för en vän? Jo, då jag närmare tänker efter är han just den där hygglige skogvaktaren som jag talade om för en stund sedan.»

»Aha, lika hygglig skogvaktare som du är from eremit», svarade riddaren. »Jag tvivlar inte på det. Men öppna dörren innan han slår den från gångjärnen!»

Emellertid tycktes hundarna, som först hade givit ett fruktansvärt skall, nu igenkänna främlingens röst därutanför, ty de förändrade alldeles sitt sätt, skrapade och gnällde vid dörren, liksom ville de tillstyrka att han insläpptes. Eremiten drog skyndsamt reglarna från sin port och insläppte Locksley och hans båda följeslagare.

»Nå, min käre eremit», var Locksleys första fråga, när han fick se riddaren, »vad är det för en glad kamrat har här?»

»En ordensbroder», svarade munken och skakade på huvudet, »vi hava sjungit och bedit hela natten.»

»Han tillhör den stridande kyrkan, tror jag», svarade Locksley, »och det finns flera av hennes medlemmar här i trakten. Nu, munk, måste du emellertid lägga bort ditt radband och taga till knölpåken. Vi behöva varenda en av våra raska karlar, klerker som lekmän. Men», tillade han och tog honom litet avsides, »är du tokig som släpper in en riddare, du inte känner? Har du glömt vår överenskommelse?»

»Inte känner!» svarade munken fräckt. »Jag känner honom lika bra som min egen bror?»

»Nå, vad heter han då?» frågade Locksley.

[ 166–167 ]»Heter?» sade eremiten. »Han heter sir Anthony av Scrabelstone — som om jag skulle dricka med en man utan att veta vad han heter.»

»Du har druckit mer än tillräckligt, min gode munk», sade Locksley, »och pratat mer än nog också, är jag rädd.»

»Gode jägare», sade riddaren, som nu trädde fram, »var inte vred på min glade värd! Han har endast skänkt mig den gästfrihet som jag skulle tilltvingat mig om han vägrat mig den.»

»Du tilltvingat dig!» sade munken. »Vänta bara tills jag utbytt den här grå kåpan mot en grön jägarrock, och skall du inte sen få känna min knölpåks tolvslag på din skalle, så är jag varken sann klerk eller god jägare.»

Medan han så talade, drog han av sig sin kåpa och visade sig i en tätt åtsittande svart underdräkt, över vilken han drog på sig en grön jägarrock och gröna byxor.

»Var snäll och knyt mina byxband», sade han till Wamba, »så skall du få dig en bägare sekt för besväret.»

»Stor tack för sekten», sade Wamba, »men tror du att det är rätt av mig att hjälpa dig med att förvandlas från en helig eremit till en syndig jägare?»

»Var inte rädd», sade eremiten, »jag bara bekänner min gröna rocks synder för min grå munkkåpa, och så är allt bra igen.»

»Amen», svarade gycklaren. »En klädesbotgörare bör ha en buldansbiktfader, och din munkkåpa kan ge avlösning åt min brokiga jacka till på köpet.»

Med dessa ord hjälpte han munken att knyta de många, band, varmed byxorna på den tiden voro fästa vid rocken.

Medan de voro sysselsatta härmed tog Locksley riddaren avsides och tilltalade honom på följande sätt: »Förneka det inte, riddare — du är den som avgjorde segern till de engelskas fördel mot främlingarna på andra dagen av torneringen i Ashby.»

»Och om du skulle gissa rätt, min gode man?» sade riddaren.

»I sådant fall», svarade den andre, »skulle jag tro att du är en vän till det svagare partiet.»

»Det är åtminstone en sann riddares plikt att vara», svarade den Svarte Riddaren, »och jag skulle inte gärna se att man hade anledning tro annat om mig.»

»Men för mitt ändamål», sade skogsmannen, »måste du vara lika god engelsman som god riddare, ty det jag har att tala om är i sanning varje hederlig mans plikt, men i all synnerhet varje sann engelsmans.»

»Du kan inte finna någon», svarade riddaren, »för vilken England och varje engelsmans liv kan vara kärare än för mig.»

»Jag vill gärna tro det», sade jägaren, »ty detta land har aldrig haft större behov av hjälp från dem som äro det tillgivna. Hör mig, så skall jag berätta dig om ett företag, i vilket du kan taga ärorik del, om du verkligen är den som du synes vara. Ett band skurkar, som förklätt sig till bättre män än de själva, har bemäktigat sig en engelsk adelsman vid namn Cedric saxare jämte hans myndling och hans vän, Athelstane av Coningsburgh, och fört dem till ett slott hår i skogen, kallat Torquilstone. Nu frågar jag dig om du, såsom god riddare och god engelsman, vill hjälpa till att befria dem?»

»Jag är därtill förpliktad genom mitt riddarlöfte», svarade riddaren. »Men jag skulle gärna vilja veta vem du är, som uppfordrar mig till att hjälpa dem?»

»Jag är», sade jägaren, »en man utan namn, men jag är en vän till mitt land och till mitt lands vänner. Därmed måste du för närvarande låta dig nöja, i synnerhet som du själv vill förbli okänd. Var emellertid förvissad att när jag givit mitt ord, så är det lika okränkbart som om jag bure guldsporrar.»

»Jag tror det gärna», sade riddaren. »Jag har vant mig att studera människors ansikten och jag läser ärlighet och beslutsamhet i ditt. Jag skall därför icke göra dig vidare frågor, utan hjälpa dig att befria dessa betryckta fångar. Sedan hoppas jag vi skola skiljas som bättre bekanta och väl belåtna med varandra.»

»Alltså», sade Wamba till Gurth — ty munken var nu färdigklädd och gycklaren, som närmat sig den andra ändan av hyddan, hade hört de sista orden av deras samtal »alltså hava vi fått en ny bundsförvant. Jag hoppas riddarens tapperhet är av bättre slag än eremitens gudsfruktan ock jägarens ärlighet, ty denne Locksley ser ut som en äkta tjuvskytt och prästen som en riktig hycklare.»

»Håll dig tyst, Wamba», sade Gurth, »det kanhända är [ 168–169 ]som du säger, men om också själva djävulen kom och erbjöd mig sin hjälp att befria Cedric och lady Rowena, är jag rädd att jag inte vore nog from för att avböja hans anbud.»

Munken var nu fullständigt utrustad som friman med svärd och sköld, båge och koger och en stark bardisan på axeln. Han lämnade sin cell i spetsen för det lilla sällskapet, och sedan han omsorgsfullt låst dörren lade han nyckeln under tröskeln.

»Är du i fullt tjänstdugligt skick, munk?» sade Locksley, »eller surrar vinet ännu i huvudet på dig?»

»Inte mer än att en dryck ur Sankt Dunstans källa avhjälper saken», svarade prästen. »Det susar litet för öronen, och jag känner mig en smula ostadig på benen, men vänta litet ska ni få se.»

»Med dessa ord gick han fram till stenbassängen, där källans skumpärlor glänste i det vita månljuset, och drack så djupt som om han tänkt uttömma hela vattendraget.

»När drack du sist så mycket vatten, helige klerk av Copmanhurst?» sade den Svarte Riddaren.

»Inte sedan min vinkagge läckte och dess innehåll tog sig olovlig utgång», svarade munken. »Då hade jag ingenting annat att dricka än vad mitt skyddshelgon här så rikligt förser mig med.»

Sedan doppade han händer och huvud i vattnet och sköljde bort alla spår av den nattliga festen.

Sålunda förfriskad och tillnyktrad svängde den glade prästmannen sin tunga bardisan omkring sitt huvud med tre fingrar, som om den varit ett vasstrå.

»Var äro de där falska rövarna», utropade han,» som bortföra flickor mot deras vilja? Må den onde fienden flyga sin väg med mig, om jag inte rår på ett dussin av dem.»

»Svär du, helige klerk?» sade den Svarte Riddaren. »Här finns inte mer någon klerk», svarade den förvandlade prästen. »Vid Sankt Georg och draken, jag är inte munk längre än jag har kåpan på mig. När jag bär min gröna jägarrock, vill jag dricka, svära och slå mig ut för flickor lika bra som trots någon jägare i West Riding.»

»Kom nu, präst», sade Locksley, »och var tyst. Du för lika mycket väsen som ett helt kloster en helgdagskväll, när fader abboten har gått och lagt sig. Och kom ni andra också, kom! Vi måste samla våra stridskrafter och vi bli nog inte fler än som behövs, om vi ska storma Reginald Front-de-Bœufs slott.»

»Vad! Är det Front-de-Bœuf», sade den Svarte Riddaren, »som på konungens landsväg har hejdat konungens trogna undersåtar? Har han alltså blivit tjuv och förtryckare?»

»Förtryckare har han alltid varit», sade Locksley.

»Och vad tjuv beträffar», sade prästen, »så undrar jag om han någonsin varit hälften så ärlig som många tjuvar jag känner.»

»Gå på, präst, och prata inte så mycket», sade frimannen, »Det är bättre du visar oss vägen till mötesplatsen, än att du säger vad som bör lämnas osagt både i höviskhetens och i klokhetens intresse.»