Ivanhoe/Kapitel 20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nittonde kapitlet: Nya gäster i eremittjället
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Tjugonde kapitlet: I den gamla borgsalen
Tjuguförsta kapitlet: Front-de-Bœuf och Isak  →


[ 168–169 ]

XX.
I DEN GAMLA BORGSALEN


Hur många år och dagar ha ej gått,
Sen mänskor sutto sist kring detta bord
Och lampa eller vaxljus lyste det!
Mig tycks jag hör den hädansvunna tiden
Än susa över oss i dessa mörka
Och höga valv likt deras röster,
Som länge ren i sina gravar slumrat.

Orra, ett sorgespel.

Medan dessa åtgärder vidtogos till Cedrics och hans följeslagares undsättning drevo de väpnade män som överfallit dem sina fångar framåt i riktning mot den borg, där de tänkte sätta dem i fängsligt förvar. Men mörkret föll hastigt på och rövarna tycktes icke riktigt känna till skogsstigarna. De blevo tvungna att göra flera långa uppehåll och ett par gånger fingo de vända om för att komma in på den rätta vägen. Sommarmorgonen hade redan grytt, innan de blevo fullt förvissade att de voro på rätt väg. Men tilliten återkom med dagsljuset, och ryttarskaran travade nu raskt framåt. Härunder utspann sig följande samtal mellan da båda anförarna för banditerna:

[ 170–171 ]»Det är på tiden att du lämnar oss, sir Maurice», sade tempelriddaren till De Bracy, »så att du kan få tillfälle att utföra andra delen av din hemlighetsfulla uppgift. Du skall nu, som du vet, spela den befriande riddarens roll.»

»Jag har tänkt närmare på saken», sade De Bracy. »Jag vill inte lämna dig förrän bytet är i säkerhet i Front-de-Bœufs slott. Där skall jag visa mig för lady Rowena i min egen skepelse, och jag hoppas hon skall förlåta den våldshandling, vartill jag gjort mig skyldig, då hon ser huru häftig min kärlek är.»

»Och vad är det som förmått dig att ändra din plan, De Bracy?» sade tempelriddaren.

»Det kommer dig intet vid», svarade hans följeslagare.

»Jag hoppas dock», sade tempelriddaren, »att ditt ändrade beslut icke beror på något misstroende till mitt ärliga uppsåt, såsom Fitzurse försökte inbilla dig.»

»Mina tankar höra mig ensam till», svarade De Bracy. »Djävulen skrattar, säges det, när den ena tjuven stjäl från den andra, och vi veta att om han också skulle spotta eld och svavel i stället, skulle det inte hindra en tempelriddare från att följa sin böjelse.»

»Eller anföraren för en friskara», svarade tempelriddaren, »från att av en vän och kamrat frukta de oförrätter han själv övar mot alla.»

»Detta är gagnlösa och farliga förebråelser», svarade De Bracy. »Vare det nog sagt att jag känner tempelordens moral och icke vill giva dig tillfälle att lura mig på det fagra byte, för vilket jag riskerat så mycket.»

»Bah», svarade tempelherren, »vad har du att frukta? Du känner vår ordens löften.»

»Ja, mycket väl», svarade De Bracy, »och även huru de hållas. Min käre tempelriddare, ridderskapets lagar tolkas i Palestina på ett mycket fritt sätt, och detta är ett fall, i vilket jag inte har lust att lita på ditt samvete.»

»Hör sanningen då», sade tempelherren, »jag bryr mig inte om din blåögda skönhet. Det finns i samma följe en som passar bättre för mig.»

»Vad? Skulle du nedlåta dig till hennes tärna?» sade De Bracy.

»Nej, herr riddare», sade tempelherren högdraget. »Till en tärna vill jag inte nedlåta mig. Jag har bland fångarna ett rov som inte står ditt efter i skönhet.»

»Vid den heliga mässan», sade De Bracy, »du menar den vackra judinnan!»

»Och om så vore», sade Bois-Guilbert, »vad skulle hindra mig?»

»Intet, som jag vet», sade De Bracy, »om det inte skulle vara ditt kyskhetslöfte eller om ditt samvete skulle förbjuda dig att inlåta dig med en judinna.»

»Vad mitt löfte beträffar», sade tempelherren, »har vår stormästare beviljat mig en dispens. Och i fråga om mitt samvete, så behöver väl inte en man som dräpt trehundra saracener ta det lika noga med varje småsynd som en liten konfirmand vid hennes första bikt på skärtorsdagsafton.»

»Du känner bäst själv dina privilegier», sade De Bracy, »men jag skulle kunnat svära på att dina tankar varit mera på den gamle ockrarens penningpåsar än på hans dotters svarta ögon.»

»Jag kan beundra båda delarna», svarade tempelherren. »Dessutom är den gamle juden bara ett halvt rov. Jag måste dela honom med Front-de-Bœuf, som inte upplåter sitt slott åt oss för intet. Jag måste ha något som jag kan kalla uteslutande mitt vid den här expeditionen, och jag har utvalt den sköna judinnan till mitt särskilda byte. Men nu, när du vet mitt tycke, kan du väl återupptaga din ursprungliga plan, eller hur? Du har ju ingenting att frukta från min sida.»

»Nej», svarade De Bracy, »jag vill stanna vid min bortrövade skönas sida. Det du säger är mycket sant, men jag tycker inte om de privilegier som förvärvats genom stormästarens särskilda tillstånd och de förtjänster som vunnits genom dödandet av de trehundra saracenerna. Du har alltför lätt att få full absolution för att räkna synnerligen noga med småförsyndelser.»

Medan detta samtal fortgick, sökte Cedric förmå sina väktare att säga, vilka de voro och vilka avsikter de hade.

»Ni vilja kallas engelsmän», sade han, »och ni överfalla edra landsmän som om ni vore riktiga normander. Om ni äro mina grannar borde ni även vara mina vänner, ty vilka av mina engelska grannar hava skäl att vara annat? Jag säger eder, frimän, att även de ibland er som blivit förklarade biltoga, hava åtnjutit mitt beskydd, ty jag har känt [ 172–173 ]medlidande med deras elände och förbannat deras tyranniska herrars förtryck. Vad vilja ni då mig? Och vad nytta kunna ni ha av denna våldsgärning? Ni äro sämre än vilda djur i edra handlingar. Vilja ni också vara stumma som de?»

Det var förgäves Cedric så tilltalade sina väktare, vilka hade alltför goda skäl för sin tystnad för att vare sig av hans vrede eller föreställningar förmås bryta den. De fortforo att släpa honom med sig på sin snabba ritt, tills man vid slutet av en uppfartsväg, som kantades av höga träd, såg Torquilstone, numera Front-de-Bœufs slott, resa sina åldersgrå murar. Den icke synnerligen stora borgen bestod av ett stort och högt fyrkantigt mittorn, omgivet av några lägre byggnader och en inre borggård. Kring den yttre muren gick en djup grav, som fick sitt vatten från en bäck i närheten. Front-de-Bœuf, som ofta låg i fejd med sina fiender, hade betydligt förstärkt sin borg genom att bygga torn på den yttre muren, ett i varje hörn. Ingången var som vanligt i denna tids borgar genom ett välvt utanverk, som på vardera sidan avslutades och försvarades av ett litet torn.

Så snart Cedric såg de gråa, mossbelupna tinnarna på Front-de-Bœufs slott i morgonsolen glimma över den skog, av vilken de omgåvos, fick han genast klart för sig rätta orsaken till sitt missöde.

»Jag gjorde dessa skogars tjuvar och stigmän orätt», sade han, »då jag förmodade att sådana banditer hörde till deras skaror. Jag kunde lika gärna hava förväxlat rävarna i dessa snår med Frankrikes glupande vargar. Säg mig, era hundar — är det mitt liv eller mina ägodelar som er herre eftertraktar? Är det för mycket att två saxare, jag och den ädle Athelstane, innehava jord i det land som fordom var vårt folks arvedel? Slå då ihjäl oss och tag våra liv, liksom ni tagit vår frihet! Om Cedric saxare inte kan befria England, så vill han dö för det. Säg er tyranniske herre att jag endast besvärjer honom att skona lady Rowenas heder och liv. Hon är kvinna, och han behöver inte frukta henne, och med oss skola alla dö som våga strida för hennes sak.»

Männen voro alltjämt lika stumma, och nu stod man framför slottets port. De Bracy blåste tre gånger i sitt horn, och de bågskyttar och armborstmän, som bemannat muren, då de sågo dem nalkas, skyndade att sänka vindbryggan och släppa in dem. Fångarna tvungos av sina väktare att sitta av och blevo förda till ett rum, där en hastig måltid framsattes åt dem. Ingen annan än Athelstane kände sig emellertid hågad att äta något; men ej heller denne ättling av Bekännaren hade mycken tid att göra rättvisa åt de goda saker som framsattes, ty väktarna läto honom och Cedric förstå att de skulle hållas fångna i ett annat rum än Rowena. Motstånd var förgäves, och de tvungos att medfölja till ett stort rum, som med sina klumpiga saxiska pelare liknade de refektorier och kapitelsalar, man ännu kan få se i de äldsta delarna av våra äldsta kloster.

Lady Rowena blev därnäst skild från sitt följe och visserligen med en viss artighet, men utan att bliva tillfrågad om sitt tycke, förd till ett avlägset gemak. Detsamma var förhållandet med Rebecka, trots de enträgnaste böner från fadern, som i denna yttersta nöd erbjöd till och med penningar om hon kunde få stanna hos honom.

»Din otrogne hund», svarade en av hans väktare, »när du sett din håla, kommer du inte att önska att din dotter skall dela den med dig.» Och den gamle juden blev utan vidare resonemang med våld bortsläpad åt ett annat håll än de övriga fångarna. Tjänarna blevo, sedan de avväpnats och deras kläder genomsökts, instängda i en annan del av slottet, och Rowena förvägrades till och med att åtnjuta sin tärna Elgithas uppassning och sällskap.

Det rum, i vilket de saxiska hövdingarna höllos fångna — ty vi vilja först fästa vår uppmärksamhet vid dem — hade, fastän det för närvarande användes såsom ett slags vaktrum, fordom varit slottets stora sal. Detta rum var nu avsett för ringare ändamål, ty den nye slottsherrn hade bland andra förbättringar och försköningar, som han vidtagit, även uppfört en ny och präktig sal, vars välvda tak uppbars av smäckrare och finare pelare och som var smyckad i den rikare stil, som normanderna redan infört i byggnadskonsten.

Cedric gick fram och tillbaka i rummet, uppfylld av harmsna reflexioner över forntid och nutid, och hans följeslagare fann, väl icke i tålamod och levnadsvishet, men i sin slöhet en hjälp mot allt utom den närvarande situationens olägenhet. Så föga förnam han dock även denna senare att han blott då och då av Cedrics livliga och häftiga uppfordran kunde förmås till ett svar.

»Ja», sade Cedric, talande halvt till sig själv och halvt till [ 174–175 ]Athelstane, »det var i denna samma sal som min stamfader satt till bords med Torkil Wolfganger, när han höll fest för den tappre och olycklige Harold, som då drog emot norrmännen —»

Just som saxaren hängav sig åt dessa hågkomster, öppnades dörren till deras fängelse och in trädde en hovmästare med sin vita ämbetsstav i handen. Denna viktiga person skred med högtidlig gång in i rummet, åtföljd av fyra tjänare, som buro in ett bord fullsatt med rätter, vilkas åsyn och lukt tycktes ögonblickligen göra Athelstane skadeslös för de vedermödor han utstått. De som passade upp vid bordet voro maskerade.

»Vad är detta för upptåg?» sade Cedric till hovmästaren. »Tror du inte vi veta vems fångar vi äro, när vi äro i din herres slott? Säg honom», fortfor han med ett försök att begagna detta tillfälle att öppna underhandlingar om sitt frigivande — »säg din herre, Reginald Front-de-Bœuf, att vi icke veta vad han kan hava för skäl att beröva oss vår frihet, om icke hans olagliga önskan att rikta sig på vår bekostnad. Säg honom att vi giva vika för hans rovlystna övermakt, som vi under liknande omständigheter skulle göra för en verklig rövares. Må han nämna den lösepenning han fordrar för vår frihet, och den skall betalas, om den står i rimligt förhållande till våra tillgångar.»

Hovmästaren böjde på huvudet, men svarade icke.

»Och hälsa sir Reginald Front-de-Bœuf», sade Athelstane, »att jag utmanar honom på liv och död, uppfordrar honom till strid med mig, till häst eller till fots, på vilken säker plats som helst, inom åtta dagar efter vårt frigivande, vilket han, om han är en sann riddare, under dessa omständigheter icke skall våga motsätta sig eller uppskjuta.»

»Jag skall framföra utmaningen», svarade hovmästaren, »och nu lämnar jag eder åt er måltid.»

Athelstanes utmaning lät icke vidare manhaftig, ty han hade munnen full av mat, och denna omständighet i förening med hans naturliga tveksamhet förtog i hög grad de trotsiga ordens verkan. Hans utmaning hälsades emellertid av Cedric såsom ett omisskännligt tecken till vaknande dådlust hos hans följeslagare, vars förra likgiltighet börjat att, huru stor vördnad Cedric än hade för Athelstanes börd, sätta hans tålamod på alltför stort prov. Nu skakade han hjärtligt hand med honom för att giva uttryck åt sitt gillande och blev en smula sorgsen, när Athelstane sade, »att han ville slåss med ett dussin sådana män som Front-de-Bœuf, om han därigenom kunde påskynda sin avfärd från ett ställe, där de lade så mycket vitlök i soppan». Trots denna antydning till återfall i det sinnligas slöhet tog Cedric plats mitt emot Athelstane, och om hans lands olyckor kunde bannlysa tanken på mat, så länge bordet var odukat, visade han dock, så snart rätterna voro framsatta, att hans saxiska förfäders goda matlust gått i arv till honom jämte deras andra egenskaper.

Fångarna hade emellertid icke länge njutit av sin måltid, förrän deras uppmärksamhet avleddes från denna allvarliga sysselsättning genom en hornstöt utanför porten. Den upprepades tre gånger med samma häftighet som hade den blåsts framför ett förtrollat slott av den utkorade riddare, på vars bud salar och torn, utanverk och tinnar skulle försvinna liksom en morgondimma. Saxarna sprungo upp från bordet och skyndade till fönstret. Men deras nyfikenhet blev gäckad, ty från fönsterna sågo de endast borggården och ljudet kom från andra sidan yttermuren. Signalen tycktes emellertid hava sin betydelse, ty det blev genast stor uppståndelse i slottet.

SLUT PÅ VOLYM I.