Ivanhoe/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sjuttonde kapitlet: Cedric och Athelstane på hemväg
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Adertonde kapitlet: Överfallet i skogen
Nittonde kapitlet: Nya gäster i eremittjället  →


[ 154-155 ]

XVIII.
ÖVERFALLET I SKOGEN


En skara väpnade, som eskorterar
En adlig jungfru (så jag hörde,
Där obemärkt jag följde eftertruppen)
Sig närmar, och man hoppas innan natten
Till slottet hinna.

Orra, ett sorgespel.

De resande hade nu hunnit fram till skogslandet och stodo i begrepp att fördjupa sig i denna bygd, som då för tiden gjordes osäker genom de många stigmännen, bönder som, drivna till förtvivlan av fattigdom och förtryck, höllo till i skogarna i så stora skaror, att de lätt kunde trotsa tidens svaga lantpolis. För dessa rövare ansågo sig emellertid Cedric och Athelstane trots den sena timmen ganska säkra, ty de hade med sig tio tjänare utom Wamba och Gurth, vilkas hjälp man icke kunde räkna på, eftersom den ene var bara en narr och den andre fånge. Det kan tilläggas, att Cedric och Athelstane, då de färdades så sent genom skogen, räknade lika mycket på sin saxiska börd och sitt stånd som på sitt mod. Stigmännen, vilka genom skogslagarnas stränghet blivit bragta till detta förtvivlade liv i vildmarken, utgjordes huvudsakligen av allmoge och frälsebönder av saxisk härkomst och ansågs i allmänhet hava försyn för sina landsmäns person och egendom.

Då de resande hunnit ännu ett stycke väg, uppskrämdes de av ihållande rop på hjälp, och när de redo fram till den plats, varifrån ropen hördes, funno de till sin överraskning en på marken nedsatt hästbår, bredvid vilken satt en ung kvinna i dyrbar judisk dräkt, medan en gammal man, vars gula mössa tillkännagav, att han var av samma nationalitet, gick fram och tillbaka, vridande händerna i förtvivlan, som hade någon stor olycka drabbat honom. På Athelstanes och Cedrics frågor kunde den gamle juden först endast svara genom att kalla alla det gamla förbundets [ 156-157 ]patriarker till hjälp mot de Ismaels söner, som kommo för att förgöra dem med svärd. När Isak — ty det var vår gamle vän — började något hämta sig från sin förskräckelse, lyckades han slutligen förklara, att han i Ashby lejt en skyddsvakt av sex man jämte mulåsnor att bära en sjuk väns bår. Denna eskort skulle åtfölja honom ända till Doncaster. De hade nu utan äventyr kommit så här långt, men då de av en vedhuggare fingo höra, att ett starkt band av stigmän låg i försåt för dem längre bort i skogen, hade Isaks legoknektar icke blott tagit till flykten, utan även fört med sig de hästar, som boro båren, och lämnat juden och hans dotter utan möjlighet till försvar eller återtåg; sannolikt skulle de nu bli plundrade och mördade av banditerna, som de fruktade kunde vara över dem vilket ögonblick som helst.

»Om blott dessa ädla herrar», tillade Isak i den ödmjukaste ton, »ville tillåta de stackars judarna att färdas under deras beskydd, svär jag vid lagens tavlor att denna tjänst skall tacksammare vedergällas än någon som sedan fångenskapens dagar blivit ett Israels barn bevisad.»

»Din judiske hund», sade Athelstane, som hade gott minne för alla lapprisaker, men i synnerhet för små kränkningar som han lidit, »minns du inte hur oförskämd du var mot oss vid torneringen? Strid eller fly eller köpslå med stigmännen, bäst du vill, men bed inte oss om hjälp eller skydd! Och plundra banditerna bara sådana som du och dina stamfränder, som plundra alla människor, så skall jag för min del anse det mycket bra gjort av dem.»

Cedric var dock icke lika sträng som hans följeslagare.

»Det är bättre», sade han, »att vi låta dem få två av våra hästar och två tjänare att föra dem tillbaka till närmaste by. Det minskar blott obetydligt vår styrka. Med ditt goda svärd, ädle Athelstane, och de övrigas hjälp få vi ingen svårighet att reda oss mot tjugu rövare.»

Rowena, som blev litet orolig, då hon hörde talas om ett starkt rövarband så nära dem, understödde emellertid kraftigt sin förmyndares förslag. Men Rebecka, som plötsligt rest sig från sin hopsjunkna ställning, banade sig väg mellan tjänarna fram till den saxiska damens häst, där hon föll på knä och enligt det österländska bruket vid tilltal till överordnade kysste Rowenas klänningsfåll. Resande sig och kastande tillbaka slöjan, bönföll hon henne sedan i den Guds namn som de båda dyrkade, och vid den på Sinai uppenbarade lagen som de båda trodde på, att hon ville förbarma sig över dem och låta dem få fortsätta sin resa under deras beskydd.

»Det är ej för min egen del jag utbeder mig denna ynnest», sade Rebecka, »och inte heller ens för min stackars gamle far. Jag vet att det bland kristna anses för en ringa överträdelse om icke en förtjänst att förorätta och utplundra värt folk, och vad gör det oss om det sker i staden, i ödemarken eller på fältet? Men det är för en persons skull, som är kär för många och även för dig, som jag beder dig att låta denne sjuke man med ömhet och omsorg bli förd vidare under ert beskydd. Ty om något ont skulle hända honom, kommer du att till din sista stund ångra att du nekat det jag nu beder om.»

Den ädla värdighet, varmed Rebecka framställde denna vädjan, förlänade den dubbel betydelse i den unga saxiskans ögon.

»Mannen är gammal och svag», sade hon till sin förmyndare, »flickan ung och skön, deras vän sjuk och i livsfara. Fast de äro judar, kunna icke vi som kristna lämna dem i denna nödställda belägenhet. Låt avlasta två av packåsnorna och lägga sakerna bakom två av trälarna. Mulorna kunna fortskaffa båren och vi ha handhästar åt den gamle mannen och hans dotter.»

Cedric gick villigt in på hennes förslag och Athelstane gjorde endast till villkor att juden och hans dotter skulle rida sist i tåget, där Wamba, sade han, kunde med sin fläskskinka till sköld vara deras väpnare.

»Jag har lämnat min sköld på tornerplatsen», svarade gycklaren, »och det har även mången bättre riddare än jag fått göra.»

Athelstane rodnade djupt, ty det hade varit hans eget öde den sista dagen av torneringen. Rowena, som kände sig road i samma mån hon var brydd och som dessutom ville gottgöra sin tillbedjares brutala skämt, bad Rebecka att rida vid hennes sida.

»Det är icke tillbörligt att jag det gör», svarade Rebecka med stolt ödmjukhet, »när mitt sällskap skulle kunna anses som en smälek för min beskyddarinna.»

Omlastningen av ressakerna hade gått med stor hastighet, ty blotta ordet stigmän gjorde var och en flink i [ 158-159 ]vändningarna, och den annalkande skymningen förlänade detta ord en ännu hemskare klang. Under villervallan blev Gurth nedtagen från hästen, och han lyckades därvid övertala narren att lossa litet på det rep varmed hans armar voro bundna. Det blev sedan, kanske med avsikt, så vårdslöst tillknutet av Wamba att Gurth fann det ganska lätt att alldeles befria sina armar, varpå han smög sig in i skogen och flydde.

Brådskan hade varit mycket stor och det dröjde något innan Gurth saknades, ty som han skulle för återstoden av färden rida bakpå en av tjänarnas hästar, trodde var och en att någon annan av kamraterna hade honom under sin uppsikt, och när det började viskas bland dem att Gurth verkligen försvunnit, väntade de i varje ögonblick på stigmännens anfall och hade icke tid att tänka på något annat.

Den stig, på vilken de färdades, var nu så smal att icke mer än två ryttare kunde bekvämt rida bredvid varandra, och började slutta ned mot en djup dalgång, genomfluten av en bäck, vars stränder voro sumpiga och bevuxna med låga videbuskar. Cedric och Athelstane, som redo i spetsen, insågo faran av att bliva överfallna i detta pass, men som ingen av dem hade synnerlig krigsvana kunde de icke finna på något bättre sätt att förebygga faran än att skynda genom passet så fort som möjligt. De redo därför på utan någon vidare ordning och hade just kommit över bäcken med en del av sina följeslagare, då de blevo samtidigt anfallna framifrån, bakifrån och från sidan och med en sådan våldsamhet att de, förvirrade och illa förberedda som de voro, icke kunde göra verksamt motstånd. »Vita draken! Vita draken! Sankt Georg för gamla England!», krigsrop som de anfallande antagit för att giva sig sken att tillhöra de saxiska stigmännen, hördes från alla håll, och på alla kanter uppdöko fiender med en snabbhet i framryckandet och anfallet som tycktes mångdubbla deras antal.

Båda de saxiska hövdingarna blevo tillfångatagna i samma ögonblick och var och en på ett för honom karaktäristiskt sätt. I samma ögonblick en fiende visade sig, slungade Cedric emot honom sitt återstående kastspjut, vilket hade bättre verkan än det han kastat mot Snappopp och fastnaglade mannen vid en ek, som stod tätt bakom honom. Efter denna framgång sporrade Cedric sin häst mot den andra fienden, samtidigt dragande sitt svärd och huggande till med så ursinnigt raseri att hans vapen råkade en tjock gren över hans huvud och han avväpnades genom våldsamheten av sitt eget hugg. Han blev genast tillfångatagen och neddragen från hästen av banditerna, som skockade sig omkring honom. Athelstane blev likaledes tillfångatagen; man hade fattat hans häst i tygeln och med våld ryckt ned honom, långt innan han fick tid att draga sitt svärd eller sätta sig till motvärn.

Tjänarna, som hindrades av packningen och voro häpna och förskrämda över sina herrars öde, blevo ett lätt byte för de anfallande. Lady Rowena, som befann sig mitt i truppen, och juden och hans dotter, vilka kommo sist, rönte samma vidriga öde.

Av hela sällskapet undkom ingen annan än Wamba, vilken vid detta tillfälle visade mycket mera mod än de som gjorde anspråk på större klokhet. Han ryckte till sig ett svärd från en av tjänarna, som långsamt och obeslutsamt höll på att draga det, högg omkring sig med lejonmod, drev tillbaka flera som närmade sig honom och gjorde ett tappert, ehuru fåfängt försök att bispringa sin husbonde. När narren slutligen insåg att övermakten var för stor kastade han sig från hästen, dök in i snåren och lyckades under den allmänna förvirringen att undkomma.

Så snart han fann sig i säkerhet började han dock fundera om han icke skulle vända tillbaka och dela fångenskapen med sin herre, vid vilken han var uppriktigt fäst.

»Jag har hört talas om frihetens välsignelse», sade han för sig själv, »men jag önskar någon klok man ville lära mig huru jag skall använda den, nu när jag har den.»

Just som han högt uttalade dessa ord ropade en röst i hans närhet med låg och försiktig ton: »Wamba!» och en hund, som han igenkände såsom Snappopp, kom i detsamma fram och viftade med svansen åt honom.

»Gurth!» svarade Wamba med samma försiktighet, och svinherden stod i detsamma framför honom.

»Vad står på?» sade han ivrigt. »Vad betyda dessa rop och detta vapengny?».

»Bara en liten överraskning», sade Wamba. »De äro, alla tillfångatagna.»

»Vilka äro tillfångatagna?» utropade Gurth otåligt.

»Min husbonde och min matmor och Athelstane och Hundibert och Oswald.»

[ 160-161 ]»Hur i Guds namn blevo de tillfångatagna och av vilka?» sade Gurth.

»Vår husbonde var alltför redo att slå till», sade narren, »och Athelstane var inte nog redo och ingen annan var alls redo. Och nu äro de tillfångatagna av grönrockar och svarta masker. Och de ligga alla omkring på gräset som de vildäpplen, du skakar ned åt svinen. Och jag skulle skratta åt alltihop», sade den hederlige gycklaren, »om jag bara kunde för gråt.» Och han fällde tårar av uppriktig sorg.

Gurths ansikte upplystes plötsligt.

»Wamba», sade han, »du har ett svärd, och du har allt haft mera mod än förstånd — vi äro bara två — men ett plötsligt anfall av beslutsamma män kan göra mycket — följ mig!»

»Varthän? Och varför?» sade gycklaren.

»För att befria Cedric.»

»Men du har ju nyss uppsagt honom tro och lydnad» sade Wamba.

»Det var bara så länge han var lycklig», svarade Gurt »Följ mig!»

Just som gycklaren stod i begrepp att följa uppmaningen framträdde plötsligt en tredje person och befallde dem att stanna. Av hans dräkt och vapen skulle Wamba gissat att han var en av de stigmän som nyss anfallit hans husbonde, men han hade ingen mask för ansiktet, och på det glittrande axelgehänget med det dyrbara jakthornet liksom på det lugna och befallande uttrycket i hans röst och sätt igenkände narren trots skymningen bågskytten Locksley, som under så ogynnsamma omständigheter vunnit priset för träffsäkerhet.

»Vad betyder allt det här?» sade han, »och vad är det för några som röva, taga lösen och göra fångar i dessa skogar?»

»Du kan titta på deras rockar strax här bredvid», sade Wamba, »och se om det är dina barns eller icke — ty nog likna de din egen som den ena gröna ärtskidan liknar den andra.»

»Det skall jag strax ta reda på», svarade Locksley, »och jag befaller er att så vitt livet är er kärt icke röra er från det ställe där ni nu stå förrän jag är tillbaka. Lyd mig, och det skall lända både er och era herrar till fromma! Men vänta, jag måste göra mig så lik dessa män som möjligt.»

Med dessa ord spände han av sig gehänget med hornet, tog en fjäder ur sin mössa och lämnade alltsammans till Wamba. Därpå framtog han en mask ur sin väska, och upprepande sin befallning till dem att icke lämna stället gick han för att kunskapa.

»Ska vi stanna, Gurth?» sade Wamba. »Eller ska vi ta till benen? Efter mitt dåraktiga förstånd hade han hela tjuvutrustningen alltför väl i beredskap för att själv vara en hederlig karl.»

»Låt honom vara djävulen själv, om han vill», sade Gurth. »Det kan inte bli värre om vi invänta hans återkomst. Hör han till rövarna, måste han redan ha varskott dem, och då hjälper det inte vare sig att fly eller fäkta.»

Bågskytten kom tillbaka efter ett par minuter.

»Vän Gurth», sade han, »jag gav mig in ibland de där karlarna, och jag har fått reda på vem de tillhöra och vart de ämna begiva sig. Jag tror inte det är någon fara att de nu genast göra sina fångar något illa. Det vore vanvett av tre män att anfalla dem nu, ty de äro erfarna krigare och hava såsom sådana utsatt vakter, som slå alarm så snart någon närmar sig. Men jag hoppas snart kunna samla en styrka, som kommer all deras försiktighet på skam. Ni äro båda tjänare och som jag tror trogna tjänare hos Cedric saxare, försvararen av engelsmännens rättigheter. Han skall inte sakna engelska män till hjälp i denna nöd. Kom alltså med mig, tills jag hinner samla mera hjälp.»

Så sägande begav han sig med hastiga steg inåt skogen, åtföljd av gycklaren och svinherden. Det var icke förenligt med Wambas lynne att gå länge tyst.

»Jag tror», sade han och tittade på gehänget och hornet, som han ännu bar, »att jag såg när den pil sköts som vann detta ståtliga pris, och det var inte så länge sen som i julas.»

»Och jag», sade Gurth, »kan ta på min salighetsed att jag har hört den här rösten förr, och det är inte ännu tre dygn sen.»

»Mina vänner», svarade bågskytten, »vem eller vad jag är, hör föga till saken. Lyckas jag befria er husbonde, ha ni skäl att anse mig för den bäste vän ni någonsin haft. Och om jag är känd under det ena namnet eller det andra eller om jag kan skjuta med båge lika bra som en skogvaktare eller bättre än han, det är saker som inte angå er och som ni därför inte ska bry er om.»

[ 162-163 ]»Våra huvuden äro i lejonets gap», sade Wamba viskande till Gurth, »få se hur vi få ut dem igen.»

»Hysch — var tyst», sade Gurth. »Reta honom inte med dina dumheter, så tror jag nog allt går bra.»