Ivanhoe/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Tjuguförsta kapitlet: Front-de-Bœuf och Isak
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Tjuguandra kapitlet: De Bracys frieri
Tjugutredje kapitlet: Rebecka i tornet  →


[ 14-15 ]

XXII.
DE BRACYS FRIERI


Om goda ord och deras milda anda
Ej kunna alls ditt sinne mjuka upp,
Så friar jag som en soldat med handkraft
Och tar till kärleks trots med våld min kärlek.

Två ungherrar från Verona.

Det rum, till vilket lady Rowena hade blivit förd, var inrett med några svaga försök till prydlighet och prakt, och att hon fått detta rum kunde anses som en särskild gärd av aktning, vilken icke kommit de övriga fångarna till del. Men Front-de-Bœufs maka, åt vilken det ursprungligen varit avsett, var för länge sedan död, och den anspråkslösa utsmyckning, varmed hennes smak försett det, hade börjat hemfalla åt förgängelsen. Tapeterna hade lossnat från väggarna på många ställen, och på andra hade de blekts av solen eller [ 16-17 ]fallit sönder av ålder. Men huru förfallet det än var, var detta likväl det rum i slottet, som ansetts lämpligast att hysa den saxiska arvtagerskan, och hon lämnades här att grubbla över sitt öde, tills aktörerna i detta skändliga drama sins emellan fördelat de olika roller var och en av dem skulle spela.

Klockan var ungefär tolv på dagen, när De Bracy, till vars förmån hela företaget egentligen blivit planlagt, infann sig för att gilja till lady Rowenas hand och besittningar.

De Bracy hade hunnit styra ut sig med all den tiden bruklig grannlåt. Hans gröna rock och mask voro nu bortlagda, hans långa, rika hår flöt i ordnade lockar ned på hans pälsbrämade kappa. Hans haka var omsorgsfullt rakad, livrocken räckte till mitten av benet, och den gördel, som sammanhöll den och samtidigt uppbar hans tunga svärd, var broderad och beslagen med guld.

Han hälsade Rowena genom att avtaga sin sammetsbarett, som var prydd med en guldagraff, föreställande Sankt Mikael nedtrampande det ondas furste. Samtidigt bad han henne med en artig åtbörd att taga plats, och då hon fortforande stod orörlig, drog riddaren av sin högra handske och gjorde min av att vilja leda henne till stolen. Men Rowena gjorde en avvärjande åtbörd och sade:

»Herr riddare, om jag här har framför mig min fångvaktare — och jag måste ju tro det — så höves det hans fånge bäst att förbliva stående, tills hon hört sin dom.»

»Ack, sköna Rowena», sade De Bracy, »du står inför din fånge, inte din fångvaktare, och det är av dina sköna ögon, som De Bracy skall mottaga den dom, som du väntar av honom.»

»Jag känner dig inte, herr riddare», sade den unga flickan, rätande upp sig med den kränkta höghetens och skönhetens stolthet, »jag känner dig inte, och den oförsynta förtrolighet, varmed du till mig använder en trubadurs fraser, utgör ingen ursäkt för det väpnade övervåldet.»

»Tillskriv dig själv, sköna Rowena», svarade De Bracy i samma ton som förut, »tillskriv din egen tjusning, vad jag gjort och vad jag brutit mot den vördnad, jag är skyldig henne, som jag valt till mitt hjärtas drottning och mina ögons ledstjärna.»

»Jag upprepar, herr riddare, att jag inte känner dig och att ingen, som bär kedja och sporrar, bör på detta sätt tränga sig på en obeskyddad dam.»

»Att jag är obekant för dig», sade De Bracy, »är min olycka, men låt mig hoppas, att De Bracys namn ej alltid blivit outtalat, när barder eller härolder hava förhärligat riddarebragder, vare sig de utförts på tornerbanan eller slagfältet.»

»Lämna då ditt lov åt härolder och barder», svarade Rowena. »Det passar bättre i deras mun än i din egen. Och säg mig, vem av dem som skall i sång och sägen förhärliga denna natts minnesvärda seger över en gammal man och några skygga tjänare, och denna natts byte, en olycklig flicka, som mot sin vilja förts till en rövares slott.»

»Du är orättvis, lady Rowena», sade riddaren, som förlägen bet sig i läpparna och talade i en ton, som föll sig naturligare för honom än den ton av tillgjort galanteri han nyss använt. »Själv fri från kärlekskval kan du inte ursäkta en annans vanvettiga lidelse, om den ock förorsakats av din egen skönhet.»

»Jag ber dig, herr riddare», sade Rowena, »att upphöra med ett språk, som så allmänt användes av kringvandrande barder, att det icke passar i riddares eller adelsmäns mun. Du tvingar mig för visso att sätta mig, om du håller på med sådana banala fraser, av vilka varje balladsångare har ett förråd, som räcker härifrån och till jul.»

»Stolta dam», sade De Bracy, uppbragt över att finna, att hans galanta vändningar endast ådrogo honom förakt — »stolta dam, du skall bliva lika stolt bemött. Vet, att jag framställt mina anspråk på din hand på det sätt, som bäst passade din karaktär. Det är mera efter ditt sinne, att man giljar till dig med båge och spjut än i valda och höviska ordalag.»

»Ett höviskt språk, som användes för att dölja ett simpelt handlingssätt», sade Rowena, »är en riddares bantler kring en usel vanbördings bröst. Jag undrar ej på, att detta tvång plågar dig — det vore bättre för din heder, att bibehålla en stigmans dräkt och tal än att vilja dölja en sådans handlingar under ett fint språk och sätt.»

»Väl råder du, ädla dam», sade normanden, »och på det djärva språk, som bäst rättfärdigar en djärv handling, säger jag dig, att antingen skall du aldrig lämna detta slott eller [ 18-19 ]ock lämna det som Maurice De Bracys maka. Jag är icke van att låta gäcka mig, och ej heller behöver en normandisk ädling rättfärdiga sitt beteende mot en saxisk flicka, som han hedrar med anbudet av sin hand. Du är stolt, Rowena, och du är därför desto lämpligare att bliva min maka. På vad annat sätt kan du uppstiga till hög ära och furstligt stånd än genom en förbindelse med mig? Hur skall du väl eljest komma ifrån den bondgård och de små lantliga förhållanden, i vilka saxarna leva med de svinhjordar, som utgöra deras enda rikedom, för att, hedrad som du bör och skall bli, intaga din plats bland allt vad England har skönast och förnämligast?»

»Herr riddare», svarade Rowena, »den lantliga boning, som du föraktar, har varit mitt trygga hem från min barndom, och var viss att när jag lämnar den — om den dagen någonsin kommer — så skall det bliva vid en mans sida, som icke lärt sig att förakta den boning och de seder, i vilka jag blivit uppfostrad.»

»Jag gissar vad du menar, fagra Rowena», sade De Bracy, »fast du kanske tror, att det är för dunkelt för min uppfattning. Men dröm icke om att Rickard Lejonhjärta någonsin skall åter bestiga sin tron och ännu mindre om att Wilfred av Ivanhoe, hans gunstling, någonsin skall föra dig inför hans tron att där välkomnas som en gunstlings brud! En annan friare skulle kunna känna svartsjuka vid att beröra denna sträng, men mitt fasta beslut kan icke rubbas av en så barnslig och hopplös böjelse. Vet, Rowena, att denne rival är i mitt våld och att det beror på mig att förråda hans närvaro inom detta slott för Front-de-Bœuf, vars svartsjuka torde bli mera ödesdiger än min.»

»Wilfred här?» sade Rowena föraktligt. »Det är lika sant som att Front-de-Bœuf är hans rival.»

De Bracy betraktade henne oavvänt under ett ögonblick.

»Skulle du verkligen vara okunnig om det?» sade han. »Visste du ej, att Wilfred av Ivanhoe fördes på judens hästbår? — ett passande sällskap för en korsfarare, vars tappra arm skulle återvinna den heliga graven!» Och han skrattade hånfullt.

»Och om han vore här», sade Rowena i en ton, som hon försökte göra likgiltig, fast hennes röst darrade av en fruktan, som hon ej kunde undertrycka, »varutinnan är han väl Front-de-Bœufs rival, och vad har han att frukta annat än en kort fångenskap och en hederlig lösepenning enligt riddaresed?»

»Rowena», sade De Bracy, »är du så fången i ditt köns vanliga villfarelse, att du icke tror det kan finnas någon annan rivalitet än beträffande de kvinnliga behagen? Vet du icke, att det finns ett ärans och rikedomens likaväl som kärlekens rivalskap och att denne vår värd, Front-de-Bœuf, lika begärligt och utan betänkande skulle rödja ur vägen den som gör honom det sköna godset Ivanhoe stridigt som han skulle göra sig av med den som vore föredragen framför honom av någon blåögd mö? Men låna ditt öra till mitt frieri, fagra Rowena, och den sårade kämpen skall icke hava något att frukta av Front-de-Bœuf. I annat fall torde du snart få begråta honom, ty han är i händerna på en man, som aldrig visat medlidande.»

»Rädda honom för himlens skull!» sade Rowena. Hennes styrka gav vika för oron över hennes älskades öde.

»Jag kan det — jag skall det — det är min avsikt», sade De Bracy, »ty när Rowena samtycker till att bliva De Bracys maka, vem skall då våga göra hennes frände något för när — hennes förmyndares son — hennes barndomsvän? Men det är din kärlek, som måste köpa hans trygghet. Jag är inte en sådan svärmisk narr, att jag räddar och hjälper en som sannolikt kommer att ställa sig emellan mig och mina önskningars uppfyllelse. Använd ditt inflytande över mig till hans förmån, och han är trygg — försmå det, så dör Wilfred, och du är själv icke närmare friheten.»

»Din likgiltiga ton», sade Rowena, »står ej väl tillsammans med det fasansfulla du säger. Jag tror ej, att din avsikt är så ond eller din makt så stor.»

»Smickra dig då med den tron», sade De Bracy, »tills tiden visar, att du tagit miste. Din tillbedjare ligger sårad i detta slott — din föredragne tillbedjare. Han står emellan Front-de-Bœuf och det som Front-de Bœuf älskar mer än både ära och skönhet. Vad behöves mer än ett dolkstyng eller en stöt med spjutet för att bringa hans motstånd till tystnad för alltid? Och skulle Front-de-Bœuf draga sig för något så uppenbart, kan ju läkaren råka ge sin patient en orätt medicin eller kammartjänaren eller sköterskan rycka kudden undan hans huvud, och så svag som Wilfred nu är, går han hädan utan blodsutgjutelse. Även Cedric —»

[ 20-21 ]»Och även Cedric», eftersade Rowena, »min ädle, gode förmyndare! Jag förtjänar den olycka jag råkat ut för, då jag kunde glömma hans öde, var det ock för hans sons!»

»Även Cedrics öde beror på ditt beslut», sade De Bracy, »och du måste nu fatta det.»

Hittills hade Rowena visat ett oförskräckt mod, men det var, emedan hon icke ansett faran så stor och överhängande. Hennes naturliga läggning var den, som i allmänhet anses utmärkande för ljusa personer — mild, blyg och blid — men den hade fått ett tillskott och en härdning genom hennes uppfostran. Van att se alla, även Cedric själv, som eljest var mycket befallande, giva vika för hennes önskningar, hade hon förvärvat det mod och den självtillit, som alstras av att ständigt vara omgiven av vördnad. Hon kunde knappast tänka sig möjligheten, att någon skulle motsätta sig hennes vilja och än mindre att den skulle lämnas alldeles ur räkningen.

Hennes högdragenhet och vana att härska var därför något konstlat, som liksom satt utanpå hennes egentliga natur, och det övergav henne, när hennes ögon öppnades för vidden av hennes egen fara liksom för Wilfreds och Cedrics. Och när hon fann, att hennes vilja, vars minsta uttryck plägade påkalla den största hänsyn, nu mötte motstånd från en kraftig, hänsynslös och beslutsam man, som hade övertaget och var besluten att begagna det, då svek henne modet.

Hon såg sig omkring liksom efter en hjälp, som ingenstädes stod att finna, utstötte några osammanhängande utrop, sträckte händerna mot himlen och hängav sig åt sin sorg och förtvivlan. Det var omöjligt att se en så vacker människovarelse i en dylik belägenhet utan att erfara medkänsla, och De Bracy var icke oberörd, ehuru hans förvirring var större än hans medlidande. Han hade i själva verket gått för långt för att träda tillbaka. Och dock var Rowena i sin närvarande sinnesförfattning varken tillgänglig för skäl eller hotelser. De Bracy gick av och an i rummet, än förgäves uppmanande den förskrämda flickan att lugna sig, än tvekande om vad han själv skulle företaga sig.

Om jag låter beveka mig av denna förtvivlade flickas tårar och sorg, tänkte han, vad blir min lön annat än förlusten av de ljuva förhoppningar, för vilka jag vågat så mycket och hån och åtlöje av prins Johan och hans glada sällskaps bröder? »Och dock», sade han till sig själv, »känner jag mig föga skickad för den roll, jag spelar. Jag kan inte se ett så vackert ansikte förvridas av smärta, icke se dessa ögon bada i tårar. Jag önskar, hon hade bibehållit sin första högdragenhet eller att jag hade litet mera av Front-de Bœufs järnhårda hjärta!»

Medan han välvde dessa tankar i sitt sinne, kunde han blott bedja den olyckliga Rowena fatta tröst och försäkra henne, att hon ännu icke hade något skäl till den ytterliga förtvivlan, varåt hon hängav sig. Men härunder avbröts De Bracy av den smattrande hornsignal, som oroat även slottets övriga invånare och stört dem i deras mer eller mindre skamliga förehavanden. De Bracy var kanske den av dem alla, som var minst missbelåten med detta avbrott, ty hans samtal med lady Rowena hade kommit till en punkt, där han fann det lika svårt att fullfölja som att avstå från sin plan.