Ivanhoe/Kapitel 21
| ← Tjugonde kapitlet: I den gamla borgsalen |
|
Tjuguandra kapitlet: De Bracys frieri → |
XXI.
FRONT-DE-BŒUF OCH ISAK
Min dotter! — Mina pengar! — O, min dotter!
— Mina kristna pengar! —
Rättvisa! Lag! Min dotter! Mina pengar!
Köpmannen i Venedig.
Vi lämna nu de saxiska hövdingarna att återvända till sin måltid, så snart deras otillfredsställda nyfikenhet tillåter dem att tillfredsställa sin halvmättade mages krav, ty vi måste kasta en blick på Isaks av York ännu strängare fångenskap. Den stackars juden hade i all hast blivit nedkastad i en av borgens fängelsehålor, vars golv låg djupt under marken och var mycket fuktigt, ty det var lägre än själva vallgraven. Det lilla dagsljus, som fanns, föll in genom ett par smala gluggar, som sutto mycket högre upp än fången kunde nå. Dessa öppningar insläppte även mitt på dagen endast ett svagt och matt ljus, som övergick till fullt mörker långt innan de övriga rummen i slottet gått miste om dagsljusets välsignelse. Kedjor och fotbojor, som hade använts på forna fångar, av vilka man fruktat flyktförsök, hängde rostiga och tomma på fängelsets väggar, och i ringarna till en av dessa bojor kvarsutto två multnande knotor, vilka tycktes en gång hava tillhört någon fånge som lämnats att omkomma där och förvandlats till ett skelett.
I ena ändan av detta hemska rum var en stor eldstad med galler, över vilket några halvförrostade tvärslår av järn voro anbragta.
Detta fängelsevalvs hela utseende kunde förskräckt en modigare man än Isak, som dock var relativt lugnare under den överhängande farans tryck än han hade synts, då den ännu varit något obestämt, som hotade på avstånd. I en sinnesförfattning av passivt motstånd och med sina kläder hopsamlade under sig för att undgå fuktigheten från golvet satt Isak i ett hörn av fängelset, där hans hopknäppta händer, hans oordnade hår och skägg, hans pälskappa och höga mössa i denna dunkla belysning skulle passat till ett motiv för Rembrandt, om denne berömde målare funnits till på den tiden. Juden hade suttit så utan att röra sig i nära tre timmar, då slutligen steg hördes i trappan. Reglarna gnisslade, då de drogos ifrån, gångjärnen knarrade då dörren öppnades, och Reginald Front-de-Bœuf, åtföljd av tempelherrens två saracenska slavar, trädde in i fängelset.
Front-de-Bœuf, en stor och stark man, som tillbragt sitt liv i härnadståg eller med enskilda fejder och tvister och icke ryggat tillbaka för några medel att utvidga sin feodala makt, hade ansiktsdrag som stodo i överensstämmelse med hans karaktär och gåvo ett starkt uttryck åt hans onda och häftiga lidelser. De ärr, varmed hans ansikte var översållat, skulle i och för sig hava väckt den sympati och respekt som ägnas en hedersam tapperhets märken. Men hos Front-de-Bœuf ökade de blott det grymma i hans utseende och den fasa hans närvaro ingav. Denne fruktansvärde borgherre var klädd i en tätt åtsittande läderjacka, som bar spår av att han burit den under rustningen. Han hade intet annat vapen än en dolk i bältet, vilken tjänade som pendang till en knippa rostiga nycklar som hängde vid hans högra sida.
De svarta slavar som åtföljde Front-de-Bœuf hade avlagt sina lysande dräkter och voro iförda jackor och byxor av groft linne. De hade kavlat upp ärmarna över armbågen liksom slaktare, då de skola utöva sitt yrke. De hade var sin lilla korg i handen, och när de kommit in stannade de vid dörren, tills Front-de-Bœuf själv omsorgsfullt låst och reglat den. Efter att hava vidtagit detta försiktighetsmått gick han långsamt fram till juden, på vilken han höll sina ögon fästa, som ville han förlama honom med blicken, liksom vissa djur sägas kunna tjusa sitt byte. Och det såg verkligen ut, som om Front-de-Bœufs mörka och onda öga ägde något av denna förmenta makt över den olycklige fången. Juden satt med vidöppen mun, och han stirrade på den grymme baronen med en sådan djup fasa att hela hans varelse tycktes bokstavligen krympa ihop under normandens stela och olycksbådande blick. Den olycklige Isak kunde varken stiga upp och göra den bugning som hans förskräckelse tillrådde honom, ej heller ens avtaga sin mössa eller yttra ett enda bönfallande ord, till den grad upprördes han av övertygelsen att tortyr och död nu förestodo honom.
Normandens resliga gestalt tycktes däremot tilltaga i storlek liksom örnens, som burrar upp sina fjädrar, när han står i begrepp att slå ned på sitt försvarslösa byte. Han stannade tre steg ifrån det hörn, i vilket den olycklige juden nu så att säga rullat ihop sig för att taga så litet utrymme som möjligt, och gjorde tecken åt den ene av slavarna att närma sig. Den svarte drabanten trädde följaktligen fram och upptog ur sin korg en stor våg och flera vikter, som han lämnade framför Front-de-Bœufs fötter, varefter han åter drog sig tillbaka till samma vördnadsfulla avstånd som förut.
Dessa mäns rörelser voro långsamma och högtidliga, som om ett varsel om fasa och grymhet svävat över deras själar. Front-de-Bœuf själv började med att på följande sätt tilltala sin olycklige fånge:
»Förbannade hund av en förbannnad ras», sade han, väckande fängelsevalvets dystra ekon med sin dova och hemska röst: »Ser du denna våg?»
Den olycklige juden mumlade ett svagt ja.
»På denna våg skall du åt mig uppväga», sade den obeveklige baronen, »tusen silvermarker efter Towerns i London vikt och halt.»
»Helige Abraham!» sade juden, som i denna ytterliga fara återfick bruket av sin röst. »Har man någonsin hört talas om en sådan fordran? Vem har någonsin ens i bardens sång hört talas om en sådan summa som tusen silvermarker? Vilket mänskligt öga har någonsin blivit välsignat med åsynen av en sådan hopad skatt! Icke inom Yorks murar, om du också genomsöker mitt hus och alla mina stamfränders, skall du finna tiondelen av denna väldiga summa i silver.»
»Jag är inte oresonlig», svarade Front-de-Bœuf, »och om det är ont om silver, tar jag gärna guld. Om du ger mig en mark guld för sex marker silver, kan du friköpa din otrogna lekamen från sådan bestraffning som du ännu aldrig drömt om.»
»Hav förbarmande med mig, ädle riddare!» utropade Isak. »Jag är gammal och fattig och hjälplös. Det vore ovärdigt att triumfera över mig. Det är ingen bragd att trampa på en mask.»
»Gammal kan du väl vara», svarade riddaren, »och det är till skam för dem som varit nog dåraktiga att låta dig bliva grå i ditt ocker och dina skälmknep. Svag är du nog, ty när hade väl en jude mod i bröstet eller kraft i armen? Men det är väl bekant att du är rik.»
»Jag svär dig, ädle riddare», sade juden, »vid allt vad jag tror på och vid allt vad vi båda tro —»
»Försvärj dig icke», sade normanden avbrytande honom, »och låt icke din halsstarrighet besegla din dom, förrän du sett och väl betänkt det öde som väntar dig. Tro inte att jag talar så blott för att skrämma dig och draga nytta av den gemena feghet du ärft av din stam. Jag svär dig vid det som du icke tror på, vid det evangelium vår kyrka förkunnar och vid de nycklar som äro henne givna till att binda och till att lösa, att mitt beslut är fast och oryggligt. Detta fängelse är icke för lappri. Fångar, tiotusen gånger mera framstående än du, hava dött inom dessa murar, och deras öde har aldrig blivit känt! Men åt dig ämnar jag en långsam och kvalfull död, mot vilken deras varit vällust.»
Han gjorde åter tecken åt slavarna att närma sig och sade något till dem på deras eget språk, ty även han hade varit i Palestina, där han kanske lärt sig sin grymhet. Saracenerna framtogo ur sina korgar några skyfflar kol, en pust och en flaska olja. Medan den ene slog eld med stål och flinta, lade den andre kol på det stora rostiga gallret vi redan omnämnt och begagnade pusten tills de blevo rödglödande.
»Ser du, Isak», sade Front-de-Bœuf, »ser du de där järnstängerna ovanför de glödande kolen? På den varma bädden skall du ligga alldeles avklädd, som om du skulle vila på en dunbädd. En av dessa slavar skall underhålla elden under dig och den andra skall smörja dina usla lemmar med olja, så att steken ej må brännas. Välj nu mellan en sådan glödande bädd och utbetalandet av tusen silvermarker, ty, vid min faders huvud, du har intet annat val.»
»Det är omöjligt», utropade den stackars juden — »det är omöjligt att du verkligen kan mena det! Den gode Guden kan inte hava skapat någon så grym varelse!»
»Lita inte på det, Isak» sade Front-de-Bœuf, »ty då misstager du dig svårligen. Tror du att jag, som sett en stad plundras, i vilken tusentals av mina kristnade landsmän omkommo genom svärd, vatten och eld, skall låta avhålla mig från mitt syfte genom en enda eländig judes rop och skrik? Eller tror du att dessa mörklagda slavar, som icke känna någon annan lag eller hava något annat samvete än sin herres vilja — som taga till gift, bål, dolk eller rep på hans minsta vink — tror du att de skola hava förbarmande som icke ens förstå det språk, på vilket du ropar därom? Var förståndig, gubbe! Gör dig av med en del av din överflödiga rikedom! Återgälda i en kristens händer en del av det du förvärvat genom det ocker du utövat mot hans trosförvanter. Din slughet skall snart åter komma din hopskrumpna börs att svälla ut, men varken läkare eller läkemedel kunna återställa din svedda hud, om du väl blir lagd på dessa järnstänger. Räkna upp din lösepenning, säger jag, och var glad att du till sådant pris kan köpa dig fri från ett fängelse, om vars hemligheter få kunna förtälja. Jag ödar nu ej flera ord på dig — välj mellan dina slantar och ditt kött och blod, och som du väljer, så skall det bli.»
»Må Abraham, Jakob och alla vårt folks fäder bistå mig», sade Isak, »jag kan inte göra något val, ty jag ser mig ingen utväg att tillfredsställa ditt oerhörda krav.»
»Grip honom och kläd av honom, slavar», sade riddaren, »så få hans folks fäder bistå honom, om de kunna.»
Tjänarna, som inhämtade dessa befallningar mera av baronens ögon och hand än genom hans tunga, stego ännu en gång fram, lade hand på den olycklige Isak, ryckte upp honom från golvet och höllo honom emellan sig, avvaktande den hårdhjärtade baronens ytterligare vink. Den stackars juden betraktade deras och Front-de-Bœufs ansikten i förhoppning att finna några tecken till blidare sinnesstämning, men över baronens drag vilade samma kalla, halvt mulna, halvt hånfulla leende, som varit preludiet till hans grymhet, och saracenernas vilda ögon, som rullade dystert under de mörka brynen och fingo ett ännu hemskare uttryck av det vita kring pupillen, buro snarare vittne om det hemliga nöje de väntade sig av det förestående skådespelet än om någon motvilja att därvid vara de handlande personerna. Juden såg sedan på den glödande härd, över vilken han skulle bliva utsträckt, och då hans plågoandar icke visade något tecken till mildhet, gav hans beslutsamhet efter.
»Jag skall betala de tusen silvermarkerna», sade han, »det vill säga», tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »jag skall betala dem med mina bröders tillhjälp, ty jag måste stå som en tiggare vid vår synagogas dörr, innan jag kan uppbringa en så oerhörd summa. När och var måste den avlämnas?»
»Här», svarade Front-de-Bœuf, »här måste den avlämnas. Uppvägas måste den — uppvägas och uppräknas på detta fängelsegolv. Tror du att jag tänker låta dig gå innan jag har din lösepenning?»
»Och vad skall vara min säkerhet?» sade juden, »att jag får min frihet, när lösesumman är erlagd?»
»En normandisk ädlings ord, du pantlånande slav», svarade Front-de-Bœuf. »En normandisk adelsmans heder, renare än allt guld och silver, som du och din stam äga.»
»Jag beder om förlåtelse, ädle herre», sade Isak skyggt, »men varför skall jag helt och hållet lita på dens ord, som inte alls vill lita på mitt?»
»För att du är så illa tvungen, jude», svarade riddaren all-varligt. »Vore du i din skattkammare i York, och jag begärde ett lån av dig, skulle det vara du, som bestämde om betalningstid och säkerhet. Detta är min skattkammare. Här har jag dig i mitt våld, och jag vill inte återupprepa de villkor, på vilka jag skänker dig friheten.»
Juden drog en djup suck.
»Skänk mig åtminstone», sade han, »jämte min egen frihet även de följeslagares, med vilka jag reser. De föraktade mig såsom jude, men de förbarmade sig över min nödställda belägenhet, och emedan de uppehöllo sig på vägen för att hjälpa mig, hava de fått dela min olycka; kanske kunna de på något sätt bidraga till min lösepenning.»
»Om du menar de saxiska bondlurkarna», sade Front-de-Bœuf, »så komma de att få köpa sig fria på helt andra villkor än du. Sköt du ditt eget, jude, och lägg dig inte i andras affärer.»
»Skall jag alltså», sade Isak, »endast bliva frigiven tillsammans med min sårade vän?»
»Behöver jag två gånger anbefalla en Israels son», sade Front-de-Bœuf, »att sköta sina egna angelägenheter och ej befatta sig med andras? Efter du nu har gjort ditt val, återstår blott att utbetala din lösepenning, och det snart.»
»Men hör mig», sade juden, »för de penningars skull, som du vill vinna på bekostnad av ditt —». Här tvärstannade han, rädd för att såra den häftige normanden. Men Front-de-Bœuf endast skrattade och fyllde själv i där juden tvekat.
»På bekostnad av mitt samvete, tänkte du säga, Isak. Säg ut du — jag är inte oresonlig. Jag kan tåla en besegrads förebråelser, även om den besegrade är jude. Du var inte så tålig, Isak, när du gick tillrätta med Jakob Fitzdotterel, för att han kallat dig en ockrare och blodsugare, sedan dina utpressningar slukat hela hans fädernearv.»
»Jag svär vid Talmud», sade juden, »att du blivit vilseledd i denna sak. Fitzdotterel drog sin dolk mot mig i mitt eget rum, när jag krävde honom på mina egna pengar, som voro förfallna vid påsk.»
»Jag bryr mig inte om vad du gjorde», sade Front-de-Bœuf. »Frågan är, när jag skall få vad mig tillkommer? När får jag pengarna, Isak?»
»Låt min dotter Rebecka få fara till York», svarade Isak, »under säker eskort, ädle riddare, och så snart karl och häst kunna hinna tillbaka, skall summan» — här suckade han djupt, men tillade efter ett par sekunders paus — »skall skatten räknas upp just här på detta golv.»
»Din dotter!» sade Front-de-Bœuf liksom förvånad. »Vid Gud, Isak, jag önskar att jag vetat det. Jag trodde, att den där mörka flickan varit din frilla, och jag gav henne som tjänarinna åt sir Brian de Bois-Guilbert, liksom patriarker och hjältar i forntiden gjorde, vilka i dessa saker varit oss ett föredöme.»
Det skrik, som Isak utstötte vid detta hjärtlösa meddelande, kom hela valvet att genljuda och förvånade de båda saracenerna så mycket att de släppte juden. Han begagnade sig av sin frihet för att kasta sig till golvet och omfatta Front-de-Bœufs knän.
»Tag allt vad du begärt, riddare», sade han, »tag tio gånger mer — bringa mig till tiggarstaven, om du vill — ja, stöt din dolk i mig, stek mig på ditt galler, men skona min dotter, låt henne gå okränkt och oskadd härifrån! Så visst som du är av kvinna född — skona en hjälplös flickas heder! Hon är min bortgångna Rakels avbild, hon är den sista av mina sex barn. Vill du beröva en stackars änkling hans ålders enda tröst? Vill du, att en fader skall önska, att hans enda levande barn skulle ligga vid hennes döda moders sida i våra fäders grav?»
»Jag önskar», sade normanden i något blidare ton, »att jag vetat om detta förut. Jag trodde, att ni judar aldrig älskade något annat än edra penningpungar.»
»Tro inte så lågt om oss», sade Isak, som hoppades kunna ingiva den andre en smula deltagande, »den jagade räven, den marterade vildkatten älskar sina ungar — Abrahams föraktade och förföljda folk älskar sina barn.»
»Må så vara», sade Front-de-Bœuf, »jag skall tro det för framtiden, Isak, just för din skull — men det hjälper oss inte nu, jag kan inte hjälpa vad som hänt eller kommer att hända. Jag har givit mitt ord åt min vapenbroder, och det skulle jag inte bryta för tio judar och judinnor. Varför tror du för övrigt, att det skall hända flickan något ont, fast hon blivit Bois-Guilberts byte?»
»Jo — jo!» utropade Isak, vridande händerna i förtvivlan. »När hava tempelherrarna annat än bringat olycka över män och vanära över kvinnor?»
»Din otrogne hund!» sade Front-de-Bœuf med gnistrande ögon och kanske rätt belåten att få en förevändning till vrede. »Häda icke Sionstemplets heliga orden, utan var i stället betänkt på att betala mig den lösesumma, du utlovat. Ve eljest din judehals!»
»Rövare och skurk!» sade juden, återgäldande sin förtryckares tillvitelse med en vanmäktig vrede, som han dock icke kunde återhålla. »Jag betalar dig ingenting — inte en silverpenning betalar jag dig, med mindre jag får min dotter tillbaka, okränkt och oskadd.»
»Är du från förståndet, israelit?» röt normanden. »Har ditt kött och blod förmåga att göra sig okänsligt mot glödande järn och sjudande olja?»
»Jag frågar inte efter det», sade juden, som i sin faderskärlek bragtes till förtvivlan. »Gör ditt värsta. Min dotter är mitt kött och blod och tusen gånger kärare för mig än dessa lemmar, som din grymhet hotar. Intet silver vill jag ge dig, så framt jag inte får hälla det smält ner i din giriga strupe — nej, inte en silverpenning ger jag dig, nazaren, vore det ock för att rädda dig från den djupa fördömelse, ditt hela liv förtjänat! Tag mitt liv, om du vill, och säg, att juden under sina kval förstod att komma den kristne på skam.»
»Vi skola se det», sade Front-de-Bœuf, »ty vid det heliga korset, som är din fördömda stams avsky, skall du få känna på eld och stål! — Kläd av honom, slavar, och kedja fast honom på gallret!»
Trots den gamle mannens svaga motstånd hade saracenerna redan slitit av honom hans överklädnad och stodo i begrepp att beröva honom även det återstående, då ljudet av ett horn utanför slottet trängde ända ned i detta fängelsevalv, och strax därefter hördes högljudda röster ropa på Reginald Front-de-Bœuf. Som den grymme baronen icke ville anträffas sysselsatt med detta djävulska förehavande, befallde han slavarna att återgiva Isak hans kläder, och i det han avlägsnade sig med sina tjänare, lämnade han juden att tacka Gud för sin räddning eller gråta över sin dotters fångenskap och sannolika öde, allteftersom hans personliga eller faderliga känslor voro förhärskande.