Ivanhoe/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tjugufjärde kapitlet: En utmaning och ett svar
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Tjugufemte kapitlet: Den mystiske munken
Tjugusjätte kapitlet: En bundsförvant inom slottet  →


[ 36-37 ]

XXV.
DEN MYSTISKE MUNKEN


En trögkörd häst kan ystra till,
En yster gå i lunk.
En munk kan stundom spela narr
Och stundom narren munk.

Gammal visa.

När narren, klädd i eremitens kåpa och med knutrepet kring livet, stod framför porten till Front-de-Bœufs slott, frågade väktaren honom om hans namn och ärende.

»Pax vobiscum», svarade narren, »jag är en fattig broder [ 38-39 ]av den helige Franciskus' orden, och jag kommer för att bringa religionens tröst åt några olyckliga fångar, som befinna sig inom dessa murar.»

»Du är en djärv munk», sade väktaren, »som vågar dig hit, där, om jag undantar vår egen försupne biktfader, ingen tupp med dina fjädrar galt på de sista tjugu åren.»

»Jag beder dig likväl framföra mitt ärende till slottsherren», svarade den förmente munken. »Jag är viss att bliva väl mottagen av honom, och tuppen skall gala, så att hela slottet skall höra honom.»

»Stor tack», sade väktaren, »men om jag råkar illa ut för att jag lämnar min post för din skull, så skall jag pröva, om din gråa munkkappa står sig mot en grågåspil.»

Med denna hotelse lämnade han posttornet och framförde i slottets sal det ovanliga meddelandet, att en munk stod utanför och bad att genast bliva insläppt. Med icke liten förvåning mottog han sin herres befallning att genast insläppa den helige mannen, och sedan han först bemannat ingången för att skydda slottet mot överrumpling, åtlydde han utan vidare betänkligheter den befallning han fått. Det hastigt påkomna självförtroende, som förmått Wamba att åtaga sig detta uppdrag, höll på att svika honom, då han fann sig stå inför en så fruktansvärd och så mycket fruktad man som Reginald Front-de-Bœuf, och det var med mera oro och tvekan än hittills, han framsade sitt pax vobiscum, vilket han hoppades i synnerhet skulle hjälpa honom att spela sin roll. Men Front-de-Bœuf var van att se människor av olika stånd darra inför honom, varför den förmente paterns försagdhet icke ingav honom några misstankar.

»Vem och varifrån är du, präst?» sade han.

»Pax vobiscum», sade narren, »jag är en ringa Sankt Franciskus' tjänare, som på färd genom denna vildmark fallit i rövarehänder — quidam viator incidit in latrones, som skriften säger — och nu ha de sänt mig till detta slott för att bringa religionens tröst åt två personer, som din höga rättvisa dömt till döden.»

»Det äger sin riktighet», sade Front-de-Bœuf. »Och kan du säga mig, helige fader, hur många de där rövarena äro?»

»Tappre riddare», svarade narren, »nomen illis legio, deras namn är legio.»

»Säg mig i tydliga ordalag, huru många de äro, eljest skola din kåpa och ditt rep föga skydda ditt skinn.»

»Ack», sade den förmente munken, »cor meum eructavit, det är uttytt: Mitt hjärta fruktade sig storligen! Men jag tänker de kunna vara — frimän och allmoge tillsammans — åtminstone femhundra man.»

»Vad?» sade tempelherren, som just då trädde in i salen. »Är getingsvärmen så tät? Det är på tiden att utrota ett så skadligt yngel.» Tagande Front-de-Bœuf avsides frågade han därpå: »Känner du prästen?»

»Han är en främling från ett avlägset kloster», svarade Front-de-Bœuf; »jag känner honom inte.»

»Anförtro honom då intet muntligt uppdrag», sade tempelherren. »Låt honom gå med en skriven befallning till De Bracys frikompani om att genast skynda hit till hjälp. Låt munken under tiden, på det han icke må misstänka något, få fritt utföra sitt uppdrag att bereda dessa saxiska svin till slaktbänken.»

»Det skall så ske», sade Front-de-Bœuf och gav genast en tjänare befallning att föra Wamba till det rum, där Cedric och Athelstane höllos fångna.

Cedrics otålighet hade snarare ökats än minskats av fångenskapen. Han gick från den ena ändan av salen till den andra med en hållning, som om han ryckte fram emot en fiende eller stormade en belägrad fästning. Ibland talade han för sig själv, ibland vände han sig till Athelstane, som makligt och lugnt avvaktade äventyrets utgång, under tiden smältande den rikliga måltid, han njutit. Hur länge fångenskapen skulle räcka, intresserade icke Athelstane särdeles mycket, ty han förmodade, att den liksom allt annat ont här på jorden skulle taga slut i sin behagliga tid.

»Pax vobiscum!» sade gycklaren, då han trädde in i rummet. »Sankt Dunstan, Sankt Dionysius, Sankt Duthocs och alla andra helgons välsignelse vare med och över eder!»

»Stig fram!» svarade Cedric den förmente munken. »I vad avsikt har du kommit hit?»

»Att bereda eder till döden», svarade gycklaren.

»Det är omöjligt!» svarade Cedric och ryckte till. »Huru hänsynslösa och elaka de än äro, våga de dock ej begå en så uppenbar och opåkallad grymhet.»

»Ack», sade gycklaren, »att söka påverka deras [ 40-41 ]mänskliga känslor är som att vilja hejda en skenande häst med en silkesända. Besinna därför, du, ädle Cedric, och även du, tappre Athelstane, vilka synder I haven begått i köttet, ty i denna dag skolen I stånda till ansvar inför en högre domstol.»

»Hör du det, Athelstane?» sade Cedric. »Vi måste styrka våra hjärtan till denna sista handling, ty det är bättre, att vi dö som män än leva som slavar.»

»Jag är redo», svarade Athelstane, »att möta vad som helst av deras ondska, och jag skall gå till döden med lika stort lugn som någonsin till min middag.»

»Skänk oss då dina heliga tjänster, fader», sade Cedric.

»Vänta ett litet tag ändå, kära farbror», sade gycklaren i sin naturliga ton. »Bättre att se sig väl för, innan man hoppar i mörkret.»

»På min ära», sade Cedric, »den där rösten känner jag igen.»

»Det är din trogne slavs och gycklares», svarade Wamba och slog tillbaka sin kapuschong. »Hade du tidigare lytt en narrs råd, så vore du inte här alls. Lyd en narrs råd nu, och du skall inte behöva vara här länge.»

»Vad menar du, din skälm?» sade saxaren.

»Jo, jag menar», svarade Wamba, »att du skall taga denna kåpa och detta rep, vari all min prästerlighet sitter, och lugnt marschera ut ur slottet, lämnande mig att i din kappa och gördel taga det långa hoppet i ditt ställe.»

»Lämna dig här i mitt ställe», sade Cedric, förvånad över förslaget. »Men de skulle hänga dig, min stackars narr.»

»Låt dem göra, vad som tillstädjes dem», sade Wamba. »Jag hoppas — med all aktning för din börd — att Vettlös' son kan hänga i en kedja med lika mycket värdighet som kedjan hängde på hans stamfar, åldermannen.»

»Nåväl, Wamba», svarade Cedric, »du skall få din vilja fram på ett villkor, och det är, att du byter kläder med lord Athelstane i stället för med mig.»

»Nej, vid den helige Dunstan», svarade Wamba. »Det kan jag inte se något skäl till. Det är ej mer än rätt, att Vettlös' son lider för att rädda Herewards son, men vad skulle det tjäna till att han dör för en, vars fäder voro främlingar för hans?»

»Träl», sade Cedric, »Athelstanes fäder voro Englands konungar.»

»De må hava varit vilka de vilja», svarade Wamba, »men jag vill inte våga min nacke för deras skull. Därför, min gode husbonde, må du antingen själv begagna dig av mitt erbjudande eller låta mig lämna detta fängelse lika fri som jag kom.»

»Gå, ädle Cedric!» sade Athelstane. »Försumma inte detta tillfälle. Din närvaro därute kan uppmuntra våra vänner att söka rädda oss, men om du stannar här, blir det allas vårt fördärv.»

»Och är det någon utsikt till räddning utifrån?» sade Cedric med en blick på gycklaren.

»Utsikt!» sade Wamba. »Jo, det vill jag lova. När du nu drager på dig min kåpa, så är du egentligen klädd i generalsmantel. Femhundra man stå här utanför, och jag var i morse en av deras förnämsta anförare. Min narrhuva var en hjälm och min narrstav en kommandostav. Nu få vi se, vad de vinna på att få en vis man i utbyte mot en narr. Jag fruktar för sann, att de förlora i tapperhet, vad de vinna i försiktighet. Och nu farväl, husbonde; var god mot den stackars Gurth och hans hund, och låt min tuppkam hänga i Rotherwoods sal till minne av att jag kastade bort mitt liv för min herre som en trogen — narr!»

Det sista sade han i en ton mitt emellan skämt och allvar. Cedric fick tårar i ögonen.

»Ditt minne skall leva», sade han, »så länge trohet och tillgivenhet hedras på jorden! Men trodde jag inte, att det skall lyckas mig rädda Rowena och dig, Athelstane, och även dig, min stackars Wamba, skulle du icke få din vilja fram så lätt.»

När de bytt kläder, blev Cedric plötsligt tveksam. »Jag kan intet annat språk», sade han, »än mitt eget och några ord av deras sjåpiga normandiska. Hur skall jag kunna uppträda som en ärevördig broder?»

»Hela knepet består i två ord», svarade Wamba. »Pax vobiscum är svar på alla frågor. Om du går eller kommer, äter eller dricker, välsignar eller förbannar, så reder du dig med pax vobiscum. Det är för en munk, vad kvasten är för häxan och trollspöet för besvärjaren. Säg bara så med djup och allvarlig ton — Pax vobiscum! — det är oemotståndligt. Vakter och väktare, riddare och väpnare, fotfolk och beridna — det verkar som en förtrollning på dem alla. Om de [ 42-43 ]leda ut mig i morgon för att hängas, som nog högeligen är att befara, tänker jag försöka dess kraft på domens verkställare.»

»Om så är», sade Cedric, »är min prästgrad snart tagen — Pax vobiscum. Jag hoppas jag skall komma ihåg detta lösenord. Farväl, ädle Athelstane och farväl, min stackars vän — ditt hjärta ersätter, vad som brister i ditt förstånd —jag skall rädda er eller komma tillbaka och dö med er. Våra saxiska konungars blod skall icke utgjutas, så länge mitt hjärta klappar, och ej heller skall ett hår krökas på den trogne tjänares huvud, som vågat sitt för sin herre, om jag kan hindra det med fara för mitt liv. — Farväl!»

»Farväl, ädle Cedric», sade Athelstane. »Kom ihåg, att en munk alltid brukar ta emot förfriskningar, om han blir bjuden!»

»Farväl, käre farbror», sade Wamba, »och kom ihåg pax vobiscum!»

Sålunda förmanad, begav sig Cedric åstad, och det dröjde icke länge, innan han fick tillfälle pröva kraften av den trollformel, som hans gycklare så varmt rekommenderat. I en låg och mörk valvgång, genom vilken han försökte hitta väg till stora salen i slottet, stötte han på en kvinnlig skepnad.

»Pax vobiscum», sade den falske munken och ville skynda vidare, då en mild stämma svarade: »Et vobis — quæso, domine reverendissime, pro miseri cordia vestra

»Jag är litet döv», sade Cedric på god saxiska, men för sig själv mumlade han: »Fördöme den narren och hans pax vobiscum! Jag har förlorat mitt spjut i första kastet.»

Det var emellertid intet ovanligt på den tiden, att en präst var döv på det latinska örat, och detta visste mycket väl den person, som nu tilltalade Cedric.

»Jag beder dig så innerligt, vördige fader», sade hon på hans eget språk, »att du värdigas med din andliga tröst besöka en sårad fången i detta slott och visa honom och oss det förbarmande, ditt heliga kall bjuder. Aldrig skall en god gärning hava länt ditt kloster till större fromma.»

»Dotter», svarade Cedric mycket förlägen, »min tid här slottet tillåter mig inte att utöva mitt kalls plikter — jag måste nu strax härifrån — liv och död bero på min skyndsamhet.»

»Och dock, fader, beder jag dig vid det löfte du avlagt», svarade den bönfallande, »att inte lämna den som är i nöd och fara utan tröst och hjälp.»

»Må den onde fienden taga mig och lämna mig i Ifrin med Odins och Tors andar!» svarade Cedric otåligt och skulle sannolikt hava fortsatt i samma allt annat än andliga ton, om ej samtalet avbrutits av den gamla tornhäxan Urfrids sträva röst.

»Vad nu, flicka», sade hon till den första kvinnan, »är det så du belönar min vänlighet att låta dig lämna din fängelsecell? Driver du den helige mannen till att begagna fula ord för att bli kvitt en judinnas efterhängsenhet.»

»Judinna», sade Cedric, begagnande sig av denna upplysning för att komma undan. »Låt mig gå, kvinna! Hindra mig inte! Jag kommer direkt från min ämbetsutövning och vill inte bliva besmittad.»

»Kom denna väg, fader», sade den gamla häxan. »Du är en främling här i slottet och kan inte lämna det utan vägvisare. Kom hit, ty jag vill tala med dig. Och du, dotter av ett förbannat folk, gå till den sjuke mannens kammare och sköt honom, tills jag kommer. Och ve dig, om du utan min tillåtelse lämnar honom en gång till.»

Rebecka drog sig tillbaka. Hon hade med enträgna böner förmått Urfrid att låta henne lämna tornet, och Urfrid hade använt hennes tjänster, där Rebecka också själv gärna ville vara, nämligen vid den sårade Ivanhoes bädd. Med vaken uppfattning av deras farliga belägenhet och färdig att begagna varje utväg till räddning, som erbjöd sig, hade Rebecka fattat en smula hopp, då hon av Urfrid hörde, att en andans man befann sig i detta gudlösa slott. Hon vaktade på den förmente munkens återkomst i avsikt att tilltala honom och intressera honom för fångarna, men huru detta utföll har läsaren redan erfarit.