Ivanhoe/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tjugufemte kapitlet: Den mystiske munken
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Tjugusjätte kapitlet: En bundsförvant inom slottet
Tjugusjunde kapitlet: Den läkekunniga  →


[ 44-45 ]

XXVI.
EN BUNDSFÖRVANT INOM SLOTTET


Men jag har tunga, svåra sorger,
Som all min sinnesro förstöra.
Ack, skänk min sjuka själ en lindring,
Ack, låna mig ett tåligt öra,
Och kan du ej mig trösta eller
Mig hjälpa, kan du likväl höra.

Crabbe.

När Urfrid med tillmälen och hotelser drivit Rebecka till tillbaka till det rum, hon lämnat, förde hon den motsträvig Cedric in i en liten kammare, vars dörr hon försiktigt stängde. Därpå tog hon ur ett skåp en vinkanna och tvenne bägare, ställde dem på bordet och sade i en ton, som lät mer bekräftande än frågande:

»Du är saxare, fader. — Förneka det inte», fortfor hon då hon såg, att Cedric tänkte svara, »mitt modersmål ljuder ljuvligt i mina öron, men jag får sällan höra det annat än av de stackars eländiga slavar, som måste förrätta de lägsta sysslorna i dessa stolta normanders borg. Du är saxare, fader — saxare, och utom att du är en Guds tjänare, är du en fri man. Dina ord klinga ljuvligt i mitt öra.»

»Komma då aldrig några saxiska präster till detta slott? frågade Cedric. »Det vore, tyckes mig, deras plikt att tröst landets förskjutna och förtryckta barn.»

»De komma inte — eller om de komma, sitta de hellre och frossa vid deras besegrares bord», svarade Urfrid, »än lyssna till mina landsmäns klagan — så berättas det åtminstone — själv vet jag så litet. I detta slott har på tre år inte funnits någon annan präst än en försupen normandisk kaplan, som deltog i Front-de-Bœufs nattliga orgier, och han har länge sedan gått att avlägga räkenskap för sina pund. — Men du är saxare — saxisk präst, och jag har något att fråga dig om.»

»Jag är saxare», svarade Cedric, »men för visso är jag ovärdig att kallas präst. Låt mig gå — jag svär, att jag skall komma igen eller sända någon, som är värdigare att mottaga din bikt.»

»Stanna ännu en stund!» sade Urfrid. »Ljudet av den röst, du nu hör, skall snart kvävas i den kalla jorden, och jag vill inte stiga ned i den såsom jag levat — likt ett oskäligt djur. Men vinet måste giva mig styrka att berätta det fasansfulla.» Hon hällde upp en bägare och drack den begärligt i botten.

»Fader», sade hon, »jag har inte alltid varit den eländiga varelse, du nu ser framför dig. Jag var fri, lycklig och ärad, älskade och var älskad tillbaka. Jag är nu en eländig och fallen slavinna — en lekboll för mina herrars lidelser, så länge jag ännu hade skönhet — ett föremål för deras förakt, hån och hat, sedan den förgått. Undrar du, fader, att jag hatar människorna och framför allt den stam, som gjort mig till den jag är? Kan väl den skrynkliga och skröpliga häxa, du ser framför dig och vars vrede måste giva sig luft i vanvettiga förbannelser, någonsin glömma, att hon fordom var dotter till den ädle tanen av Torquilstone, för vars vrede tusen vasaller darrade?»

»Du Torkil Wolfgangers dotter!» sade Cedric och tog ett steg tillbaka. »Du dotter till denne ädle saxare, min faders vän och vapenbroder!»

»Din faders vän!» eftersade Urfrid. »Då är det Cedric saxare, som står framför mig, ty den ädle Hereward av Rotherwood hade blott en son, vars namn är väl känt bland hans landsmän. Men om du är Cedric av Rotherwood, vadan denna munkdräkt? Har även du misströstat om ditt lands räddning och i klosterfriden sökt en tillflykt undan förtrycket?»

»Det gör detsamma, vem jag är», sade Cedric. »Fortsätt, olyckliga kvinna, med att förtälja om fasor och skuld! — Skuld måste det vara redan att du lever för att förtälja därom.»

»Ja — ja», svarade den olyckliga, »djup, svart, himmelsskriande skuld — skuld, som ligger som en tyngd på mitt bröst — skuld som alla skärseldens kval inte kunna avplana. — Ja, att i dessa salar, som fläckats av min faders och mina bröders ädla och rena blod — att i just dessa gemak hava levat som deras mördares frilla, på samma gång hans slavinna [ 46-47 ]och deltagarinna i hans njutningar — det var att göra varje mitt andedrag till ett brott och en förbannelse.»

»Olyckliga kvinna!» utropade Cedric. »Och medan din faders vänner — medan varje redligt saxiskt hjärta, då det framviskade ett requiem för hans och hans tappra söners själar, i sina böner icke förglömde den mördade Ulrika — medan alla sörjde och ärade den döda, har du levat för att göra dig förtjänt av hat och förbannelse — levat i beblandelse med den snöde tyrann, som mördat dina närmaste och käraste — som hellre utgöt barnablod, än att en manlig ättling av Torkil Wolfgangers ädla släkt skulle leva — med honom har du levat i brottslig kärlek!»

»I brott har jag levat, men icke i kärlek», svarade häxan. »Förr skall kärleken besöka den eviga fördömelsens hemvist än dessa syndens boningar. — Nej, det åtminstone kan jag inte förebrå mig — hatet mot Front-de-Bœuf och hans släkt har bott djupast i min själ även under hans brottsliga famntag.»

»Du hatade honom, och dock levde du?» sade Cedric. »Eländiga kvinna! fanns då ingen dolk — ingen kniv —ingen nål! Väl var det för dig, eftersom du satte värde på en sådan tillvaro, att en normandisk borgs hemligheter ära som gravens. Ty hade jag drömt om att Torkils dotter levde i oren beblandelse med sin faders mördare, skulle en redlig saxares svärd hava nått dig även i din älskares armar!»

»Skulle du verkligen hava gjort Torkils namn denna rättvisa?» sade Ulrika, ty vi kunna nu bortlägga hennes antagna namn Urfrid. »Du är således den äkta saxare, som ryktet säger! Ty även inom dessa förbannade murar, där, såsom du säger, brottet höljer sig i ogenomtränglig hemlighetsfullhet, även här har namnet Cedric ljudit — och jag, eländiga och förnedrade varelse, har fröjdat mig vid tanken att en hämnare åt vårt olyckliga folk ännu levde. Även jag har haft mina stunder av hämnd — jag har underblåst våra fienders tvister och hetsat rusiga dryckeslag till blodiga slagsmål —jag har sett deras blod flyta — jag har hört deras dödsrosslingar! Se på mig, Cedric — finns inte ännu i detta vissnade ansikte några spår av Torkils drag?»

»Fråga mig inte därom, Ulrika», svarade Cedric i en ton av sorg och avsky. »Dessa spår giva en sådan likhet, som uppstiger ur de dödas gravar, när en ond ande har blåst liv i den hänsovna kroppen.»

»Rätt säger du», svarade Ulrika, »och dock voro dessa djävulska drag omklädnaden för en ljusets ande, när de kunde stifta oenighet mellan den äldre Front-de-Bœuf och hans son Reginald! Helvetets mörker borde dölja, vad som följde, men hämnden måste lyfta på slöjan och i mörka ord antyda, vad som skulle uppkalla de döda ur deras gravar, om det uttalades högt. Länge hade tvedräktens glöd glimmat mellan den tyranniske fadern och hans grymme son — länge hade jag i hemlighet underblåst det onaturliga hatet — det uppblossade under ett dryckeslag, och vid sitt eget bord föll min förtryckare för sin egen sons hand — sådana äro de hemligheter, dessa murar gömma! — Remnen, förbannade valv», tillade hon, blickande upp mot taket, »och begraven i edert fall alla, som äro medvetna om den avskyvärda hemligheten!»

»Och, skuldbelastade och eländiga varelse», sade Cedric, »vad blev din lott vid din förförares död?»

»Gissa det, men fråga inte! — Här, här levde jag tills ålderdomen, en förtidig ålderdom, tryckte sin hemska prägel på mitt ansikte — hånad och förolämpad, där jag fordom var åtlydd, och nödgad att inskränka min hämnd, vilken fordom hade ett så öppet fält, till ett missnöjt hjons små elakheter eller en vanmäktig häxas fåfänga och föraktade förbannelser — dömd att från min ensliga tornkammare höra larmet av de fester, i vilka jag fordom deltagit, eller jämmerrop och rosslingar av nya offer för förtrycket.»

»Ulrika», sade Cedric, »hur kunde du med ett hjärta, som — jag fruktar det — ännu med saknad tänker på den förlorade lönen för dina brott och på de dåd, varigenom du förvärvade denna lön, våga vända dig till en, som bär denna dräkt. Besinna dig, olyckliga kvinna, — vad skulle den helige Edvard själv kunna göra för dig, om han vore här närvarande? Den kunglige Bekännaren var av himlen begåvad med makt att rena kroppens pestbölder, men ingen annan än Gud själv kan bota själens spetälska.»

»Vänd dig dock inte ifrån mig, stränge vredesprofet», utropade hon, »utan säg mig, om du kan, vart dessa nya och förfärliga känslor skola leda, som tränga sig på mig i min ensamhet, och varför dåd, som begingos för så länge sedan, stå [ 48-49 ]upp inför min syn i ny och omotståndlig fasa. Vad öde är bortom graven berett åt den, vilken Gud här på jorden tilldelat en så outsägligt eländig lott? Förr vill jag vända mig till Oden, Herta och Zernebock, till Mista och Skogula, våra ännu odöpta förfäders gudar, än uthärda de fasansfulla aningar, som på senare tiden förföljt mig både sovande och vakande!»

»Jag är ingen präst», sade Cedric, som med vämjelse vände sig bort från denna sorgliga tavla av synd, elände och förtvivlan, »jag är ingen präst, fast jag bär en prästs klädnad.»

»Präst eller lekman», svarade Ulrika, »så är du den förste jag har sett på tjugu år, som fruktat Gud och haft försyn för människor. Säger du, att jag måste förtvivla?»

»Jag säger, att du måste ångra dig», sade Cedric. »Sök att genom bön och bot vinna tillgift! Men jag kan inte, jag vill inte längre stanna här.»

»Dröj ett ögonblick», sade Ulrika. »Lämna mig inte nu, du son till min faders vän, på det att icke den demon, som behärskat mitt liv, må fresta mig att taga hämnd för ditt hårdhjärtade förakt. — Tror du, att ditt liv vore mycket värt, om Front-de-Bœuf funne dig, Cedric saxare, i sitt slott i en sådan förklädnad? — Hans öga har redan varit fäst på dig liksom falkens på sitt rov.»

»Nåväl», sade Cedric, »må han förr sönderslita mig med näbb och klor, än min tunga säger ord, som mitt hjärta icke menar. Jag vill dö som en saxare — trofast i ord, öppen handling. — Jag säger dig, vik hädan! Rör mig inte, hindra min inte! Åsynen av Front-de-Bœuf själv är mindre förhatlig än du, förnedrade och vanställda varelse.»

»Vare det så», sade Ulrika, som ej längre sökte hindra honom. »Gå din väg och förgät i din överlägsenhets förmätenhet, att den eländiga framför dig är din faders väns dotter. — Gå din väg — om jag är skild från människorna genom mina lidanden — skild från dem, vilkas hjälp jag haft mest rätt att hoppas på — så skall jag icke mindre skilja mig ifrån dem i min hämnd! — Ingen skall hjälpa mig, men allas öron skola rysa, när de höra talas om det dåd jag skall begå. — Farväl, ditt förakt har kommit det sista band att brista, som ännu förenade mig med mitt släkte — tanken, att mina sorger kunde hava anspråk på mitt folks medlidande.»

»Ulrika», sade Cedric, som veknade vid denna vädjan har du förmått genomleva så mycken synd och så mycket elände, och vill du nu giva vika för förtvivlan, när du fått ögonen öppna för dina brott och ånger vore det, som bäst passade dig.»

»Cedric», svarade Ulrika, »du känner inte människohjärtat. Att handla som jag handlat, att tänka som jag tänkt, därtill fordras både en vansinnig njutningslystnad och ett starkt hämndbegär, en stolt maktmedvetenhet. Men dina ord hava väckt till liv en ny själ inom mig. Väl sade du, att allt är möjligt för dem som våga dö! Du har visat mig en utväg till hämnd, och var viss att jag skall begagna den. Hämndbegäret har hittills fått tävla med andra lidelser om väldet i mitt hjärta — hädanefter skall det äga mig helt, och du skall själv nödgas säga, att hurudant Ulrikas liv än varit, blev dock hennes död värdig den ädle Torkils dotter. Det är en styrka här utanför, som belägrar denna förbannade borg — skynda att leda den till anfall, och när du ser en röd flagga svaja från det lilla tornet på östra hörnet av kärnan, så ansätt normanderna hårt — de skola då hava nog att göra här innanför, och ni skola kunna bestiga muren trots både bågar och kastmaskiner. — Skynda, jag beder dig — följ du ditt öde och lämna mig åt mitt!»

Cedric skulle ha frågat närmare om den plan, hon så dunkelt antydde, men nu hördes Front-de-Bœufs bistra röst utanför dörren: »Var håller den sölige prästen hus? Vid den helige Jakob av Compostella skall jag inte göra honom till martyr, om han går här och uppviglar mina tjänare till förräderi.»

»Vilken sann profet», sade Ulrika, »är inte ett ont samvete! Men bry dig inte om honom — ut till ditt folk! — Höj ert saxiska härskri, och låt normanderna sjunga om sin Rollo; hämnden skall bliva omkvädet.»

Med dessa ord försvann hon genom en löndörr, och Reginald Front-de-Bœuf trädde in i rummet. Cedric tvang sig med möda till en djup bugning för den stolte baronen, som besvarade hans artighet med en obetydlig nick.

»Dina biktbarn, fader, hava skriftat sig länge — och det är väl för dem, ty det är sista gången. Har du berett dem till döden?»

»Jag fann dem», sade Cedric på så god franska han [ 50-51 ]kunde åstadkomma, »beredda på det värsta, från den stund de visste, i vems händer de hade fallit.»

»Vad nu, munk», sade Front-de-Bœuf, »jag tror du bryter på saxiska?»

»Jag är uppfostrad i Sankt Witholds kloster vid Burton»; svarade Cedric.

»Åhå», sade baronen, »det hade varit bättre för dig, om du hade varit normand, och bättre för mitt ändamål också. Men nöden har ingen lag. Det där Sankt Witholdsklostret är ett ugglenäste, som måste rensas. Den dag skall snart komma, när kåpan lika litet skyddar saxaren som pansarskjortan.»

»Ske Guds vilja», sade Cedric med en röst, som skälvde av vrede. Front-de-Bœuf tog det emellertid för fruktan.

»Jag märker», sade han, »att du redan tycker dig se våra knektar i ditt refektorium och dina ölkällare. Men gör mig en tjänst nu, och vad som än må hända andra, skall du sova lika trygg i din cell som snäckan i sitt skal.»

»Säg, vad du befaller», sade Cedric med undertryckt sinnesrörelse.

»Följ mig då genom denna gång, så att jag kan släppa dig genom bakporten!»

Och medan han gick före den förmente munken, invigd han honom i den roll, han ville, att han skulle spela.

»Du ser, munk, den där saxiska svinhjorden, som dristat kringränna Torquilstones slott. Säg dessa lymlar, vad du finner för gott om denna borgs svaghet eller vad eljest som kan kvarhålla dem här utanför i tjugufyra timmar. Frambär under tiden detta brev! — Men vänta — kan du läsa?»

»Inte ett ord», svarade Cedric, »utom i mitt breviarium, och då känner jag igen bokstäverna, därför att jag kan den heliga mässan utantill, prisad vare Guds moder och Sank Withold.»

»Desto bättre passar du till budbärare åt mig. — Gå alltså med detta brev till Filip de Malvoisins slott. Säg, att det är ifrån mig och är skrivet av tempelherren Brian de Bois-Guilbert och att jag beder honom sända det till York, så fort en karl kan rida. Men hälsa att han ingenting behöver frukta; han skall finna oss välbehållna bakom våra vallar. Det är skam, att vi skola vara tvungna att gömma oss så här för en hop landstrykare, som eljest äro vana att fly, så snart de se våra fanor och höra trampet av våra hästar! Jag säger dig, präst, hitta på någonting för att kvarhålla de skälmarna där de äro, tills våra vänner komma med sina lansar. Min hämnd vakar. Den är en falk, som inte sover, förrän den blivit mättad med byte.»

»Vid mitt skyddshelgon», sade Cedric med mera eftertryck än som var förenligt med hans stånd, »och vid varje helgon, som har levat och dött i England — dina befallningar skola bliva åtlydda! Icke en saxare skall vika härifrån, om jag har någon förmåga att hålla dem kvar.»

»Ha!» sade Front-de-Bœuf. »Du byter om ton, herr präst, och talar så öppet och djärvt som om du i ditt hjärta gladde dig åt att se den saxiska hjorden slaktad. Och ändå är du själv släkt med de svinen?»

Cedric var icke mycket förfaren i förställningens konst och skulle i denna stund väl behövt en vink av den uppfinningsrikare Wamba. Men nödvändigheten är uppfinningarnas moder, som ordspråket säger, och han mumlade något under sin huva om att männen i fråga voro fågelfria och bannlysta både av kyrkan och staten.

»Vid Gud», svarade Front-de-Bœuf, »där slog du huvudet på spiken. — Jag glömde, att de skälmarna kunna plundra en fet abbot inpå bara kroppen, lika bra som om de vore födda söder om kanalen. Var det inte abboten i Sankt Ives, som de bundo vid en ek och tvingade att sjunga en mässa, medan de tömde hans kistor och lådor? — Nej, vid den heliga Jungfrun, det var Gualtier av Middleton, en av våra egna vapenbröder, som spelade honom det sprattet. Men var det inte saxare, som rövade bort ljusstakar och kalk från kapellet i Sankt Ives?»

»Det var gudlösa män», svarade Cedric.

»Ja, och de drucko ur allt det goda vinet och ölet, som var ämnat till mången hemlig orgie, fast ni föregiva er bara syssla med ottesånger och aftonböner! — Präst, sådant helgerån måste du hämnas.»

»Ja, hämnas skall jag», mumlade Cedric. »Den helige Withold känner mitt hjärta.»

Front-de-Bœuf följde emellertid Cedric till en bakre utgång; de gingo över vallgraven på en smal planka och kommo till ett litet utanverk, som stod i förbindelse med öppna fältet genom en väl befäst utfallsport.

[ 52-53 ]»Farväl då, och om du återvänder hit efter väl förrättat ärende, så skall här finnas lika gott om saxiskt kött som svinkroppar i Sheffields slaktarbodar. Och vänta, du tycks vara en glad och trevlig biktfader — kom hit efter striden, så skall du få så mycket Malvoisir, du orkar dricka!»

»Ja, nog träffas vi igen», svarade Cedric.

»Du skall väl ha något redan nu för ditt besvär», fortfor normanden, och när de skildes vid utgångsporten, stack han en guldbysantin i Cedrics motsträviga hand och tillade: »Kom ihåg, att jag flår av dig både kåpa och skinn, om du inte riktigt uträttar mitt ärende.»

»Det må du gärna göra», svarade Cedric, som lämnade slottet och med hurtiga steg vandrade bort över fältet, »om jag inte, då vi mötas härnäst, gjort mig förtjänt av bättre behandling.» Sedan vände han sig om mot slottet, kastade guldmyntet tillbaka åt givaren och utropade: »Falske normand, må dina penningar förgås med dig!»

Front-de-Bœuf hörde blott otydligt orden, men handlingen var misstänkt.

»Bågskyttar», ropade han till vakterna på utanverken, »skicka en pil genom den där munkens kåpa! — Men håll!» sade han, då de spände sina bågar. »Det tjänar ingenting till — vi måste lita på honom, efter det inte är någon annan råd. Jag tror inte han vågar förråda mig — i värsta fall får jag hålla mig till de där saxiska hundarna, som jag har i säkert förvar. — Hör hit, Giles fångvaktare! Låt föra Cedric av Rotherwood inför mig, och den andre bondlurken också, hans kamrat — den där från Coningsburgh — Athelstane eller vad de kalla honom. Redan deras namn äro en styggelse för en normandisk riddares tunga och ha liksom en smak av fläsk. — Giv mig ett stop vin, som den glade prins Johan sade, så att jag får skölja bort den obehagliga smaken. Ställ det i rustkammaren och för fångarna dit!»

Hans befallningar åtlyddes, och när han steg in i denna götiska sal, som var prydd med många rustningar och vapen, vunna genom hans egen och hans faders tapperhet, fann han där en vinkanna på det massiva ekbordet samt de båda saxiska fångarna under bevakning av fyra knektar. Front-de-Bœuf tog sig först en duktig klunk vin och vände sig sedan till fångarna, ty Wambas sätt att draga ned mössan i ansiktet, hans förändrade dräkt, den svaga och otillräckliga belysningen och baronens ringa bekantskap med Cedrics utseende — saxaren undvek sina normandiska grannar och begav sig sällan utanför sitt eget gods — gjorde, att han icke genast upptäckte, att den viktigaste av hans fångar hade rymt.

»Nåå, mina engelska kaxar», sade Front-de-Bœuf, »hur smakar er gästfriheten på Torquilstone? Begripa ni ännu, vad ni ha förtjänat för er fräckhet och förmätenhet att förorätta en prins av huset Anjou vid hans eget bord? Ha ni glömt, hur ni belönade prins Johans gästfrihet? Vid Gud och den helige Dionysius, om ni inte betala en sjungande lösepenning, skall jag hänga upp er vid fötterna i järnkramporna utanför dessa fönster, tills glador och korpar ha gjort skelett av eder! — Säg ut, edra saxiska hundar — vad bjuda ni för edra värdelösa liv? — Vad säger du där ifrån Rotherwood ?»

»Inte en vitten bjuder jag», svarade den stackars Wamba. »Och vad beträffar att hängas vid fötterna, så har min hjärna varit upp- och nedvänd, påstås det, alltsedan barnmössan första gången knöts på mig, så blir jag nu hängd med huvudet ned, kanske den kan komma rätt igen.»

»Vid den heliga Genoveva!» sade Front-de-Bœuf. »Vad vill detta säga?» Och med baksidan av handen slog han Cedrics mössa av gycklarens huvud, och när han slet upp hans krage, fick han se träldomens ödesdigra märke, silverringen kring halsen.

»Giles — Clemens — hundar och lymlar!» utropade den ursinnige normanden. »Vad är detta för några ni fört till mig?»

»Jag tror, jag kan säga det», sade De Bracy, som just kommit in i rummet. »Det här är Cedrics narr, som kämpade så tappert med Isak av York om platsen vid torneringen.»

»Jag skall slita deras tvist», svarade Front-de-Bœuf, »de ska få hänga i samma galge, så framt inte hans herre och det här vildsvinet från Coningsburgh betala bra för deras liv. Sina pengar må de åtminstone släppa till, men de måste också taga med sig härifrån allt det här folket, som belägrar slottet, underskriva en avsägelse av sina fri- och rättigheter och leva under oss såsom livegna och vasaller. De må vara glada, om vi under den här nya tingens ordning förunna dem den luft de andas. Gå», sade han till två av sina tjänare, [ 54-55 ]»och hämta hit åt mig den rätte Cedric, så skall jag för en gångs skull förlåta ert misstag. Det är inte så gott att skilja på en narr och en saxisk franklin.»

»Ers nåd skall finna», sade Wamba, »att det är flera narrar än frankliner ibland oss.»

»Vad menar den lymmeln?» sade Front-de-Bœuf med en blick på sina knektar, vilka dröjande och ängsligt framstammade sin förmodan, att om detta inte var Cedric, så visste de icke vad som blivit av honom.»

»Himlens helgon!» utropade De Bracy. »Han måste hava rymt i munkens kläder!»

»Helvetets djävlar!» utropade Front-de-Bœuf. »Det var alltså den där vildgalten från Rotherwood, som jag med egen hand släppte ut genom bakporten! — Och du», sade han till Wamba, »vars dårskap kunde överlista ännu större idioters visdom — jag skall prästviga dig — jag skall raka hjässan åt dig! — Hitåt! Slit skalpen av honom och kasta honom på huvudet utför muren! — Ditt yrke är att skämta, kan du skämta nu?»

»Du låter större heder vederfaras mig än du själv lovar, ädle riddare», gnällde den stackars Wamba, som icke ens med döden för ögonen kunde bortlägga sina narrvanor. »Om du ger mig den röda mössa, du föreslår, så gör du mig till kardinal i stället för simpel munk.»

»Den stackarn är besluten att dö i sitt kall», sade De Bracy. »Front-de-Bœuf, du skall inte ta livet av honom. Giv honom åt mig, så får jag något att roa mitt frikompani med. — Vad säger du, din skälm? Vill du bli en modig man, om du får nåd, och följa mig ut i krig?»

»Ja, med min husbondes tillåtelse», sade Wamba, »ty ser du, jag får inte byta krage», han vidrörde sitt halsband, »utan hans tillåtelse.»

»Åh, en normandisk såg biter snart av ett saxiskt halsband», sade De Bracy.

»Det är klokt av dig, De Bracy», sade Front-de-Bœuf, »att stå och höra på en narrs prat, när fördärvet håller på att uppsluka oss! Inser du inte, att vi äro överlistade och att vår plan att träda i förbindelse med våra vänner blivit gäckad av den där fånen, som du är så god vän med? Vad hava vi att vänta annat än stormning när som helst?»

»Till murarna då!» sade De Bracy. »När såg du mig någonsin nedslås av tanken på strid? Kalla på tempelherren därborta, och må han kämpa blott hälften så tappert för sitt liv som han kämpat för sin orden! Förfoga också själv din väldiga kroppshydda ut till murarna, och låt mig försöka det lilla jag kan göra, så skall jag säga dig, att de saxiska stigmännen kunna lika gärna försöka storma molnen som Torquilstones slott. Eller om du vill förhandla med banditerna, varför inte begagna såsom medlare denne värdige franklin, som tittar så längtansfullt på vinkannan? Se här, saxare», fortfor han vändande sig till Athelstane och räckande honom bägaren, »skölj din strupe med denna dryck, tag sedan mod till dig och säg vad du vill göra för din frihet.»

»Vad en dödlig människa förmår», svarade Athelstane, »så vida det är förenligt med en mans värdighet. — Frigiv mig och mina följeslagare, så betalar jag tusen marker i lösen.»

»Och tillförsäkrar oss dessutom, att detta mänsklighetens avskum, som kringsvärmar slottet mot all gudsfred och kungsfred, drager sig tillbaka?» sade Front-de-Bœuf.

»Så vitt jag förmår», svarade Athelstane, »skall jag avlägsna dem, och jag tvivlar inte på att fader Cedric skall göra sitt bästa för att bistå mig.»

»Då äro vi överens», sade Front-de-Bœuf. »Du och de skola försättas på fri fot, och det skall bliva fred å ömse sidor mot erläggande av tusen marker. Det är en ringa lösepenning, saxare, och du kan vara tacksam, att vi nöja oss med den. Men kom ihåg, att detta inte gäller juden Isak.»

»Och inte heller juden Isaks dotter», sade tempelherren, som närmat sig de talande. »De tillhöra inte denne saxares sällskap», sade Front-de-Bœuf.

»Jag vore ovärdig att kallas kristen, om de det gjorde», svarade Athelstane, »förfar med de otrogna som dig lyster!»

»Ej heller är lady Rowena inbegripen i lösepenningen», sade De Bracy. »Det skall aldrig sägas, att jag blivit skrämd till att släppa ett fagert byte utan att skifta ett enda hugg för det.»

»Icke heller», sade Front-de-Bœuf, »gäller vår överenskommelse den eländige narren, som jag behåller för att på honom statuera ett exempel för varje skälm, som vänder skämt till allvar.»

»Lady Rowena», svarade Athelstane med den lugnaste [ 56-57 ]min, »är min trolovade. Jag låter förr sönderslita mig mellan vilda hästar, än jag samtycker till att skiljas från henne. Slaven Wamba har i dag räddat fader Cedrics liv — jag vill låta mitt, förrän ett hår krökes på hans huvud.»

»Din trolovade! Lady Rowena trolovad med en vasall som du!» sade De Bracy. »Saxare, du drömmer, att de sju konungarikenas dagar kommit tillbaka. Jag skall säga dig, att furstarna av huset Anjou icke skänka sina myndlingar åt män av din börd.»

»Min börd, stolte normand», svarade Athelstane, »är äldre och renare än en fattig fransmans, som förtjänar sitt uppehälle genom att sälja de rövares blod, vilka han församlar under sitt eländiga standar. Konungar voro mina förfäder, starka i krig och visa i råd, och de undfägnade var dag i sin sal flera hundratal än du räknar enskilda män i ditt följe, Deras namn ha besjungits av barder och deras lagar upptecknats vid tingen. Deras ben hava jordats under helgons böner, och över deras gravar hava kyrkor byggts.»

»Där fick du, De Bracy», sade Front-de-Bœuf, som ej ogärna såg, att hans vapenbroder fick en liten avsnäsning, »Jag tror saxaren ger skarpa hugg.»

»Så skarpa som en fånge kan ge», sade De Bracy med låtsad likgiltighet, »ty den, vars händer äro bundna, bör hava tungan fri. Men din talförhet, kamrat», återtog han, vänd till Athelstane, »skall inte återskänka lady Rowena hennes frihet.»

Härtill svarade Athelstane intet; han hade redan talat mera än han plägade göra, huru viktigt ämne det än gällde. Samtalet avbröts genom ankomsten av en tjänare, som tillkännagav, att en munk begärde tillträde vid bakporten.

»Vid den helige Benedictus, detta tiggarföljes furste», sade Front-de-Bœuf, »är det en riktig munk den här gången eller en ny bedragare? Undersök honom, slavar — ty om ni låta lura på er ännu en bedragare, skall jag rycka ut era ögon och sätta in glödande eldkol i deras hålor.»

»Må din vrede drabba mig, herre», sade Giles, »om inta detta är en riktig flintskalling. Din väpnare Jocelyn känner honom och går i god för, att det är broder Ambrosius, er munk i priorn av Jorvaulx' följe.»

»Släpp in honom», sade Front-de-Bœuf, »han har väl några meddelanden från sin levnadsglade herre. I dag måste visst djävulen fira helgdag och prästerna vara tjänstlediga, efter de ha tid att springa omkring så här. För bort fångarna! Och du, saxare, besinna vad jag sagt!»

»Jag gör anspråk på en hederlig fångenskap», sade Athelstane, »med ett gott bord och en god säng, såsom det anstår min rang och såsom skäligt är mot en person, som underhandlar om lösepenning. Dessutom håller jag den av eder, som anser sig förnämst, ansvarig med sin person för detta angrepp på min frihet. Min utmaning har redan blivit dig tillställd genom din hovmästare; du är tvungen att besvara den. — Där ligger min handske.»

»Jag besvarar ej min fånges utmaning», sade Front-de-Bœuf, »ej heller skall du, Maurice De Bracy, göra det. — Giles», fortfor han, »häng upp franklinens handske på det där greniga hjorthornet; där må den hänga, tills han är en fri man. Skulle han då vara nog förmäten att begära den eller påstå, att han blivit olagligen tillfångatagen, så skall han vid den helige Kristoffers bälte få att göra med en, som aldrig nekat att möta en fiende till fots eller till häst, ensam eller i spetsen för sina vasaller!»

De saxiska fångarna blevo följaktligen bortförda, just som man insläppte munken Ambrosius, vilken föreföll ytterst upprörd.

»Det här är den verklige Deus vobiscum», sade Wamba, då han gick förbi den vördige brodern, »de andra voro bara efterapningar.»

»Heliga Guds moder», sade munken, »så är jag då äntligen trygg och bland kristna människor!»

»Trygg är du», svarade De Bracy, »och vad kristendomen beträffar, så är här den tappre baron Reginald Front-de-Bœuf, som icke vet något värre än en jude, och den gode tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert, vars yrke det är att slå ihjäl saracener. Är inte det goda kristna, så vet inte jag.»

»Ni äro vänner och bundsförvanter till vår vördade fader Aymer, priorn i Jorvaulx», sade munken utan att lägga märke till tonen i De Bracys svar, »och äro både genom ridderlig tro och kristlig kärlek förbundna att hjälpa honom. Ty vad säger den helige Augustinus i sin skrift De Civitate Dei —»

»Vad säger djävulen?» avbröt honom Front-de-Bœuf. »Eller vad säger du själv, präst? Vi ha just inte tid att höra texter ur kyrkofäderna nu, ser du.»

[ 58-59 ]»Sancta Maria!» utbrast fader Ambrosius. Huru snara till vrede äro icke dessa oheliga lekmän! Men ni må veta, tappra riddare, att några rovlystna uslingar, som övergivit gudsfruktan och vördnad för Guds kyrka och icke hava någon försyn för den heliga stolens bulla Si quis, suadente Diabolo —»

»Broder präst», sade tempelherren, »allt detta veta vi eller gissa oss till — säg oss rent ut, är din herre priorn tillfångatagen och av vem?»

»För visso», sade Ambrosius, »han är i händerna på de Belials män, som göra dessa skogar osäkra och förakta den heliga skrift, som säger: 'Kommen ej vid mina smorda, och gören mina profeter intet ont.'»

»Här är en ny anledning att taga till svärdet, mina herrar», sade Front-de-Bœuf, vändande sig till de andra. »Priorn av Jorvaulx begär alltså hjälp av oss i stället för att själv lämna något bistånd! Det är skön hjälp man får av dessa lata präster, när man som bäst behöver dem! — Men säg ut, munk. Vad väntar din herre av oss?»

»Min vördnadsvärde förman», sade han, »har blivit med våld gripen tvärt emot de heliga bud som jag redan anfört, Belials män hava plundrat hans kistor och påsar och rövat från honom tvåhundra marker av det renaste guld, och nu begära de dessutom av honom en stor summa innan de vilja släppa honom ur sina oheliga händer. Därför beder den vördnadsvärde gudsmannen eder såsom hans kära vänner att befria honom antingen genom att betala lösen för honom eller med vapenmakt, såsom eder bäst synes.»

»Må hin taga honom», sade Front-de-Bœuf. »Han måtte ha tittat djupt i bägaren på morgonkvisten. När hörde din herre talas om att en normandisk baron lossat på sin pung för att hjälpa en kyrkans man, vars penningsäckar äro tio gånger så tunga som våra? Och hur skola vi kunna med vapen uträtta något till hans räddning, då vi äro instängda här av ett tio gånger så stort antal och kunna vänta en stormning vilket ögonblick som helst?»

»Det var just det jag skulle säga», sade munken, »om ni bara inte varit så hetsiga. Men Gud hjälpe mig, jag är gammal och dessa blodiga fejder göra en gammal man yr i huvudet. Emellertid är det rena sanningen att de lägra sig och uppkasta en vall invid slottsmurarna.»

»Till våra poster!» ropade De Bracy. »Låt oss se vad de skälmarna ha för sig därute.» Därmed öppnade han ett gallerfönster som ledde ut till ett slags balkong, och ropade strax därefter: »Vid den helige Dionysius, har inte den gamle munken sagt sant! De föra fram stormtak och sköldtak, och bågskyttarna stå i skogsbrynet som ett mörkt moln före hagelstormen.»

Reginald Front-de-Bœuf såg även ut över fältet och ryckte sedan till sig sitt horn. Han blåste en lång och högljudd signal och befallde sina män att intaga sina poster på murarna.

»De Bracy, tag du befälet på östra sidan, där murarna äro lägst! — Ädle Bois-Guilbert, ditt yrke har lärt dig både att anfalla och försvara — se du till den västra sidan! — Själv skall jag fatta posto vid utanverket. Men inskränk inte era ansträngningar till en enda punkt, mina ädla vänner! I dag måste vi vara överallt och om möjligt mångdubbla oss för att med vår närvaro bringa hjälp och undsättning, där anfallet är som häftigast. Vi äro ej många, men mod och raskhet kunna avhjälpa denna brist, när vi bara hava att göra med bondlurkar.»

»Men, ädle riddare», utropade fader Ambrosius mitt under den brådska och villervalla som orsakades av förberedelserna till försvaret. »Vill ingen av eder höra det budskap som den högvördige fadern i Gud, Aymer, priorn av Jorvaulx, sänder eder? — Jag besvär dig att höra mig, ädle herr Reginald!»

»Gå och rabbla dina böner till himlen», sade den häftige normanden, »ty vi här på jorden ha inte tid att lyssna till dem. Hör hit, Anselm, laga att det finns sjudande beck och olja i ordning att hällas ned över dessa fräcka förrädare. — Se till att armborstskyttarna inte sakna pilar! — Veckla ut mitt baner med det gamla tjurhuvudet — de skurkarna skola snart erfara med vem de hava att göra i dag.»

»Men, ädle herre», fortfor munken, som framhärdade i sina försök att tillvinna sig uppmärksamhet, »besinna mitt lydnadslöfte och låt mig få framföra min förmans ärende.»

»Tag undan den här gamle pratmakaren», sade Front-de-Bœuf. »Stäng in honom i kapellet att läsa sitt radband, tills striden är över. Det blir något nytt för helgonen i [ 60-61 ]Torquilstone att få höra böner läsas. De ha inte blivit så hedrade, tänker jag, sedan de uthöggos i stenen.»

»Häda icke helgonen, sir Reginald», sade De Bracy. »Vi torde nog behöva deras hjälp i dag, innan vi få de här skälmarna att ge sig på flykten.»

»Jag väntar mig föga hjälp av dem», sade Front-de-Bœuf, »med mindre vi kasta ned dem från murarna på de uslingarnas huvuden. Det finns en stor, klumpig Sankt Kristoffer där, som kan krossa ett helt kompani.»

Tempelherren hade under tiden med vida större uppmärksamhet än den råe Front-de-Bœuf eller hans sorglösa vapenbroder givit akt på de belägrandes förehavanden.

»Vid min heliga orden», sade han, »dessa män rycka fram med mera disciplin än man kunnat tro, vad de nu må ha fått den ifrån. Se bara, hur skickligt de begagna sig av varje betäckning som träd och buskar kunna lämna och undvika att blottställa sig för våra armborstskyttars pilar! Jag ser varken baner eller vimpel ibland dem, och dock kan jag våga min guldkedja på att de anföras av någon riddare eller herre som är förfaren i krigets konst.»

»Jag ser honom», sade De Bracy, »jag ser en riddares hjälmbuske vaja och hans rustning glänsa. Se den där reslige mannen i den svarta rustningen, som håller på att ordna den bortre truppen av dessa fördömda frimän. Vid den helige Dionysius, jag tror det är densamme som vi kallade den Svarte Lättingen — som kastade dig, Front-de-Bœuf, ur sadeln i Ashby.»

»Så mycket bättre», sade Front-de-Bœuf, »att han kommer hit, så att jag får utkräva min hämnd. En tarvlig karl måste det vara, som inte vågade stanna och göra gällande sina anspråk på torneringspriset, när slumpen hade tillskyndat honom det. Jag skulle förgäves fått söka honom, där riddare och ädlingar söka sina fiender, och jag är glad att han här har uppträtt bland de simpla frimännen.»

Fiendens framryckande avbröt här allt vidare samtal. Varje riddare begav sig till sin post, och i spetsen för de få stridsmän, de kunde uppställa — alldeles otillräckliga att försvara de vidsträckta murarna — avvaktade de med lugn beslutsamhet det hotande anfallet.