Ivanhoe/Kapitel 28
| ← Tjugusjunde kapitlet: Den läkekunniga |
|
Tjugunionde kapitlet: Den onda ängeln → |
XXVIII.
TILL STORMS
Stig upp på krönet där, du tappre stridsman,
Se ned på fältet och förtälj om slaget!
Schiller, Jungfrun av Orleans.
En farans stund är ofta även en stund av uppriktig välvilja och hängivenhet. Vi bortlägga i upprörda ögonblick vår försiktiga hållning och förråda de känslor som vi under lugnare förhållanden vanligen dölja, om vi icke kunna helt undertrycka dem. Då Rebecka ännu en gång fann sig sitta vid Ivanhoes sida, förvånades hon över den starka glädjekänsla hon erfor, fastän allt omkring dem var fara, om icke rent av hopplöshet. Då hon kände på hans puls och frågade efter hans tillstånd, var det något milt i hennes hand och hennes röst, som vittnade om ett djupare intresse än hon själv skulle velat tillstå. Hennes röst skälvde och hennes hand darrade, och det var först Ivanhoes kalla fråga: »Är det du, flicka?» som återkallade henne till sig själv och erinrade henne att de känslor hon hyste icke voro och icke kunde vara ömsesidiga. En suck banade sig väg ur hennes bröst, men den hördes knappast, och de frågor hon gjorde riddaren om hans hälsotillstånd, framställdes i en lugnt vänskaplig ton. Ivanhoe svarade henne genast att han var bättre än han kunde hava väntat sig — »tack vare din skickliga hjälp, kära Rebecka», sade han.
»Han kallar mig kära Rebecka», sade flickan för sig själv, »men det är med en kall och likgiltig ton, som illa passar till detta ord. Hans stridshäst, hans jakthund äro kärare för honom än den föraktade judinnan.»
»Min själ plågas mer av oro än min kropp av smärta, fortfor Ivanhoe. »Av de män som nyss voro mina vaktare erfor jag att jag är en fånge, och om jag rätt känner den hesa och högljudda röst som nyss skickade dem härifrån, befinner jag mig i Front-de-Bœufs slott. — Om så är, huru skall detta sluta och huru skall jag kunna beskydda Rowena och min far?»
»Han nämner inte juden eller judinnan», sade Rebecka för sig själv, »men vad hava vi också för del i honom, och huru rättvist straffar inte himlen mig för att jag låtit mina tankar dröja vid honom!» Hon skyndade efter denna korta självanklagelse att giva Ivanhoe de upplysningar hon kunde. Men allt hon visste var att tempelherren Bois-Guilbert och baron Front-de-Bœuf förde befälet inom slottet och att det belägrades utifrån, men av vilka kunde hon ej säga. Hon tillade att det fanns en kristen präst inom slottet, och han kunde kanske lämna flera upplysningar.»
»En kristen präst!» sade riddaren glatt. »Skaffa hit honom, Rebecka, om du kan — säg att en sjuk man är i behov av hans andliga hjälp — säg vad du vill, men för hit honom — något måste jag företaga eller försöka, men vad, kan jag ju inte säga, förrän jag får veta hur det står till utanför murarna.»
Rebecka försökte i enlighet med Ivanhoes önskan föra Cedric till den sårade riddarens kammare, men såsom vi redan sett misslyckades hon härutinnan genom Urfrids mellankomst. Även denna hade stått på lur för att få träffa den förmente munken. Rebecka drog sig tillbaka för att meddela Ivanhoe sitt misslyckande.
De hade icke mycken tid till att sörja över detta eller tänka på nya utvägar att vinna upplysningar, ty det larm inom borgen, som förorsakades av försvarsförberedelserna, växte nu tiodubbelt. Knektarnas tunga, men snabba steg hördes uppe på murarna eller genljödo i de trånga och slingrande gångar och trappor, vilka ledde till de olika utanverken och försvarspunkterna. Riddarnas röster hördes uppmuntra sitt folk och leda försvaret, men ofta drunknade deras befallningar i vapenbullret eller knektarnas larmande rop.
Ivanhoe var som en stridshäst, som hör trumpeten. Han glödde av otålighet, där han låg i sin overksamhet, och av brinnande begär att få taga del i den drabbning, vartill dessa ljud voro inledningen.
»Om jag blott kunde släpa mig fram till det där fönstret», sade han, »så att jag kunde se huru striden artar sig — om jag blott hade en båge att skjuta med eller en stridsyxa att därmed utdela om också blott ett enda hugg för vår befrielse! — Det är förgäves — förgäves — jag är både kraftlös och vapenlös!»
»Oroa dig inte, ädle riddare», svarade Rebecka. »Larmet har med ens upphört — kanske det inte blir någon strid.»
»Du förstår inte detta», sade Wilfred otåligt. »Denna dödstystnad antyder blott att männen äro på sina poster på murarna och vänta ett omedelbart förestående anfall. Vad vi hava hört var blott åskans avlägsna mullrande — snart bryter ovädret löst i hela sitt raseri. — Kunde jag blott komma till fönstret!»
»Du skulle skada dig, om du försökte, ädle riddare», svarade hans vårdarinna. Men då hon såg hans ytterliga oro, tillade hon: »Jag skall ställa mig vid fönstret och beskriva för dig, så gott jag kan, vad som försiggår därute.»
»Nej, det får du inte — det skall du inte göra!» utropade Ivanhoe. »Varje fönster, varje glugg blir snart ett mål för bågskyttarna. Någon vilsekommen pil —»
»Den skall vara välkommen!» mumlade Rebecka, i det hon med fasta steg gick uppför de två eller tre trappsteg, som ledde till det omtalade fönstret.
»Rebecka, kära Rebecka!» utbrast Ivanhoe. »Detta är intet flickgöra — utsätt dig inte för att bliva sårad och dödad, och gör mig inte för alltid olycklig, som varit orsaken därtill. Håll åtminstone den där gamla skölden framför dig och visa så litet som möjligt av din person.»
Blixtsnabbt handlande efter Ivanhoes anvisning och begagnande sig av den stora, gamla skölden, som hon ställde framför nedre delen av fönstret, kunde Rebecka med någotrlunda trygghet för sin egen person åse en del av vad som försiggick nedanför slottet och till Ivanhoe inberätta de förberedelser till stormningen, som de belägrande företogo. Den plats, där hon befann sig, var till och med särskilt gynnsam för en iakttagare, ty Rebeckas fönster var beläget i ett hörn av huvudbyggnaden, och hon kunde därifrån icke blott se vad som försiggick utom slottets vallar, utan hade även utsikt över det utanverk, mot vilket stormningen sannolikt först skull rikta sig. Det var en yttre befästning av jämförelsevis obetydlig höjd och styrka, avsedd att skydda den utfallsport, genom vilken Front-de-Bœuf hade släppt ut Cedric. Vallgraven skilde detta vakttorn från det övriga av borgen, så att om det blev taget, var det lätt att avskära förbindelsen med huvudbyggnaden genom att draga in den tillfälliga bryggan. I utanverket fanns en utfallsport mitt emot borgens bakport, och det hela omgavs av en stark palissad. Rebecka kunde av den stora styrka som blivit förlagd till denna post, förstå att de belägrade fruktade för dess säkerhet, och då hon såg att de anfallande hade ställt upp sig nästan mitt emot detta utanverk, tycktes det icke mindre klart att de valt det såsom en sårbar angreppspunkt.
Allt detta meddelade hon hastigt Ivanhoe, och hon tillade att skogsbrynet syntes kantat av bågskyttar, fast endast få stigit fram ur den mörka trädskuggan.
»Under vilket baner?» frågade Ivanhoe.
»Under intet fälttecken, som jag kan se», svarade Rebecka.
»Det är något alldeles nytt», mumlade riddaren, »att rycka fram mot ett sådant slott utan baner eller standar! — Ser du vilka som äro anförare?»
»En riddare i svart rustning är den som mest synes», sade judinnan. »Han är den ende som är klädd i stål från huvud till fot och tyckes taga ledningen över alla omkring honom.»
»Vad har han för märke på sin sköld?» frågade Ivanhoe.
»Någonting som liknar en järnbom och ett länklås, målade i blått på den svarta skölden.»
»En fotboja och ett länklås i blått», sade Ivanhoe. »Jag känner ingen som kan hava det sköldemärket, men nog vet jag att det nu kunde passa för mig. Kan du icke se valspråket?»
»Jag kan knappast se själva sköldemärket på detta avstånd», svarade Rebecka, »men när solen faller rakt på hans sköld, ser det ut som jag sagt.»
»Är det inga andra anförare?» frågade den ivrige Ivanhoe.
»Inga mera framstående, som jag kan se härifrån», sade Rebecka, »men utan tvivel gå de till storms även på andra sidan av borgen. Nu börja de rycka fram. — Sions Gud beskydde oss! — Vilken fasansfull syn! — De som gå först bära stora sköldar och skärmar av bräder, de andra följa efter, spännande sina bågar, medan de gå. — Nu höja de bågarna! — Moses‘ Gud, förlåt de varelser du skapat!»
Hennes skildring avbröts här plötsligt av stormningssignalen, som gavs med en gäll hornstöt och genast besvarades med en fanfar från de normandiska trumpeterna på murarna, som, blandande sig med pukornas djupa och dova ljud, trotsigt svarade på fiendens utmaning. Stridsropen från båda partierna ökade det fruktansvärda oväsendet. De angripande ropade: »Sankt Georg för glada England!» och normanderna svarade dem med högljudda franska härskrin.
Det var emellertid icke genom rop som striden skulle avgöras, och de stormandes förtvivlade ansträngningar möttes av ett kraftigt försvar från de belägrades sida. Skyttarna, som genom sitt jägarliv voro övade att på det verksammaste sätt använda sin långbåge, gåvo prov på en sådan skicklighet att så snart en försvarare visade den ringaste del av sin person, blev den ett mål för deras långa pilar. Genom denna häftiga skjutning, som fortgått lika tät och smattrande som en hagelskur, medan dock varje pil hade sitt särskilda mål, dödades två eller tre av garnisonen, och flera andra blevo sårade. Men förlitande sig på sina ogenomträngliga rustningar och skyddade som de voro av sin ställning, visade Front-de-Bœufs och hans bundsförvanters män en uthållighet i försvaret, som stod i förhållande till anfallets raseri. De besvarade den täta pilskuren med att avskjuta sina stora armborst och långbågar och begagnade sig av slungor och andra kastvapen, och som de angripande med nödvändighet voro föga skyddade, ledo dessa jämförelsevis mera avbräck än de själva kunde tillfoga. Vinandet av pilar och kastvapen å ömse sidor avbröts blott av de rop, som höjdes, när någotdera partiet tillfogade eller led någon större förlust.
»Här måste jag ligga som en sjuk munk!» utropade Ivanhoe, »medan den lek som skall skänka mig frihet eller död, lekes av andra! — Titta ut genom fönstret ännu en gång, min snälla flicka, men akta så att inte bågskyttarna därnere få se dig. — Titta ut ännu en gång och säg mig om de fortfarande rycka fram till stormning.»
Med uthålligt mod, stärkt genom den inre bön hon under tiden uppsänt, återtog Rebecka sin post vid fönstret, därvid likväl skyddande sig, så att hon icke var synlig nerifrån.
»Vad ser du, Rebecka?» frågade den sårade riddaren ånyo.
»Ingenting annat än pilarna, som flyga så tätt att de blända mina ögon och skymma bort männen som avskjuta dem.»
»Det kan inte räcka länge», sade Ivanhoe. »Om de inte rycka an och taga slottet med ren vapenmakt, hjälpa inte pilarna mycket mot stenmurar och vallar. Titta efter Riddaren med länklåset, fagra Rebecka, och se hur han sköter sig, ty sådan anföraren är, sådana torde hans män vara.»
»Jag ser honom icke», sade Rebecka.
»Usle pultron!» utropade Ivanhoe. »Viker han från rodret, när stormen rasar som värst?»
»Han viker inte! Han viker inte!» sade Rebecka. »Jag ser honom nu. Han för fram en liten trupp alldeles under utanverkets yttre palissad. — De bryta ned pålar och stolpar — de hugga ned palissaden med yxor. — Hans höga, svarta plym fladdrar över hopen som en korp över slagfältet. — De ha gjort en bräsch i palissaden, de rusa in — de kastas tillbaka! — Front-de-Bœuf är i spetsen för försvararna. Jag ser hans jättelika gestalt över de andra. Nu storma de fram till bräschen igen, och de strida man mot man. Jakobs Gud, det är två vilda strömmar, som mötas — två oceaner, som gå för motsatta vindar!»
Hon vände sig bort från fönstret, liksom kunde hon ej längre uthärda en så förskräcklig syn.
»Se ut igen, Rebecka!» sade Ivanhoe, som icke förstod varför hon drog sig tillbaka. »Pilregnet måste nu i det närmaste ha upphört, efter de strida man mot man. Se ut igen, det är nu mindre farligt.»
Rebecka blickade åter ut genom fönstret och utropade nästan genast:
»Heliga profeter! Front-de-Bœuf och den Svarte Riddaren strida man mot man i bräschen, och deras män, som avvakta utgången, upphäva höga rop. — Må Gud strida på de förtrycktas och fångnas sida!» Därpå uppgav hon ett högt rop och utbrast: »Han har fallit! Han har fallit!»
»Vem har fallit?» skrek Ivanhoe. »För Guds moders skull, säg mig vem som fallit!»
»Den Svarte Riddaren», svarade Rebecka med svag röst. Men sedan återtog hon med glad iver: »Nej, nej! Härskarornas herre vare lov! Han är på fötter igen och kämpar som hade han tjugu mäns styrka i sin arm. — Hans svärd har brustit — han rycker till sig en yxa från en friman — han ansätter Front-de-Bœuf med slag på slag — jätten lutar och vacklar som en ek för timmerhuggarens stål — han faller — han faller!»
»Front-de-Bœuf?» utropade Ivanhoe.
»Front-de-Bœuf!» svarade judinnan. »Hans män skynda till hjälp, anförda av den stolte tempelherren — deras förenade styrka tvingar den väldige att hejda sig — de släpa Front-de-Bœuf innanför murarna.»
»Angriparna ha tagit palissaden, eller hur?» sade Ivanhoe. »Det ha de — det ha de!» utropade Rebecka. »Och de ansätta de belägrade hårt på den yttre muren. Somliga uppresa stegar, andra svärma fram som bin och försöka klättra upp på varandras axlar, stenar, bjälkar och trädstammar kastas ned på deras huvuden, och så fort de burit de sårade ur tumultet, komma nya kämpar i deras ställe. — Store Gud! Har du givit människan ditt beläte för att det skall så grymt vanställas av hennes bröders händer!»
»Tänk inte på det», sade Ivanhoe. »Det är inte tid till sådana tankar — Vilka vika? — Vilka tränga sig fram?»
»Stegarna äro nedkastade», svarade Rebecka rysande. »Soldaterna kräla under dem som krossade ödlor. — De belägrade hava överhanden.»
»Må den helige Georg strida för oss!» utropade riddaren. »Vika de trolösa frimännen?»
»Nej!» utropade Rebecka. »De förhålla sig tappert. — Nu går den Svarte Riddaren fram till utfallsporten med sin stora yxa — du kan höra hans dundrande slag över allt stridslarmet. — Stenar och bjälkar kastas ned på den djärve kämpen — han frågar inte mera efter dem, än om de vore tisteldun eller fjädrar!»
»Vid Sankt Johan av Acre», sade Ivanhoe och satte sig upp i bädden, »jag trodde att det blott fanns en man i England som kunde utföra en sådan bragd!»
»Porten skakar», fortfor Rebecka, »det knakar i den — den splittras av hans slag — de storma in — utanverket är taget — O, Gud, de kasta försvararna från murarna — de slunga ned dem i vallgraven. — O, människor, om I ären människor, skonen dem som ej längre kunna göra motstånd!»
»Bryggan — bryggan som leder till slottet — ha de satt sig i besittning av den?» utropade Ivanhoe.
»Nej», svarade Rebecka, »tempelherren har förstört plankan, på vilken de gingo över — några få av försvararna undkommo med honom in i slottet — de rop och skrik som du hör förtälja de andras öde. — Ack, jag ser att det är svårare att skåda seger än strid.»
»Vad göra de nu, flicka?» sade Ivanhoe. »Se ut igen — nu får du ej svimma för att blod gjutes.»
»Det är slut för tillfället», svarade Rebecka. »Våra vänner förstärka sin ställning på utanverket, som de tagit. Det ger dem så gott skydd mot fiendens skott att garnisonen bara då och då skjuter några pilar på dem, mera för att oroa än för att skada dem.»
»Våra vänner», sade Wilfred, »skola förvisso ej övergiva ett företag som de börjat så ärorikt och så lyckligt fullföljt. — O, nej, jag vill sätta min lit till den gode riddare, vars yxa bräckt ekdörr och järnbommar. — Märkvärdigt», mumlade han åter för sig själv, »om det skulle finnas två som kunna utföra en så oförvägen bragd — ett länklås och en fotboja på svart fält — vad kan det betyda? — Ser du ingenting annat, Rebecka, varpå den Svarte Riddaren kan kännas igen?»
»Ingenting», sade judinnan, »allt hos honom är svart som den nattsvarta korpens vinge. Ingenting kan jag skönja, som utmärker honom mera — men sedan jag en gång sett honom strida tror jag att jag skulle känna igen honom bland tusen. Han rusar in i handgemänget, som ginge han till en fest. Det är mer än bara styrka, det är som vore hela hans själ med i de slag han utdelar åt sina fiender. Gud förlåte honom blodsutgjutandets synd! Det är fruktansvärt, men dock härligt att skåda, hur en enda mans arm och mod kunna segra över hundra.»