Ivanhoe/Kapitel 27
| ← Tjugusjätte kapitlet: En bundsförvant inom slottet |
|
Tjuguåttonde kapitlet: Till storms → |
XXVII.
DEN LÄKEKUNNIGA
Det folk, som vandrar ensamt och försmått bland folken,
Berömmer sig likväl av gammal kunskap.
De nejder, där dess spridda barn kringströva,
Upplåta för dem sina hemligheter,
Och blommor, örter, som av ingen aktas,
Få djupa krafter, när av dem de plockas.
Juden.
Vi måste nu gå tillbaka något med vår berättelse för att göra läsaren bekant med ett och annat, som är nödvändigt att veta för att förstå återstoden av denna viktiga historia. Måhända har läsaren redan anat att när Ivanhoe sjönk till marken och tycktes övergiven av alla, det var Rebeckas enträgna framställning som förmådde hennes far att låta föra den tappre unge krigaren från tornerplatsen och till det hus som juden för tillfället bebodde i utkanten av Ashby.
Det skulle under andra omständigheter icke hava varit svårt att övertala Isak till detta steg, ty han var av naturen välvillig och tacksam. Men han hade också sitt förföljda folks fördomar och tveksamma skygghet, som först måste övervinnas.
»Helige Abraham!» utropade han. »Han är en god yngling, och mitt hjärta våndas, då jag ser blodet rinna nedför hans rikt broderade kyller och dyrbara bröstharnesk — men att föra honom till vårt hus! — Dotter, har du betänkt det? — Han är en kristen, och enligt vår lag få vi inte hava umgänge med främlingar och hedningar annat än för våra affärer.»
»Tala inte så, min käre fader», svarade Rebecka. »Vi få ju inte umgås med dem vid fester och lustbarheter, men i sjukdom och elände blir hedningen judens broder.»
»Jag önskar jag visste vad rabbi Jacob Ben Tudela skulle tänka om saken», svarade Isak. »Men den gode ynglingen får i alla fall ej förblöda. Låt Seth och Ruben bära honom till Ashby.»
»Nej, låt dem lägga honom i min bärstol», sade Rebecka. »Jag rider på en av hästarna.»
»Det vore att utsätta dig för de ismaelitiska och edomitiska hundarnas blickar», viskade Isak med ett misstänksamt ögonkast på hopen av riddare och väpnare. Men Rebecka var redan i färd med att utföra sin människovänliga avsikt och gav icke akt på vad han sade förrän Isak fattade henne i armen och åter med ängslig röst utropade: »Vid Arons skägg, tänk om ynglingen dör under vårt tak! — Skola vi inte då anses skyldiga till hans blod och sönderslitas av mängden?»
»Han skall inte dö, fader», sade Rebecka, i det hon milt lösgjorde sig från Isaks grepp — »han skall inte dö om vi inte övergiva honom, och då äro vi i sanning ansvariga för hans blod inför Gud och människor.»
»Ja», sade Isak, släppande sitt tag, »det smärtar mig lika mycket att se hans bloddroppar rinna bort som om det vore guldbysantiner ur min egen börs, och jag vet väl att Mirjam, rabbi Manasses från Bysants dotter, vars själ är i paradiset, har lärt dig sin läkekonst och att du känner örternas kraft och elixirens styrka. Gör därför som dig för gott synes! Du är en god flicka, en välsignelse och en krona och en fröjdesång för mig och mitt hus och mina fäders folk.»
Isaks farhågor voro emellertid icke ogrundade, ty Rebeckas ädla och ur tacksamhet framsprungna välvilja utsatte henne vid återvändandet till Ashby för Brian de Bois-Guilberts orena blickar. Tempelherren red två gånger förbi dem på vägen, kastande djärva och glödande ögon på den sköna judinnan, och vi hava redan sett följderna av den beundran hennes behag hos honom uppväckte, och huru hon råkade i denne samvetslöse vällustings händer.
Rebecka förde skyndsamt den sjuke till deras tillfälliga bostad, undersökte och förband hans sår med egen hand och meddelade sedan sin fader att om feber kunde undvikas och Mirjams läkande balsam fortfarande hade sin kraft, behövde de icke frukta för sin gästs liv, utan han kunde följande dag fortsätta resan till York i deras sällskap.
Det var först långt fram på aftonen som Ivanhoe vaknade till medvetande. Till sin stora överraskning befann han sig då i ett präktigt möblerat rum, som dock hade kuddar i stället för stolar och även i andra hänseenden hade en så österländsk prägel att han började undra om han icke i sömnen förflyttats tillbaka till Palestina. Detta intryck ökades, då ett draperi drogs åt sidan och en kvinnoskepnad, klädd i en dyrbar dräkt, som var vida mer österländsk än europeisk sakta skred in i rummet, åtföljd av en mörklagd tjänare.
Då den sårade riddaren stod i begrepp att tilltala denna fagra uppenbarelse, ålade hon honom tystnad genom att lägga sitt smala finger på sina rubinröda läppar, medan tjänaren trädde fram och blottade Ivanhoes sida. Den vackra judinnan övertygade sig om att bandaget låg rätt och att såret var på väg att läkas. Hon utförde sin uppgift med en behagfull och värdig naturlighet och blygsamhet, som även i en mera civiliserad tid skulle förtagit den allt som kunde vara sårande för den kvinnliga finkänsligheten.
Ivanhoe lät dem under tystnad vidtaga de åtgärder de ansågo mest lämpliga för hans tillfrisknande, och icke förrän hans välvilliga vårdarinna stod i begrepp att draga sig tillbaka, försökte han åter tilltala henne.
»Fagra mö», började han på arabiska språket, med vilket hans resor i österlandet gjort honom förtrogen och som han trodde den turbanklädda unga damen vid hans sida lättast skulle förstå — »jag beder dig, fagra mö, att du ville i din godhet —»
Men här avbröts han av sin vackra vårdarinna, och ett leende som hon icke kunde tillbakahålla upplyste för ett ögonblick hennes eljest i allmänhet vemodigt tankfulla ansikte.
»Jag är från England, herr riddare, och talar det engelska språket, fastän min dräkt och min härkomst tillhöra ett annat luftstreck.»
»Ädla dam —», började åter riddaren av Ivanhoe, och åter skyndade Rebecka att avbryta honom.
»Kalla mig inte ädel, herr riddare», sade hon. »Du bör så fort som möjligt få veta att din tjänarinna är en stackars judinna, dotter till Isak av York, vilken du nyligen visade så stor godhet. Det höves väl honom och hans hus att giva dig den vård ditt närvarande tillstånd kräver.»
Jag vet icke huruvida den sköna Rowena skulle varit alldeles tillfreds med de känslor, varmed hennes riddare hittills betraktat den älskliga Rebeckas fagra gestalt och strålande ögon, vilkas glans beskuggades och gjordes mera smäktande genom de långa, silkeslena ögonfransarna och vilka en bard skulle hava liknat vid aftonstjärnan, som sänder sina strålar genom en jasminhäck. Men Ivanhoe var alltför god katolik för att hysa sådana känslor mot en judinna. Detta hade Rebecka förutsett, och just därför hade hon skyndat att säga sin faders namn och börd. Men Isaks fagra och kloka dotter var icke utan en viss kvinnlig svaghet, och hon kunde därför icke annat än sucka för sig själv, då den blick av vördnadsfull beundran och kanske en smula ömhet, varmed Ivanhoe dittills betraktat sin okända välgörarinna, plötsligt utbyttes mot ett kallt, lugnt och avmätt sätt, i vilket icke låg någon djupare känsla än tacksamhet för en välvilja som från oväntat håll och från en person av en underlägsen ras kommit honom till del. Icke som om Ivanhoes blick förut uttryckt något mer än den vanliga, hängivna hyllning ungdomen alltid ägnar skönheten, men det var förödmjukande att ett enda ord kunde likt en trollformel förflytta den stackars Rebecka, som väl icke fick antagas vara alldeles okunnig om sin rätt till en sådan hyllning, till en förnedrad klass, åt vilken den icke med heder kunde ägnas.
Men det blida och oskuldsfulla i Rebeckas natur förebrådde icke Ivanhoe att han delade sin tids och sin religions allmäna fördomar. Ehuru den vackra judinnan märkte att hennes patient nu betraktade henne som tillhörande ett föraktat släkte, med vilket det var vanärande att hava annat än den nödvändigaste gemenskap, upphörde hon icke att ägna honom samma tåliga och hängivna vård. Hon sade honom att det var nödvändigt för dem att återvända till York och att hennes far beslutat förflytta honom dit och vårda honom i sitt eget hus, tills han blev frisk. Ivanhoe visade sig mycket obenägen för detta och som skäl anförde han att han icke ville förorsaka sina välgörare mera besvär.
»Fanns det inte», sade han, »i Ashby eller dess närhet någon saxisk franklin eller blott någon rik bonde som ville åtaga sig att hysa en sårad landsman, tills han åter kan bära sin rustning? Fanns det intet saxiskt kloster som kunde upptaga honom? Eller kunde han icke föras så långt som till Burton, där han kunde varit säker om att finna gästfrihet hos sin frände Waltheoff, abboten i Sankt Withold?»
»Otvivelaktigt skulle även den sämsta av dessa tillflyktsorter», sade Rebecka med ett vemodigt leende, »varit mera passande för dig än en föraktad judes boning. Men, herr riddare, så framt du inte vill avskeda din läkare, kan du ej byta om härbärge. Vårt folk kan, såsom du själv vet, hela sår, ehuru vi icke befatta oss med att tillfoga dem, och i vår släkt i synnerhet finns det hemligheter som gått i arv ända sedan konung Salomos dagar; du har redan erfarit deras välgörande inverkan. Nej, nasaren — förlåt mig, herr riddare — ingen kristen läkare inom Britanniens fyra hav kan sätta dig i stånd att bära ditt harnesk förrän om en månad.»
»Och hur snart kan du laga att jag får taga på mig det?» sade Ivanhoe otåligt.
»Om åtta dagar, om du är tålig och följer mina föreskrifter», svarade Rebecka.
»Vid den heliga Jungfrun», svarade Wilfred, »om det inte är synd att här nämna hennes namn — det är inte tider för mig eller någon annan sann riddare att ligga till sängs, och om du håller vad du lovar, flicka, skall jag betala dig med så mycket pengar som få rum i min hjälm, hur jag än skall komma över dem.»
»Jag skall hålla mitt löfte», sade Rebecka, »och du skall bära din rustning på åttonde dagen härefter, om du blott vill bevilja mig en bön i stället för de penningar, du lovar mig.»
»Om det står i min makt och är en sådan tjänst som en sann kristen kan göra en av ditt folk», svarade Ivanhoe, »så skall jag med glädje och tacksamhet tillmötesgå din begäran.»
»Jag vill blott bedja dig», sade Rebecka, »att du hädanefter må tro att en jude kan göra en kristen en god tjänst utan att begära annan lön än välsignelse av den store Fader, som skapat både judar och hedningar.»
»Det vore synd att tvivla därpå, flicka», svarade Ivanhoe. »Och jag förlitar mig på din skicklighet utan vidare betänkligheter eller frågor, i hopp att du skall sätta mig i stånd att åtta dagar härefter bära min rustning. Och låt mig nu, min vänliga vårdarinna, få höra några nyheter utifrån! Hur är det med Cedric saxare och hans hus? Hur är det med den sköna lady —» Han tystnade liksom obenägen att uttala Rowenas namn i en judes hus — »Med henne, menar jag, som utsågs till tornerspelets drottning?»
»Och som med ett omdöme, vilket lika mycket beundrades som din tapperhet, till denna värdighet valdes av dig, herr riddare», svarade Rebecka.
Ivanhoes kinder överdrogos trots blodförlusten av en stark rodnad, då han insåg att han oförsiktigt förrått ett djupt intresse för Rowena genom det tafatta försök han gjort att dölja det.
»Det var mindre om henne jag ville tala», sade han, »än om prins Johan, och jag skulle gärna vilja veta något om min trogne väpnare och varför han inte är hos mig.»
»Nu måste jag begagna min myndighet som läkare», svarade Rebecka, »och ålägga dig att iakttaga tystnad och undvika alla oroande tankar, medan jag berättar dig, vad du önskar veta. Prins Johan har avbrutit tornerspelet och i all hast begivit sig till York med de ädlingar, riddare och andliga, som höra till hans parti. Först hade han emellertid insamlat alla penningar han med ondo eller godo kunde avtvinga dem som anses vara rika här i landet. Det påstås att han tänker rycka till sig sin broders krona.»
»Inte skall det lyckas honom utan svärdslag», sade Ivanhoe resande sig upp i sängen, »om det finnes en enda trofast undersåte i England. Jag skall strida för kung Rickards sak. mot dess förnämsta kämpar.»
»Men om du skall kunna göra det», sade Rebecka och lade sin hand på hans skuldra, »måste du nu lyda mina föreskrifter och hålla dig lugn.»
»Du har rätt, flicka», sade Ivanhoe. »Jag skall hålla mig så lugn som dessa oroliga tider tillåta. — Och vad vet du om Cedric och hans hus?»
»Hans förvaltare var här för en liten stund sedan», sade judinnan, »för att bedja min far om betalning för ull. Han hade mycket bråttom, men jag hörde av honom att Cedric och Athelstane av Coningsburgh hade lämnat prins Johans fest mycket missbelåtna och nu stodo i begrepp att begiva sig på hemvägen.»
»Hade de någon dam med sig på festen?» sade Wilfred.
»Lady Rowena», sade Rebecka, besvarande frågan med större noggrannhet än den framställts, »var inte med på prinsens fest, och efter vad förvaltaren berättade oss, är hon nu på väg till Rotherwood tillsammans med sin förmyndare Cedric. Och vad beträffar din trogne väpnare Gurth —»
»Aha!» utropade riddaren. »Du vet vad han heter? — Men du må väl det», tillade han genast, »ty det var, såsom jag nu kan förstå, ur din hand och av din frikostighet som han ej längre sedan än i går fick mottaga hundra sekiner.»
»Tala inte om det», sade Rebecka med en djup rodnad. »Jag ser hur lätt det är för tungan att förråda vad hjärtat gärna ville dölja.»
»Men denna summa i guld», sade Ivanhoe allvarsamt, »har jag satt min heder i pant på att betala åt din far.»
»Du skall få göra som du vill», sade Rebecka, »när åtta dagar ha gått. Men tänk inte och tala inte nu något som kan fördröja ditt tillfrisknande!»
»Nåväl, min goda flicka», sade Ivanhoe, »det vore otacksamt av mig att motsätta mig dina befallningar. Men säg mig bara ett ord om den stackars Gurth, så skall jag inte fråga dig mer sedan.»
»Jag måste tyvärr säga dig, herr riddare», sade judinnan, »att han på Cedrics befallning blivit fängslad.» — Men då hon sedan såg, vilken sorg detta meddelande beredde Wilfred, tillade hon genast: »Men Oswald sade att om Gurth inte på nytt råkade ut för sin herres onåd, var han viss att Cedric skulle förlåta honom, eftersom han begått denna överträdelse för den kärleks skull han hyste för Cedrics son. Och han sade dessutom att han och hans kamrater, i synnerhet gycklaren Wamba, voro beslutna att säga Gurth att han borde rymma ifall Cedrics vrede mot honom icke mildrades. — Men nu, farväl! När du tagit den medicin jag skall sända dig med Ruben, så lägg dig åter lugnt till ro, på det att du må kunna desto bättre uthärda morgondagens färd!»
Ivanhoe lät sig övertygas av detta och lydde Rebeckas anvisningar. Den dryck Ruben gav honom var lugnande och rogivande och förskaffade patienten en djup och hälsosam sömn. Morgonen därpå fann hans vänliga vårdarinna honom alldeles fri från febersymtom och stark nog att uthärda en resas ansträngningar.
Han lades i den bärstol, i vilken han förts från tornerplatsen, och allt gjordes för att han skulle få det så bekvämt som möjligt. I ett avseende allenast kunde icke ens Rebeckas böner utverka att tillräcklig hänsyn togs till den sårade riddaren. Isak hade, liksom den rike resenären i Juvenalis' tionde satir, en ständig fruktan för rövare, medveten som han var om att utgöra ett lika välkommet byte för den normandiske rovriddaren och den saxiske stigmannen. Han färdades därför mycket fort med korta raster och ännu kortare måltider så att han reste om Cedric och Athelstane, som begivit sig av flera timmar förut, men uppehållits av det långvariga kalasandet i Sankt Witholds kloster. Men så stor var kraften av Mirjams balsam och så stark var Ivanhoes kroppskonstitution att han av den hastiga färden icke erfor den olägenhet, hans ömma vårdarinna hade befarat.
I ett annat avseende blev dock judens brådska mindre lyckosam. Den hastighet, med vilken han nödvändigt ville färdas, förorsakade flera tvister mellan honom och de karlar han lejt till eskort. Dessa voro saxare och ingalunda fria från den kärlek till bekvämlighet och vällevnad, som normanderna brännmärkte såsom lättja och glupskhet. I motsats till Shylock hade de åtagit sig sitt uppdrag i förhoppning att kunna välpläga sig på den rike judens bekostnad och funno sig mycket besvikna då han ville att de skulle färdas så fort. De knotade också att deras hästar foro illa av de forcerade marscherna, och slutligen uppstod mellan Isak och dessa hans följeslagare en häftig meningsskiljaktighet om den kvantitet vin och öl, de skulle få dricka till varje mål. När faran närmade sig och det såg ut som om det Isak befarade verkligen skulle hända honom, blev han därför plötsligt övergiven av de missnöjda legokarlar, på vilkas skydd han litat utan att hava genom tjänliga medel försäkrat sig om deras tillgivenhet.
I denna beklagansvärda belägenhet påträffades juden, hans dotter och hennes sårade skyddsling, såsom vi redan omnämnt, av Cedric, och strax därefter föllo de i De Bracys och hans bundsförvanters våld. Föga uppmärksamhet ägnades i början åt hästbåren, och den hade så när blivit kvarlämnad, om icke De Bracy varit nyfiken nog att titta in i den, i tanke att hans sköna byte dolde sig där, ty Rowena hade icke avtagit sin slöja. Men De Bracys förvåning blev stor, då han upptäckte att båren förde en sårad man, vilken, då han trodde sig hava råkat ut för saxiska stigmän, gentemot vilka hans namn kunde vara ett skydd för honom själv och hans vänner, öppet tillstod att han var Wilfred av Ivanhoe.
De föreställningar om ridderlig heder som trots allt lättsinne aldrig helt övergåvo De Bracy avhöllo honom från att göra riddaren något ont i hans försvarslösa belägenhet eller förråda honom för Front-de-Bœuf, vilken icke under några omständigheter skulle dragit i betänkande att göra sig av med den som jämte honom gjorde anspråk på godset Ivanhoe. Att å andra sidan befria en tillbedjare, vilken, såsom händelserna vid tornerspelet och Wilfreds förvisning från fädernehemmet tydligen utvisat, föredrogs av lady Rowena — så långt sträckte sig icke De Bracys ädelmod. En medelväg mellan gott och ont var allt vad han fann sig i stånd till, och han befallde två av sina väpnare att hålla sig tätt intill båren och inte låta någon komma i närheten av den. Om någon frågade, skulle de säga att lady Rowenas tomma bår användes för att transportera en av deras kamrater, som blivit sårad vid överfallet. Då man anlände till Torquilstone och tempelriddaren och slottsherren hade var sitt att tänka på, den ene judens pengar och den andre hans dotter, förde De Bracys väpnare Ivanhoe, vilken de fortfarande utgåvo för en sårad kamrat, till ett avlägset beläget rum. Denna förklaring lämnade de följaktligen till Front-de-Bœuf, då denne frågade dem, varför de icke vid alarmsignalen begåvo sig till murarna.
»En sårad kamrat!» utropade han i vrede och förvåning. »Intet under att bönder och frimän bliva så förmätna att de till och med belägra borgar och att trälar och svinherdar sända utmaningar till adelsmän — intet under, då knektar sätta sig till sjuksköterskor, när slottet håller på att stormas. — Till murarna, era lata lymlar!» röt han så att det ekade i valven — »till murarna, eljest slår jag er sönder och samman!»
Karlarna svarade vresigt att de ej önskade något hellre än att få gå till murarna, bara Front-de-Bœuf ville urskulda dem hos deras herre, som befallt dem att vårda den döende.
»Den döende, era skälmar!» sade baronen. »Jag kan lova er att vi snart skola vara döende allesammans, om vi inte stå bättre på oss. Men jag skall skaffa er avlösning. — Hitåt, Urfrid — gamla saxiska häxa — hör du inte? Se till denne sjukling, efter han nödvändigt måste ses till — så få dessa slynglar använda sina vapen. — Här äro två armborst med hjullås och pilar — till utanverket med er, och laga att ni jaga varenda pil genom en saxisk skalle!»
Soldaterna, vilka tyckte mera om att få företaga något än sitta overksamma, gingo med glatt mod att möta faran, och sålunda överlämnades Ivanhoes vård åt Urfrid eller Ulrika. Men denna, som hade huvudet fullt av hämndtankar och minnen av lidna oförrätter, lät villigt förmå sig att åt Rebecka anförtro vården om den sjuke.