Ivanhoe/Kapitel 36
| ← Trettiofemte kapitlet: Preceptorn |
|
Trettiosjunde kapitlet: En vädjan → |
XXXVI.
RANNSAKNINGEN
Sträng var den lag, som människor förbjöd
Med mänskligt hjärta se till mänskors nöd.
Sträng var den lag, som fällde och som slog
Den som i ungdoms oskuld glättigt log,
Men strängast dock, när med sitt maktspråks bud
Den gav sig ut för att försvara Gud.
Medeltiden.
Den domstol, som skulle rannsaka den oskyldiga och olyckliga Rebecka, hade säte i den upphöjda, övre del av den stora salen, vilken vi förut beskrivit såsom hedersplatsen, avsedd att intagas av husets förnämligare invånare eller gäster.
På en upphöjd plats mitt framför den anklagade satt temppelordens stormästare i full ornat med den vita, veckrika manteln, och i handen höll han den hemlighetsfulla staven med ordens symboler. Vid hans fötter stod ett bord, där två ordenskaplaner tjänstgjorde som skrivare; de skulle protokollföra dagens förhandlingar. Dessa andligas svarta dräkter, bara hjässor och undergivna utseende stodo i skarp motsats till de krigiskt utrustade riddarna, vilka antingen hörde till preceptoriet eller kommit dit för att uppvakta sin stormästare. Preceptorerna — fyra sådana voro närvarande — sutto på lägre stolar något bakom sin superior, och de riddare, som icke innehade sådan rang inom orden, sutto på bänkar, ännu lägre och på samma avstånd från preceptorerna som dessa från stormästaren. Bakom dem, men ännu i den upphöjda delen av salen, stodo ordens väpnare i vita dräkter av enklare beskaffenhet.
Hela församlingen hade en prägel av det djupaste allvar, och i riddarnas ansikten lästes krigiskt mod i förening med den högtidliga värdighet, som anstod medlemmar av en andlig orden och vilken i stormästarens närvaro icke saknades hos någon.
Den återstående och lägre delen av salen var fylld med bardisanbeväpnade vakter och andra, som ditlockats av nyfikenhet att få på samma gång se en stormästare och en judisk trollkvinna. De ojämförligt flesta av dessa åhörare hörde i en eller annan egenskap till tempelherreorden och igenkändes följaktligen på sina svarta dräkter. Men bönder från den omgivande trakten hade icke vägrats tillträde, ty det var Beaumanoirs stolthet att göra sin rättskipnings uppbyggliga skådespel så offentligt som möjligt. Hans stora, blå ögon tycktes vidgas, då han såg ut över församlingen, och hans ansikte fick ett nästan förklarat uttryck av det inbillat stora och förtjänstfulla i den roll, han nu stod i begrepp att spela. En psalm, vari han själv instämde med en djup och fyllig röst, som icke försvagats av åren, började dagens förhandlingar, och de högtidliga tonerna av Venite, exultemus Domino, som så ofta sjungits av tempelherrarna, innan de drabbat samman med jordiska motståndare, ansågs av Lukas bäst ägnad att inleda den förestående triumfen — ty en sådan var han viss att det skulle bliva — över mörkrets makter. De djupa, utdragna tonerna, som uppstämdes av hundra mansröster, vana att sjunga samman i körer, stego mot valven och brusade som ett dån av mäktiga vatten.
När sången tystnat, såg sig stormästaren om i kretsen och lade märke till att en preceptors stol stod tom. Brian de Bois-Guilbert hade lämnat sin plats och stod nu vid yttersta ändan av en av de bänkar, som innehades av de vanliga tempelriddarna; med ena handen höll han upp sin mantel, så att den delvis dolde hans ansikte, och den andra höll svärdet, med vars spets han ritade på ekgolvet.
»Olycklige man!» sade stormästaren och sände honom en medlidsam blick. »Du ser, Konrad, huru detta heliga förehavande bedrövar honom. Dit kan en kvinnas lättfärdiga blick, då den får bistånd av denna världens furste, bringa en tapper och ädel riddare! — Ser du, han kan inte se på oss, han kan inte se på henne, och vem vet genom vilket hemligt inflytande av sin plågoande han uppdrager dessa kabalistiska linjer på golvet? — Kanske gäller det vårt liv och vår välfärd, men vi håna och förakta den lede fienden. Semper leo percutiatur!»
Detta sade han helt tyst till sin förtrogne följeslagare, Konrad Mont-Fitchet. Men strax därefter höjde han sin röst och tilltalade församlingen.
»Vördige och tappre män, riddare och preceptorer av denna heliga orden, mina bröder och barn, och även I, ädelborne och fromme väpnare, som åstunden att en gång få bära detta heliga kors, och I, mina medkristna av olika samhällsställning! Vare det veterligt för eder, att vi inför oss kallat en judisk kvinna vid namn Rebecka — en kvinna, känd för trolldom och häxeri, varigenom hon upphetsat blodet och bedårat hjärnan, ej på en vanbörding, utan på en riddare — ej på en världslig riddare, utan en som ägnat sig åt det heliga templets tjänst — icke på en vanlig tempelriddare, utan en preceptor av vår orden, först i ära och i rang. Vår broder Brian de Bois-Guilbert är väl känd för oss och för alla här närvarande såsom en trogen och nitisk korsets kämpe, av vars arm många bragder blivit utförda i det heliga landet och av vilken de heliga platserna blivit renade genom blodet av de otrogna, som besmittade dem. Och ej heller har vår broders klokhet och skarpsinnighet aktats mindre bland hans bröder än hans tapperhet och krigareduglighet, så att riddare både i Österlandet och Västerlandet hava nämnt Bois-Guilbert såsom en, den där väl kan komma i åtanke till att er gång bära denna ämbetsstav, då det behagar himlen att befria oss från mödan av dess bärande. Om det nu sades oss, att en sådan man, så hedrad och så hedervärd, plötsligt kastat bort all hänsyn till sin ställning, sina avlagda löften, sina bröder och sina framtidsutsikter och sällat sig till en judisk flicka, färdats i detta lättfärdiga sällskap genom ensliga nejder, försvarat henne med egen fara och slutligen blivit så ytterligt förblindad och bedårad, att han fört henne till ett av våra egna preceptorier, vad skulle vi väl säga, annat än att den ädle riddaren var besatt av någon ond ande eller under inflytande av någon ondskefull förtrollning? Om så verkligen visar sig vara förhållandet, böra vi icke låta honom drabbas av de straff, han eljest skulle hava förtjänat, utan endast av sådana, som kunna tjäna till hans rening och upprättelse, men i stället vända vår fulla vrede mot det förbannade verktyg, som så nära bragt honom alldeles på fall. — Träden därför fram och bären vittnesbörd, I, som haven åsett dessa olyckliga förehavanden, på det att vi må kunna döma sant och rättvist och avgöra, huruvida vår rättskänsla kan finna sig tillfredsställd med bestraffandet av denna otrogna kvinna, eller om vi med blödande hjärta också måste inskrida mot vår broder.»
Flera vittnen framkallades nu, som intygade att Bois-Guilbert utsatt sig för stor fara, då han sökte rädda Rebecka från det brinnande slottet, och att han försummat att försvara sig själv av omsorg för hennes trygghet. Preceptorn av Tempelstowe ombads sedan beskriva, huru Bois-Guilbert och judinnan anlänt till preceptoriet. Malvoisins vittnesmål var skickligt avfattat. Men på samma gång han synbarligen bemödade sig att skona Bois-Guilberts känslor, framkastade han då och då små antydningar om att Bois-Guilbert led av någon tillfällig sinnesförvirring, så djupt tycktes han vara förälskad i den kvinna, han förde med sig. Med ångerfulla suckar erkände preceptorn sin egen förkrosselse, därför att han givit Rebecka och hennes älskare tillträde till preceptoriet. — »Men vad jag har att säga till mitt försvar», sade han till slut, »det har jag sagt i min bekännelse för vår högvördige fader, stormästaren; han vet, att mina bevekelsegrunder icke voro dåliga, fastän mitt beteende kanske ej varit i enlighet med vår ordens regler. Glatt vill jag underkasta mig den botgöring, han kommer att pålägga.»
»Du har talat väl, broder Albert», sade Beaumanoir; »dina bevekelsegrunder voro goda, ty du ansåg det tillbörligt att hejda din vilsefarande broder på hans dårskaps vägar. Men ditt beteende var orätt, ty den som vill hejda en skenande häst och fattar honom i stigbygeln i stället för vid tygeln, utsätter sig för att bliva skadad i stället för att vinna sitt mål. Den fromme stiftaren av vår orden har förordnat tretton pater noster på morgonen och nio på aftonen; du skal läsa dubbla antalet. Tre gånger i veckan hava tempelherrrarna tillåtelse att äta kött; du skall fasta alla sju dagarna Gör detta under sex veckor, så är din botgöring fullbordad.»
Med en skenhelig blick av djupaste underdånighet bugade sig Tempelstowes preceptor ända till marken inför sin superior och återvände till sin plats.
»Vore det inte väl, mina bröder», sade stormästaren, »att vi litet närmare utforskade denna kvinnas föregående liv och vandel, särskilt för att upptäcka, huruvida hon använder magiska besvärjelser och trollformler, ty de vittnesmål, vi hava hört, giva oss i sanning anledning förmoda, att vår vilsefarande broder blivit påverkad av helvetiska förförelser och bländverk.»
Herman av Goodalricke var den fjärde närvarande preceptorn; de andra tre voro Konrad, Malvoisin och Bois-Guilbert själv. Herman var en gammal krigare, vars ansikte bar ärr efter muselmännens sablar, och han stod i högt anseende bland sina bröder. Han reste sig och gjorde en bugning för stormästaren, som genast gav honom tillstånd att tala.
»Jag skulle önska, högvördige fader», sade han, »att av vår tappre broder Brian de Bois-Guilbert få veta, vad han säger om dessa märkvärdiga anklagelser och vilken syn han nu själv har på sin olyckliga förbindelse med denna judiska kvinna.»
»Brian de Bois-Guilbert», sade stormästaren, »du hör den fråga, vår broder Goodalricke åstundar att du skall besvara. Jag befaller dig att svara honom.»
Bois-Guilbert vände sitt huvud mot stormästaren, då han så tilltalades, och stod tyst.
»Han är besatt av en stum djävul», sade stormästaren. »Vik hädan, satan! — Tala, Brian de Bois-Guilbert, jag besvär dig vid denna vår heliga ordens symbol!»
Bois-Guilbert gjorde en ansträngning för att lägga band på sin uppbrusande vrede och harm, ty att giva uttryck däråt visste han vara till föga gagn.
»Brian de Bois-Guilbert», sade han, »svarar icke, högvördige fader, på sådana sällsamma och obestämda anklagelser. Om det går ut över hans heder, skall han försvara den med liv och blod och med detta svärd, som ofta stritt för kristendomen.»
»Vi förlåta dig, broder Brian», sade stormästaren, »ehuru ditt skryt inför oss med dina krigiska bragder är ett förhärligande av dina egna gärningar och kommer från den onde fienden, som frestar oss att förhärliga oss själva. Men du har vår förlåtelse, ty vi veta, att du talar mindre av dig själv än av ingivelse från honom, som vi med himmelens tillåtelse skola kuva och bortdriva från vår församling.» En föraktfull blick flammade ur Bois-Guilberts mörka ögon, men han svarade intet. — »Och nu», fortfor stormästaren, »eftersom vår broder Goodalrickes fråga blivit så ofullständigt besvarad skola vi fortsätta vår rannsakning, bröder, och med vårt skyddshelgons bistånd i grund utforska denna orättfärdighetens hemlighet. — Må de, som hava något att vittna om denna judiska kvinnas liv och vandel, träda fram för oss!» Det förmärktes en rörelse i nedre delen av salen, och när stormästaren frågade efter anledningen härtill, svarades det, att det bland åhörarna fanns en man, som varit sängliggande och åt vilken den anklagade genom en undergörande balsam återgivit bruket av hans lemmar.
Den stackars bonden, som till börden var saxare, släpades fram till skranket, förfärad över den straffpåföljd, han måhända ådragit sig genom att av en judinna hava låtit bota sig för sin lamhet. Fullkomligt botad var han visserligen inte, ty han stödde sig på kryckor, då han gick fram och vittnade. Hans vittnesmål avgavs motvilligt och under många tårar, men han erkände, att han för två år sedan, då han bodde i York, plötsligt insjuknat i en svår sjukdom, under det han arbetade som snickare hos den rike juden Isak; att han icke kunnat resa sig från sin säng, förrän de efter Rebeckas anvisning begagnade läkemedlen och i synnerhet en värmande och kryddoftande balsam i viss mån återgivit honom hans lemmars bruk. Dessutom, sade han, hade hon givit honom en burk av denna kostliga salva och skänkt honom penningar, så att han kunde resa hem till sin far, som bodde i närheten av Tempelstowe. »Och må ers högvördighet ej misstycka», sade mannen, »men jag kan inte tro, att den unga kvinnan menade något illa, fastän hon har olyckan att vara judinna, ty just under det jag nyttjade hennes läkemedel, läste jag mitt pater och credo, och de verkade ingalunda mindre kraftigt för det.»
»Tyst, slav», sade stormästaren, »och gå din väg! De passar just sådana idioter som du att plåstra med helvetes kurer och arbeta åt förtappelsens barn. Jag säger dig, att den onde fienden kan pålägga sjukdomar i syfte att sedan borttaga dem för att skaffa anseende åt någon djävuls läkemetod. Har du den salva, varom du talar?»
Bonden trevade med darrande hand i sin barm och fram tog en liten burk med några hebreiska bokstäver på locket vilka för flertalet av de närvarande utgjorde ett säkert bevis på att djävulen varit apotekaren. Sedan Beaumanoir gjort korstecknet, tog han burken i sin hand, och väl hemmastad med de flesta österländska språk läste han med lätthet inskriften på locket: Lejonet av Juda stam har segrat.
»Vad satans makt är sällsam», sade han, »som kan vända skriftens ord till hädelse och förvandla vår nödvändiga föda till gift! — Finnes ingen läkare här, som kan säga oss beståndsdelarna i denna hemlighetsfulla salva?»
Tvenne medicinmän, som de kallade sig, den ene en munk, den andre en barberare, framträdde och sade sig icke känna något om beståndsdelarna, annat än att salvan luktade myrra och kamfert, som de höllo för att vara österländsk örter. Men med verkligt yrkeshat mot en framgångsrik utövare av deras konst, antydde de, att alldenstund läkemedlet övergick deras kunskap, det med nödvändighet måste vara berett efter en olaglig och magisk farmakopé, ty de själva voro inga besvärjare, men förstodo tillfullo varje gren av sin konst, i den mån den kunde med gott samvete utövas av kristen. När denna medikolegala undersökning var slut, begärde den saxiske bonden ödmjukt att återfå den medicin som han funnit så hälsosam, men stormästaren påtog sig sträng min vid denna anhållan.
»Vad heter du?» sade han till krymplingen.
»Higg, Snells son», svarade bonden.
»Då skall jag säga dig, Higg, Snells son», sade stormästaren, »att det är bättre att vara sängliggande än att begagna otrognas läkemedel, så att du kan stiga upp och gå. Det är bättre att med stark hand beröva otrogna deras skatter än att av dem mottaga välvilliga gåvor eller göra dem tjänster för lön. Gå och gör, som jag sagt.»
»Ack», sade bonden, »må eders högvördighet icke misstycka, men för mig kommer denna lärdom för sent, ty jag är en vanför man. Men jag skall omtala för mina båda bröder, som tjäna hos den rike rabbin Nathan Ben Samuel, att ers högvördighet säger, att det är rättare att stjäla från honom hans pengar än att göra honom trogen tjänst.»
»Ut med den skrävlaren!» sade Beaumanoir, som icke var beredd på att vederlägga denna praktiska tillämpning av hans allmänna uttalande. Higg, Snells son, drog sig tillbaka in bland folket, men intresserad av sin välgörarinnas öde, stannade han för att höra hennes dom även med risk att åter bliva utsatt för den stränge domarens bistra blick, som kommit hans hjärta att krympa samman.
Stormästaren befallde nu Rebecka att avtaga sin slöja. Öppnande sin mun för första gången, svarade hon saktmodigt men värdigt, att det inte var brukligt bland hennes folks döttrar att blotta sitt ansikte, då de voro ensamma bland främlingar. Hennes milda, behagliga röst och den blida tonen i hennes svar väckte hos de närvarande en känsla av medlidande och deltagande. Men Beaumanoir, för vilken undertryckandet av varje mildare känsla, som kunde ställa sig i vägen för det han trodde vara sin plikt, i och för sig var en dygd, upprepade sin befallning, att hans offer skulle berövas sin slöja. Vakterna stego därför fram för att frånrycka henne slöjan, men då reste hon sig upp inför stormästaren och sade:
»För edra egna döttrars skull — ack, I haven ju inga döttrar — men för edra mödrars minnes skull — låt mig icke bliva så behandlad i eder närvaro. Det är ej tillbörligt, att en ung flicka skall avklädas av dessa råa vakter. Jag skall lyda eder», tillade hon med ett tonfall av saktmodig sorg, som nästan rörde till och med Beaumanoirs hjärta. »I ären edert folks äldste, och på eder befallning vill jag visa en olycklig flickas drag.»
Hon drog bort sin slöja och såg på dem med ett ansikte, i vilket blyghet och värdighet stredo med varandra. Hennes utomordentliga skönhet framkallade ett sorl av överraskning, och de yngre riddarna sade varandra med ett tyst ögonspråk, att Brians bästa ursäkt låg i hennes verkliga tjusningskraft snarare än i någon inbillad trolldom. Men Higg, Snells son var den som kände sig djupast berörd vid åsynen av sin välgörarinnas ansikte.
»Låt mig gå», sade han till väktarna vid salsdörren, slå mig gå! — Att se henne ännu en gång blir min död, ty jag har hjälpt till att mörda henne.»
»Säg inte så, stackars man», sade Rebecka, som hörde hans utrop. »Du har inte gjort mig något ont med att sägs sanningen — du kan inte hjälpa mig med din gråt och klagan. Gå härifrån och rädda dig själv!»
Higg höll på att bliva utförd av de medlidsamma väktarna, som fruktade att hans högljudda klagan skulle ådraga dem förebråelser och honom själv straff. Men han lovade att vara tyst, och de tilläto honom stanna. De båda knektar, med vilka Albert Malvoisin icke underlåtit att meddela sig angående vikten av deras vittnesmål, blevo nu förekallade. Ehuru båda voro förhärdade och hårdhjärtade skurkar tycktes åsynen av den fångna flickan och hennes sällsynta skönhet i början göra dem häpna, men en uttrycksfull blick från Tempelstowes preceptor återgav dem deras dolska fattning och de framdrogo med en noggrannhet som skulle synts mera opartiska domare misstänkt, åtskilliga omständigheter som antingen voro helt och hållet uppdiktade eller i sig själv vardagliga och naturliga, ehuru de kommo att förefalla misstänkta genom det sätt, på vilket de omtalades och de illviliga utläggningar, varav vittnena läto dem åtföljas. De fakta som framkommo skulle i modern tid ha indelats i två klasser — sådana som icke hade någon betydelse och sådana som voro fysiskt omöjliga. Men båda slagen blevo i dessa okunniga och vidskepliga tider ansedda som bevis på brottslighet. De omtalade först att Rebecka kunde höra mumla för sig själv på ett okänt språk — att de sånger hon stundom sjöng hade en sällsamt ljuvlig melodi, som kom ens hjärta att klappa — att hon ibland talade för sig själv och tycktes titta uppåt luften efter svar — att hennes kläder voro av sällsamt och mystiskt snitt, olika dem som buros av kvinnor med gott anseende — att hon hade ringar med kabbalistiska inskrifter och att besynnerliga bokstäver voro broderade på hennes slöja.
Alla dessa omständigheter, som voro så naturliga och vanliga, tog man nu på fullt allvar som bevis eller åtminstone som starka indicier på att Rebecka stod i olovlig förbindelse med hemlighetsfulla makter.
Men det fanns ett mindre tvetydigt vittnesbörd, som, huru otroligt det än var, dock blev begärligt och godtroget taget för gott av flertalet närvarande. En av soldaterna hade sett henne behandla en sårad man, som de fört med sig till Torquilstones slott. »Hon gjorde», sade han, »vissa tecken över såret och läste vissa mystiska ord, som han prisade Gud att han inte förstod, varvid järnspetsen på en fyrkantig armborstpil kom ut ur såret, blödningen hämmades och såret slöt sig, och den döende mannen kom efter en kvarts timme upp på vallarna, där han hjälpte vittnet med att sköta stenkastningsmaskinen.» Denna legend grundade sig troligen på att Rebecka vårdat den sårade Ivanhoe på Torquilstones slott, men det var desto svårare att betvivla vittnets sannfärdighet, som han till stöd för sina ord ur sin väska framtog just den pilspets, vilken enligt hans berättelse på ett underbart sätt utdragits ur såret, och som järnbiten vägde ett helt uns, bekräftade den ytterligare hans berättelse, huru underbar den än var.
Hans kamrat hade från ett närbeläget murutsprång varit vittne till scenen mellan Rebecka och Bois-Guilbert, då hon höll på att kasta sig utför tornet. För att icke stå sin kamrat efter, intygade denna man att han sett Rebecka ställa sig på tornets bröstvärn och där antaga gestalten av en mjölkvit svan, i vilken skepelse hon flugit tre gånger runt Torquilstones slott och sedan åter satt sig på tornet och återtagit sin kvinnliga skepnad.
Mindre än hälften av dessa tungt vägande vittnesmål skulle hava varit nog för att fälla vilken gammal fattig och ful käring som helst, om hon också ej varit judinna. I förening med denna ödesdigra omständighet var bevisbördan för tung även för Rebeckas ungdom, huru underbart skön hon än samtidigt var.
Stormästaren frågade nu i högtidlig ton Rebecka, vad hon hade att säga mot den fällande dom, han stod i begrepp att avkunna.
»Att vädja till edert medlidande», sade den vackra judinnan med en röst som darrade litet av sinnesrörelse; »skulle, jag är viss därom, vara lika gagnlöst som jag anser det under min värdighet. Att framhålla att det inte kan vara misshagligt för den som bevisligen grundat båda våra religioner att hjälpa sjuka och sårade av en annan religion, vore lika gagnlöst. Att uppvisa det fullkomligt omöjliga i mycket av det, som dessa män — vilka Gud må förlåta — hava vittnat mot mig, skulle hjälpa mig endast föga, eftersom I tron, att det är möjligt. Och ännu mindre skulle det hjälpa mig att förklara att egendomligheterna i min dräkt, mitt språk och mitt sätt äro utmärkande för mitt folk — jag hade så när sagt mitt land, men ack, vi hava intet land. Jag vill inte ens försvara mig på bekostnad av min förtryckare, som står här och lyssnar till de dikter och beskyllningar, vilka tyckas förvandla tyrannen till ett offer. Må Gud döma mellan honom och mig! Men hellre vill jag tio gånger underkasta mig den död, som I kunnen finna för gott att ådöma mig, än lyssna till de framställningar, varmed denne Belials son över hopat mig, en ensam och försvarslös fånge. Men han är av eder egen tro, och hans minsta ord skulle uppväga den olyckliga judinnans högtidligaste bedyranden. Jag vill därför ej mot honom själv vända den anklagelse som riktats mot mig — men till honom själv — ja, Brian de Bois-Guilbert, till dig själv vädjar jag, huruvida icke dessa anklagelser äro falska och lika vidunderliga och smädliga som för mig ödesdigra?»
Det blev en tystnad. Allas ögon riktades mot Brian de Bois-Guilbert. Han stod stum. »Tala», sade hon, »om du är en man — om du är en kristen, så tala! — Jag besvär dig vid den dräkt du bär, vid det namn du ärft — vid det ridderskap, varöver du är så stolt — vid din moders heder — vid din faders grav och aska — jag besvär dig att säga om allt detta är sant.»
»Svara henne, broder», sade stormästaren, »om den onde fiende, med vilken du kämpar, giver dig makt därtill.»
Bois-Guilbert tycktes i själva verket vara ett rov för stridiga känslor. Hans ansiktsdrag nästan förvredos, och de var med den största ansträngning han vänd till Rebecka slutligen framstammade:
»Papperet! Papperet!»
»Aha!» sade Beaumanoir. »Detta är ju tydligt bevis! Offret för hennes häxerier kan endast nämna det olyckliga papper, på vilket utan tvivel den trollformel står skriven, som är orsaken till hans tystnad.»
Men Rebecka tolkade på ett annat sätt de ord som avvunnits Bois-Guilbert, och när hon kastade en blick på den pergamentlapp, hon alltjämt höll i handen, såg hon att där stod med arabiska bokstäver skrivet: Begär en kämpe! Det sorl som lopp genom församlingen vid Bois-Guilberts besynnerliga svar, gav Rebecka tillfälle att obemärkt titta på den lilla lappen och sedan genast förstöra den. När viskningarna tystnat talade stormästaren:
»Rebecka, du kan intet vinna genom ett vittnesmål av denne olycklige riddare. Det är tydligt att fienden ännu är alltför mäktig över honom. Har du något annat att säga?»
»Ännu återstår mig en möjlighet att rädda livet», sade Rebecka, »även enligt edra egna grymma lagar. Mitt liv har varit eländigt — åtminstone på sista tiden — men jag vill inte kasta bort Guds gåva, så länge han ger mig medel att försvara den. Jag förnekar denna anklagelse — jag vidhåller min oskuld och förklarar beskyllningen för osann — jag gör anspråk på rättigheten att försvara mig medelst envig och skall inställa mig genom en kämpe.»
»Och vem, Rebecka», sade stormästaren, »vill väl bryta en lans för en trollkvinna? Vem vill bliva en judinnas kämpe?»
»Gud skall åt mig uppväcka en kämpe», sade Rebecka. »Det är ej möjligt att i det gamla England, det gästfria och ädla landet, där så många äro redo att våga sitt liv för äran, det inte skulle finnas någon som vill strida för rättvisan. Men vare det nog att jag gör anspråk på rättigheten att få min sak avgjord genom envig — där ligger min pant!»
Hon tog sin broderade handske från sin hand och kastade den framför stormästaren med en okonstlad värdighet, som väckte allmän förvåning och beundran.