Ivanhoe/Kapitel 40
| ← Trettionionde kapitlet: Gudsdomen |
|
XL.
I KONUNGENS NAMN — ETT AVSKEDSBESÖK
Så når ock denna gamla saga slutet.
Webster.
Då den första överraskningen var över tillfrågade Wilfred av Ivanhoe stormästaren i hans egenskap av stridsdomare, om han manligen och ärligen gjort sin plikt i striden?
»Manligen och ärligen har den blivit gjord», sade stormästaren. »Jag förklarar flickan fri och oskyldig —»
Han avbröts här av ljudet av hovslag. De annalkande ryttarna voro så många och redo så häftigt, att marken skakade under dem. Den Svarte Riddaren red in på tornerplatsen, åtföljd av en talrik skara lansryttare och flera riddare i full rustning.
»Jag kommer för sent», sade han och såg sig omkring. »Jag hade utvalt Bois-Guilbert för min egen lans. — Ivanhoe, var det rätt att åtaga dig denna sak, då du knappast kunde hålla dig i sadeln?»
»Nådige herre», svarade Ivanhoe, »himlen själv har fällt denne stolte man. Han skulle inte få äran att dö såsom du tänkt.»
»Frid vare med honom», sade Rickard med en blick på liket, »han var en tapper riddare och har dött i sin rustning efter riddarsed. Men vi ha ingen tid att förlora. — Bohun, gör din plikt!»
En riddare ur konungens följe steg nu fram, lade sin hand på Albert de Malvoisins skuldra och sade: »Jag arresterar dig för högförräderi.»
Stormästaren hade hittills stått häpen vid åsynen av så många krigare. — Nu talade han.
»Vem vågar arrestera en tempelriddare på hans eget preceptoriums område och i stormästarens närvaro? Och med vems myndighet sker denna djärva kränkning?»
»Jag arresterar honom», svarade riddaren — »jag, Henrik Bohun, greve av Essex, konungens riksmarsk.»
»Och han arresterar Malvoisin», sade konungen, upplyftande sitt visir, »på befallning av Rickard Plantagenet, som är här närvarande. Konrad Mont-Fitchet, det är väl för dig, att du inte är född som min undersåte, men du, Malvoisin, skall jämte din broder Filip dö inom en vecka härefter.»
»Jag motsätter mig din dom», sade stormästaren.
»Stolte tempelherre», sade konungen, »du kan inte — blicka upp och se, att det engelska kungastandaret svajar över dina torn i stället för tempelfanan! — Var klok, Beaumanoir, och gör intet fåfängt motstånd! — Din hand är i lejonets gap.»
»Jag vädjar till Rom emot dig», sade stormästaren, »för kränkning av vår ordens privilegier.»
»Vare det så», sade konungen, »men för din egen skull bör du ej nu anklaga mig för sådan kränkning. Upplös ditt kapitel och begiv dig med dina följeslagare till ditt nästa preceptorium, om du kan finna något, som icke gjorts till skådeplatsen för förrädiska stämplingar mot Englands konung. — Eller stanna här, om du vill, åtnjut vår gästfrihet och bevittna vår rättsskipning!»
»Vara gäst i det hus, där jag har att befalla», sade tempelherren, »aldrig! — Kaplaner, uppstämma psalmen Quare fremuerunt Gentes? — Riddare, väpnare och anhängare av det heliga templet, gören eder redo att följa Beau-séants baner!»
Stormästaren talade med en värdighet, som var ett motstycke till den engelske konungens och som ingav hans häpna och förfärade följeslagare nytt mod. De samlade sig omkring honom som fåren kring vallhunden, när de höra vargens tjut. Men de visade icke den skrämda fårflockens skygghet — där funnos mörka och trotsiga pannor och blickar, som utslungade de hotelser, som de ej vågade uttala. De samlade sig i en mörk rad av lansar, från vilken riddarnas vita mantlar avtecknade sig bland deras underlydandes mörkare dräkter liksom den ljusa randen av ett mörkt moln. Åskådarna, som höjt ett larmande rop av ogillande, hejdade sig och blickade under tystnad på den fruktansvärda och stridsvana skara, de oförsiktigt utmanat och för vilken de nu ryggade tillbaka.
»Rickard av England», sade stormästaren, »påven och Europas furstar skola döma oss emellan och säga, om en kristen furste gjort väl i att handla såsom du i dag gjort. Om vi icke angripas avtåga vi utan att angripa någon. Åt din heder anförtro vi de orden tillhöriga vapen och husgeråd, som vi lämna efter oss, och på ditt samvete lägga vi den kränkning du i dag tillfogat kristendomen.»
Vid dessa ord och utan att vänta på något svar gav stormästaren signal till avtåg, och de redo bort så långsamt, som deras hästar kunde gå, liksom för att visa, att det endast var deras stormästares vilja och ingen fruktan att strida mot en överlägsen styrka, som tvang dem att avtåga.
Under den villervalla, som följde på tempelherrarnas reträtt, varken såg eller hörde Rebecka något — hon låg sluten i sin åldrige faders armar, förvirrad och nästan medvetslös efter dagens växlande sinnesrörelser. Men ett enda ord av Isak återkallade henne slutligen till medvetande.
»Min kära dotter, min återvunna skatt», sade han, »låtom oss gå och kasta oss för den gode ynglingens fötter.»
»Nej», sade Rebecka, »nej, nej! — Jag vågar icke tala med honom i detta ögonblick. — Ack, jag skulle säga mera än — Nej, min fader, låtom oss genast lämna detta onda ställe!»
»Men Rebecka», sade Isak övertalande, »de skola anse oss otacksammare än hundar!»
»Du ser ju, käre fader, att kung Rickard är här och att —»
»Mycket sant, min kloka Rebecka! Låtom oss gå härifrån! — Han är nog i behov av pengar, ty han har just återvänt från Palestina och ur fångenskap, säges det — och mina affärer med hans broder Johan kunna för honom vara anledning nog till utpressningar. Kom, låt oss gå härifrån!»
Och i sin tur påskyndande sin dotter, ledde han henne bort från tornerbanan och förde henne i en anskaffad bärstol till rabbinen Nathans hus. Sedan judinnan, vars öde varit dagens förnämsta intresse, nu helt obemärkt försvunnit från skådeplatsen, riktade sig folkmassans uppmärksamhet på den Svarte Riddaren. Det ropades från alla håll: »Leve Rickard Lejonhjärta, och ned med de förrädiska tempelherrarna!»
»Trots dessa skrålande hedersbetygelser», sade Ivanhoe till greven av Essex, »var det väl, att konungen tog dig, ädle greve, och så många av dina pålitliga män med sig hit.»
Greven log och skakade på huvudet.
»Tappre Ivanhoe», sade han, »känner du vår konungslige herre så väl och tror dock, att han vidtagit ett så klokt försiktighetsmått! Jag var på väg till York, ty jag hade hört att prins Johan där samlat sin styrka. Då mötte jag konung Rickard lik en kringvandrande riddare på väg hit för att i egen person avgöra tvisten mellan tempelherren och judinnan. Jag eskorterade honom med min trupp nästan mot hans vilja.»
»Och vad nyheter från York, tappre greve?» sade Ivanhoe. »Ämna rebellerna invänta oss där?»
»Icke mer än decembersnön väntar på julisolen», sade riddaren. »De hålla på att skingras, och vem kom väl för att meddela oss denna underrättelse, om inte prins Johan själv!»
»Den förrädaren, den otacksamme, skamlöse förrädaren!» sade Ivanhoe. »Lät inte Rickard genast fängsla honom?»
»Åh, han mottog honom», svarade greven, »som om de mötts efter ett jaktparti. Och pekande på mig och mina lansryttare sade han: 'Du ser, broder, att jag har några bistra män med mig — det är bäst, att du begiver dig till vår moder, till henne framför min sonliga tillgivenhet och stannar hos henne, tills sinnena lugnat sig.»
»Var det allt han sade?» frågade Ivanhoe. »Skulle man icke kunna säga, att denne furste genom sin mildhet rent av utmanar till förräderi?»
»Mycket riktigt», svarade greven, »liksom man kan säga, att den som med oläkta sår giver sig i en farlig strid utmanar döden.»
»Jag förlåter dig ditt skämt, greve», sade Ivanhoe, »men kom ihåg, att jag satte mitt eget liv på spel — Rickard däremot sitt rikes välfärd.»
»De som ej synnerligen bekymra sig om sin egen välfärd», sade greven, »bry sig vanligen ej heller mycket om andras. — Men låtom oss skynda till slottet, ty Rickard ämnar straffa några av de underordnade medlemmarna av sammansvärjningen, ehuru han förlåtit ledarna.»
Av urkunder från denna tid tyckes det framgå, att Maurice De Bracy flydde över havet och tog tjänst hos Filip av Frankrike, medan Filip de Malvoisin och hans broder Albert, preceptorn i Tempelstowe, blevo avrättade, ehuru Valdemar Fitzurse, som varit själen i sammansvärjningen, undslapp med landsflykt och prins Johan, till vars förmån den företagits, icke ens fick en förebråelse av sin godsinte broder. Ingen sörjde emellertid över de båda bröderna Malvoisins öde; de ledo endast den död, som de båda genom många handlingar av falskhet, grymhet och förtryck väl förtjänat.
Kort efter gudsdomen i Tempelstowe kallades Cedric saxare till Rickards hov, vilket för att lugna de landskap, som blivit oroade genom hans broders stämplingar, då hölls i York. Cedric pustade och knotade icke så litet, då han mottog budskapet, men vägrade dock icke att lyda. I själva verket hade Rickards återkomst gjort slut på alla hans förhoppningar om återuppsättandet av en saxisk dynasti på Englands tron. Ty vilken framgång den saxiska saken än kunnat hava i händelse av ett inbördes krig, var det tydligt, att ingenting kunde göras under Rickards obestridda välde, folkkär som han var genom sina personliga förtjänster och sin krigareära, ehuru hans förvaltning var nyckfullt vårdslös, än för efterlåten, än gränsande till despotism.
För en förbindelse mellan Ivanhoe och Rowena funnos två hinder — Cedrics halsstarrighet och hans motvilja mot den normandiska dynastien. Den förra känslan gav småningom vika för kärleken till hans myndling och den stolthet han icke kunde undgå att känna över sin sons rykte. Dessutom var han icke okänslig för den ära, som låg i en förbindelse mellan hans egen släkt och Alfreds, sedan Edvard Bekännarens ättling nu ej längre kunde komma med några anspråk. Cedrics motvilja för den normandiska konungaätten var också i hög grad undergrävd — först genom insikten om omöjligheten att befria England från den nya dynastien, en känsla, som i hög grad bidrog att skapa lojala känslor hos undersåten gentemot den faktiske konungen, och för det andra genom den personliga uppmärksamhet han fick röna av Rickard, vilken tyckte om Cedrics rättframma sätt och bemötte den ädle saxaren så, att denne, innan han varit en vecka vid hovet, givit sitt bifall till giftermålet mellan sin myndling Rowena och sin son Ivanhoe.
Vår hjältes bröllop firades alltså med faderns samtycke i det ståtligaste av tempel, den ädla katedralen i York. Konungen var själv närvarande, och den utmärkelse han vid detta och andra tillfällen visade de betryckta och hittills förnedrade saxarna, ingav dem en tryggare och vissare förhoppning om att erhålla sina lagliga rättigheter, än de förnuftigtvis kunde hoppas av ett inbördeskrigs ovissa utgång. Kyrkan utvecklade vid detta tillfälle all den ståt och lysande prakt, som den romerska kulten så väl förstår att använda.
Det var ett par dagar efter denna glada bröllopsfest, som lady Rowena av sin tärna Elgitha underrättades om att et ung flicka önskade ett enskilt samtal med henne. Rowena undrade, tvekade, blev nyfiken och befallde till slut, att den unga flickan skulle insläppas och tjänarna draga sig tillbaka.
Den främmande steg in — ädel och värdig till sin hållning och iklädd en lång, vit slöja, som snarare överskyggade än dolde det fina och majestätiska i hennes gestalt. Till Rowenas förvåning kastade sig den sköna främlingen på knä, tryckte hennes händer mot sin panna, lutade sig ned mot golvet och kysste trots Rowenas motstånd hennes broderade klänningsfåll.
»Vad betyder detta?» sade den förvånade saxiskan. »Och varför ägnar du mig en så ovanlig hyllning?»
»Emedan jag till dig, lady Ivanhoe», sade Rebecka, i det hon reste sig upp och återtog sin vanliga lugna värdighet, »kan utan att ådraga mig klander betala den tacksamhetsskuld, vilken jag står till Wilfred av Ivanhoe. Jag är den olyckliga judinna, för vars skull din make vågade sitt liv i så ojämn strid på tornerbanan vid Tempelstowe.»
»Min vän», sade Rowena, »Wilfred av Ivanhoe återbetalade den dagen blott i ringa mån din outtröttliga omvårdnad om honom, då han var sårad och eländig. Säg, om det är något varmed han eller jag ytterligare kan tjäna dig?»
»Intet», sade Rebecka lugnt, »så framt du inte vill till honom framföra min tacksamma avskedshälsning.»
»Du lämnar alltså England?» sade Rowena, som ännu knappast hämtat sig från sin förvåning över detta ovanliga besök.
»Jag lämnar det, lady Rowena, innan det åter blir nymåne. Min far har en bror, som står högt i gunst hos Mohammed Boabdil, konungen av Granada — dit begiva vi oss, vissa om frid och skydd mot erläggande av den skatt, som muselmännen utkräva av vårt folk.»
»Ären I icke då lika väl skyddade i England?» sade Rowena. »Min make har inflytande hos konungen, och konungen själv är rättvis och ädel.»
»Lady Ivanhoe», sade Rebecka, »jag tvivlar ej på det. Men engelsmännen äro vilda och häftiga, ligga alltid i strid med sina grannar eller varandra och äro alltid färdiga att stöta svärdet i varandra. Här är ej tryggt att vara för mitt folks barn.»
»Men du», sade Rowena, »kan väl ändå icke hava något att frukta? Den som vårdade Ivanhoe på hans sjukbädd», fortfor hon med stigande värme, »kan icke hava något att frukta i England, där saxare och normander skola tävla om att hedra henne.»
»Du talar vackert», sade Rebecka, »och ditt syfte är ändå vackrare. Men det kan ej ske — det är ett svalg emellan oss. Vår tro och vår uppfostran förbjuda oss att överskrida det. Farväl — men bevilja mig en bön, innan jag går. Du bär ännu brudslöjan över ditt ansikte. Värdigas lyfta på den och låt mig skåda de drag som ryktet prisar så högt.»
»De förtjäna icke så mycket pris», sade Rowena. »Men jag skall avtaga min slöja, om min gäst vill göra detsamma.»
Hon avtog följaktligen slöjan, och dels till följd av medvetandet om sin skönhet, dels av blygsamhetskänsla, rodnade hon så djupt, att kinder, panna, hals och barm övergötos av purpur. Rebecka rodnade också, men det var en övergående känsla, och besegrad av en starkare själsrörelse försvann rodnaden från hennes ansikte, liksom det röda aftonmolnet byter om färg när solen sjunker nedanför synranden.
»Lady Rowena», sade hon, »det ansikte du värdigats visa mig, skall jag aldrig förgäta. Blidhet och godhet tala ur dess drag. Länge skall jag minnas dem och tacka Gud, att jag lämnar min ädle räddare förenad med —»
Hon tystnade — hennes ögon fylldes med tårar. Hon borttorkade dem hastigt och sade till svar på Rowenas oroliga frågor:
»Det är ingenting, lady Rowena — ingenting. Men mitt hjärta flödar över, då jag tänker på Torquilstone och tornerplatsen vid Tempelstowe. — Farväl! Jag har blott ännu en liten plikt att uppfylla. Mottag detta skrin — bliv ej förnärmad av dess innehåll!»
Rowena öppnade det lilla silverbeslagna skrinet och varseblev ett halsband och ett par örhängen av diamanter, vilka tydligen voro av omätligt värde.
»Det är omöjligt», sade hon och räckte tillbaka skrinet. »Jag vågar icke mottaga en så dyrbar gåva.»
»Behåll den dock, lady Rowena», sade Rebecka. »Du har makt, samhällsställning och inflytande; vi hava rikedom, källan till vår styrka och vår svaghet; tiodubbla värdet av dessa smycken skulle icke betyda hälften så mycket som din obetydligaste önskan. För dig är gåvan därför av ringa värde — och för mig är det jag bortgiver av ännu mindre värde. Låt mig ej tro, att du tänker lika illa om vårt folk, som man i allmänhet gör. Tror du, att jag skattar dessa gnistrande stenar högre än min frihet, eller att min fader värderar dem något i jämförelse med sin enda dotters heder? Tag dem, lady Ivanhoe — för mig hava de intet värde. Jag kommer aldrig mer att bära några smycken.»
»Du är alltså olycklig!» sade Rowena, slagen av det uttryck, varmed Rebecka sade de sista orden. »O, stanna hos oss — heliga mäns undervisning skall förmå dig att övergiva din vilsefarande tro, och jag skall vara en syster för dig.»
»Nej, lady Rowena», svarade Rebecka med samma stilla vemod både i den veka rösten och de sköna anletsdragen — »det kan icke så bliva. Jag kan icke byta om mina fäders tro likt en klädnad, som ej passar för det klimat, i vilket jag söker ett hem, och olycklig, lady Rowena, blir jag ej. Han, åt vilken jag ägnar mitt återstående liv, skall bliva min tröstare, om jag gör hans vilja.»
»Haven I då kloster, och tänker du draga dig tillbaka till ett sådant?» frågade Rowena.
»Nej», sade judinnan, »men bland vårt folk har det sedan Abrahams tid funnits kvinnor, vilka ägnat sina tankar åt Gud och sina krafter åt barmhärtighetsgärningar, vårdande de sjuka, födande de hungriga och tröstande de bedrövade. Till dem vill Rebecka räknas. Säg detta till din make, om han händelsevis skulle fråga efter dens öde, vars liv han räddat.»
Det var en ofrivillig darrning i Rebeckas röst och en vekhet i tonfallet, som kanske förrådde mer än hon skulle önskat. Hon skyndade att taga avsked av Rowena.
»Farväl!» sade hon. »Må Han, som skapat både jude och kristen, gjuta sin rikaste välsignelse över dig! Det skepp, som skall föra oss härifrån, kunde lyfta ankar, innan vi hinna ned till hamnen.»
Hon svävade ut ur rummet. Rowena stod häpen kvar, som om hon sett en syn. Den sköna saxiskan berättade detta sällsamma samtal för sin make, på vilken det gjorde ett djupt intryck. Han levde länge och lyckligt med Rowena, ty de vore fästa vid varandra ända från barndomen och älskade varandra ännu mer, då de tänkte på alla de hinder, som stått i vägen för deras förening. Men det skulle vara alltför närgånget att undra, om icke minnet av Rebeckas skönhet och högsinthet återkom oftare för hans själ, än Alfreds fagra ättling kanske skulle gillat.
Ivanhoe utmärkte sig i konung Rickards tjänst och hugnades med flera nådevedermälen. Han skulle kanske stigit till ännu högre äreställen, om icke den hjältemodige Lejonhjärta ljutit en förtidig död framför slottet Chaluz i närheten av Limoges. Med denne ädle, men oförvägne och äventyrslystne konung försvunno alla de förhoppningar, som hans ärelystnad och hans ädelmod hade grundat, och på honom kunna med en liten förändring de rader tillämpas, som doktor Johnson skrev om Karl av Sverige:
Hans lott vart kastad till en främmad strand,
En ringa fästning och en okänd hand.
Det namn, som varit världens skräck en gång,
Nu lever blott i saga och i sång.
SLUT