Ivanhoe/Kapitel 39
| ← Trettioåttonde kapitlet: Bakhållet |
|
Fyrtionde kapitlet: I konungens namn — Ett avskedsbesök → |
XXXIX.
GUDSDOMEN
Så tynge Mowbrays synder på hans barm,
Att på hans stolta häst de knäcka ryggen
Och vräka ryttarn huvudstupa ned.
Rickard den andre.
Vår scen är nu åter platsen utanför Templestowes preceptorium, där den blodiga tärningen skulle kastas om Rebeckas liv och död. Där rådde samma liv och rörelse, som om hela traktens invånare strömmat till för att närvara vid en folkfest. Det var därför en ansenlig folkmassa, som hade sina ögon fästa på preceptoriets port för att få se den procession, som skulle utgå därifrån, och ännu flera hade redan tagit plats kring den tornerplats som tillhörde preceptoriet. Denna bestod av ett stycke inhägnad mark, som blivit omsorgsfullt planerad för att användas vid ridderliga lekar och idrotter. Den låg på toppen av en sakta sluttande kulle och var omgiven av starka palissader, och som tempelherrarna gärna inbjödo åskådare att bevittna deras skicklighet i ridderliga idrotter, var den rikligt försedd med läktare och bänkar för dessas bekvämlighet.
Vid detta tillfälle var en tron för stormästaren uppförd vid östra ändan, och kring densamma funnos hedersplatser för ordens preceptorer och riddare. Över dessa svajade det heliga standaret, som efter tempelherrarnas stridsrop kallades Beauséant.
Vid den motsatta ändan av tornerplatsen var en hög med risknippor, så ordnade kring en djupt i marken nedslagen påle, att det olyckliga offret kunde träda inom deras hemska rund och fastkedjas vid pålen medelst de fjättrar som för detta ändamål hängde i beredskap. Bredvid bålet stodo fyra svarta slavar, vilkas hudfärg och afrikanska utseende, då för tiden något ovanligt i England, förfärade åskådarna, vilka betraktade dem som avgrundsandar, enkom tillkallade för detta djävulska göra. Dessa män rörde sig ej oftare än de under ledning av en, som tycktes vara deras förman, ordnade eller omflyttade bränslet. De sågo ej på åskådarna. De tycktes ej ens märka deras närvaro eller något annat än sin egen hemska sysselsättning. Och när de talade sinsemellan och visade sina vita tänder mellan de tjocka läpparna, liksom skrattade de vid tanken på det förestående sorgespelet, kunde de häpna åskådarna knappast annat än tro att de verkligen voro de onda andar, med vilka trollpackan stått i förbund, och vilka nu, då hennes tid var ute, voro redo att biträda vid hennes fasansfulla bestraffning. Man viskade med varandra och talade om allt det onda, som satan gjort på senare tiden, därvid naturligtvis icke underlåtande att skriva mycket på djävulens räkning, som han ej rådde för.
Plötsligt avbrötos alla samtal av att den stora klockan Sankt Mikaelskyrkan i närheten av Templestowe började klämta. Ett efter ett föllo de dystra slagen, endast med så långt mellanrum att det ena hann dö bort i ett avlägset eko innan luften åter fylldes av ett nytt. Denna dödsringning isade det församlade folkets hjärtan, och allas ögon riktades nu mot preceptoriet i avvaktan på stormästarens, kämpens och förbryterskans ankomst.
Slutligen sänkte sig vindbryggan, portarna öppnades, och en riddare, som bar ordens stora standar, red ut ifrån slottet företrädd av sex trumpetare och följd av preceptorerna, två och två. Sist kom stormästaren, ridande på en ståtlig häst vars mundering dock var av enklaste slag. Efter honom följde Brian de Bois-Guilbert, klädd i en glänsande rustning, men utan lans, sköld och svärd, vilka buros bakom honom av två väpnare. I hans ansikte, som till en del doldes av den långa plym, som föll ned från hans barett, lästes både stolthet och obeslutsamhet. Han var spöklikt blek, som om han inte sovit på flera nätter, men styrde dock sin eldiga häst med den ledighet och behagfullhet, som vanligen kännetecknade tempelordens bästa lans. Hans utseende var på det hela ståtligt och vördnadsbjudande, men de som sågo närmare på honom läste i hans mörka uppsyn något, för vilket de ryggade tillbaka.
På båda sidor om honom redo Konrad av Mont-Fitchet och Albert av Maivoisin, vilka uppträdde som kämpens faddrar. De voro klädda i sina vita ordensdräkter. Efter dem följde andra tempelriddare med en lång svit av svartklädda väpnare och svenner, som eftersträvade äran att i sinom tid också bliva tempelriddare. Efter dessa kom en trupp fotsoldater i samma svarta uniform, och bland dessas bardisaner kunde man skymta det bleka ansiktet av den anklagade, som med långsamma men oförskräckta steg vandrade till den plats, där hennes öde skulle avgöras. Hon hade berövats alla sina prydnader, på det att icke till äventyrs bland dem skulle finnas några av de amuletter, som satan förmodades skänka sina offer för att beröva dem förmågan att bekänna ens under tortyren. En grov, vit klädnad av enklaste snitt hade ersatt hennes österländska dräkt, men det var en sådan tilltalande blandning av mod och undergivenhet i hennes blick, att hon även i denna vita kåpa och utan andra prydnader än sina långa, svarta lockar, rörde alla till tårar, och de mest fanatiska sörjde över det öde, som gjort en så älsklig varelse till ett vredens käril och en djävulens besoldade slavinna.
Den olyckliga Rebecka fördes till den svarta stol, som placerats bredvid bålet. Vid sin första blick på de fasansfulla förberedelserna till en för sinnet lika förfärande som för kroppen smärtsam död sågs hon rysa till och sluta ögonen, utan tvivel försänkt i tyst bön, ty hennes läppar rörde sig, fastän inga ord hördes. Efter en kort stund slog hon upp ögonen, betraktade bålet oavvänt liksom för att göra sig förtrogen med det och vände sedan långsamt bort sitt huvud.
Under tiden hade stormästaren intagit sin tron, och sedan ordensriddarna var efter sin rang ordnat sig bakom och omkring honom, tillkännagav en lång och skallande trumpetfanfar att domstolen konstituerat sig. Malvoisin framträdde nu i egenskap av kämpens fadder och lade judinnans handske, som var stridspanten, för stormästarens fötter.
Stormästaren befallde nu härolden stiga fram och göra sin plikt. Trumpeterna ljödo åter, och härolden utropade med hög röst:
»Hören, hören, hören! Här står den gode riddaren sir Brian de Bois-Guilbert redo att kämpa med vilken som helst friboren riddare, som vill uppträda i det envig, vartill judinnan Rebecka tillåtits vädja, och den högvördige och tappre, här närvarande stormästaren beviljar åt en sådan kämpe öppet fält och lika fördelning av sol och vind ävensom vad annat till en rättvis strid hörer.»
Åter smattrade trumpeterna, och sedan blev det dödstyst under flera minuter.
»Ingen kämpe framträder», sade stormästaren. »Gå, härold, och fråga den anklagade, om hon väntar någon som skall strida för henne i denna sak.»
Härolden gick fram till den plats, där Rebecka satt, och Bois-Guilbert, som trots Malvoisins och Mont-Fitchets vinkar hastigt styrde sin häst till denna del av tornerbanan, var vid Rebeckas sida lika fort som härolden.
»Är detta i enlighet med lag och rätt?» sade Malvoisin med en blick på stormästaren.
»Ja, Albert de Malvoisin», svarade Beaumanoir, »ty i denna vädjan till Guds dom böra vi ej förhindra parterna att med varandra hava den gemenskap, som kanske bäst bringar sanningen i dagen.»
Härolden tilltalade emellertid Rebecka på följande sätt:
»Unga kvinna, den högvördige stormästaren frågar dig om du har någon kämpe, som i dag skall strida för din sak, eller om du erkänner dig vara rättvist dömd till ett välförtjänt straff?»
»Säg stormästaren», svarade Rebecka, »att jag vidhåller min oskuld och icke kan erkänna mig vara rättvist dömd, om jag icke vill göra mig saker till mitt eget blod. Säg honom att jag utbeder mig så långt uppskov som hans lagar tillåta, för att se om Gud, vars hjälp är närmast, när nöden är som störst, vill sända mig en räddare, och när detta längsta uppskov har förflutit, må hans heliga vilja ske.»
Härolden gick att framföra detta svar till stormästaren.
»Gud förbjude», sade Lukas Beaumanoir, »att jude eller hedning skulle anklaga oss för orättvisa! — Till dess skuggorna falla från väster till öster, skola vi vänta för att se, om en kämpe skall uppträda för denna olyckliga kvinna. När det lidit så långt på dagen, må hon bereda sig att dö.»
Härolden meddelade stormästarens ord till Rebecka, son undergivet böjde sitt huvud, knäppte sina händer och sedan blickande upp mot himlen, syntes därifrån vänta den hjälp, hon knappast kunde hoppas av människor. Under denna fruktansvärda paus nåddes hennes öra av Bois-Guilberts röst — det var blott en viskning, men den kom henne att spritta till häftigare än nyss häroldens rop.
»Rebecka», sade tempelherren, »hör du mig?»
»Jag har intet med dig att göra, grymme, hårdhjärtade man», sade den olyckliga flickan.
»Ja, men förstår du, vad jag säger?» sade tempelherren. »Ty ljudet av min röst är förfärligt i mina egna öron. Jag vet knappast, var vi befinna oss eller vad som fört oss hit. Denna tornerbana — denna stol — dessa risknippor — jag vet deras ändamål, och dock synes det mig så overkligt —likt en fruktansvärd syn, som förfärar mina sinnen, men icke övertygar mitt förnuft.»
»Min själ och mina sinnen säga mig», sade Rebecka, »att dessa risknippor skola förtära min lekamen och för mig öppna en smärtsam, men kort väg till en bättre värld.»
»Drömmar, Rebecka, drömmar», svarade tempelherren, »tomma inbillningar, som förkastats av dina egna sadducéers vishet. Hör mig, Rebecka», fortfor han livligt, »en bättre väg står dig öppen till liv och frihet än den där gamle gubben och de där skälmarna ana. Svinga dig upp bakom mig på hästen — på Zamor, den ädle springare, som aldrig svikit sin herre. Jag vann honom i tvekamp från sultanen av Trapezunt — sitt upp bakom mig, säger jag — inom en kort timme ligga både förföljelse och efterfrågningar långt bakom oss — en ny värld av nöjen öppnas för dig — för mig en ny ryktets bana. Må de uttala den dom, som jag föraktar, och utplåna Bois-Guilberts namn från listan på sina klosterslavar! Jag skall med blod avtvå varje fläck, de sätta på min vapensköld.»
»Vik hädan, frestare!» sade Rebecka. »Icke i denna yttersta nöd kan du rubba mitt beslut en hårsmån — ehuru omgiven av fiender, håller jag dig för min värste och dödligaste fiende. Vik hädan i Guds namn!»
Albert Malvoisin, som började bliva orolig och otålig över deras långa samtal, trädde nu fram för att avbryta det.
»Har den unga flickan erkänt sitt brott?» frågade han Bois-Guilbert,» eller framhärdar hon i sitt nekande?»
»I sanning, hon framhärdar», svarade Bois-Guilbert.
»Då», sade Malvoisin, »måste du, ädle broder, återtaga din plats för att avvakta utgången — skuggorna flytta sig på solvisarens skiva; kom, tappre Bois-Guilbert — kom, du vår heliga ordens hopp, du som snart skall bliva dess överhuvud.»
Medan han sade detta i en lugnande och övertalande ton, lade han sin hand på riddarens tygel, liksom för att leda hans häst tillbaka till hans plats.
»Falske usling, vad har du med min tygel att göra?» utbrast sir Brian i vredesmod. Och skakande bort den andre hand, red han tillbaka till övre ändan av tornerplatsen.
»Det är ännu kurage i honom», sade Malvoisin avsides til Mont-Fitchet, »om han blott förstode att använda det rätt — men nu bränner det en var som kommer i närheten, liksom de grekiska elden.»
Domarna hade nu suttit i två timmar på stridsplatsen och förgäves väntat att en kämpe skulle anmäla sig. Man trodde allmänt att ingen ville kämpa för en judinna, anklagad för trolldom, och eggade av Malvoisin började riddarna viska sinsemellan, att det nu var tid att förklara Rebeckas pant förfallen. I detta ögonblick syntes ute på slätten en riddare, som i sporrsträck närmade sig tornerplatsen. Hundra röster ropade »En kämpe! En kämpe!» Och trots fördomar och antipatier jublade mängden enstämmigt, då riddaren red in på tornerbanan. En närmare blick på honom omintetgjorde dock den förhoppning hans ankomst hade väckt. Hans häst, som sprungit många mil i sträckt galopp, tycktes vackla av trötthet, och ryttaren själv syntes, huru modigt han än red in på banan, knappast kunna hålla sig kvar i sadeln av svaghet eller trötthet.
På häroldens fråga efter hans namn, rang och avsikt svarade den främmande riddaren käckt och värdigt: »Jag är en rättskaffens riddare av ädel börd, som kommit hit för att med lans och svärd försvara Rebeckas, juden Isaks dotters sak, ådagalägga att den över henne avkunnade domen är falsk och sanningslös och utmana sir Brian de Bois-Guilbert såsom en förrädare, mördare och lögnare, vilket jag vill på denna stridsbana bevisa i ärligt envig, och hjälpe mig Gud, den heliga Jungfrun och Sankt Georg, den gode riddaren.»
»Främlingen måste först visa», sade Malvoisin, »att han är en sann riddare av hederlig börd. Templet sänder inte sina kämpar mot namnlösa stridsmän.»
»Mitt namn», sade riddaren och lyfte på sin hjälm, »är bättre känt, Malvoisin, och min härkomst renare än din egen. Jag är Wilfred av Ivanhoe.»
»Jag vill inte strida med dig för närvarande», sade tempelherren med förändrad och ihålig röst. »Laga att dina sår bli läkta och förse dig med en bättre häst, så skall jag kanske anse det mödan värt att driva ur dig din pojkaktiga skrytsamhetsande.»
»Ha, stolte riddare», sade Ivanhoe, »har du glömt att du två gånger fallit för denna lans? Kom ihåg torneringen vid Acre — kom ihåg vapenleken vid Ashby — kom ihåg ditt stolta skryt i Rotherwoods sal, där du satte din guldkedja i pant mot min relikgömma, att du skulle strida mot Wilfred av Ivanhoe och återvinna den ära, du förlorat! Vid den relikgömman och den heliga relik, den innehåller, svär jag att förklara dig, tempelherre, för feg usling vid varje hov i Europa — vid alla din ordens preceptorier — med mindre du ofördröjligen antager min utmaning.»
Bois-Guilbert vände obeslutsamt sitt ansikte mot Rebecka och utropade sedan med en hätsk blick på Ivanhoe:
»Din saxiska hund! Tag din lans och bered dig på den död, du själv dragit över dig!»
»Tillåter stormästaren mig att strida?» sade Ivanhoe.
»Jag kan inte förvägra det du begärt», sade stormästaren, »såvida den unga kvinnan antager dig till sin kämpe. Dock skulle jag önska att du vore mera stridsduglig. En fiende till vår orden har du alltid varit, men ärligt och rättvist skall det dock gå till.»
»Sådan som jag är och inte annorlunda», sade Ivanhoe — »det är Guds dom — i hans skydd anförtror jag mig. — Rebecka», sade han och red fram till hennes plats, »antager du mig till din kämpe?»
»Det gör jag», sade hon, »det gör jag!» Och hon darrade av en sinnesrörelse, som fruktan för döden icke kunnat framkalla. »Jag antager dig såsom den kämpe, himlen sänt mig. Dock, nej — nej — dina sår äro inte läkta — strid inte med denne stolte man — varför skall även du gå under?»
Men Ivanhoe var redan på sin post och hade fällt ned visiret och fattat lansen. Bois-Guilbert gjorde detsamma, och hans väpnare märkte, då han tillslöt hans visir, att hans ansikte, som trots de skiftande sinnesrörelser han utstått, hela morgonen varit askgrått; nu plötsligt blev mycket rött. Stormästaren, som i sin hand höll stridspanten, Rebeckas handske, kastade nu ned den på banan och uttalade de ödesdigra orden: Laissez aller!
Trumpeterna ljödo och riddarna sprängde emot varandra i full karriär. Ivanhoes uttröttade häst och icke mindre uttröttade ryttare störtade, såsom alla väntat, till marken för tempelherrens välriktade lans och kraftiga springare. Denna utgång av striden hade alla förutsett, men ehuru Ivanhoes lans endast snuddade vid Bois-Guilberts sköld, vacklade denne kämpe till allas förvåning i sin sadel, tappade stigbyglarna och föll till marken.
Ivanhoe lösgjorde sig från sin fallna häst och var strax åter på fötter för att fortsätta striden med sitt svärd. Men hans motståndare reste sig icke. Wilfred satte sin fot på hans bröst och svärdsspetsen mot hans strupe, befallande honom att giva sig eller dö på stället. Bois-Guilbert gav intet svar.
»Herr riddare», ropade stormästaren, »döda honom icke utan skrift och avlösning — döda icke både kropp och själ! Vi erkänna honom besegrad.»
Han steg ned på banan och befallde att den besegrades hjälm skulle avtagas. Hans ögon voro tillslutna — den mörka rodnaden var ännu kvar på hans ansikte. Under det de förvånade betraktade honom, öppnades hans ögon — men det voro stela och glasartade. Färgen försvann från hans drag och efterträddes av dödens blekhet. Orörd av sin fiendes lans hade han fallit offer för sina egna stridiga lidelsers våldsamhet.
»Detta är i sanning Guds dom», sade stormästaren och såg upp mot himlen — »Fiat voluntas tua!»