Jakob/Kapitel 1
| ← Titel och innehåll |
|
II. → |
I.
Ett par mil ifrån kusten, där landet långsamt började höja sig emot fjällen, lågo här och där enstaka små gårdar, och flacka myrar sträkte sig svarta med säfkantade vattenputtar mellan sluttningarne, där ljungen växte bland stora stenar.
Vägen, som utgjordes af ett enda samvetsgrant hjulspår, bugtade sig fram mellan tufvor och stenar, såsom försiktiga hästar hade lunkat fram alt sedan den tid de gingo med klöfsadel, och ingen häst, än mindre någon människa, hade någonsin tänkt sig utom detta ena samvetsgranna hjulspår.
Längs vägen kom en lång, kraftfull bondgosse med rödt hår och fräknar. Han gick med det stora, skäggiga ansiktet vändt mot nordväst, mot hafvet, mot staden, rakt mot aftonsolens guld, som kastade ett rödaktigt skimmer öfver ljungen, böljade i en bred strimma ner mot den låga västkusten och glittrade skarpt på den smala hafstranden rakt under horisonten. Guldet sken rakt in i honom genom hans två ljusblå, plirande ögon.
Och inom honom var alt guld. Han tänkte icke på annat; han såg icke annat. Han gick bara, likasom om han redan hade vadat i guld, åt norr mot staden, staden, som var klickfull af guldmynt, guldmynt och flickor!
Och ändå hade Törres Snörtevold icke sett mycket riktigt guld i sina dagar. Några förgylda ramar i prästens sal trodde han inte riktigt på; men i går hade han fått två värkliga guldmynt af boskapshandlarene, som köpte upp får för engelsmännens räkning.
Törres tog guldmynten med sig i enrum upp på vinden. Han kramade dem i handen, lät dem sakta klinga mot en spik, luktade på dem och bet försiktigt i kanten. Och hela natten hade han dem med sig i sängen, lade dem under kinden, eller gned dem halfsofvande emot hvarandra, för att förvissa sig om att de båda funnos kvar.
Följande dag var han likasom förvandlad. Han ville till staden strax och allena.
Han, som alltid talade om staden, men aldrig hade mod, då de andra begåfvo sig till marknaden; han, som alltid hade sparat till stadsresan, men aldrig haft nog; han var nu plötsligt redo, och omöjlig att kvarhålla.
Med alla sina penningar fördelade i små påsar rundt omkring på kroppen gick han nu längs vägen i eftermiddagssolen ner till stranden, därifrån han skulle låta ro sig öfver sjön till järnvägsstationen.
Biljettpriset till staden kände han. Det var enormt, men det var omöjligt att gå en och en half dag till fots med den längtan han nu kände. Rodden hade han beräknat till tjugufem öre. Men då han kom så långt, att han såg den stora stenen vid vattenbrynet, där han viste att båten skulle ligga, började han oroas af den tanken att Anders, som egde den, kanske icke fans till hands. Då kunde han ro sig själf och låna båten; det kostade honom ingenting, ty hit skulle han aldrig mera komma.
Hemma hade de icke sagt någonting synnerligt åt Törres, då han skulle resa. Han hade alltid varit för sig själf och gifvit föga akt på de andra. Huset var alltid fullt af ungar och nära att nödgas vädja till fattigvården. Törres var icke älste sonen, utan han arbetade på gården och skötte därjämte sina egna affärer.
Han hade ifrån sin första ungdom haft en obegriplig tur med får. Hans får fingo alltid två lam, och om något försvann i hagen, så var det aldrig Törres. Men han var ändå icke nöjd. Han gick alltid och klagade öfver att det icke lönade sig, och om han fick huru väl betaldt som hälst, så kunde ingen märka att han hade pengar. Tyst och trumpen gick han bland de andra och blef småningom fullvuxen.
Men då han gick ner för de sista backarne i det gyllene solskenet med den glittrande vattenspegeln framför sig, spirade en ny oanad känsla af makt upp i bondgossen. Han hade hvarken något bylte att bära eller någon käpp, men han måste ha någonting att hålla i händerna, och därför tog han ur en åbädd två runda stenar, en i hvardera handen. Dem slog han emot hvarandra så hårdt han förmådde och sjöng: därunder „Guld och flickor, flickor och guld!“ Han sjöng högljudt och stampade takten med foten, fastän han icke hade någon röst.
Han gick och likasom krossade någonting annat, medan han själf växte, växte förbi sina tjugu år, växte så stor, att han måste öppna sin mun med de starka tänderna likasom för att uppsluka sitt eget otyglade begär.
Och då han såg båten ligga på södra sidan om stenen och ingen människa bredvid den, då rusade han jublande ner för den sista backen, rakt fram till båten.
Men vid ljudet af hans sista skutt på de lösa strandstenarne tittade ett hufvud fram bakom den stora stenen, och en man, som Törres viste vara Anders, frågade barskt:
— Hvad ämnar du göra med min båt?
Med en obehaglig känsla af fruktan och missräkning släpte Törres strax stäfven och sade lugnt, likasom om det hade varit hans egentliga ärende:
— Kan du ro mig öfver till stationen Anders?
— Nej.
— Så-å . . . jag betalar för det.
— Båten är uthyrd, — svarade Anders och spottade samt vände sig lugnt om och försvann åter bakom stenen.
Nu hördes flere röster; det skrattades och pratades bakom stenen, medan Törres helt villrådig stod och samlade sina tankar. Men hans blod hade råkat i en sådan svallning, hans sinne var så uppfyldt af den gyllene drömmen, att han ropade med hög röst, just för att det skulle höras af de andra bakom stenen:
— Jag bjuder femtio öre för rodd till stationen.
Men då ljöd ett skratt öfver det lugna vattnet, ett skratt, hvars make Törres aldrig hade hört, därför att det var stadsskratt — retande, öfverlägset och fritt. Och det ropades:
— Kom fram! Fram med mannen med de femtio örena! . . . Låt oss få se guldfågeln!
Ett par glada röda ansikten sträktes fram för att se på honom, och då Törres flyttade sig litet, fick han se tre stadsherrar med fiskredskap, som hade slagit sig ner i gräset, i lä bakom den stora stenen. De hade en hvit duk utbredt emellan sig, och flaskor lågo i ring från den ena till den andra. Där funnos glas med rödt och gult uti, smör i glasskål, fint stadsbröd, öppnade bleckdosor, kycklingar i papper; — Törres såg det alt i ett enda ögonkast utan att uppfatta annat än att det var ofantligt dyrt; och han kände sig helt modlös.
— Kom hit, pojke, och drick ett glas! — ropade den äldste af herrarne, som var fet och röd i ansiktet.
Men Törres stod där mörk i hågen och svarade bara:
— Jag skall öfver sjön, jag.
— Drag åt helvetet! — ropade den tjocke herrn och tömde själf glaset. — Det är vi som rå om båten.
— Fins det plats för flere i den Anders? — frågade en af de andra.
— Ja, plats fins det nog, svarade Anders.
— Nej, nej, — ropade den tjocke afgörande, — vi vilja inte ha honom med. Jag tycker inte om att ro i de här usla båtarne, allra minst då de äro för tungt lastade.
Och likasom om Törres icke hade funnits till, började de åter äta och tala om de usla båtar, till hvilka man var hänvisad på älfvar och sjöar, där man måste ro för att komma till fisken eller öfver till andra stranden.
Törres gick baklänges och höll stenen mellan sig och främlingarne, tils han fann en fördjupning vid stranden, där han kunde dölja sig, om han lade sig på magen. Där låg han och svor och petade i sanden.
De hade skrattat åt hans storartade anbud och tvingat, honom att gå omkring sjön. Han kunde icke nu hinna fram till aftontåget, utan han måste söka sig nattkvarter hos främmande och fick kanske betala det dyrt. Och så kom han icke till staden, som låg där långt norrut, belyst af aftonrodnaden. Han fick ej i dag se den klart upplysta, underbara staden, mot hvilken han hade ilat.
Sent omsider reste sig herrarne mätta och varma med rykande pipor och cigarrer, medan Anders, som var van vid stadsbor, samlade ihop resterna af måltiden och bar dem i båten. Då de under skämt och skratt hade kommit ombord, kunde Törres förstå att någon hade nämnt hans namn, ty den tjocke, som satt längst akterut, ropade med hög röst:
— Vi ge Anders en krona extra för att slippa guldfågeln, så får han ändå femtio öres vinst.
I detsamma gled båten ut från land. De tre herrarne skyndade sig att få sina fiskedrag i vattnet, för att begagna sig af färden till järnvägsstationen. Törres blef liggande ensam på sitt gömställe och såg efter dem med gnistrande ögon.
Sedan smög han sig ner till stenen. Där lågo några korkar och papper med flottfläckar. Han stod och knöt näfvarne emot båten och fick ett anfall af okufligt raseri mot dessa människor, isynnerhet den tjocke. Han trykte sig emot stenen och försökte lyfta på den. Men den väldiga tyngden gjorde honom kall. Raseriet gick öfver, och han såg efter båten, som nu hade glidit in i den mörka skuggan under den motsatta stranden, och han lofvade sig själf att aldrig glömma detta.
Sedan började han tåligt gå omkring sjön. Han hade ju i själfva värket inbesparat femtio öre; nu gälde det att få se huru det skulle gå med nattkvarteret.
Men nu spred solen icke längre något guld, och Törres hade icke mera några drömmar. Han kände efter alla sina små penningpåsar, räknade dem och summerade ihop innehållet. Ännu hade han icke gifvit ut ett öre.