Jakob/Kapitel 2
| ← I. |
|
III. → |
II.
Den stad han kom till följande morgon var så stor, att Törres stannade mållös af häpnad, då han steg ut ur järnvägskupén.
En sådan mängd höga, dyrbara hus hade han icke kunnat tänka sig, huru mycket han än hade hört och själf tänkt efter.
Utan att egna någon uppmärksamhet åt några gossar, som erbjödo sig att bära, — han hade ju ingen packning — gick han långsamt inåt staden, utan att med en min förråda huru öfverväldigad han var.
Men plötsligt kom det någonting nytt emot honom. Det var en fin ung dam, snörd och utstofferad, med spetsiga små kängor och en stor hatt i nacken. Förrän han själf viste af det, tog han mössan af sig, likasom för prästen, och den unga damen rodnade, men kunde likväl icke låta bli att småle helt belåtet.
Det var ändå icke hennes skönhet, ty Törres hade knapt sett hennes ansikte, det var icke häller dyrbarheten i hennes dräkt, utan fasonen! Att man kunde få ett kvinnofolk att se så ut, det tykte han var ett riktigt mästervärk. Törres hade nog sett kvinfolk förut, men om någonting sådant hade han aldrig haft en aning. Och för hvarje ung dam kan sedan mötte spratt han till och spärrade upp ögonen, men ingen tyktes honom sådan som den första, och han tog icke mera mössan af sig.
Före middagen var Törres så hemmastadd i staden, att han viste hvar folk mest uppehöllo sig. De små, trånga gatorna hade han snart fått nog af, men hufvudgatorna, där husen voro af sten, med de ofantliga fönstren med en enda glasruta, hvilken var så genomskinlig som den klara luften och likväl så präktig att spegla sig i, där vandrade Törres i timtal.
Stadens finaste butik var den Brandtska. Det var där damerna handlade, där fans profningsrum och syatelier. Men sedan gammalt fans där också kaffe, te och cigarrer, hvilka varor voro utstälda i ett särskildt fönster, behängdt med draperier och gardiner.
Den mest trafikerade gatan i staden vidgades just utanför Brandts butik, och ditåt vette tre stora fönster utom glasdörren. Där gick Törres af och an och studerade hela dagen. Han försökte att värdera varorna, men ganska få prislappar voro synliga, och icke ens dem förstod han. Spetsar och gardintyg uppskattade han lika lågt, men sammeten trodde han var värd hela världens guld.
Brandts närmaste granne var Cornelius Knudsen. Deras hus stodo sida vid sida, men Knudsen hade bara ett fönster åt hufvudgatan. Resten af det stora huset låg mot en smal bigata och slutade nere vid stranden med magasiner och upplagsplatser.
Denna affär sköttes af Cornelius Knudsens unga enka, medan den stora Brandtska butiken innehades af gamle Brandts svärson Gustaf Kröger.
I Cornelius Knudsens ena fönster mot gatan syntes en blandning af alt det som fans hos Brandt och litet till. Törres upptäkte emellertid snart att ingenting här var så fint och dyrt; men åt den smala bigatan funnos tre fönster, som visserligen voro tämligen dammiga, men fulla af allehanda varor, ända ner till tjära och tågvärk.
Dessa två grannbutiker drogo Törres till sig hela dagen, tils han slutligen märkte att han var förfärligt hungrig. Hos en bagare köpte han ett hvetebröd och en sirapskaka, och njöt af dem såsom af de första delikatesser han smakade i staden.
Styrkt och med förnyad ifver fortsatte han sin vandring. Han ville strax förtjäna någonting, men med hvad skulle han börja? Guldsmedens och urmakarens fönster frestade honom mycket. Där var guldet äkta och lysande.
Men medan han stod och såg på en arbetare, som satt alldeles invid fönstret med ett förstoringsglas för ögat och letade bland några små skrufvar och stift på ett papper, klarnade det plötsligt för Törres att detta icke var för honom. Det var långt ifrån guld, fastän fönstren voro fulla af guldsaker.
Att sitta tyst och stilla och arbeta på det sättet från morgon till kväll, — nej, då vore jag bra dum, — tänkte Törres och skrattade för sig själf. Då hade han lika gärna kunnat stanna hemma och rota i jorden.
Nu hade han det klart för sig att där det fans mest folk där ville han vara. Och han ville icke sitta och hänga öfver ett arbete, utan han ville vara med där de sålde, se penningarne komma upp ur fickorna och kasta dem ner i en låda, så att det klingade.
Det var emellertid altför fint för honom uppe vid hufvudgatorna — tilsvidare. Han gick därför neråt staden, och då han såg en äldre man ensam i sin bod, gick Törres in och frågade utan vidare inledning om det fans plats för en gosse.
— Nej, — svarade mannen och såg upp från sin tidning. Men då Törres utan att visa något tecken till missräkning ämnade gå, började handelsmannen röra på sig.
— Du är från landet? ... har just nu kommit? ... är du stark?
— Åhja, tämligen! — svarade Törres undvikande. Han hade emellertid sett sig om och förstod att en stark karl i den affären mest skulle få att göra med sill och tjärtunnor nere vid sjöbodarne, och det var icke det han ville.
Handelsmannen hade emellertid börjat tycka om bondgossen.
— Jag behöfver inte nu strax någon gosse här, — sade han.
— Ja, men det borde vara strax, — svarade Törres.
— Åh, bönderne tänka alltid att bara de komma till staden, så står grötfatet färdigt med smör i, — utbrast den gamle hökaren förargad.
Men Törres sade skrattande:
— Här måste väl ändå finnas arbete i staden.
Denna tvärsäkerhet slog an på hökaren. Det fans någonting hos den gossen, som man icke kunde taga miste på.
— Du ... du kunde ju försöka, — började han.
— Huru stor är lönen för en bodgosse? — frågade Törres.
— Lönen! ... Lönen? ... Du skulle alt få nöja dig med tak öfver hufvudet och mat och litet kläder till en början, — menade den gamle.
Törres tog ett steg mot dörren, genom hvilken i detsamma tvänne flickor, som skulle handla, trädde in.
— Ja, du kan titta in i morgon, — sade hökaren, som måste gå till kunderna. — Du skall lofva mig att vika in i morgon, — ropade han en gång till. Han hade fått god lust på den gossen.
— Ja, det skall jag göra, — svarade Törres, men då han gick ut ur den halfmörka boden, var han fast besluten att aldrig mera komma dit.
Nu skulle han gå raka vägen till Brandt eller Knudsen. Han hade nog märkt att den gamle hökaren ville ha honom, och mindre än mat och husrum kunde de väl icke bjuda honom. Om han bara väl vore innanför dörren, så skulle han nog reda sig.
I ett nu hade han lämnat små gatorna bakom sig, men då han vek om hörnet vid Brandtska butiken, var alt förändradt.
Gasen hade blifvit tänd, och de stora fönstren strålade i en sådan glans, som Törres icke hade tänkt sig såsom en möjlighet annanstädes än i själfva himmeln.
Mellan de ljusa, lätta tygerna, som voro uthängda, såg han några lyckliga varelser, som färdades längs disken eller gingo uppför stegar mellan varorna, som voro uppstaplade på hyllorna, alldeles såsom änglarna i Jakobs dröm, tykte han.
Utan att kasta en blick på Cornelius Knudsens fönster, där gasen icke ens var tänd ännu, gick han modigt, men med klappande hjärta rakt in i den lysande butiken.
Han frågade efter husbonden, och ett fruntimmer af betjäningen, som just var sysselsatt med några kunder, öppnade disken för honom; hon trodde att han var skickad i något ärende. Törres följde den väg hon med handen anvisade honom, alldeles betagen af det som han såg, af doften och ljuset här inne i den värld, som han hade drömt om.
Dörren till kontoret stod öppen. Törres gick in. En fet herre med hatt på hufvudet stod och läste ett bref vid gaslågan. Törres frågade om det fans plats för en gosse.
Herrn vände sig förargad om, men då han fick sikte på Törres, slog han ut med armarne och sade:
— Det var då fan till pojke! ... Är han nu här också!
Törres var i ett nu ute genom dörren; det var den tjocke från i går, hans fiende. Ut genom butiken skyndade han och drog icke andan, förrän han hade hunnit ner på den smala gatan utanför Cornelius Knudsen, där det var mörkt och folktomt.
Nu var det nästan slut med hans mod, och dagen var snart förliden. Att skaffa sig nattkvarter för pengar i den dyra staden skulle bli hans sista utväg. Han hade varit så fast besluten att genast finna någonting, om det ock vore huru obetydligt som hälst. Tänk om han igen skulle gå ner till hökaren?
Ett par gånger gick han af och an, medan han tänkte på den tjocke herrn, som väl måste vara den rike Brandt. Det kunde räcka länge tils han hade fått hämd på en sådan karl. Han stod emellertid och tittade in genom Knudsens fönster.
Plötsligt tog han mod till sig, gick uppför trappan och steg in.
I Knudsens långa butik var det icke så ljust, och det fans icke häller så mycket folk som hos Brandt. Törres beslöt att anförtro sitt ärende åt en söt liten fröken bakom disken; men i detsamma trädde en sirlig liten herre in, som Törres antog vara herrn i huset. Hans kläder voro både rutiga och strimmiga; han hade mörkt skägg, klipt i spets, och håret var tunt och slätt kammad framåt. Törres betraktade honom med vördnad och upprepade sin fråga om det inte fans plats för en gosse.
— En hurudan gosse? — frågade den fina herrn.
— En bodgosse, — svarade Törres.
— Ser ut såsom en vanlig dräng, — sade den fina herrn och gick rundt omkring Törres och mönstrade honom. Den lilla fröken var ytterligt skrattlysten.
Men Törres själf lät blicken irra öfver hela den mängd varor, som fans där. Huru mycket pengar månne de voro värda?
Den fina herrn fortsatte sin examen, egentligen för att roa damerna.
— Hvad heter ni? — frågade han.
— Törres Snörtevold.
Den unga fröken fick en attack och måste putsa sin näsa i en knut.
— Ett vackert namn, sade den fina herrn. — I hvilken branche önskar ni arbeta?
Det förstod Törres icke, men han svarade ändå:
— Jag vill sälja.
— Sälja . . . ja, det är just konsten, — sade den fina herrn halfhögt. — Ni kan vänta litet.
Herr Anton Jessen var förste bokhållare och skötte affären för enkefru Knudsen. Man sade i staden att det visst skulle bli ett par af de två. Han gick nu upp för de par tre trappstegen, som ledde till kontoret, där fru Knudsen själf satt vid pulpeten, såsom hon hade gjort alt sedan sin mans tid. Herr Jessen bad henne komma ner i butiken för att se på en ung man; de behöfde nämligen en bodgosse.
Fru Knudsen kom ner, och medan hon låtsade såsom om hon hade annat att göra, iakttog hon i tysthet Törres. Han stod fortfarande och såg sig omkring, upptagen af sina beräkningar, utan att ana hvem fruntimret var, som gick förbi honom. Och fru Knudsen tykte att han såg ut såsom en vanlig dum bondpojke. Hon tykte icke om honom, och hon gick för att säga det åt herr Jessen.
Men då hon andra gången gick förbi, kom Törres att se på henne, och då han strax förstod att hon var en betydande person i huset, räkte han fram handen och sade goddag.
Fru Knudsen smålog halft ovilligt men räkte honom i alla fall sin hand, då hon befann sig så nära honom. Törres, som aldrig hade känt annat än hårda arbetsnäfvar, blef så betagen af den lilla mjuka handen, att han lyfte upp den för att se på den.
— Nej, någonting sådant har jag aldrig förr sett, — sade han beundrande och såg henne in i ansiktet.
Fru Knudsen rodnade och drog sin hand tillbaka; men hon kunde ju icke bli ledsen på den naiva bondgossen.
— Tror ni att han duger till någonting, herr Jessen?
— Han måste naturligtvis dresseras.
— Han är i alla fall en ärlig ung man, — menade fru Knudsen.
— Ja, det är han, — sade herr Jessen småleende.
Och så blef Törres till en början antagen såsom dräng i butiken eller sjöboden, beroende på hvar han bäst behöfdes.