Jane Eyre/22

←  Kapitel 1

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 2

Kapitel 3  →

ANDRA KAPITLET.

Mr Rochester hade blott gifvit mig tillåtelse att vara borta en vecka; men likväl förflöt en hel månad innan jag lemnade Gateshead. Jag ämnade begifva mig af strax efter begrafningen, men Georgina bad mig enträget att stanna qvar, till dess hon skulle fara till London, dit hon nu ändtligen blifvit inbjuden af sin morbror, mr Gibson, som hade kommit för att bevista sin systers begrafning och ordna familje-angelägenheterna. Georgina sade, att hon fruktade för att vara ensam med Elise, som hvarken deltog i hennes sorg eller tröstade henne i hennes oro eller ville på något sätt hjelpa henne med förberedelserna till hennes afresa. Jag åhörde derföre, så tålmodigt som möjligt, hennes jämmerliga klagolåt och utbrotten af hennes sjelfviska sorg, under det jag sydde åt henne och packade in hennes kläder. Medan jag arbetade, gick hon emellertid sysslolös, och jag tänkte för mig sjelf: »Om jag och du, min kära kusin, voro bestämda att lefva tillsammans, så skulle du få se något helt annat. Jag skulle då ej längre beqväma mig att spela rolen af den undfallande: jag skulle anvisa dig dina bestämda göromål och tvinga dig att uträtta dem, eljest skulle de få bli ogjorda. Jag skulle slutligen yrka på att du qväfde de der långdragna, föga uppriktiga suckarna. Det är endast emedan vår bekantskap kommer att bli af så kort varaktighet, och emedan den inträffat under så särdeles bedröfliga omständigheter, som jag finner mig i att visa mig så tålmodig och eftergifvande.»

Slutligen såg jag mig lyckligt och väl befriad från Georgina. Men nu kom Elise och bad mig stanna qvar en vecka till. Utförandet af hennes planer toge all hennes tid och uppmärksamhet i anspråk, sade hon. Hon ämnade resa till någon mig obekant ort, och hela dagen i ända uppehöll hon sig i sitt rum, hvars dörr var tillriglad innanför, och packade in saker i kappsäckar, tömde byrålådor, brände upp bref och hade ej minsta beröring med någon i huset. Hon bad mig sköta hushållet, mottaga besökande och besvara de bref, som innehöllo ett beklagande öfver familjens olycka.

En morgon tillkännagaf hon för mig att hon nu ej behöfde mig längre. »Jag är er mycket förbunden», tillade hon, »för de värderika tjenster ni gjort mig och den fina takt ni visat. Det är något helt annat att lefva tillsammans med en person sådan som ni, än med Georgina: ni gör hvad er pligt fordrar och ligger ingen till last. I morgon», fortfor hon, »reser jag öfver till kontinenten. Jag tänker taga min tillflykt till en religiös asyl nära Lille — ett nunnekloster torde ni väl kalla det: der tänker jag föra ett lugnt, fridsamt lif. För en tid ämnar jag sysselsätta mig med pröfningen af den romerska kyrkans lärosatser och ett omsorgsfullt studium af de verkningar detta system åstadkommer. Finner jag det sedan vara hvad jag nästan anar att det är: det som bland alla religionssystemer bäst sätter menniskan i stånd att göra allt med sans och ordning, då kommer jag att omfatta den katolska trosbekännelsen och sannolikt taga slöjan.»

Jag hvarken uttryckte min förvåning öfver detta beslut eller försökte afråda henne derifrån. »Dertill är du just klippt och skuren», tänkte jag; »lycka till!»

Då vi skildes åt, sade hon: »Farväl, kusin Jane Eyre: må det gå dig väl; du är inte utan förstånd.»

Jag svarade: »Du är inte heller utan förstånd, Elise! men hvad du deraf eger, kommer väl inom ett år att vara lefvande begrafvet i ett franskt kloster. Men det är en sak, som inte angår mig, och då ett sådant lif tyckes behaga dig, så behöfver jag inte vidare bekymra mig deröfver.»

»Du har rätt», sade hon, och med dessa ord skildes vi åt. Som jag ej får tillfälle att vidare omnämna henne eller hennes syster, vill jag blott i korthet meddela, att Georgina gjorde ett förmånligt parti med en rik och utlefvad man af verld, och att Elise verkligen tog slöjan och ännu i denna stund är abedissa i samma kloster, der hon inträdde som novis och åt hvilket hon öfverlät sin förmögenhet.

Huru man än är till mods, då man återvänder hem efter en lång eller kort frånvaro, visste jag ej; ty jag hade aldrig erfarit en sådan känsla. Nog visste jag hvad det ville säga, när jag som barn kom tillbaka till Gateshead efter en lång promenad och fick bannor för att jag såg frusen eller ledsen ut; väl erinrade jag mig, hvad det ville säga att komma tillbaka från kyrkan till Lowood och längta efter ett godt mål och en varm brasa, utan att få någondera; men i intetdera fallet hade återvändandet varit förknippadt med särdeles angenäma eller glada känslor; jag drogs då ej till någon bestämd punkt af en magnet, hvars attraktionskraft tilltog i styrka ju närmare jag kom. Hvilka känslor återvändandet till Thornfield skulle väcka, derom kunde först erfarenheten upplysa mig.

Min resa var tråkig, mycket tråkig. Efter att den ena dagen ha hunnit femtio mil och om natten sofvit på ett värdshus, tillryggalade jag följande dagen åter femtio mil. Under de senaste tolf timmarna tänkte jag på mrs Reeds sista ögonblick; jag såg hennes bleka, vanstälda ansigte, jag hörde det rosslande ljudet af hennes röst. Begrafningsdagen, likkistan, båren, den svartklädda skaran af förpaktare och tjenare — slägtingarna voro ej många — det djupa grifthvalfvet, den tysta kyrkan, den högtidliga ceremonien, allt stod lifligt för mina ögon. Derefter tänkte jag på Elise och Georgina: den ena såg jag framför mig som drottningen på en bal, den andra som invånarinna i en klostercell, och jag sysselsatte mig länge med att noggrannt analysera och granska egenheterna hos dessa tvenne så olika personer och karakterer. Ankomsten till den stora staden * * * skingrade dessa tankar och framkallade i stället andra; då jag om qvällen lade mig i min säng, öfvergick jag från minnena af det förflutna till tankarna på framtiden.

Jag återvände således till Thornfield; men hur länge skulle jag stanna der? Icke särdeles länge, det var jag säker på. Mrs Fairfax hade skrifvit till mig under min frånvaro: alla gäster, berättade hon, hade rest sin väg; mr Rochester hade begifvit sig till London för tre veckor sedan, men man väntade honom tillbaka inom fjorton dagar. Mrs Fairfax förmodade att han höll på med förberedelser till sitt bröllop, ty han hade talt om att köpa en ny vagn: hon sade, att hon inte riktigt kunde få i sitt hufvud det der giftermålet med miss Ingram, men efter hvad hvar menniska sade och af hvad hon sjelf hört, kunde hon icke betvifla att det inom kort skulle ega rum. — »Man måste verkligen vara i högsta grad misstrogen, ifall man tviflar på det», sade jag för mig sjelf; »jag för min del gör det åtminstone inte.»

Nu blef frågan den: hvart skulle jag taga vägen? Jag drömde om miss Ingram hela natten; på morgonen hade jag en mycket liflig dröm: jag tyckte att hon tillstängde grindarna vid Thornfield för mig och förklarade att jag der ingenting vidare hade att göra, och att mr Rochester såg på med korsade armar, hånleende både åt henne och mig.

Jag hade icke underrättat mrs Fairfax om hvilken dag hon kunde vänta min ankomst; ty jag ville icke att man skulle skicka och hemta mig från Millcote med någon vagn eller annat åkdon. Jag föresatte mig att till fots tillryggalägga det lilla vägstycket till Thornfield, och sedan jag anförtrott min kappsäck åt en af värdshusdrängarne, smög jag mig, en juniqväll klockan sex, helt tyst och stilla från värdshuset, der jag tagit in, och vandrade fram på vägen till Thornfield — en väg, som för det mesta gick genom ängar och fält och på hvilken man nu ej behöfde frukta att möta många.

Det var just icke någon särdeles klar eller solig sommarafton; men luften var mild och varm. Arbetsfolket var i full syselsättning med höslåttern, och himmelen, ehuru långt ifrån molnfri, var sådan att den lofvade godt för morgondagen: dess blåa färg — der den var synlig — var ren och klar, och dess molnlager höga och genomskinliga. Äfven vestern hade en varm färgton — det såg ut som en stor eld der varit tänd, en offerlåga brinnande på ett altar bakom dess förhänge af marmorhvit dimma, och genom öppningar här och der framstrålade ett rödt, gyllne sken.

Jag blef allt gladare, ju närmare jag kom, ja, så glad, att jag plötsligen stannade för att fråga mig sjelf, hvad denna glädje kunde betyda, och påminna mig om att det ej var till mitt hem jag begaf mig, eller till en blifvande vistelseort, eller till något ställe, der ömma vänner längtansfullt afbidade min ankomst. »Mrs Fairfax kommer nog emot dig med ett vänligt, välkomnande leende», sade jag till mig sjelf, »och lilla Adèle kommer nog att hoppa af glädje, då hon får se dig; men du vet alltför väl, att det är på någon annan du tänker, och att han icke tänker på dig.»

Men hvad är väl så envist som ungdomen — så blindt som oerfarenheten? Och dessa båda försäkrade mig, att njutningen att få återse mr Rochester vore tillräckligt stor, antingen han bevärdigade mig med en blick eller ej; och de tillade: »Skynda dig! skynda dig! var hos honom så länge du kan: om några få dagar till, eller på sin höjd om några veckor, är du skild från honom för alltid!» Och så qväfde jag en nyfödd själavånda — en oredig, dunkel känsla, som jag hvarken ville erkänna såsom min eller gifva någon vidare näring — och fortsatte med snabba steg min vandring.

Äfven på Thornfields ängar är man sysselsatt med slåttern eller, rättare sagdt, arbetarne ha slutat sitt dagsverke och återvända hem med refsorna på axeln. Nu är jag framme; jag har blott ett eller två fält att vandra öfver, derpå går jag tvärt öfver vägen och står vid grindarna. Hvad häckarna äro fulla af rosor! Men jag har inte tid att plocka några, jag måste skynda mig hem. Jag går förbi en hög och yfvig björnbärsbuske, hvars gröna och blomsterrika qvistar hänga ned mot marken; jag ser den smala stättan med stentrapporna, och jag ser — mr Rochester, som sitter der med en bok och en blyertspenna och skrifver.

Han är visserligen intet spöke, men likväl skälfver hvarje nerf i min kropp, och jag är för ett ögonblick knappast mig sjelf mäktig. Hvad betyder detta? Jag trodde ej att jag skulle komma att darra så, då jag finge se honom; att hans närvaro skulle göra mig stum och orörlig. Jag vill gå tillbaka så fort jag kan röra mig ur stället. Jag behöfver väl inte göra mig till ett riktigt åtlöje heller! Jag känner till en annan väg, på hvilken jag kan komma in i huset. Dock — det kan göra detsamma om jag också känner till tjugu vägar, ty han har redan sett mig.

»Hollah!» utropar han och kastar ifrån sig boken och blyertspennan. »Ni är således här nu! Var så god och gå på!»

Jag kan väl förmoda att jag går på, ehuru jag ej har begrepp om på hvad sätt; ty mina rörelser äro mekaniska, och det enda jag ännu har klart för mig, är, att jag bör synas lugn, framför allt att jag bör bjuda till att hämma det arbetande muskelspelet i mitt ansigte, hvilket, jag känner det, ej låter beherrska sig af min vilja och sträfvar att uttrycka hvad jag beslutit att dölja. Men jag har en slöja; nu är den nedfäld: jag kan ännu, med något hopp om framgång, försöka att se lugn och sansad ut.

»Jaså, detta är således Jane Eyre! Kommer ni från Millcote och till fots? Ja — det är just så likt edra vanliga infall. Af er får man minsann inte vänta, att ni skall skicka efter en vagn och komma rullande framåt vägen, som en annan dödlig; nej, ni skall komma smygande i skymningen, som en dröm eller en skugga. Hvad tusan har ni haft för er de sista fyra veckorna?»

»Jag har varit hos min tant, som är död!»

»Nå, det var då ett riktigt svar à la Jane! Måtte alla goda englar stå mig bi! Hon kommer från den andra verlden — från skuggornas rike, och det berättar hon för mig, då hon möter mig ensam här i sena qvällen! Om jag vågade, skulle jag vidröra er, för att öfvertyga mig om huruvida ni är en kropp eller en skugga; men jag kunde lika gerna försöka att taga fatt på ett af de irrbloss, som dansa omkring i träsken. Ni lilla landstrykerska!» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll. »En hel månad blir hon borta, och när hon ändtligen kommer tillbaka, så har hon glömt mig helt och hållet, det kan jag svära på.»

Jag visste, att det skulle vara ett nöje att åter sammanträffa med min husbonde, om ock detta nöje stördes af den föreställning, att han snart skulle upphöra att vara det, och genom medvetandet att jag var honom likgiltig; men mr Rochester egde alltid en så obegränsad makt att lyckliggöra andra (åtminstone tyckte jag så), att man kunde sägas lefva kräsligen, om man blott finge upplocka de smulor, som han strödde omkring åt sådana stackars kringirrande, främmande foglar, som jag. Hans sista ord voro liksom balsam för mitt sorgsna hjerta: de tycktes innebära att det för honom hade något att betyda, om jag glömde honom eller ej. Och han hade talat om Thornfield som mitt hem. — Ack, att det så varit!

Han aflägsnade sig ej från stättan, och jag ville icke gerna be honom gå undan. Efter några ögonblicks tystnad frågade jag honom om han varit i London.

»Ja; ni är andeskåderska och har förmodligen på det sättet fått veta det?»

»Mrs Fairfax har berättat mig det i ett bref.»

»Och underrättade hon er också om hvad jag hade för ärende?»

»Ja, det finnes knappast någon, som inte vet det.»

»Ni får lof att se vagnen, Jane, och säga mig, om inte mrs Rochester har skäl att vara belåten med den, och om hon inte, då hon sitter tillbakalutad på de purpurröda kuddarna, kommer att likna drottning Boadicea sjelf. Jag skulle bara önska att jag i afseende på det yttre passade litet bättre tillsammans med min tillkommande hustru! Säg mig nu, ni som ändå har något trollskt i er natur — skulle ni inte kunna gifva mig en talisman, en kärleksdryck eller någonting dylikt, som kunde förvandla mig till en vacker karl?»

»Jag tror knappast att det fins en trollkraft nog stark för att kunna åstadkomma det, sir», svarade jag och tillade i tankarna: »ett älskande öga är all den trollkraft som behöfs; för ett sådant är ni tillräckligt vacker; eller, rättare sagdt, för ett sådant har ert sträfva utseende en tjuskraft, som vida öfvergår sjelfva skönhetens.»

Mr Rochester plägade ibland läsa mina innersta tankar med en för mig oförklarlig skarpsinnighet: i närvarande fall tycktes han dock ej gifva akt på mitt korta, afbrutna svar, han såg blott på mig med detta för honom egna småleende, som blott i sällsynta fall framskymtade på hans läppar. Det tycktes som om han ansett det vara för godt att användas under vanliga förhållanden: det var en solstråle af sann känsla — och han lät den i detta ögonblick fullt utgjuta sig öfver mig.

»Gå nu, Jane», sade han och makade åt sig, så att jag kunde klifva öfver stättan, »gå hem och hvila edra små trötta fötter under en väns tak.»

Allt hvad jag nu hade att göra var att tigande efterkomma hans uppmaning. Jag gick också öfver stättan utan att säga ett ord och ville i allsköns lugn lemna honom. Men en oemotståndlig makt fasthöll mig — en osynlig hand tvang mig att vända om. Jag sade — eller snarare sade det en inre röst i stället för mig och nästan mot min vilja:

»Jag tackar er, mr Rochester, för er stora godhet. Jag är så hjertligt glad öfver att åter vara hos er, och hvarhelst ni är, är mitt hem — mitt enda hem.»

Jag gick på med så snabba steg, att till och med han ej skulle kunnat hinna upp mig, om han ock försökt det. Lilla Adèle blef alldeles utom sig af glädje, då hon fick se mig. Mrs Fairfax emottog mig med sin vanliga okonstlade hjertlighet. Lea smålog, och äfven Sofi uttalade med mycken vänlighet sitt »bon soir.» Jag kände mig mycket lycklig: det finnes ingen högre sällhet än den, att vara älskad af sina medmenniskor och veta att man genom sin närvaro förhöjer deras glädje och trefnad.

Denna afton blundade jag med berådt mod för framtiden; jag tillstoppade mina öron för den varnande röst, som förebådade mig en snar skilsmessa och kommande sorger. Då vi druckit thé; då mrs Fairfax tagit upp sin sticksöm, jag nedsatt mig på en pall vid hennes fötter, lilla Adèle knäfallit på mattan och lagt sitt hufvud i mitt knä — då uppfyldes mitt hjerta, vid tanken på den ömsesidiga välvilja som förenade oss, af innerlig glädje och frid, och jag uppsände till himmelen en stilla bön, att vi ej måtte blifva skilda alltför snart. Men då mr Rochester, under det vi sålunda sutto der, oanmäld trädde in och med synnerligt välbehag betraktade oss; då han anmärkte att den gamla frun nu troligtvis vore fullkomligt belåten, sedan hon fått sin fosterdotter hem igen, och tillade, att han såg på Adèle att hon var préte à croquer sa petite maman Anglaise — vaknade hos mig ett svagt hopp att han, äfven efter sitt äktenskap, torde tillåta oss att vistas tillsammans någonstädes under hans beskydd och icke helt och hållet undandraga oss solskenet af sitt umgänge.

En fjorton dagar af tvetydigt lugn förflöto efter min återkomst till Thornfield Hall. Om mr Rochesters giftermål nämde ingen ett ord, och jag såg ej heller några förberedelser dertill göras. Nästan hvarje dag frågade jag mrs Fairfax, om hon ej hört något bestämdt derom, och hon svarade alltid nekande. En gång, sade hon, hade hon verkligen ställt den frågan till mr Rochester, när han ämnade hemföra sin brud, och ej fått något annat svar än ett skämt och en af hans vanliga besynnerliga blickar: »så att», sade hon, »det var omöjligt för mig att bli klok på hvad han menade.»

En sak förvånade mig isynnerhet, nemligen att inga färder fram och åter mellan Thornfield Hall och Ingram Park egde rum. Till detta senare ställe var det visserligen en väg af tjugu mil, ty det låg på gränsen af ett annat grefskap, men hvad betydde ett sådant afstånd för en svärmande älskare? För en så skicklig och outtröttlig ryttare, som mr Rochester, var det en ridt, som kunde vara gjord på en morgon. Jag begynte nu att nära förhoppningar, till hvilka jag ej hade någon rätt: än förestälde jag mig, att förlofningen var uppslagen, än att ryktet aldrig egt någon grund, än åter att begge parterna ändrat tankar. Jag plägade betrakta mr Rochesters ansigte, för att se om jag kunde upptäcka några spår till sorg eller förbittring på detsamma; men jag kunde ej erinra mig att någonsin ha sett det så klart, molnfritt och fullkomligt lugnt som nu. Om jag ibland, under de ögonblick som jag tillika med Adèle tillbragte nere hos honom, började blifva nedstämd och svårmodig, hände det ofta att han plötsligt blef helt glad. Aldrig hade han oftare kallat mig till sig, aldrig hade han visat sig vänligare och ömmare mot mig, än vid dessa tillfällen — och, tyvärr, aldrig hade jag älskat honom innerligare.