Jane Eyre/21

←  Kapitel 20

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 1

Kapitel 2  →

FÖRSTA KAPITLET.

Det är någonting eget med aningar, sympatier och förebud, och alla dessa tre tillsammantagna utgöra en gåta, som det hittills icke lyckats menskligheten att lösa. Jag har aldrig skrattat åt aningar, ty jag har sjelf haft sådana, som varit ganska besynnerliga. Jag tror äfven på sympatier, hvilkas hemlighetsfulla verksamhet intet menskligt förstånd kan förklara: till exempel mellan anförvandter på vidt skilda orter, hvilka på långa tider ej sammanträffat och blifvit helt och hållet främmande för hvarandra; sympatier, som, i trots af de sönderslitna familjebanden, visa tillbaka på den gemensamma källa, från hvilken hvar och en af dem leder sitt ursprung, och förebud torde, när allt kommer omkring, icke vara något annat, än den sympati, som förenar naturen med menniskan.

Då jag var en liten flicka, endast sex år gammal, hörde jag en natt Bessie Leaven säga åt Martha Abbot, att hon drömt om ett litet barn, och att en sådan dröm vore ett säkert förebud till någon olycka, antingen för en sjelf eller för ens slägt. Detta yttrande hade jag väl ej kommit att lägga på minnet, om ej omedelbart derpå en händelse inträffat, som gjorde det omöjligt för mig att glömma det. Dagen derpå blef Bessie genom ett bud hemkallad till sin lilla systers dödssäng.

Jag hade på sista tiden ofta erinrat mig detta yttrande om denna händelse, ty under hela den förlidna veckan hade knappast en natt förflutit, utan att jag drömt om ett litet barn. Än tyckte jag att jag vyssjade det på mina armar, än att jag gungade det på mitt knä, än att jag såg på hur det lekte med tusenskönor på en gräsplan eller hur det plaskade med sina små händer i en bäck. Den ena natten tyckte jag att det gret, den andra att det skrattade; än tyckte jag att det kärligt omslöt mig med sina armar, och än att det sprang ifrån mig; men hurudan dess sinnesstämning än var, antingen det den ena gången såg så ut och den andra annorlunda, sju nätter å rad visade sig för mig samma syn, så snart jag inträdde i drömmarnas verld.

Detta upprepande af samma idé — denna besynnerliga företeelse, att ständigt förföljas af samma drömbild, föreföll mig litet hemskt. Jag började blifva orolig då det led mot natten och jag väntade att få se synen i drömmen. Äfven den der natten, då månen sken så klart och jag väcktes af det fruktansvärda skriket, hade det lilla spökelset visat sig för mig, och följande dagen på eftermiddagen fick jag ett bud att komma ned till mrs Fairfax, hos hvilken någon vore, som ville tala med mig. Då jag inträdde i rummet fann jag der en man, som såg ut som en betjent i ett bättre hus; han var klädd i djup sorgdrägt och höll i handen en hatt, omlindad med svart flor.

»Ni lär väl knappast kunna erinra er mig, miss,» sade han och steg upp då jag trädde in. Mitt namn är Leaven; jag var kusk hos mrs Reed, då ni för en sju eller åtta år sedan vistades på Gateshead, och jag tjenar ännu på samma ställe.»

»Ah, Robert! hur står det till? Jag kommer mycket väl ihåg er; ni plägade ibland låta mig få rida ut på miss Georginas kastaniebruna lilla häst. Hur står det till med Bessie? Ni är ju gift med Bessie?»

»Ja, miss, tackar för efterfrågan! hustru min är ganska kry, och för omkring två månader sedan förökade hon min familj med ännu en medlem — vi ha nu tre — och både mor och barn befinna sig förträffligt.»

»Och hur står det till med familjen Reed, Robert?»

»Det gör mig ondt, att jag inte kan meddela er bättre nyheter från dem, miss; det står mycket illa till der i huset för närvarande — en svår sorg har drabbat dem.»

»Det måtte väl ingen ha dött?» sade jag, med en blick på hans svarta kläder. Äfven han såg på floret kring sin hatt och svarade:

»Det var i går en vecka sedan mr John dog i sin bostad i London.»

»Mr John?»

»Ja.»

»Och hur bär hans mor sin olycka?»

»Ja, ser ni, miss Eyre, det är ingen liten olycka. Han har fört ett mycket vildt lif; isynnerhet på de tre sista åren har han öfverlemnat sig åt alla slags utsväfningar, och ett ohyggligt slut tog det med honom.»

»Jag har hört Bessie nämna, att han inte ville arta sig väl.»

»Arta sig väl! Han hade aldrig kunnat uppföra sig sämre; han ruinerade sin helsa och sin förmögenhet i sällskap med de sämsta personer af båda könen. Han satte sig i skuld och blef bysatt; hans mor hjelpte honom två gånger ur klämman, men knappast var han åter fri, förrän han vände tillbaka till sina förra kamrater och sina förra vanor. Inte hade han något särdeles att skryta med på hufvudets vägnar, och de skurkar, med hvilka han umgicks, lurade honom på ett alldeles oerhördt sätt. Han kom ned till Gateshead för tre veckor sedan och ville att frun skulle afstå åt honom alltsammans. Frun nekade, ty hennes tillgångar hade blifvit förminskade genom hans utsväfningar; han måste således resa med oförrättadt ärende, och sedan hördes han icke vidare af, förr än underrättelsen kom att han var död. Hur han dog — det vete Gud! — det säges, att han gjort af med sig.»

Jag kunde ej få fram ett ord. Den förskräckliga nyheten förlamade min tunga. Robert Leaven återtog:

»Frun har utom dess en längre tid varit illamående; hon hade blifvit mycket fet, men var derföre ingenting mindre än stark, och penningeförlusten och fruktan för att bli alldeles utarmad ha helt och hållet undergräft hennes helsa. Underrättelsen om mr Johns död och de omständigheter, under hvilka den egt rum, kom så plötsligt, att ett slaganfall blef följden. I tre dagar var hon alldeles mållös; men förliden tisdag tycktes hon vara något bättre; det såg ut som om hon velat säga något, och hon gjorde beständigt tecken åt min hustru och framstammade något, som ingen kunde förstå. Först i går morse kom Bessie under fund med, att det var ert namn hon uttalade, och till slut kunde hon urskilja dessa ord: »skaffa hit Jane — hemta hit Jane Eyre: jag måste tala med henne.» Bessie var inte rätt säker på, om hon hade sina sinnen i behåll, eller om hon menade något med hvad hon sade; men hon berättade det för den äldre miss Reed och för miss Georgina och rådde dem att skicka efter er. De hade i början ingen lust dertill, men modern blef så orolig och ropade så många gånger: ’Jane, Jane!’ att de slutligen samtyckte. Jag lemnade Gateshead i går, och om ni kan hinna att göra er i ordning till dess, så skulle jag önska att föra er med mig tidigt i morgon bittida.»

»Det är bra, Robert; jag lofvar att vara i ordning; jag tror det blir nödvändigt att jag följer med er.»

»Det tror jag också, miss. Bessie sade, att hon var öfvertygad om att ni inte skulle neka. Men jag kan väl tro, att ni först får lof att be om tillåtelse, innan ni ger er utaf?»

»Det är klart, och det skall jag göra strax.»

Derpå följde jag honom till betjentkammaren, anmodade John och Johns hustru att draga försorg om hans förplägning och gick sedan att uppsöka mr Rochester.

Han var icke i något af rummen på nedra botten, icke heller på gården, i stallet eller ute på egorna. Jag frågade mrs Fairfax om hon sett honom: hon trodde att han spelade biljard med miss Ingram, var hennes svar. Till biljardrummet begaf jag mig således och hörde redan på afstånd slamret af bollarna och sorlet af röster; mr Rochester, miss Ingram, de båda damerna Eshton och deras beundrare deltogo alla ifrigt i spelet. Jag fick lof att taga litet mod till mig för att våga störa ett så intressant parti; mitt ärende var emellertid ett sådant, som ej medgaf något uppskof, och jag gick derföre fram till min husbonde, som stod tätt bredvid miss Ingram. Hon vände sig om, då jag nalkades, och såg på mig med en stolt blick; i hennes ögon låg ett uttryck, som tycktes säga: »jag undrar just, hvad det der kräket vill?» och då jag helt sakta sade: »Mr Rochester!» gjorde hon en rörelse, som om hon haft god lust att visa mig på dörren. Jag kan ännu erinra mig hennes utseende i detta ögonblick — det var mycket intagande och snart sagdt bländande. Hon var klädd i en morgonrock af himmelsblått crêpe, och en hårklädsel af himmelsblå gas prydde hennes lockar. Det ansträngande spelet hade uppjagat blodet till hennes kinder, och känslan af sårad stolthet bidrog i icke ringa mån att gifva hennes majestätiska anletsdrag ett ännu mer befallande uttryck.

»Vill den der personen er någonting?» frågade hon mr Rochester, och mr Rochester vände sig om för att se hvem personen var. Han gjorde en besynnerlig grimas — en af sina vanliga, besynnerliga, tvetydiga miner — släppte sin biljardkö och följde mig ut ur rummet.

»Nå, Jane, hvad står på?» sade han och stödde sig med ryggen mot dörren till läsrummet, hvilken han hade stängt.

»Jo, jag skulle anhålla om tillåtelse att få bege mig bort på en vecka eller två.»

»För hvad ändamål? Och hvarthän?»

»Till ett sjukt fruntimmer, som skickat efter mig.»

»Hvad för ett sjukt fruntimmer? Hvar bor hon?»

»I Gateshead, i grefskapet * * *.»

»I grefskapet * * *? det är ju hela hundra mil dit. Hvem kan det vara som skickar och hemtar folk en sådan väg?»

»Hennes namn är Reed, sir — mrs Reed.»

»Reed af Gateshead? Jag har känt en magistratsperson med det namnet.»

»Det är hans enka, sir.»

»Och hvad har ni att göra med henne? Hur känner ni henne?»

»Mr Reed var min onkel — min egen morbror.»

»För tusan, var han det och det har ni aldrig talt om för mig; ni sade alltid att ni inte hade några slägtingar.»

»Inga som bry sig om mig. Mr Reed är död, och hans hustru försköt mig.»

»Hvarföre det då?»

»Emedan jag var fattig och låg henne till last och hon inte kunde tåla mig.»

»Men mr Reed har ju lemnat etter sig barn? — ni måste ha kusiner? Sir George Lynn talade i går om en Reed af Gateshead — han skall, som denne påstår, vara en bland de största skojare i hela London. Ingram talade också om en Georgina Reed, som för en vinter sedan eller två skall hafva varit mycket beundrad i London för sin skönhet.»

»John Reed är nu också död, sir; han ruinerade sig sjelf och äfven till hälften sin familj och tros ha begått sjelfmord. Underrättelsen härom angrep hans mor så häftigt, att hon fick ett anfall af slag.»

»Och hvad nytta kan ni göra henne? Hvad ni är barnslig, Jane! Det skulle just falla mig in att löpa en hundra mil för att helsa på en gammal fru, som kan vara död förr än man hinner fram; dessutom försköt hon er ju, efter hvad ni nyss sade.»

»Ja, men det är längesedan, och då voro hennes omständigheter helt annorlunda än nu; jag skulle aldrig kunna få någon ro, om jag nu inte efterkom hennes önskan.»

»Hur länge tänker ni bli borta?»

»Så kort tid som möjligt.»

»Lofva mig att inte dröja längre än en vecka.»

»Det är bäst att ingenting lofva; jag kunde bli nödsakad att bryta mitt löfte.»

»Men det är ju säkert att ni kommer tillbaka, och att ni på inga vilkor låter förmå er att för beständigt stanna hos henne?»

»Nej, det försäkrar jag. Jag återvänder bestämdt så snart allt är bra igen.»

»Och hvem följer med er? Ni tänker väl inte resa hundra mil ensam?»

»Nej, hon har skickat sin kusk efter mig.»

»Är det då en pålitlig person.»

»Ja, han har tjenat tio år der i huset.»

Mr Rochester besinnade sig en stund. »När tänker ni resa?» frågade han sedan.

»Tidigt i morgon bittida.»

»Nåväl, ni får lof att ha litet pengar med er; ni kan inte resa utan pengar, och er kassa kan väl inte vara så stor, kan jag tro. Hur stort är ert kapital, Jane?» frågade han småleende.

Jag tog fram min börs, som just inte kunde sägas vara särdeles väl späckad »Fem shillings, sir.»

Han tog börsen, utskakade dess innehåll i sin hand och log, som om det gladt honom att den innehöll så litet. Derpå tog han fram sin plånbok: »Se här!» sade han och räckte mig en sedel.

Det var en femtio punds sedel, och han var blott skyldig mig femton. Jag sade honom, att jag ej kunde vexla den.

»Jag vill inte ha den vexlad, det kan ni väl förstå. Tag emot er lön.»

Jag nekade att mottaga mer än som tillkom mig. Han såg ond ut i början, derpå sade han, som om han erinrat sig något:

»Det är sant, det är sant! det är bäst att inte ge er allt på en gång; om ni hade femtio pund, skulle ni kanhända dröja borta i tre månader. Här har ni tio; räcker det inte till?»

»Jo, men då är ni skyldig mig fem.»

»När ni kommer tillbaka skall ni få dem. Tilldess är jag er bankir för fyratio pund.»

»Mr Rochester, jag har god lust att begagna mig af tillfället för att tala med er om en annan affär.»

»En affär? Det skulle vara roligt att få veta hvad det kan vara.»

»Ni har så godt som underrättat mig om att ni ämnar gifta er.»

»Nå, än sedan?

»I fall så är, bör Adèle sättas i pension; jag är säker på, att ni sjelf inser nödvändigheten deraf.»

»För att laga att hon inte går i vägen för min fästmö, som eljest torde behandla henne något hårdhändt? Ert råd är inte så oäfvet; ni har mycket rätt; Adèle, som ni säger, måste i en pension, och ni, naturligtvis dra rakt åt — fanders.»

»Det skulle jag inte tro, men jag måste se mig om efter någon annan plats.»

»Naturligtvis!» utropade han med en i hög grad fantastisk och löjlig förvrängning af röst och anletsdrag. Han såg på mig några minuter, derefter fortfor han:

»Och gamla mrs Reed, eller de unga damerna, hennes döttrar, lära väl bli ombedda att skaffa er en plats, kan jag förstå?»

»Nej, jag står inte på så god fot med dessa mina slägtingar, att jag skulle kunna be dem om att göra mig en tjenst — men jag skall annonsera.»

»Ja, ni skall spatsera uppför Egyptens pyramider!» brummade han. »Understå er bara att annonsera! Jag skulle önska att jag endast erbjudit er ett pund i stället för tio. Gif mig tillbaka nio pund, Jane; jag behöfver dem.»

»Det gör jag också,» genmälte jag och stack händerna tillika med börsen bakom ryggen. »Jag kan inte undvara dessa pengar på något vilkor.»

»Sådan liten smulgråt,» sade han, »som kan neka mig ett penninglån! Gif mig fem pund, Jane.»

»Inte fem shillings, sir, inte fem pence engång!»

»Låt mig bara få se på pengarna.»

»Nej; jag törs inte lita på er.»

»Jane!»

»Hvad befaller ni?»

»Lofva mig en sak.»

»Jag lofvar er allt, som jag tror mig om att kunna hålla.»

»Annonsera inte och öfverlemna åt mig omsorgen att skaffa er en plats. Jag skall ha en sådan i beredskap åt er i sinom tid.»

»Det går jag gerna in på, såvida ni, å andra sidan, lofvar mig, att jag och Adèle få komma härifrån innan er tillkommande hustru flyttar hit.»

»Det är bra! det ger jag er mitt ord på. I morgon således reser ni?»

»Ja, och det bittida.»

»Kommer ni ned i förmaket efter middagen?»

»Nej, jag måste göra mig i ordning till resan.»

»Vi måste således taga afsked af hvarandra för en kort tid?»

»Ja, jag förmodar det.»

»Och hur brukar man bära sig åt vid afskedsceremonier, Jane? Lär mig det: jag har inte riktigt reda på det.»

»Man säger farväl eller begagnar något annat talesätt, alldeles som det faller sig.»

»Nå, så gör det då.»

»Farväl så länge, mr Rochester.»

»Och hvad skall jag svara?»

»Detsamma, om ni så behagar.»

»Farväl så länge, miss Eyre! är det allt?»

»Ja.»

»Hvad det förekommer mig kallt, sträft och ovänligt. Jag skulle vilja ha det annorlunda: ett litet tillägg till ceremonien kunde inte skada. Om vi skulle skaka hand med hvarandra, till exempel? men nej — det skulle inte heller tillfredsställa mig. Således vill ni inte göra någonting vidare, än säga ’farväl’, Jane?»

»Det är alldeles tillräckligt; det kan ligga lika mycken välmening i ett enda ord, som kommer från hjertat, som i många.»

»Det är mycket möjligt; men det ligger någonting så kallt och tomt i det der nakna ordet — ’farväl’.»

»Hur länge ämnar han väl stå med ryggen mot dörren?» tänkte jag för mig sjelf; »jag måste skynda mig att packa in mina saker.»

Middagsklockan ringde i detsamma, och han rusade plötsligt ut genom dörren, utan att yttra ett ord vidare. Jag såg icke mera till honom på hela dagen, och följande morgon var jag redan på väg innan han ännu hunnit stiga upp.

Jag kom fram till portvaktarstugan vid Gateshead omkring klockan fem på eftermiddagen den första maj och uppehöll mig der en god stund, innan jag begaf mig till sjelfva hufvudbygnaden. Der var särdeles snygt och trefligt; fina, hvita gardiner prydde de små fönstren; golfvet var hvitt och utan minsta fläck; spiselgallret, eldgaffeln och eldtången voro blankpolerade, och i spiseln flammade en munter brasa. Framför densamma satt Bessie och gaf den lilla nyfödda di, och i ett hörn sutto lille Robert och hans syster helt tysta och lekte.

»Gud signe er, miss! jag visste väl att ni skulle komma!» utropade mrs Leaven då jag trädde in.

»Ja, Bessie», sade jag, sedan jag omfamnat och kysst henne, »och jag vill hoppas att jag inte kommer för sent. Hur står det till med mrs Reed? Hon är väl ännu vid lif?»

»Ännu lefver hon och är nu vida redigare och förståndigare än förut. Doktorn säger att hon möjligen kan släpa sig fram ännu en vecka eller två, men han tror inte att hon någonsin kan komma sig igen.»

»Har hon talat om mig på sista tiden?»

»Det är inte längre sedan än i morse som hon talade om er och önskade att ni skulle komma; men nu sofver hon; åtminstone gjorde hon det för tio minuter sedan. Hon ligger för det mesta i ett slags dvala hela eftermiddagen och vaknar upp omkring klockan sex eller sju. Vill ni inte hvila er hos oss en timme, miss? Sedan ska jag föra er till mrs Reed.»

I detsamma inträdde Robert, hvarvid Bessie lade sitt sofvande barn i vaggan och sedan gladt skyndade emot sin man. Derefter öfvertalade hon mig att taga af mig hatten och dricka en kopp thé; det kunde jag behöfva, menade hon, ty jag såg blek och trött ut. Jag mottog med nöje hennes välvilliga anbud och lät henne taga af mig mina reskläder, lika passivt som jag låtit henne kläda af mig då jag var barn.

Förflutna tiders minnen vaknade åter upp i min själ då jag såg Bessie trippa omkring, taga fram thébrickan och sitt bästa porslin, breda smörgåsar, rosta bröd och emellanåt gifva lilla Robert eller lilla Jane en liten puff eller stöt, alldeles som hon i forna dar brukade göra med mig. Bessie hade bibehållit sitt häftiga lynne lika väl som sin lätta gång och sitt vackra utseende.

Då théet var färdigt ville jag gå fram till bordet, men hon tillsade mig att sitta stilla, alldeles på sitt gamla, befallande sätt. »Jag ska servera er, der ni sitter vid spiseln», sade hon och stälde framfor mig ett litet rundt bord med en kopp och en tallrik smörgåsar, alldeles som hon förr i barnkammarn plägat sätta mig på en liten stol och traktera mig med någon för min räkning undansnillad läckerbit. Jag log och lydde henne, alldeles som i forna dagar.

Hon ville veta om jag kände mig lycklig på Thornfield Hall och hvad frun i huset var för en person, och då jag svarade, att der endast fanns en herre, frågade hon om det var en hyglig karl och hur han behagade mig. Jag sade henne, att han, hvad utseendet angick, var temligen ful, men en fulländad gentleman, att han bemötte mig mycket väl och att jag hade all anledning att vara belåten. Derpå beskref jag det glada sällskap som på sista tiden uppehållit sig i huset, och till dessa berättelser, som just voro i hennes smak, lyssnade Bessie med särdeles intresse.

Under dylikt samspråk förflöt en timme; Bessie satte åter på mig min hatt och öfriga klädespersedlar, hvarpå vi lemnade portvaktarstugan och begåfvo oss af till herrgårdsbygnaden. Det var nu nio år sedan jag, äfven då åtföljd af henne, gick ned utför samma väg, uppför hvilken jag nu vandrade. En mörk, dimmig, kulen januarimorgon hade jag lemnat ett fiendtligt hus med bitterhet och förtviflan i hjertat — i ungefär samma sinnesstämning som en brottsling eller en af verlden förskjuten — för att begifva mig till det kalla och dystra herberget i Lowood, denna så aflägsna och obekanta vrå af jorden. Samma fiendtliga hus såg jag nu åter framför mig; mina närvarande utsigter voro ännu icke de bästa, och mitt hjerta hade ännu icke upphört att blöda. Ännu kände jag mig till mods som om jag varit en främling på den vida jorden; men jag hade större förtroende till mig sjelf och min egen förmåga; jag var nu mera oberoende och vida mindre utsatt för förtryck och orättvisa, och det sår, som lidna oförrätter slagit, hade nu grott ihop och det lågande agget slocknat.

»Gå först in i frukostrummet», sade Bessie, under det hon gick framför mig, »der sitta förmodligen de unga damerna.»

Ögonblicket derefter befann jag mig i nyssnämda rum. Allt, som der fanns, från det minsta till det största, hade alldeles samma utseende, som det haft den morgon, då jag blef förestäld för mr Brocklehurst; till och med mattan framför kaminen var densamma som han då stått på. Då jag kastade en blick på bokskåpet, varseblef jag Bewicks Beskrifning öfver Englands foglar på dess gamla plats på tredje hyllan, och strax ofvanför denna Gullivers resor och Tusen och En Natt. De döda tingen voro desamma som förr; men de lefvande varelserna voro så förändrade att man knappast kunde känna igen dem.

Jag såg framför mig två unga damer; den ena af dem var mycket lång — nästan lika lång som miss Ingram — och mycket mager derjemte, med ett blekgult ansigte och en sträf min. Det låg något asketiskt i hennes utseende, som ännu mer förhöjdes genom den utomordentliga enkelheten i hennes drägt, som bestod af en oveckad, tätt åtsittande, svart ylleklädning och en smal, stärkt lärftskrage; hennes hår var bortstruket från tinningarna, och kring halsen bar hon, liksom en nunna en svart rosenkrans med ett krucifix. Jag såg genast att det var Elise, ehuru jag i detta långlagda och färglösa ansigte återfann högst få drag, som erinrade om hennes utseende i yngre åren.

Den andra var lika säkert Georgina; men icke mer den Georgina jag påminde mig — den gängliga, sylflika, elfva års flickan. Den jag nu såg framför mig var en fullt utvecklad dam med mycket yppiga former, fin och fager, som om hon varit gjuten af vax, med vackra och regelbundna anletsdrag, smäktande blå ögon och blondt, lockigt hår. Färgen på hennes klädning var också svart, men dess snitt var helt olika systerns; den var mycket mera vid och modern och röjde lika mycket koketteri, som Elises ett väl långt drifvet verldsförakt.

Hos hvar och en af dessa tvenne systrar fanns ett drag af deras mor — men också blott ett enda: den magra och bleka äldre dottern hade sin mors stela, själlösa öga; den blomstrande, yppiga Georgina hade samma läggning på nedra delen af ansigtet, som, om den ock icke var fullt lika skarpt markerad, dock gaf detta eljest så vällustiga och fylliga anlete ett uttryck af obeskriflig hårdhet.

Båda stego upp för att helsa på mig, då jag gick fram till dem, och båda tilltalade mig med namnet: »miss Eyre». Elises helsning var snäf och kall och beledsagades icke ens af ett småleende; hon satte sig genast åter ned, fäste ögonen på brasan och tycktes icke vidare tänka på mig. Georgina kom efter sitt: »hur står det till?» fram med åtskilliga vanliga fraser om min resa, om väderleken och så vidare — alltsammans i en viss tillgjord, släpig ton, under tiden mätande mig från hufvud till fot med åtskilliga sidoblickar, hvarvid hon än skarpt granskade hvarje veck på min ljusgrå merinopelis, än forskande dröjde vid min enkelt klädda, landtliga hatt. Unga damer ha en märkvärdig förmåga att låta andra flickor veta att de anse dem för »landtlollor», utan att precis utsäga ordet. Med en stolt, öfverlägsen blick, en viss köld i sitt sätt och en likgiltig och vårdslös ton uttrycka de till fullo sina tankar i detta afseende, utan att just visa dem genom någon direkt ohöflighet hvarken i ord eller handling.

Ett gäckande löje, vare sig förstulet eller öppet, gjorde numera icke samma intryck på mig, som i forna dagar, och medan jag satt mellan mina båda kusiner, förundrade jag mig sjelf öfver hur föga den enas fullkomliga likgiltighet och den andras till hälften sarkastiska uppmärksamhet rörde mig — Elise kunde icke förödmjuka mig, Georgina icke förtreta mig. Förhållandet var, att jag hade andra saker att tänka på. Under loppet af de sista månaderna hade mäktigare känslor vaknat i mitt hjerta, än de förmådde framkalla, och jag hade erfarit både sorg och glädje i vida högre grad än det stod i deras makt att bereda mig. Deras uppförande kunde derföre icke på mig göra minsta intryck, vare sig angenämt eller obehagligt.

»Hur står det till med mrs Reed?» frågade jag och såg helt lugnt på Georgina, som rynkade på näsan och såg stött ut, som om hon ansett min fråga särdeles närgången.

»Mrs Reed? Ack, ni menar väl mamma kan jag tro! Jo, hon är rätt illa sjuk; jag tviflar på att ni kan få träffa henne i qväll.»

»Jag skulle vara er särdeles förbunden», sade jag, »om ni ville vara så god och gå upp till henne och säga henne att jag är kommen.»

Georgina for upp och stirrade på mig, alldeles utom sig af förvåning.

»Jag vet», fortfor jag, »att hon längtar att få träffa mig, och jag skulle inte vilja uppskjuta med att efterkomma hennes önskan längre än som är oundgängligt nödvändigt.»

»Mamma tycker inte om att man stör henne om aftnarna», anmärkte Elise.

Jag steg emellertid genast upp, tog, utan att vänta på någon inbjudning, helt lugnt af mig hatt och handskar och sade att jag ämnade uppsöka Bessie — som sannolikt vore i köket — och bedja henne förfråga sig hos mrs Reed, huruvida hon var benägen att mottaga mig i qväll eller icke. Jag gick ut, träffade Bessie och anförtrodde henne mitt ärende samt vidtog derefter åtskilliga andra mått och steg. Ett ohöfligt bemötande hade jag aldrig kunnat fördraga; om jag för ett år sedan blifvit så emottagen som i dag, skulle jag följande morgon ha lemnat Gateshead; nu deremot insåg jag genast att ett sådant beteende skulle vara högst dåraktigt. Jag hade gjort en resa af hundra mil för att se min tant och måste nu stanna qvar till dess hon tillfrisknade eller dog; hvad åter beträffade hennes döttrars högfärd eller dårskap, så insåg jag att jag måste låtsa som om jag alls icke märkte den och ställa mig helt och hållet oberoende deraf. Jag vände mig derföre till hushållerskan, bad henne anvisa mig ett rum, sade henne, att jag sannolikt skulle komma att uppehålla mig här en vecka eller två, lät bära upp min kappsäck på mitt rum, och följde sjelf efter. I trappan mötte jag Bessie.

»Frun är vaken», sade hon; »jag har berättat för henne, att ni är här; kom, så få vi se, om hon känner igen er.»

Jag hittade rätt väl på egen hand till detta välbekanta rum, dit jag som barn så ofta blifvit kallad för att erhålla aga eller mottaga en tillrättavisning. Jag skyndade Bessie i förväg och öppnade sakta dörren. Ett ljus med skärm stod på bordet; ty det var redan mörkt. Der stodo ännu den gamla stora imperialsängen med sina gula förhängen, toilettbordet, länstolen och pallen, på hvilken jag otaliga gånger måst knäfalla och bedja om förlåtelse för fel, som jag aldrig begått. Jag tittade bort åt en viss vrå, till hälften väntande att få se min gamle buse: det långa, smala riset, som plägade ligga på lur der och, innan jag visste ordet af, rusa på mig och hudflänga min darrande hand och böjda nacke. Jag närmade mig sängen, sköt undan gardinerna och lutade mig ned öfver de högt uppstaplade kuddarna.

Jag erinrade mig mycket väl mrs Reeds ansigte, och jag var nyfiken att återse de välbekanta dragen. Det är rätt väl, att tiden släcker törsten efter hämd och tystar förbittringens och motviljans ingifvelser; med hat och bitterhet i hjertat hade jag lemnat denna qvinna, och nu kom jag tillbaka till henne med ingen annan känsla, än medlidande för hennes sorgliga öden och en allvarlig vilja att glömma och förlåta allt framfaret, att bjuda henne handen till försoning och vänskap.

Der hade jag nu det välbekanta ansigtet, lika strängt och känslolöst som alltid — der detta märkvärdiga öga, som intet kunde aftvinga ett tecken till mild rörelse; der det något högt hvälfda, stolta, befallande ögonbrynet. Huru ofta hade ej, då hon såg på mig, hotet och hatet rynkat det! hur återvaknade ej minnet af min barndoms qval och smärtor, då jag med blicken följde dess skarpa konturer! Och likväl böjde jag mig ned och kysste henne: hon såg på mig.

»Är det Jane Eyre?» sade hon.

»Ja, tant Reed. Hur mår ni, kära tant?»

Jag hade en gång svurit på att aldrig kalla henne tant: jag ansåg det likväl icke för någon synd att nu bryta denna ed. Jag hade omfattat hennes hand, som låg ofvanpå lakanet; om hon blott gifvit mig en enda vänlig handtryckning, så skulle jag i detta ögonblick känt en verklig glädje. Men hårda sinnen vekna ej så lätt, och medfödda antipatier låta ej så snart utrota sig: mrs Reed drog undan sin hand, vände nästan helt och hållet bort ansigtet och gjorde den anmärkningen, att det var en mycket varm afton. Derpå betraktade hon mig åter med en så iskall blick, att jag genast insåg, att i hennes tänkesätt om mig, i de känslor hon hyste för mig, ingen förändring inträffat eller ens kunde inträffa. Hennes förstenade öga — som aldrig kunde upplysas af en ömhetens stråle, aldrig försmälta i tårar — sade mig tydligt, att hon ända till sin sista stund föresatt sig att anse mig för en dålig varelse; ty att tro mig om godt skulle icke kunnat skänka henne någon tillfredsställelse; det skulle endast plågat och förödmjukat henne.

Först blef jag bedröfvad och sedan förbittrad och slutligen föresatte jag mig att kufva henne — att beherska henne, i trots af hennes natur och förhärdade hjerta. Tårarna hade kommit mig i ögonen, liksom i min barndom; jag gjorde våld på mig för att tillbakahålla dem. Jag drog fram en stol till hufvudgärden, satte mig ned och lutade mig öfver kudden.

»Ni har skickat efter mig», sade jag, »och här är jag, och det är min afsigt att stanna qvar här, tilldess jag får se huruvida ni blir bättre.»

»Naturligtvis! du har väl träffat mina döttrar?»

»Ja.»

»Det är bra: du kan då säga dem, att jag önskar, att du stannar qvar till dess jag blir i stånd att meddela dig åtskilligt, som jag har på hjertat. I qväll är det för sent, och jag bjuder förgäfves till att erinra mig det. Men det var något jag ville säga — låt mig tänka efter —»

Hennes vilda blick och osammanhängande tal röjde mer än tillräckligt hvilken svår stöt denna en gång så starka kropp erhållit. Hon kastade sig af och an i sängen och försökte slutligen att draga täcket omkring sig; men min armbåge, som hvilade på en flik af detsamma, hindrade henne deruti. Genast utbrast hon förbittrad:

»Stig upp! Sitt inte der och förarga mig med att hålla fast täcket. Är ni Jane Eyre?»

»Ja, jag är Jane Eyre.»

»Ingen menniska kan föreställa sig, hvad jag haft för ledsamheter af den flickan. Det är minsann inte det roligaste att ha en sådan börda på halsen och vara utsatt för så mycket obehag! Hvarje dag, ja, hvarje timme, gjorde hon mig någon ny förtret med sitt lynne, som ingen kunde bli klok på, sina plötsliga utbrott af ondska och den onaturliga uppmärksamhet, hvarmed hon ständigt följde ens minsta rörelser. Jag försäkrar, att hon en dag tilltalade mig, som om hon varit vansinnig eller besatt af en ond ande; aldrig har något barn talat eller sett ut så som hon då gjorde. Jag var riktigt glad, då jag ändtligen fick henne ur huset. Nå, hur tror ni det gick med henne i Lowood? En smittsam feber utbröt der och många af pensionärerna dogo; men hon dog inte, ehuru jag sade att hon gjorde det. Jag skulle önska, att det varit sant!»

»En besynnerlig önskan, mrs Reed. Hvarför hatar ni henne så?»

»Jag hatade hennes mor också; ty hon var min mans enda syster och hans synnerliga favorit: han ensam motsatte sig den öfriga familjen, som ville förskjuta henne, då hon ingick den der mesalliansen, och då underrättelse kom om hennes död, gret han som om han blifvit barn på nytt. Han ville nödvändigt skicka efter flickan, ehuru jag tiggde och bad att han skulle lemna bort henne att skötas och betala för hennes underhåll. Jag hatade det från första stund jag såg det, det lilla sjukliga, jämrande, eländiga kräket! Hela natten i ända kunde det gråta i sin vagga; men det skrek inte med full hals, som andra barn, utan bara qved och gnälde. Reed behandlade det med mycken ömhet; han brukade pyssla om det och göra lika mycken affär af det, som om det varit hans eget, ja, mycket mer än han gjort af sina egna barn vid den åldern. Han ville förmå mina barn att vara vänliga mot den lilla tiggerskan; men mina älsklingar kunde inte tåla henne och visade henne sin motvilja, och då blef han riktigt ond. Under hans sista sjukdom hade han henne ständigt bredvid sängen, och en timme förr än han dog aftvang han mig en ed, att behålla kräket hemma i huset. Jag hade lika gerna tagit till mig en tiggarunge från ett arbetshus; men han hade en svag, en mycket svag karakter. John liknar alls icke sin far, och det gläder mig: John är lik mig och mina bröder — en äkta Gibson. Ack, jag skulle endast önska, att han upphörde att pina mig med sina bref om penningar. Jag har ingenting mer att ge honom: vi börja att bli fattiga. Jag måste afskeda hälften af tjenstefolket och stänga till en del af huset eller hyra ut det. Det senare kan jag dock aldrig besluta mig till — men hvad annan utväg finnes? Två tredjedelar af mina inkomster åtgå för att betala inteckningslån. John är en förskräcklig spelare och tappar alltid — stackars gosse. Han har råkat i händerna på nedriga bedragare, han är djupt sjunken, han är mycket förfallen — han ser ryslig ut — jag blyges på hans vägnar, när jag ser honom.»

Hon började nu blifva mycket upprörd.

»Jag tror att det är bäst att jag lemnar henne nu», sade jag åt Bessie, som stod midt emot mig, på andra sidan om sängen.

»Kanske det vore bäst, miss; men hon talar ofta på det der sättet, då det lider mot qvällen — på morgonen är hon alltid lugnare.»

Jag steg upp. »Vänta!» utropade mrs Reed. »Det är ännu något, jag vill säga. Han hotar mig — han hotar mig beständigt med sin egen död eller med min, och ibland drömmer jag att jag ser honom utstäld som ett lik, med ett stort sår i halsen, eller ett blått och uppsväldt ansigte. Det står mycket illa till med mig; jag har djupa sorger. Hvad är att göra? Hur skall jag kunna anskaffa penningarna?»

Bessie försökte nu öfvertala henne att intaga en kylande dryck, men det var endast med möda hon kunde förmå henne dertill. Strax derefter blef mrs Reed något lugnare och försjönk i ett slags medvetslöst tillstånd, hvarefter jag lemnade henne.

Omkring fjorton dagar förflöto innan jag hade något nytt samtal med henne. Hon antingen yrade eller låg i en medvetslös dvala, och läkaren befalde strängeligen, att man skulle undvika allt, som på minsta sätt kunde oroa henne. Emellertid sökte jag att taga mig fram så godt jag kunde med Georgina och Elise. I början visade de mig mycken köld. Elise kunde sitta halfva dagen och sy, läsa eller skrifva och knappast yttra ett ord till mig eller sin syster. Georgina kunde stå timtals och pladdra med sin kanariefågel, utan att det minsta bry sig om mig. Men jag hade beslutit, att aldrig visa mig förlägen öfver hvilken sysselsättning jag skulle tillgripa, eller hvilken förströelse jag skulle hitta på. Jag hade tagit med mig mina ritsaker, och de förskaffade mig begge delarna.

Försedd med en liten ask med ritpennor och några ark papper, plägade jag sätta mig afsides från dem nära fönstret och rita fantastiska utkast, föreställande det första bästa, som visade sig i min inbillnings ständigt vexlande kaleidoskop: en skymt af hafvet, mellan tvenne klippor; den uppgående månen och ett skepp, som tycktes segla genom dess skifva; ett snår af vass och neckrosor, ur hvilket hufvudet af en najad, bekransadt med lotus-blommor, tittade fram; en liten elfva, som satt i ett kungsfågelnäste, under en guirland af hagtornsblommor.

En morgon föll det mig in att teckna ett ansigte; hvem det skulle komma att föreställa, hvarken tänkte jag på eller brydde mig om. Jag tog en mjuk, svart ritpenna, formerade den med en bred spets och arbetade raskt undan. Snart hade jag på papperet tecknat en höghvälfd och framstående panna och de starkt markerade nedersta linierna af ett ansigte. Utkastet behagade mig, och jag fortsked oförtrutet till utförandet af de öfriga anletsdragen. Yfviga, raka ögonbryn måste tecknas under denna panna, derpå följde naturligtvis en ädelt formad näsa med rakt näsben och vidgade näsborrar, vidare en uttrycksfull, ingalunda liten mun, och slutligen en kraftfull haka, med en märklig fördjupning i midten; svarta polissonger felades naturligtvis ej heller; håret var kolsvart, hopvridet vid tinningarna och fallande vågigt öfver pannan. Nu skulle jag börja med ögonen. Dem hade jag gömt till sist, emedan de utgjorde det svåraste partiet. Jag tecknade dem stora och välformade, försåg dem med långa, mörka ögonhår och stora lysande pupiller. »Bra, men ändå inte precis som det borde vara», tänkte jag, då jag såg efter, hur det tog sig ut i sin helhet; »de behöfva mera eld och själ;» och jag gjorde nu skuggorna starkare, på det att ljuspartierna skulle framträda så mycket lifligare — ett eller par lyckliga streck gjorde sedan min framgång fullständig. Der hade jag nu framför mig ett välbekant ansigte. Och hvad rörde det mig väl nu, att de unga damerna vände mig ryggen? Jag smålog åt det ansigte, jag så lefvande återgifvit; jag fördjupade mig i dess åskådande och var lycklig.

»Är detta ett porträtt af någon, som ni känner?» frågade mig Elise, som oförmärkt närmat sig mig. Jag svarade att det endast var ett fantasistycke, och stack skyndsamt in det bland de andra ritningarna. Naturligtvis narrades jag likväl deri: denna teckning var i sjelfva verket ett ganska väl träffadt porträtt af mr Rochester. Men hvad rörde det henne eller någon, utom mig sjelf. Äfven Georgina kom fram för att se mina arbeten. Ritningarna behagade henne alla, men porträttet, sade hon, förestälde en »bra ful karl.» De tycktes båda vara förvånade öfver min skicklighet. Jag erbjöd mig att porträttera dem och utförde af hvar och en en liten teckning i svartkrita. Derpå tog Georgina fram sitt album; jag lofvade att rikta det med en aquarell-målning, och detta försatte henne genast i ett särdeles godt lynne. Hon föreslog att vi skulle göra en promenad ut åt egorna. Innan vi varit ute två timmar, voro vi stadda i ett förtroligt samtal. Hon gjorde mig den äran att beskrifva sina lysande nöjen under den vinter, för tvenne år tillbaka, då hon vistades i London — den beundran hon der väckt — den uppmärksamhet man slösat på henne; ja, hon lät till och med vinkar falla, att hon gjort en förnäm eröfring. Under loppet af eftermiddagen började hon att blifva ännu mindre förbehållsam: ömma samtal och sentimentala uppträden meddelades mig; med få ord, en romantisk skildring af lifvet i stora verlden improviserades af henne till min uppbyggelse. Samma berättelser förnyades hvarje dag; ämnet var oföränderligt detsamma: hon sjelf, hennes kärlek och lidanden. Besynnerligt var det att hon aldrig nämde något om sin mors sjukdom eller sin brors död eller det bedröfliga tillstånd, hvari familjens angelägenheter för närvarande befunno sig. Hela hennes själ tycktes vara upptagen af erinringen om förflutna nöjen och längtan efter framtida förströelser. I sin mors sjukrum uppehöll hon sig på sin höjd fem minuter hvarje dag.

Elise talade högst litet; hon hade synbarligen ingen tid att tala. Jag har aldrig sett en flitigare menniska än hon tycktes vara, och dock var det svårt att säga, hvad hon egentligen gjorde, eller att upptäcka frukterna af hennes flit. Hon hade en väckar-klocka för att kunna stiga tidigt upp hvarje dag. Jag vet icke hvarmed hon sysselsatte sig före frukosten, men efter detta mål indelade hon sin tid i bestämda afdelningar, och hvarje timme hade sin särskilda bestämmelse. Tre timmar om dagen läste hon i en liten bok, som jag vid närmare betraktande fann vara kyrkohandboken. En dag frågade jag, hvad det var i boken, som förekom henne så fängslande, hvarpå hon svarade: »kyrkoceremonierna». Tre timmar använde hon för att med guldtråd brodera borderna på ett fyrkantigt, purpurrödt kläde, af en golfmattas storlek. På min fråga hvad det var ämnadt till, erhöll jag till svar, att det var ett altar-täcke för den nyligen i närheten af Gateshead uppbygda kyrkan. Två timmar egnade hon åt sin dagbok; två timmar arbetade hon i köksträdgården, och under en timme granskade hon sina räkenskaper. Hon tycktes aldrig känna behof af sällskap eller ett förtroligt samspråk. Jag tror att hon var lycklig på sitt vis; denna enformiga slentrian var just i hennes smak, och ingenting förtretade henne mer än om något kom emellan, som störde hennes utomordentliga punktlighet, hvilken liknade ett urverks.

En qväll, då hon tycktes vara mer böjd för förtrolighet än vanligt, berättade hon för mig, att Johns uppförande och de hotande utsigterna för familjen hade varit henne en anledning till bittra bekymmer, men att hon nu lugnat sig och fattat sitt beslut. Sin egen förmögenhet hade hon bragt i säkerhet, och när hennes mor dog — och det fanns ej minsta sannolikhet för att hon kunde komma sig eller släpa sig fram särdeles länge — så ville hon utföra en plan, hvilken hon länge med förkärlek omfattat: draga sig undan till ett ställe, der punktliga vanor kunde följas i ostörd ro, och uppställa oöfverstigliga skrankor mellan sig och en tanklös lättsinnig verld. Jag frågade om Georgina skulle följa med henne.

»Nej, på inga vilkor. Georgina och hon hade ingenting gemensamt med hvarandra. För intet pris i verlden skulle hon vara belastad med hennes sällskap. Georgina kunde gå sin väg, och hon, Elise, ville gå sin.»

Georginas sysselsättning deremot, så ofta hon icke utgöt sitt hjerta för mig, bestod för det mesta uti att ligga på soffan och beklaga sig öfver att det var så tråkigt hemma, samt ideligen upprepa den önskan, att tant Gibson måtte skicka efter henne och hemta henne till sig till London. »Det allra bästa vore», sade hon, »om jag bara kunde komma hemifrån på en månad eller två, till dess allt vore förbi.» Jag frågade icke, hvad hon menade med de sista orden, men jag kan väl förstå, att de hade afseende på moderns väntade frånfälle och de derpå följande begrafningsceremonierna. Elise gaf vanligtvis lika litet akt på sin systers tröghet och klagolåt, som om aldrig någon sådan knotande, sysslolös varelse funnits till i verlden. En dag likväl, sedan hon slagit igen sin annotationsbok och vecklat upp sitt broderi, yttrade hon sig plötsligen till henne i följande ordalag:

»Georgina, ett mera fåfängt och enfaldigt kräk än du har väl aldrig trampat denna jord. Du borde aldrig ha blifvit född, ty du vet inte att göra något bruk af lifvet. I stället för att lefva i, för och med dig sjelf, som en förnuftig varelse borde, söker du endast ett stöd för din egen svaghet i någon annan persons kraft, och om då ingen har lust att få sig en sådan der stor, lunsig, slapp och onyttig varelse på halsen, börjar du genast skrika, att du är försummad, misshandlad, olycklig. Dessutom måste lifvet för dig vara en kedja af ständigt vexlande nöjen, eljest anser du verlden för ett fängelse; du måste bli beundrad, fjäsad, smickrad — du måste ha musik, dans och sällskaper, eljest trånar du alldeles bort. Har du inte så pass mycket vett, att du kan inrätta åt dig ett bestämdt lefnadssätt, som gör dig oberoende af all annan vilja än din egen? Tag en dag; indela den i sina bestämda afdelningar; anslå för hvarje afdelning ett bestämdt göromål: låt inte en fjerdedels timme, tio minuter, fem minuter förflyta obegagnade, — tag dem alla med i räkningen, och allt hvad du gör, gör det efter bestämd metod och med den punktligaste noggrannhet. Då skall dagen vara slut innan du vet ordet af, och du är ingen förbunden för att ha hjelpt dig att fördrifva tiden; du har inte behöft söka någons sällskap, eller taga någons sympati, någons öfverseende i anspråk; kort sagdt: du har lefvat som en oberoende menniska bör lefva. Följ detta råd: det första och sista, som jag ger dig; då skall du aldrig behöfva mig eller någon annan, hända hvad som hända vill. Följ det icke — gå på som du hittills gjort, pocka, gråt, öfverlemna dig åt din lättja och bär sedan hvad ditt eget vanvett bragt öfver dig, hur tungt och odrägligt det än må vara: jag säger detta rent ut och ber dig lägga det på minnet; ty ehuru jag inte mer kommer att upprepa hvad jag sagt, kommer jag dock att handla derefter. När mamma är död, tvår jag mina händer och vill ingenting ha att göra med dig. Från den dag hennes kista är förd till grafkoret i Gatesheads kyrka, äro du och jag lika främmande för hvarandra, som tvenne fullkomligt obekanta personer. Tro aldrig att jag, derföre att vi händelsevis äro födda af samma föräldrar, tänker tillåta dig att göra ens det minsta anspråk på mig: ja, jag kan försäkra dig, att om hela menniskoslägtet, med undantag af oss, ginge under och vi två stode ensamma på jorden, så skulle jag lemna dig i den gamla verlden och begifva mig sjelf till den nya.»

Härmed slutade hon.

»Du hade kunnat spara dig hela denna långa litania», genmälte Georgina. »Hvar och en vet, att du är den mest sjelfviska och hjertlösa varelse, som jorden bär, och jag känner den illvilja och det hat, du hyser till mig. Jag har haft ett litet nätt prof derpå i det elaka spratt du spelade mig med afseende på lord Edvin Vere: den tanken var dig odräglig, att jag skulle stiga så mycket högre än du, få en adlig titel och bli upptagen i sällskapskretsar, dit du aldrig kunde få sticka din näsa, och derför spelade du rolen af spion och angifvare och förstörde alla mina utsigter för framtiden.»

Hon drog härvid fram sin näsduk och gret och snyftade nära nog en hel timme derefter. Elise fortfor att som vanligt sitta kall, känslolös och i oafbruten verksamhet.

Sådana menniskor finnas visserligen, som ej vilja tillerkänna ädla känslor något särdeles högt värde; men här hade jag framför mig tvenne naturer, af hvilka den ena var lika obehaglig genom sin bitterhet, som den andra var fadd och smaklös just genom sin fullkomliga brist på alla skarpare kryddor. Känsla utan förstånd är en temligen smaklös och vattenhaltig dryck; men förstånd utan känsla är också något så bittert och segt, att ingen menniska förmår smälta det.

På eftermiddagen hade vi storm och regn. Georgina hade somnat på soffan under läsningen af en roman; Elise hade gått till den nya kyrkan, der någon gudstjenst firades — ty i religiösa saker var hon en sträng formalist: ingen väderlek kunde afhålla henne att uppfylla hvad hon ansåg för en from pligt; antingen vädret var vackert eller fult, gick hon tre gånger i kyrkan om söndagen, och om hvardagarna lika ofta som der hölls bön.

Jag beslöt emellertid att gå och se hur det stod till med den döende modern, som låg deruppe utan synnerlig vård. Till och med tjenstfolket var ej särdeles träget i sin uppassning, och den lejda sköterskan, som just ingen hade ögon på, smög sig ur rummet så ofta hon kunde. Bessie utgjorde härvid ett aktningsvärdt undantag; men hon hade sin egen familj att tänka på och kunde endast en och annan gång göra ett besök i herrgården. Jag fann den sjuka, såsom jag förmodat, alldeles ensam; ingen sjuksköterska såg jag till. Hon låg alldeles tyst och efter allt utseende försjunken i dvala; hennes gulbleka ansigte var djupt nedsjunket i kuddarna; brasan i kaminen var nära att slockna. Jag lade på mera ved och blåste upp elden, ordnade sängkläderna, betraktade en stund den olyckliga, som nu ej kunde se mig, och gick derefter fram till fönstret.

Regnet piskade på rutorna och stormen tjöt ursinnigt. »Hon, som ligger här,» tänkte jag, »skall snart vara der, hvarest inga jordens stormar nå henne. Hvarthän skall väl den själ, som nu sträfvar att lösrycka sig från sitt jordiska fängsel, komma, då hon slutligen frigjort sig?

Under det jag begrundade denna djupa hemlighet, erinrade jag mig Helena Burns, hennes sista ord och hennes lära om menniskosjälarnas jemnlikhet efter döden. Jag hörde ännu i inbillningen de välbekanta tonerna af hennes röst, såg ännu framför mig hennes vålnadslika gestalt, hennes bleka, utmagrade ansigte med de mot himlen höjda ögonen, då hon, mild och lugn, låg på sin dödssäng och hviskande omtalade för mig sin längtan, att blifva återupptagen till sin evige Skapare och Fader. I detsamma hörde jag från sängen en svag röst, som frågade: »hvem är der?»

Jag visste att mrs Reed ej talat på flera dagar. Skulle hon komma sig igen? Jag gick fram till henne.

»Det är jag, tant Reed.»

»Hvilken — jag?» sade hon. »Hvem är ni?» återtog hon, och såg på mig med en förvånad och orolig, men likväl icke vild blick. »Ni är helt och hållet obekant för mig; hvar är Bessie?»

»I portvaktarstugan, tant.»

»Tant!» upprepade hon; »ni är inte någon af Gibsonska slägten; och likväl tycker jag mig känna er; detta ansigte, dessa ögon, denna panna, har jag ofta sett; ni är lik — kors, ni är ju lik Jane Eyre!»

Jag sade intet. Jag fruktade att gifva anledning till något farligt utbrott, genom att erkänna mig vara den person hon omnämnt.

»Det lär väl ändå vara ett misstag,» sade hon; »mina tankar äro så orediga. Jag önskade se Jane Eyre och tycker mig nu märka en likhet, der ingen finnes: dessutom måste hon på de åtta åren ha blifvit mycket förändrad.»

Jag försäkrade henne nu vänligt, att jag vore den person hon väntat, och då jag såg, att jag var förstådd och att hon var vid full sans, berättade jag att Bessie genom sin man låtit hemta mig från Thornfield.

»Jag är mycket sjuk, jag vet det,» sade hon efter en stunds uppehåll: »jag försökte vända mig för ett par minuter sedan och finner, att jag inte kan röra en lem. Det är bäst, att jag lättar mitt samvete förr än jag dör. Hvad vi anse af föga vigt, då vi äro friska, blir oss en tung börda i en stund som denna. Är sjuksköterskan i rummet, eller någon annan än du?»

Jag försäkrade henne, att vi voro allena.

»Nå väl, jag har två gånger tillfogat dig en oförrätt, som jag nu ångrar. Första gången, då jag bröt det löfte, jag gaf min man, att uppfostra dig med samma kärlek som om du varit mitt eget barn; andra gången —» hon tystnade. »När allt kommer omkring så har det ingenting att betyda,» sade hon halfhögt, »och så kanske jag blir bättre, och att förödmjuka mig för henne är så pinsamt.»

Hon gjorde ett försök att vända sig i sängen, men det misslyckades; hennes ansigte förvred sig; hon tycktes känna en inre smärta, kanske en försmak af dödskampen.

»Men nej, det lär väl inte kunna hjelpas. Jag har evigheten framför mig. Gå till min toilettlåda, öppna den och tag fram ett bref, som ligger der.»

Jag efterkom hennes uppmaning.

»Läs brefvet!» sade hon.

Det var kort och af följande innehåll:

»Min Fru!»

»Jag får anhålla, att ni täcktes hafva den godheten och sända mig min brorsdotters, Jane Eyre’s, adress och låta mig veta, hur det står till med henne: det är min afsigt att med det första skrifva till henne och bedja henne komma till mig, till Madeira. Försynen har välsignat mig med förmögenhet, och som jag är ogift och barnlös, ämnar jag adoptera henne under min lifstid, och när jag dör skall hon ärfva allt hvad jag lemnar efter mig.

Jag har den äran etc.
John Eyre, Madeira.»

Brefvet var skrifvet för tre år sedan.

»Hvarföre har jag aldrig fått höra något om detta förr?» frågade jag.

»Emedan jag hatade dig alltför djupt för att på något sätt vilja bidraga till din lycka. Jag kunde inte glömma ditt uppförande mot mig, Jane; det raseri, med hvilket du en gång vände dig emot mig; den ton, hvari du förklarade, att det funnes ingen på jorden som du afskydde så mycket som mig; denna blick och denna röst, så föga liknande ett barns, hvarmed du påstod, att blotta tanken på mig gjorde dig sjuk, och att jag behandlade dig obarmhertigt och grymt. Aldrig kan jag förgäta hvad jag kände, då du på detta sätt rusade upp och gaf luft åt allt det giftiga hat du hyste mot mig: jag blef rädd, som om ett djur, som jag slagit och trampat, hade sett på mig med menniskoögon och förbannat mig med menniskoröst. — Låt mig få litet vatten! Ack, skynda dig!»

»Kära mrs Reed,» sade jag, under det jag räckte henne glaset; »tänk inte mer på allt detta, låt det vara glömdt. Förlåt mig min lidelsefulla häftighet: jag var endast ett harn då; åtta till nio år ha sedan dess förflutit.»

Hon gaf ej akt på hvad jag sade; men sedan hon druckit litet vatten och hemtat andan, fortfor hon sålunda:

»Jag säger dig, att jag inte kunde glömma det, och jag hämnades: att du skulle bli adopterad af din farbror och komma i åtnjutande af rikedom och välmåga, var något, som jag inte kunde uthärda. Jag skref till honom, att det gjorde mig ondt att jag måste tillintetgöra hans förhoppningar, men Jane Eyre var död; hon hade dött af typhus i skolan i Lowood. Gör nu som du behagar: skrif och vederlägg mig — afslöja mina ränkor för verlden, så snart du behagar. Jag tror du blifvit född för att pina mig: äfven min sista stund förbittras genom minnet af en gerning, hvilken jag, om du inte varit till, aldrig blifvit frestad att begå.»

»Om ni bara kunde förmå er att glömma det framfarna, tant, och att se på mig med en vänlig och försonlig blick —»

»Du har en mycket elak karakter», sade hon, »och ända intill denna dag har jag inte kunnat blifva riktigt klok på dig. Hur du uti tio år tåligt och stilla kunnat fördraga hvarje behandling, för att sedermera, på det tionde året, med ens bryta ut i eld och lågor, det öfvergår verkligen mitt förstånd.»

»Min karakter är inte så elak, som ni tror: jag är häftig, men icke hämdgirig. Mången gång då jag var barn, hade jag känt mig lycklig, om det varit mig tillåtet att älska er; men ni ville det inte; och ännu i denna stund önskar jag af allt mitt hjerta att bli försonad med er; vill ni gifva mig en kyss, tant?»

Jag närmade min kind till hennes läppar, men hon vidrörde den ej. Hon sade att hon ej kunde andas, om jag på detta sätt lutade mig öfver sängen. Då jag lade henne tillbaka i sängen — ty jag hade lyft upp henne och stödde henne medan hon drack — tog jag hennes iskalla och fuktiga hand i min: de svaga fingrarna sökte att lösgöra sig, de slocknande ögonen undveko min blick.

»Älska då eller hata mig», sade jag; »i hvilket fall som helst skänker jag er min fullkomliga och frivilliga förlåtelse; bed nu Gud också skänka er sin, och far hädan i frid.»

Stackars olyckliga qvinna! nu var det för sent för henne att försöka ändra sina tänkesätt: i lifvet hade hon hatat mig, i döden måste hon ännu fortfara att hata mig.

Sjuksköterskan inträdde nu, åtföljd af Bessie. Ännu en halftimme stannade jag qvar, i förhoppning att få se något tecken till en försonligare sinnesstämning, men förgäfves. Hon försjönk snart ånyo i dvala och kom ej någonsin mera till medvetande; klockan tolf på natten afled hon. Jag var ej närvarande för att tillsluta hennes ögon, och ej heller döttrarna. Följande morgon fingo vi genom tjenstfolket veta, att allt var förbi. Hon var nu redan iklädd sin svepning. Elise och jag gingo att se på henne; Georgina brast i gråt och sade, att hon ej tordes gå med. Der låg nu, stel och orörlig, Sara Reeds en gång så kraftfulla kropp; öfver de brustna ögonen voro ögonlocken neddragna, pannan och de hårda anletsdragen buro ännu prägeln af hennes stränga, obevekliga karakter. Åsynen af detta lik gjorde på mig ett besynnerligt och högtidligt intryck. Jag såg på det med dyster smärta; inga milda och försonande känslor, ingen känsla af medlidande, hopp eller ödmjukhet, uppväckte det, endast en bitter ångest för hennes själafrid, icke beledsagad af någon sorg öfver min förlust — och en dyster, tårlös fasa för det förskräckliga i en sådan död.

Elise betraktade lugnt sin mor. Efter några ögonblicks förlopp anmärkte hon:

»Med den kroppskonstitution, hon hade, borde hon ha uppnått en ganska hög ålder: grämelse och bekymmer ha dödat henne i förtid.»

En spasmodisk ryckning sammandrog för ett ögonblick hennes mun; då den var förbi, vände hon sig om och lemnade rummet, och jag följde med henne. Ingen af oss hade fällt en tår.