Jenny/Del I/Kapitel 06
| ← Kapitel V |
|
Kapitel VII → |
VI.
Helge Gram trivdes i sitt rum därborta vid Ripettan. Han hade en känsla av att han arbetade lätt och bra vid det lilla bordet framför fönstret — ut mot gården med tvätten och blomkrukorna på balkongerna. Familjen mitt emot hade två småbarn, gosse och flicka, på sex och sju år. När de kommo ut på sin lilla altan nickade de och vinkade till Helge och han vinkade igen. På sista tiden hade han också börjat att hälsa på deras mor. Denna lilla hälsningsbekantskap ingav honom en angenäm hemkänsla. — Framför honom stod Cescas vas; han passade alltid på att fylla den med friska blommor. Och signora Papi uppfattade snabbt hans italienska. Det var för att hon hade haft danskar boende hos sig, sade Cesca — danskar kan aldrig lära främmande språk.
När signoran hade varit inne hos honom i något ärende blev hon alltid kvarstående en hel evighet borta vid dörren och pratade. Mest om »kusinen» — che bella, sade signora Papi. En gång hade fröken Jahrmann varit uppe hos honom ensam och en gång tillsammans med fröken Winge — båda gångerna för att be honom till dem. När fru Papi slutligen skrattande avbröt sig — hon stod ju här och störde honom i skrivningen — och försvann — så lutade Helge sig tillbaka i stolen, med armarna bakom nacken. Han tänkte på sitt rum därhemma — bredvid köket, där modern och systern gingo och talade om honom, högt, bekymrat och ogillande. Han kunde höra vart ord — som väl meningen var. Åh — — Och var dag här nere blev en dyrbar nåd. Äntligen, äntligen hade han fred — kunde arbeta, arbeta.
Eftermiddagarna tillbragte han i museer och bibliotek. Men i skymningen, så ofta som han tyckte det gick an, tittade han upp till de båda målarinnorna vid Via Vantaggio och drack te.
I regeln voro de hemma båda två. Ibland voro där andra på besök. — Heggen och Ahlin träffade han oftast däruppe. En gång hade han funnit fröken Winge ensam och bara en gång Fransiska.
De voro alltid i Jennys rum. Där var varmt och hemtrevligt, fast de läto fönsterluckorna stå öppna ända tills det sista blåa kvällsskimret försvunnit. Det glödde och rasslade i kaminen och tekitteln surrade över spritkokaren. Han kände varenda sak i rummet nu mera — studierna och fotografierna på väggarna, vaserna med blommorna i bokhyllan vid sängen, staffliet med Fransiskas porträtt på. Lite oredigt var där alltid — bordet framför fönstret dignade av tuber och färgskrin och skisser och lösa papper och in under det makade Jenny med foten penslar och målargrejor, som lågo kringströdda på golvet, medan hon dukade tebordet. Det låg oftast sysaker och halvstoppade strumpor i soffan, och hon lade undan dem och satte sig att breda smör på käx — eller steg upp för att flytta undan ett spritstrykjärn som stod framme någonstans i rummet.
Ibland brukade han sitta och prata med Fransiska i hörnet vid eldstaden. Stundom for det i Cesca att hon skulle vara huslig och Jenny skulle sitta och lata sig. Jenny bad om nåd — Cesca röjde upp som en virvelstorm — stuvade undan alla vilsekomna effekter på ställen där Jenny aldrig fann dem igen. Till sist bultade hon felande häftstift i de dukar, som hängde snett och rullade ihop sig på väggarna. Hon använde sin ena sko som hammare.
Gram kunde inte bli riktigt klok på fröken Jahrmann. Hon var alltid vänlig och hygglig mot honom — men aldrig mer så där innerligt förtrolig, som den där dagen då de gingo till Ponte Molle. Stundom var hon så besynnerligt frånvarande det var som om hon inte uppfattade vad han sade fast hon svarade honom vänligt. Ett par gånger hade han en förnimmelse av att han tröttade henne. Frågade han hur det var fatt med henne, svarade hon inte alls. Och då han en gång nämnde något om tavlan med cypresserna sade hon, för övrigt i mycket mild ton:
»Ni får inte bli ond, Gram — men jag tycker inte om att tala om det jag håller på med — förrän det är färdigt — i alla fall inte nu.»
Det var honom som ett slags uppmuntran, att han märkte att bildhuggar Ahlin inte kunde med honom. Svensken kunde således tänka sig honom som rival — för resten hade han ett intryck av att Fransiska dragit sig tillbaka från Ahlin.
När han var ensam gick Helge och tänkte ut vad han ville säga till Cesca — förde i fantasien långa samtal med henne. Han längtade efter att få tala som den dagen vid Ponte Molle — han hade i gengäld velat berätta henne om sig själv. Men när han träffade henne blev han osäker och nervös, visste inte hur han skulle få in samtalet på det han ville, var rädd för att synas påträngande eller taktlös — rädd för att göra något så hon skulle tycka mindre om honom. Så märkte hon hans förlägenhet och kom honom till hjälp, lotsade honom in i småprat och skämt, och det blev lätt för honom att nojsa och skratta med henne — för ögonblicket var han henne tacksam — hon fyllde lätt och behagligt alla pauser och hjälpte honom på traven igen om han höll på att köra fast. Först efteråt, då han kom hem, kände han sig besviken. Det hade inte blivit något annat än kallprat om alla möjliga muntra bagateller i dag igen.
Men var han på tuman hand med Jenny Winge blev det alltid ett ordentligt samtal om solida ting. Understundom tyckte han nästan det blev litet tråkigt med dessa allvarliga diskussioner om abstrakta ämnen. Men för det mesta tyckte han om att tala med henne, därför att samtalet från mera allmänna förhållanden gled över på hans egna personliga. Efter hand hade han kommit att berätta henne en hel hop om sig själv — om sitt arbete och de svårigheter han tyckte sig äga både genom yttre omständigheter och i sitt eget väsen. Att Jenny Winge inte talade om sig själv, lade han knappast märke till, men väl, att hon undvek att dryfta problemet Fransiska Jahrmann med honom.
Han tänkte inte heller på, att så som han talade med Jenny, kunde han inte tala med Fransiska, därför att han i hennes ögon ville synas starkare, säkrare och mera betydande än han i själva verket var.
Julkvällen hade de varit i föreningen allesammans och gingo efteråt till midnattsmässan i S. Luigi de Franchesi.
Egentligen tyckte Helge först att det var ovanligt stämningsfullt. Det var halvmörkt nere i kyrkan trots de tända kristallkronorna, men de hängde så högt under taket. Altarväggen var en enda mur av ljus — hundratals vaxljus, med mjuka gyllene lågor. Och korsång och orgeltoner strömmade dämpat genom valven. — Dessutom satt han bredvid en förtjusande ung italiensk dam, som tog upp en rosenkrans av lapis lazuli ur ett sammetsfodrat juvelskrin och bad mycket andäktigt.
Men efter en stund började fröken Jahrmann att knota mer och mer högljutt. Hon satt framför med fröken Winge.
»Hu då, Jenny, vi går. Tycker du att det här är julstämning kanske — det är ju bara en vanlig konsert, ja — en ful konsert. Hör på den där krabaten, som sjunger nu — alldeles uttryckslöst — rösten är dessutom utskriken. Isch —»
»Tyst då, Cesca — kom ihåg att det är en kyrka vi äro i.»
»Kyrka — strunt. Det är ju konsert — vi måste ju ha både biljetter och program. Skräpkonsert — jag blir alldeles ur humör —»
»Ja, ja — vi ska gå när det här numret är slut. Men tig nu i alla fall medan vi äro här.»
»Nej», pratade Cesca vidare, »nyårsnatten i fjol. Jag var i Gesù — det var stämning det. Te deum. Jag knäböjde vid sidan av en gammal bonde från Campagnan och en ung flicka, som var sjuk — och så vacker. Alla människor sjöng — den gamla bonden kunde hela Te Deum på latin. Det var stämning det.»
Medan de tyst banade sig väg ur den överfyllda kyrkan klingade Ave Maria ut över deras huvuden.
»Ave Maria», fnyste Fransiska. »Hör ni inte att det inte rör henne ett uns vad hon sjunger — som en fonograf. Jag tål inte att höra sådan musik misshandlas på det där sättet —»
»Ave Maria», sade en dansk herre som gick bredvid henne. »Jag minns en ung norsk dam — hon sjöng den alldeles vidunderligt. En fröken Eck —»
»Berit Eck — känner ni henne, Hjerrild?»
»Hon var i Köpenhamn för två år sen — sjöng med Ellen Bech. Jag kände henne ganska bra. Känner ni henne, fröken Jahrmann?»
»Min syster kände henne», sade Fransiska. »Ja, ni träffade ju min syster Borghild i Berlin. Tycker ni om fröken Eck — fru Hermann heter hon ju för resten nu.»
»Det var en mycket söt flicka — förtjusande. Och ovanligt lovande —»
Fransiska blev efter de andra med Hjerrild.
Det var avtalat att Heggen, Ahlin och Gram skulle
följa damerna hem och äta kväll hos dem. Fransiska hade
fått en jullåda hemifrån. Bordet stod dukat med norsk
julkost, klätt med tusenskönor från Campagnan och ljus
i sjuarmade stakar.
Fransiska kom sist in — hon hade tagit dansken med.
»Var det inte roligt, Jenny — att Hjerrild ville komma med?»
Det visade sig att det fanns både öl och genever på bordet — och norskt smör och mesost och kall tjäder och sylta och spicken skinka.
Fransiska satt bredvid Hjerrild. Och så snart som samtalet började bli livligt över lag, vände hon sig till honom.
»Känner ni pianisten Hermann, som fröken Eck blev gift med?»
»Ja, mycket bra. Vi bodde i samma pensionat i Köpenhamn, och jag träffade honom också i Berlin.»
»Vad tycker ni om honom?»
»Det är en grann karl. Oerhört begåvad. — Han förärade mig en av sina sista kompositioner — de äro väldigt originella enligt min mening. Jo—o. Jag tycker mycket bra om honom.»
»Har ni dem här? Får jag lov att se dem? — Jag ville gärna gå upp i föreningen och spela igenom dem. Han var en vän till mig förr i tiden.»
»Ja — visst. Nu kommer jag ihåg. Han hade ert fotografi. Han ville inte säga vem det var.»
Heggen hade blivit uppmärksam.
»Ja — det är sant», sade Fransiska svagt. »Han fick visst en gång ett porträtt av mig, tror jag —»
»För övrigt»— Hjerrild drack ur. »Är han nu i alla fall en smula väl brutal — mer än lovligt hänsynslös. Men — kanske det är det som gör honom så oemotståndlig — för kvinnorna. För mig personligen var han ibland — lite för mycket — proletären.»
»Det är just det» — hon famlade efter orden. »Det var det som jag beundrade hos honom. Att han hade kämpat sig upp nerifrån. Till det, som han nu är. En sådan kamp måste göra en brutal, tror jag. Ja tror ni inte, att det kan ursäkta en hel hop — nästan allt?»
»Stopp, Cesca!» sade Heggen plötsligt. »Hans Hermann uppdagades då han var tretton år och har blivit hjälpt alltsen dess —»
»Ja, men att behöva ta emot hjälp — att vara tvungen att tacka för allting. Och alltid vara rädd för att bli åsidosatt — sedd över axeln — påmind om att han var — ja, som Hjerrild sade — proletärbarnet.»
»Jag kan också pocka på att jag är proletärbarn —»
»Nej, det kan du inte, Gunnar. Jag är säker på att du alltid har varit överlägsen din omgivning. — När du kom in i en krets, som speciellt skulle liksom stå över den som du blev född i — så var du allt överlägsen den i alla fall — visste mera, var klokare, tänkte finare. Du har alltid kunnat ha den starka känslan av att ha kämpat dig till allt och arbetat dig till allt själv. — Du har aldrig behövt gå och tacka människor, som du visste kanske såg ned på dig för din härkomst skull — som snobbade med att hjälpa en begåvning, vars räckvidd de inte förstod ett dugg av — som till det inre voro dig underlägsna, men trodde att de stodo över dig — nödgas att tacka dem, som du inte kunde känna dig tacksam mot. — Du kan inte tala om proletärkänslor Gunnar — för du har aldrig vetat vad det är —»
»En människa, Cesca, som tar emot sådant slags hjälp — av folk, som han inte kan känna tacksamhet mot, är en oförbätterlig underklassindivid.»
»Begriper du då inte att man gör sådant — när man vet att man har talang — kanske geni — som behöver utvecklas. För resten — du som säger att du är socialdemokrat — du skulle inte tala om underklassindivider, tycker jag.»
»En människa som har aktning för sin egen talang prostituerar den inte. — Och vad det beträffar, att vara socialdemokrat —. Socialdemokrati — det är kravet på rättvisa. Men rättvisan kräver att sådant folk som han blir underkuvat, nedpressat till botten av samhället med bojor på och piskan över sig. — Den verkliga, äkta underklassen måste kuvas ordentligt.»
»Det var en något egendomlig socialism», skrattade Hjerrild.»
»Det ges ingen annan — för vuxna. Jag räknar inte med de där ljust blåögda barnasjälarna, som tror att alla människor äro goda och att det onda är samhällets fel. — Om alla människor voro goda skulle samfundet vara ett paradis. Men det är proletärsjälarna, som gör det ont. Det finns i alla samhällskretsar, som det nu är. Äro de herrar, äro de grymma och brutala, tjäna de, så äro de krypande och inställsamma och lata. Jag har för övrigt råkat på dem inom socialisternas led — ja, Hermann kallar sig ju också socialist, han. Kan de finna händer som vill lyfta dem upp, tar de emot — och trampar på samma händer efteråt. Har de väderkorn på att en trupp marscherar framåt sluter de sig till den för att få del av bytet — men lojaliteten, kamratkänslan, den har de ingenting av. Målet — det skrattar de i smyg åt. Rättvisan — i grunden hatar de den, för de vet att om den segrar, går det dem illa.
Det är alla dem, som fruktar rättvisan, som jag kallar det äkta proletariatet — det som skall bekämpas, utan förskoning. Får det makt över de fattiga och svaga, skrämmer och tyranniserar det dem till proletärer. Är det självt fattigt och svagt kämpar det inte, det tigger och lismar sig fram — och överfaller bakifrån om det finner tillfälle därtill —
Ett samhälle där överklassindivider styr, det är det, som man bör ta som mål. För överklassindivider kämpar aldrig för sig själva — de känner sina egna outtömliga resurser — de öser ut till de fattigare — kämpar för att skaffa ljus och luft åt varenda liten möjlighet till det goda och vackra hos småsjälarna — de som varken äro det ena eller det andra — goda när de har råd till det — dåliga, när proletariatet tvingar dem till det. Målet är att de ska få makten, som känner ansvaret för varenda liten god möjlighet, som blir kvävd —»
»Du förstår i alla fall inte Hans Hermann», sade Cesca lågt. »Å — det var inte bara för sin egen skull, som han var upprörd över samhällets orättvisor. Just de små goda möjligheterna, som blev tillspillogivna, dem talade han om. — När vi gick ut åt österhållet till, och såg de små bleka barnen — i de där fula, trista, överfyllda kasernerna, som han sade, att han gärna skulle vilja tutta eld på —»
»Fraser. Om han varit hyresvärd —»
»Fy, Gunnar!» sade Cesca häftigt.
»Ja, ja. Han hade aldrig blivit socialist, om han varit född rik. — Men lika äkta proletär.»
»Är du säker på att du hade varit socialist då», sade Cesca, »om du varit född rik — till greve, till exempel?»
»Herr Heggen är greve», skrattade Hjerrild. »Till många luftiga slott —»
Heggen kastade huvudet tillbaka och satt tyst ett slag.
»Jag har i alla fall aldrig haft en känsla av att jag har varit född fattig», sade han som för sig själv.
»Nåja —» det var återigen Hjerrild. »Vad nu Hermanns kärlek till barn beträffar — så sin egen lille pys bryr han sig då inte mycket om. Det var nu i alla fall skamligt, som han bar sig åt mot henne. Först trugade och tiggde han för att få henne, och sen då hon skulle få barnet, måste hon truga och tigga för att han skulle gifta sig med henne.»
»Har de en liten gosse?» viskade Fransiska.
»Ack, ja. Han kom, då de hade varit gifta i sex veckor — just vid den tiden som jag lämnade Berlin. Hermann reste till Dresden, då de bott tillsammans en månad.
Jag begriper inte, varför han inte kunde gifta sig lite förr. De hade ju avtalat att de skulle skiljas igen. Hon ville det själv.»
»Isch!» sade Jenny. Hon hade hört på en stund. »Att man går sta och gifter sig med föresatsen att skiljas efteråt.»
»Herregud!» Hjerrild skrattade till. »När man känner varandra ut och in — och vet att man inte kan komma ifrån det annars —»
»Då skall man låta bli att gifta sig.»
»Naturligtvis. Fria förhållanden äro ju mycket vackrare. Men Herre Gud — hon måste ju. Hon tänker ge konsert i Kristiania nästa höst och försöka att ge sånglektioner. Det kunde hon ju inte — med barnet — om hon inte hade varit gift — stackare.»
»Nej nej. Kanske. — Men det är motbjudande i alla fall. Jag har inte någon sympati för fria förhållanden, om ni med det menar att folk inlåter sig med varandra, fast de förutsätter att de ska tröttna på varann. Bara en sådan där vanlig, platonisk borgerlig förlovning, som blir uppslagen — jag tycker att den som måste slå upp den har fått liksom en liten fläck på sig. — Men har man nu en gång varit så olycklig att ta fel — så att för andra människors skull spela den motbjudande komedien av en hädisk vigsel, där man står och lovar saker, som man på förhand har bestämt att inte hålla, det — —»
Gästerna gingo först i daggryningen. Heggen stannade kvar ett ögonblick efter de andra.
Jenny öppnade balkongen för tobaksröken. Hon stod ett slag och såg ut. Himlen var gråblek med ett svagt rödgult skimmer nedåt hustaken. Det var bitande kallt — Heggen gick bort till henne.
»Ja, tack för den här gången då! Det var den julkvällen det. — Vad tänker du på?»
»Att det är julmorgon.»
»Ja det är underligt nog, du.»
»Jag undrar om de fick min låda i rättan tid där hemma», sade hon om en stund.
»Ja, skickade du inte av den den elfte? — Då har de väl den.»
»Jag får väl hoppas det. — Det var alltid så roligt på juldagsmorgonen att komma in och se på granen och julklapparna vid dagsljus. Då jag var liten förstås.» Hon skrattade litet. »Det är mycket snö i år, skriver de. Då har de väl gett sig ut i dag — barnen.»
»Ja —», sade Heggen. Han stod litet och såg bort till henne. »Nej, men — nu blir kall, Jenny. Godnatt då — tack för i afton!»
»Tack själv! Godnatt! God jul, Gunnar!»
De räckte varandra handen. Hon stod kvar litet ännu efter det han gått, innan hon stängde balkongdörren och gick in.