Jenny/Del I/Kapitel 05
| ← Kapitel IV |
|
Kapitel VI → |
V.
Helge Gram satt och ruvade över de norska tidningarna en eftermiddag nere i föreningen. Så kom fröken Jahrmann.
Helge reste sig och hälsade. Hon gick rakt fram till honom och räckte honom handen — småleende.
»Kära då, hur står det till? Jenny och jag talade just om er — kunde inte begripa att vi aldrig såg till er. Vi hade just bestämt oss för att gå hit om lördag och se oss om efter er — och få er ut på lite nojs efteråt. Har ni fått rum nu?»
»Nej, tyvärr. Jag bor på hotellet ännu. Alla rummen äro så dyra så.»
»Ja, men det blir då inte billigare på hotellet. Ni ger väl minst tre francs om dygnet. Ja, det kunde jag just tänka. Usch nej, Rom är inte billigt ser ni. Om vintern måste man ha solrum. Och när ni inte kan italienska så. Om ni bara hade kommit upp till oss — Jenny och jag skulle gärna ha gått med er och sett på rum, vet jag.»
»Tusen tack! Men det kunde jag då verkligen inte besvära er med.»
»Besvära — kära hjärtandes! Men hur har ni det? — Har ni träffat några bekanta?»
»Nej. Jag var uppe i föreningen i lördags, men jag kom inte att tala med någon. Jag satt och såg i tidningarna. Jo, Heggen talade jag ett par ord med i förrgår borta på ett kafé vid Corson. Och så har jag råkat på ett par tyska doktorer igen, som jag lärde känna lite i Florens. Vi var ute på Via Appia tillsammans en dag.»
»Oj då! Äro tyska doktorer roliga, va?»
Helge smålog litet förläget.
»Åh! Ja, vi hade ju en del gemensamma intressen. Och när man går så här och inte har någon annan att tala vid —»
»Ja, men ni måste vänja er vid att tala italienska. Ni har ju läst det. Vill ni gå ut med mig ett slag — så talar vi bara italienska hela tiden? Jag skall vara maestra för er. Fruktansvärt sträng.»
»Tusen tack! Men ni skulle nog inte finna mig rolig, fröken Jahrmann — annat än ofrivilligt.»
»Vänta — nej, men vet ni! Det var två gamla danska damer, som reste till Capri i förrgår. Tänk om deras rum är ledigt — det är det bestämt. Ett litet vackert, billigt. Jag minns inte vad gatan heter, men jag vet var det är. Skall jag följa er dit, så ser vi på det? Kom då!»
Nere i trappan stannade hon och såg upp till honom med ett litet förläget leende.
»Jag bar mig förskräckligt illa åt mot er den där kvällen, då vi var ute tillsammans. Jag får be er om ursäkt för det.»
»Men kära fröken Jahrmann!»
»Jo. Men jag var sjuk. Å ni må tro jag fick ovett av Jenny. Men jag hade förtjänt det.»
»Kära, det var ju jag, som trängde mig på er — men det var det — jag såg er och jag hörde att ni talade norska — det var så frestande att försöka slå mig i språk med er.»
»Ja då. Det kunde ju ha varit livat — ett sådant där litet äventyr. Om jag bara inte hade varit så led. Men jag var sjuk, ser ni. Jag är så nervös om dagarna, så jag kan inte sova, och så kan jag inte arbeta. Och då blir jag rent som bortbytt.»
»Är ni inte frisk om dagarna, fröken Jahrmann?»
»Usch nej! Och Jenny och Gunnar arbetar — alla utom jag arbetar. Hur går det med ert arbete — bra? — Är ni inte glad åt det?»
»För resten sitter jag för Jenny om eftermiddagarna. I dag har jag fritt. Jag tror hon gör det mest för att hon inte vill jag skall gå ensam och fundera. Och så far hon ut med mig utanför murarna. Hon är alldeles som en mor för mig. Mia cara mammina.»
»Ni är visst mycket förtjust i er väninna?»
»Det skulle bara felas något annat. Hon är så snäll, så snäll! Jag är sjuklig och bortskämd jag, ser ni. Det är ingen utom Jenny, som står ut med mig i längden. Och så är hon så klok och begåvad och energisk. Och vacker — tycker ni inte att hon är bedårande? Ni skulle se när hon har håret utslaget. När jag är en snäll flicka får jag lov att reda ut det och sätta upp det. — Det är här», sade hon. De klevo upp för en kolmörk stentrappa — »men det är ingenting att fästa sig vid. Vår uppgång är ändå värre — det skall ni se när vi kommer upp till oss. Kom en afton — så ska vi laga att vi får fatt på de andra och gå ut och festa på äkta romarmaner. Sista gången fördärvade jag ju alltihop.»
Hon ringde på i översta våningen. Kvinnan som öppnade såg trevlig och ordentlig ut. Hon visade dem in i ett litet rum med två sängar. Fönstret vette utåt en grå bakgård med uthängd tvätt framför fönsterna, men det var blommor på balkongerna och ovanpå de gråa taken funnos loggior och terrasser med gröna buskar.
Fransiska pratade oavbrutet med värdinnan — medan hon tittade in i kaminen och kände på sängarna — och dess emellan gav hon honom upplysningar.
»Det är sol här hela förmiddagen. När den ena sängen kommer bort blir det inte så lite plats heller. Kaminen ser bra ut. Det kostar 40 lire utan ljus och värme och 2 för servizio. Det är billigt. Skall jag säga att ni tar det? Ni kan flytta hit i morgon om ni vill.
Ingenting att tacka för. Ni förstår väl att jag tycker det är roligt att kunna hjälpa er lite», sade hon i trappan. »Bara ni kommer att trivas. Signora Papi är renlig, det vet jag.»
»Ja, det är väl en sällsynt dygd här nere?»
»Åh nej då. Jag tycker de äro inte ett dugg bättre de som hyr ut rum i Kristiania. När som min syster och jag bodde vid Holbergsgate — så hade jag satt ett par nya lackskor under sängen, men jag tordes aldrig ta fram dem igen. Ibland tittade jag på dem — de stod och såg ut som två små vita ludna lamm.»
»Ja», sade Helge. »Jag har ju alltid bott hemma jag.»
Fransiska brast plötsligt ut i skratt.
»Vet ni, signoran trodde att jag var er moglie. Att vi skulle bo där bägge två. Jag sade att ni var min kusin — hon såg för resten en smula perplex ut. Cuzina har visst inte god klang nånstans i världen det.»
De skrattade båda två häråt.
»Har ni lust att gå ett slag?» frågade fröken Jahrmann plötsligt. »Ska vi gå ut till Ponte Molle? Har ni varit där? Orkar ni gå så långt? Vi kan ta spårvagnen hem, förstår ni.»
»Ja men, orkar ni — ni är ju inte frisk?»
»Ja, jag mår just bra av att gå — var så god och gå! säger alltid Gunnar — Heggen menar jag.»
Hon småpratade i ett sträck och såg ibland upp för att se om det roade honom. De gingo på den nya vägen utmed Tibern. — Floden vältrade grågul fram under de gröna kullarna. Det vilade små pärlemorblanka skyar över Monte Marios mörka småskog med de grågula villornas block mellan de evigt gröna träden.
Fransiska hälsade på en poliskonstapel och log mot Gram.
»Tänk den där fyren har friat till mig, vet ni. Jag spatserade ofta här ensam, och så brukade jag prata med honom. Och så friade han till mig. En son till en tabaccaro har för resten också friat till mig Jenny gav mig så mycket ovett för det — hon sade att det var mitt eget fel, och det var det kanske också.»
»Jag tycker att fröken Winge ger er väl mycket ovett, jag. Hon tycks vara en sträng mamma.»
»Jenny nej. Bara när jag behöver det. Gud give att någon hade varit det förr» — hon suckade. »Men det har ingen, dess värre.»
Helge Gram kände sig lätt och fri, där han gick med henne. Det var något så mjukt över henne — gången, stämman, ansiktet under den stora, ludna klockhatten. Det var som om han inte riktigt kunnat med Jenny Winge, då han tänkte på henne nu — hon hade så självsäkra ljusgråa ögon — och en så förfärlig aptit. Cesca talade just om att hon knappast kunde äta något om dagarna.
Och han sade:
»Fröken Winge är visst en ung dam som är mycket bestämd av sig.»
»Ja, det skall Gud veta. Hon har karaktär, hon. Tänk — hon har alltid velat måla. Och så måste hon vara lärarinna. Å, hon har slitit! Ja, det syns inte på henne nu. Hon är så stark, så hon liksom genast rätar upp sig igen. Men först då jag råkade henne på målarskolan, var det som något hårt och slutet hos henne — jag vet inte — pansrat, säger Gunnar. Hon var förtvivlat reserverad — jag blev inte alls bekant med henne förrän hon kom hit ned. Modern är änka för andra gången — hon heter fru Berner — hon har tre små halvsyskon — tänk, de hade två små rum, och Jenny låg i en liten jungfrukammare — knogade och läste och utbildade sig och vid sidan av det hjälpte hon modern både med pengar och i huset — de hade inte någon tjänare, och inga vänner och inga bekanta hade hon. Hon stänger liksom igen om sig, då hon har motgång, vill inte klaga — men då hon har medgång öppnar hon armarna för alla som behöver stöd av henne.»
Fransiska hade fått heta kinder. Hon slog helt upp sina stora ögon emot honom.
»Jag, ser ni, har aldrig haft andra bekymmer, än dem som jag själv ställt till åt mig. Jag är lite hysterisk av mig, och så låter jag mina egna stämningar löpa i väg med mig. Men Jenny brukar tala med mig om det — hon säger, att det enda obotliga onda, som vi råkar ut för har vi alltid förskyllt själva. Och om man inte kan träna sin vilja till att behärska sina stämningar och drifter och allt sånt där, säger hon — om man inte längre är herre över sig själv så gör man bäst i att skjuta sig, säger Jenny.»
Helge smålog ner till henne. »Säger Jenny» och »säger Gunnar» och »jag hade en vän, som brukade säga». Så ung och tillitsfull hon var.
»Ja. Men det gäller kanske andra lagar för fröken Winge än för er. Kan ni inte tänka er — så olika som ni två äro — att själva det att leva inte betyder det samma för två människor.»
»Nej», sade hon stilla. »Men jag håller så mycket av Jenny — jag behöver henne så väl.»
De hade kommit till bron. Fransiska lutade sig över räcket. Längre uppåt floden under den brungröna sluttningen låg en fabrik, vars höga smala skorsten kastade en skälvande spegelbild ut i det snabbflytande, gula vattnet. Bakom den böljande slätten, långt inåt lågo Sabinska bergen lergrå och nakna och bakom dem återigen blånande vidder och snöberg.
»Jenny har målat det där — men det är i stark aftonbelysning. Fabriker och skorstenar står alldeles i rött. Och så är det efter en sån där het dag att man inte ser snöbergen för dis, bara några vita snöglimtar högt upp i det tunga metallblå. Och så moln — stora moln uppe över snön. Det är vackert — jag skall be Jenny visa er det.»
»Kunde vi inte få lite vin här nånstans», frågade han.
»Det blir snart kyligt — men lite till kan vi sitta ännu.»
Hon visade vägen över det runda torget bakom bron. Bland alla osteriorna valde hon en liten trädgård. Bakom ett trädskjul med bord och halmstolar stod en bänk under ett par kala almar. Utanför trädgården var där en grön äng — bortom den lyfte sig höjden mörk mot den molnbleka himmeln.
Fransiska bröt en kvist av fläderbuskarna längs med gärdet. Den hade små gröna, nya skott, som frosten svett svarta i toppen.
»Se, så de står och spricker ut och fryser hela vintern. Men när våren kommer har det inte gjort dem något.»
Då hon lade ifrån sig kvisten tog han den. Och han fortfor att hålla den.
De fingo sitt vin. Fransiska blandade sitt med vatten och bara läppjade på det. Så log hon bönfallande:
»Vill ni ge mig en cigarrett?»
»Med nöje — om ni tror att ni tål det.»
»Å, jag röker nästan aldrig nu mera. Jenny låter nära nog helt och hållet bli för min skull. För resten, i afton tänker jag hon tar skadan igen. Hon är tillsammans med Gunnar.»
Fransiska smålog i skenet av tändstickan.
»Men säg inte till Jenny, att jag har rökt — hör ni?»
»Nej då.» Han skrattade.
»Jo.» Hon rökte tankfullt. »Jag önskade så mycket alt Jenny och Gunnar ville gifta sig med varandra, men jag är rädd de gör det inte — de har alltid varit så goda vänner. Då blir man visst inte så lätt förälskad. Inte då man känner till varann så väl. Och så äro de i grunden så lika varandra. Men det är motsatserna som dras till varandra. Jag tycker det är dumt att det skall vara så, men det är det nog. Fast nog vore det bättre om man blev kär i någon, som man var så där besläktad med. Då skulle inte allt det där onda och sorgliga som kärleken har med sig komma till. Tror ni inte det?»
»Tänk, Gunnar är från ett fattigt torp nere i Smaalenene. Men han kom till Kristiania — en faster till honom på Grünerlöcken tog honom till sig, för de hade så smått därhemma hos föräldrarna. Då var han bara nio år, och så bar han omkring tvätt, för hon hade strykinrättning, fastern, och sen kom han på verkstad. Det som han kan och vet har han lärt sig själv. Han kan inte låta bli att läsa, för allting intresserar honom så att han måste komma till grunden med det. Jenny säger att han glömmer rent av bort att måla — nu har han lärt sig italienska så grundligt att han kan läsa alla böcker — vers också.
Jenny är likadan hon med. Hon har lärt en hel hop bara för sitt nöjes skull. Jag kan aldrig lära något av böcker jag — jag får huvudvärk av att läsa. Men Jenny och Gunnar berättar för mig. Då minns jag det. Ni vet visst också en vådlig massa — kan ni inte berätta mig lite om det. Ni studerar ju. Det är det bästa jag vet, när någon berättar mig saker. Då minns jag det.
Det är Gunnar som har lärt mig att måla också. Jag ritade alltid som barn — jag hade så lätt för det. Så träffade jag honom bland fjällen för tre år sen. Jag låg och arbetade där. Ja, jag kände ju honom lite förut. Jag knåpade ihop tavlor — förfärligt ordentligt, men inte en aning konstnärligt. Det förstod jag själv, men jag förstod inte varför. Jag ville ha fram någonting i dem, men jag visste inte riktigt vad det var, och jag hade inte en aning om hur jag skulle bära mig åt.
Men så talade jag med honom. Visade honom vad jag hade gjort. Han kunde mycket mindre än jag då — tekniskt, vill säga. Han är bara ett år äldre än jag också. Men han hade lärt vad han kunde ha nytta av. Ja, och så målade jag två sommarnattsmotiv. Sådan där underlig klärobskyr — alla färgerna ligger så djupt, men de äro så lysande starka. — Det var naturligtvis dåligt. Men det hade kommit något i dem av det som jag ville ha — jag kunde se att det var jag som hade målat dem och inte vilken flicka som helst, som hade lärt lite. Begriper ni?
Jag har ett motiv här ute — på en annan väg in till staden. Vi ska gå den en gång. Det är en väg mellan två vingårdsmurar — mycket smal. På ett ställe är det två portar i barockstil, med järngaller. Vid var och en av dem står en cypress. Jag har gjort ett par pennteckningar och färglagt dem. Det är ett tungt, mörkblått moln över cypresserna och en grön klarhet i luften och en stjärna — en skymt av taken och kupolerna i staden, långt, långt borta.
Det skulle vara ett sådant patos, ser ni —»
Det började att skymma starkt. Hennes ansikte lyste blekt under hatten.
»Inte sant — tycker ni inte — att jag borde bli frisk — kunna arbeta —»
»Jo» — viskade han. »Jo visst, kära —»
Han hörde att hon satt och andades tungt. Så sade han lågt:
»Vad ni håller av era vänner, fröken Jahrmann.»
»Ja — och jag ville att alla människor skulle vara mina vänner. Jag vill hålla av alla, ser ni.» Hon sade det helt lågt och drog efter andan.
Helge Gram böjde sig plötsligt fram och kysste hennes hand, som låg vit och liten på bordet.
»Tack!» viskade Fransiska stilla.
De sutto litet till.
»Vi får lov att gå nu, kära ni, här blir så kallt att —»
Dagen efter då han kom för att flytta upp på sitt nya
rum, stod det en majolikakruka med små blå iris i
solskenet på bordet. Signoran förklarade att kusinen hade
varit uppe med dem.
Då Helge blev ensam böjde han sig ned över blommorna och kysste dem alla — en efter en.