Jenny/Del I/Kapitel 09

←  Kapitel VIII

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel IX

Kapitel X  →

IX.

Hon vaknade om morgonen och sade till sig själv; han kommer nog inte, och det är naturligtvis bäst. Men då han knackade på hennes dörr blev hon i alla fall glad.

»Men, hör ni, fröken Winge, jag har inte fått någon mat ännu. — Skulle ni inte kunna ge mig lite te och en bit bröd?»

Jenny såg sig omkring i rummet.

»Ja, men här är inte i ordning, Gram.»

»Jag kan blunda —, och så kan ni fösa ut mig på balkongen», sade Gram utanför dörren. »Jag har en så förskräcklig törst efter te.»

»Ja ja, vänta lite då! —» Jenny bredde täcket över den obäddade sängen och röjde undan på nattduksbordet. Och hon bytte ut kamkoftan mot sin långa kimono.

»Så där ja! Var så god! — Sätt er ute på balkongen då, så skall jag laga till te åt er.»

Hon flyttade ut en taburett och satte fram bröd och ost. Gram såg på hennes bara vita armar och kimonons långa ärmar, som fladdrade om henne. Den var mörkblå med gula och violetta iris på.

»Så förtjusande den där dräkten är: den ser ut som en äkta geishadräkt.»

»Ja, den är äkta. Cesca och jag köpte oss varsin i Paris — att gå hemma med om morgnarna.»

»Vet ni vad — det tycker jag vådligt bra om, att ni går så här vackert klädda när ni äro bara för er själva.» — Han tände en cigarett och såg in i röken. »Usch, hemma om morgnarna — pigan och mor och min syster, de gick och såg ut som —. Tycker ni inte att kvinnor alltid borde tänka på att göra sig så vackra som de nånsin kan.»

»Jo, men det går inte an, då man har morgonsysslor i ett hus, Gram.»

»Ja, men — till frukosten i alla fall — de kunde väl ordna håret och ta på sig en sådan där — inte sant?» Han räddade i detsamma en tekopp som hon höll på att sopa ned med ärmsnibben.

»Ja, där ser ni hur praktiskt det är — seså, drick nu ert te, ni som var så törstig.» Hon uppdagade i detsamma att alla Cescas ljusa strumpor hängde på tork därute och tog litet nervöst in dem.

Han åt bröd och drack te och förklarade:

»Jo, ser ni — jag låg och tänkte på gårdagen nästan tills det blev dager. Så försov jag mig och fick inte tid att gå på latterian. Jag tycker att vi skulle gå ut på Via Cassia till det där anemonstället ni talade om.»

»Anemonstället —» Jenny skrattade till. »När ni var pojke, Gram, hade ni väl också blåsippställen och violställen och andra ställen, som ni skördade årligen och höll hemliga för andra barn?»

»Om jag hade! Jag vet en björkdunge där det finns luktvioler, vid gamla Holmenkolvägen.»

»Jag vet», avbröt hon triumferande. »Rakt upp till höger, där man viker av åt Sörkedalsvägen.»

»Just precis. Jag hade ett på Bygdö också, innanför där vid Fredriksborg. Och i Skaadalen.»

»Men nu måste jag in och ta på mig klänningen», sade Jenny.

»Ta på er den som ni hade i går, så är ni snäll!» ropade han efter henne.

»Den blir så dammig», men i detsamma förargade hon sig. Varför skulle hon inte pryda sig med den? — Den gamla svarta sidenklänningen hade varit hennes bästa i så många år — hon behövde då inte betrakta den med en sådan vördnad längre.

»Sak samma för resten! Ja, men den är knäppt i ryggen, och nu är inte Cesca hemma.»

»Kom ut hit så skall jag knäppa — jag är specialist på det, jag har knäppt min mor och Sofi i ryggen hela mitt liv, skall jag säga er.»

Det var bara två knappar mitt i ryggen, som hon inte kunde få igen. Och hon lät Gram hjälpa sig.

Han kände den svaga och milda doften av hennes hår och hennes kropp, medan hon stod därute hos honom i solen och lät honom knäppa. Och han såg att på ena sidan var det några små revor som voro fint stoppade. Hans hjärta fylldes av en oändligt blid ömhet för henne, då han såg det.

»Tycker ni att Helge är ett vackert namn?» frågade han medan de sutto och åto middag på en osteria, långt borta på Campagnan.

»Ja, det är vackert.»

»Vet ni att jag heter Helge i förnamn?»

»Ja, jag såg, att ni hade skrivit in ert namn uppe i föreningen.»

Hon blev litet röd i detsamma för hon kom att tänka på att han kanske trodde att hon undersökt det.

»Ja, jag tror det är vackert. I grunden är det få namn som äro vackra eller fula, inte sant? Det kommer an på om man känner någon som heter det, i fall man tycker om ett namn eller inte. Då jag var pojke hade vi en barnflicka, som hette Jenny, och henne tålde jag inte. Sedan dess har jag alltid tyckt att det var ett fult och simpelt nämn. Jag tyckte det var så orimligt att ni skulle heta Jenny. Och nu tycker jag det är så vackert, liksom blont. Kan ni inte höra att det är alldeles ljusblont i klangen. Jenny — det kan inte en mörk heta — inte fröken Jahrmann till exempel. Fransiska passar ackurat åt henne — inte sant — det är så kapriciöst — men Jenny är ljust och friskt och klart.»

»Jag har fått det i arv. Det är familjenamn i min fars släkt», sade hon för att säga något.

»Rebecka! Vad tänker nm er till exempel vid det namnet?» frågade han om en stund.

»Jag vet inte. Är det inte ganska vackert? För övrigt lite hårt och skallrande, kanske.»

»Min mor heter Rebecka», sade Helge efter en paus. »Jag tycker också att det låter hårt.

Och min syster heter Sofi. Hon gifte sig bara för att komma hemifrån och få sitt eget, det är jag viss på. Är det inte underligt att min mor kunde vara så förtjust över att få henne gift — hon själv och min far ha levat som hund och katt. Men det var ett fjäsande utan all ände för komminister Arnesen, då min syster och han blev förlovade. Jag kan inte med min svåger. Jag tror inte, att far gör det heller. Men mor …

Min för detta fästmö hette Katrine. Men hon kallades alltid för Titti. Jag såg att hon satte in Titti i tidningen också, då hon gifte sig —

Ja, ni må tro det var en dum historia. Det är nu tre år sedan. Hon vikarierade i skolan, där jag var lärare, Hon var inte ett spår vacker, men rasande kokett mot allt vad manfolk hette; och jag hade aldrig förr råkat ut för någon dam, som gjort sig mödan att kokettera för mig. Det kan ni nog förstå, när ni tänker på den figur jag gjorde först när jag kom hit. Och så skrattade hon alltid — det liksom sprudlade fram ur henne, bara hon rörde sig. Hon var inte mer än nitton år — varför hon tog mig, det vete Gud.

Ja, och så var jag rasande svartsjuk, och det roade henne, och ju mera svartsjuk hon gjorde mig, ju mera förälskad blev jag. Kanske berodde det mest på min manliga fåfänga — jag hade nu fått en käresta som flirtade åt alla håll. Jag var ju mycket grön den tiden. Och jag ville naturligtvis att hon skulle vara upptagen bara av mig — det var antagligen en mycket obillig fordran, sådan som jag var då för tiden. Som sagt, Gud må veta vad Titti ville med mig.

Hemma ville de att det skulle vara hemligt, därför att vi voro så unga. Titti hade velat att vi skulle eklatera, och så menade hon, då jag fann att hon var för upptagen av andra, att när det skulle vara hemligt kunde hon ju inte vara jämt tillsammans med mig.

Ja, så kom hon då hem och mor och hon grälade jämt — trätte värre än — Titti rent av hatade mor. Det hade nog för resten blivit detsamma vem jag än förlovat mig med. För mor var det nog att hon var min fästmö. Ja, och så slog Titti upp —»

»Var ni mycket bedrövad då?» frågade Jenny lågt.

»Ja, det var jag. Jag övervann det egentligen inte förrän här nere. Men det var visst mest min fåfänga som led. För om jag hade älskat henne, så måste jag ju till exempel ha önskat att hon skulle bli lycklig, då hon gifte sig med en annan. Inte samt? Men det gjorde jag inte alls —»

»Det hade väl också varit höjden av ädelmod», sade Jenny och log.

»Jag vet inte, så borde man väl känna, om man verkligen älskar. Inte sant? Men vet ni vad jag tycker är underligt? Det är att mödrar alltid äro så lite vänligt stämda mot sina söners utvalda? För det äro de alltid.»

»En mor tycker väl att ingen kvinna är god nog åt hennes son.»

»Ja, men det är inte så när dottern förlovar sig. Jag såg det med den där vämjelige, rödhårige, blekfete komministern. Jag har aldrig sympatiserat med min syster. Men ändå, när jag tänkte på att den där karlen skulle — äsch! När han satt hemma och hängde med henne.

Nej, vet ni, jag har ibland tänkt: kvinnor, som har varit gifta en tid, de blir mycket mera cyniska än vi män någonsin kan bli. De säger det inte, men jag märker i alla fall hur cyniska de äro i botten. Det hela är bara en förrättning för dem — och när dottern gifter sig, äro de glada åt att kunna lassa henne på nacken på en fyr, som kan dras med henne och föda och kläda henne, och det att hon måste finna sig i en smula äktenskap till vederlag, är ingenting att ta vid sig för, men när en son för samma slags vederlag tar på sig en liknande börda, då äro de givetvis inte alls hänryckta. Tror ni inte att det ligger något i det?»

»Ibland», sade Jenny.

Då hon kom hem på kvällen tände hon lampan och satte sig att skriva till modern — hon ville helst genast tacka för födelsedagshälsningarna och tala om hur hon tillbringat dagen.

Och hon log åt sin egen seriösa stämning kvällen förut.

Herre Gud, ja! Visst hade hon haft det strävsamt och varit ensam. Men strävsamt hade de egentligen haft det, de flesta unga som hon känt. Många värre än hon. När hon bara tänkte på alla de gamla och unga flickorna — lärarinnorna i folkskolan. Nära på de flesta hade en gammal mor att försörja eller syskon att hjälpa fram. Och Gunnar och Gram nu. — Till och med Cesca, det bortskämda barnet från ett rikt hem — bara tjuguett år gammal hade hon brutit med det hela och sedan sparat och knogat sig fram på sitt lilla morsarv.

Och ensamheten. Hade hon inte valt den själv? När allt kom omkring var det väl så att hon inte känt sig fullkomligt säker på sin egen begåvning. Och för att förjaga tvivlet hade hon hållit fast vid att hon var något annat, helt olika sin omgivning och själv stött den ifrån sig. Nu, sedan hon hunnit ett stycke på väg och bevisat sig själv att hon dög till något, nu hade hon ju blivit mycket mera tillgänglig och människovänlig. Hon tillstod det gärna, hon hade aldrig försökt att komma andra till mötes, varken som barn eller vuxen. Hon hade varit för högmodig att ta det första steget.

Alla de vänner hon ägt — från styvfadern till Cesca och Gunnar — allesamman hade de först fått räcka henne handen.

Och så detta att hon gick och inbillade sig att hon i grunden var så lidelsefull. Pytt också! Hon som hunnit till tjuguåtta utan att vara förälskad det allra minsta grand. Ja, hon måtte väl ha rätt att tro om sig själv att hon inte skulle göra fiasko som kvinna, om hon någon gång blev förtjust i en man — sund och vacker som hon var och med friska sinnen, som hennes arbete och friluftsliv hade uppövat till mottaglighet. Och till följd därav längtade hon efter att tycka om någon och bli älskad — att få leva.

Men att gå här och inbilla sig att hon av ren köttslig begärelse skulle kunna dimpa i armarna på vilken mansperson, som fanns till hands i ett kritiskt ögonblick — nej, pass en smula, min flicka. Det var nog bara det att hon inte ville tillstå att hon gick och leddes en smula ibland och att hon helt vulgärt skulle tycka om att göra en liten erövring och att bli lite kurtiserad liksom de andra småflickorna — det, som hon i grunden tyckte var en tarvlig åstundan. Det var därför hon gjorde upp för sig allt: det där om livshunger och sinnesåtrå — slidder-sladder, som männen hittat på, därför att de inte veta, stackare, att kvinnfolk i allmänhet äro simpla och fåfänga och dumma, så att de har tråkigt om inte någon man gör dem sin uppvaktning. Därifrån kom den där fabeln om sensuella kvinnor — sådana var det lika ont om som svarta svanor och disciplinerade, uppfostrade kvinnor.

Jenny flyttade Fransiskas porträtt upp på stafflit. Den vita blusen mot den gröna kjolen stod otäckt hårt nu. Den måste dämpas. Ansiktet var bra tecknat — ställningen god.

I alla fall var nu det här med Gram ingenting att göra väsen av. Hon måste då, vid Gud, en gång börja på att bli naturlig. Denna hjärtängslan — som i början med Gunnar — att hon skulle förälska sig i var ny man hon råkade på — eller han i henne; hon var nästan lika rädd för det, så ovan var hon vid att någon förälskade sig i henne — det förvirrade henne.

Man måste väl kunna vara vänner — annars skulle världen bli skönt upp- och nedvänd. Gunnar och hon voro ju vänner — tryggt och solitt.

Det fanns så mycket hos Gram, som skulle göra det naturligt om de blevo vänner. Egentligen hade de ju i mångt och mycket gått igenom detsamma.

Det var någonting så ungt och tillitsfullt i hans väsen gentemot henne. Detta: »inte sant» och »tycker ni inte?» som han alltid kom med.

Hans prat i går om att han var förälskad i henne — eller trodde att han var det, som han sade. Hon log litet för sig själv. Nej, en vuxen man talade inte som han gjorde till henne, om han på allvar var förälskad i en kvinna och ville erövra henne.

Han var en söt gosse, det var han.

I dag hade han inte alls berört det.

Hon tyckte om honom då han sade, att om han verkligen hållit av sin fästmö, så borde han ju ha önskat att hon skulle bli lycklig med en annan.