Jenny/Del I/Kapitel 10

←  Kapitel IX

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel X

Kapitel XI  →

X.

Jenny och Helge sprungo hand i hand nedför Via Magnanapoli. Gatan var bara en trappa, som förde ned till Forum Trajani. På det sista trappsteget drog han henne till sig och gav henne en blixtsnabb kyss.

»Är du tokig — minns du inte att det inte är tillåtet att kyssas på gatan här i staden.»

De skrattade båda två. En av de första kvällarna hade två guardias tilltalat dem på Laterantorget. De hade gått av och an och kysst varandra under pinjerna utmed den gamla stadsmuren.

Den sista solglimten snuddade vid bronshelgonet uppe på pelaren och brann på husväggarna och trädgårdarnas trädkronor upp efter höjden. Torget låg i skuggan med sina gamla förfallna hus runt omkring det forum som blivit utgrävt under gatytan.

Jenny och Helge hängde över räcket och försökte att räkna de feta lata kattor, som höllo till där nere mellan de grå pelarstumparna, på den gräsbevuxna tomten. Nu med den begynnande skymningen kom det så småningom liv i dem. En röd en, som hade legat på Trajanipelarens fotsockel sträckte på sig, vässade klorna mot murverket tog ett mjukt, ljudlöst språng ned i gräset, satte i väg som en ljusare skugga och försvann.

»Sannerligen tror jag inte det är tjugutre», sade Helge.

»Tjugufem kattor får jag det till —» Hon vände sig till hälften om och avvisande en vykortsförsäljare, som kommit fram till dem och anbefallde sina varor på en rotvälska av alla möjliga språk.

Och hon lutade sig ut över räcket igen och stirrade tanklöst ned i det skuggade gräset och hängav sig åt den lyckliga tröttheten efter en lång soldags otaliga kyssar ute på den blekgröna Campagnan. Helge höll hennes ena hand på sin arm och klappade den — och Jenny flyttade den nedför hans rockärm, tills den låg gömd mellan hans båda händer. Helge skrattade lågt och muntert för sig själv.

»Vad skrattar du åt, gossen min?»

»Jag tänkte bara på de där tyskarna —» och så skrattade hon med — lågt och likgiltigt, som lyckliga människor skratta åt bagateller, som inte angå dem.

De hade gått över forum på förmiddagen och de hade setat en stund uppe på Focaskolonnens höga sockel och viskat med varandra, och under dem låg ruinmarken, solförgylld och förvittrad med små svarta turister klättrande mellan murresterna. Men alldeles för sig själva, sökande ensamhet mitt i skarorna av resande, gick ett nygift tyskt par. Han var fetlagd, rödbrusig och blond med knäbyxor och kodak, och han läste ur Bædeker för sin unga brud. Och hon som var helt ung och yppig och mörk med liksom en nedärvd prägel av husmoderlighet över sitt mjuka, mjölvita ansikte satte sig i position på en kullfallen pelare och mannen knäppte av henne. Och de två som sutto däruppe vid Focaskolonnens fot och viskade om sin kärlek, samvetslöst obekymrade om att de händelsevis sutto över Forum romanum, de skrattade.

»Är du hungrig?» frågade Helge.

»Nej — är du?»

»Nej. Vet du vad jag hade lust till?»

»Nej.»

»Att stanna hemma hos dig, Jenny. Att vi drack te hemma hos dig i afton. Går det inte an?»

»Jo, naturligtvis.»

De började att gå nedåt staden. De gingo bakgatorna; och de gingo arm i arm.

I hennes mörka trappa tryckte han henne plötsligt intill sig. Hans arm låg så hårt om hennes och han kysste henne så kvävande och våldsamt att hennes hjärta började att slå starkt och skrämt, och hon harmades på sig själv för att hon inte kunde låta bli att vara rädd.

»Käre gossen min», viskade hon i mörkret, för att tvinga sig själv att vara lugn.

»Vänta lite!» viskade Helge, då hon ville tända, och han kysste henne som förut. »Ta på dig den där geishadräkten, du ser så söt ut i den — jag skall sätta mig ute på balkongen så länge.»

Jenny bytte dräkt i mörkret. Och hon satte på tevatten och ordnade vaserna med anemoner och mandelgrenar, innan hon hämtade in honom och tände lampan.

»Å, Jenny —» han drog henne ånyo till sig. »Du är så vacker. Allting är så vackert hos dig. Å, det är underbart att vara hos dig. Gud give att jag finge vara hos dig jämt —»

Hon tog med båda händerna om hans ansikte.

»Jenny — ville du det — att vi alltid kunde vara tillsammans —?»

Hon såg in i hans vackra gulbruna ögon.

»Ja, Helge. Ja, du, det gör jag.»

»Skulle du önska att den aldrig tog slut, den här våren — vår vår?»

»Ja.» Hon kastade sig plötsligt till hans bröst. »Ack, ja, Helge». Och hon kysste honom och lät sina halvöppna läppar och slutna ögon be om flera kyssar. Ty det var som om hans ord om deras vår, som aldrig borde ta slut väckt en liten smärtfylld ängslan hos henne — denna vår och deras dröm skulle ta slut — och därunder låg en liten fruktan, som hon inte ville klargöra för sig, men den hade i alla fall fått liv, då han sade: »Ville du, att vi alltid kunde vara tillsammans?»

»Å, jag önskade, att jag inte behövde resa hem, Jenny», sade Helge innerligt.

»Jag reser ju också», viskade hon blitt. »Och vi kommer nog hit ner igen, Helge. Tillsammans.»

»Du har således bestämt dig för att resa hem? Å, Jenny — är du inte förargad för det — att jag kommer och förstör dina planer på det här viset?»

Hon gav honom en snabb kyss och sprang bort till tevattnet, som kokade över.

»Du, där — nej, du, jag var redan till hälften bestämd redan förut, ser du. När mamma så väl behöver mig så.» Hon skrattade. »Det är nästan så jag skäms — hon är ju så rörd för att jag kommer hem och hjälper henne. Och så är det bara för att få vara samman med hjärtevännen min. Men det är bra — jag kan bo billigare hemma, till och med om jag hjälper henne. Och jag kan kanske förtjäna lite. Så har jag de pengarna — till sedan, nästa gång.»

Han tog emot den tekopp, som hon räckte honom. Och så grep han hennes hand.

»Ja, men du — nästa gång du reser ut, så blir det väl med mig då? Ja för — du vill väl — du menar väl att vi ska gifta oss, Jenny?»

Hans ansikte var så ungt och så ängsligt spörjande att hon måste kyssa det många gånger. Och hon glömde att hon själv hade varit rädd för detta ord, som inte förut blivit nämnt emellan dem.

»Det blir väl mest praktiskt det, gossen min. Eftersom vi äro eniga om att vi alltid vill vara samman.»

Helge kysste stilla hennes hand.

»När?» viskade han om en stund.

»När du vill», sade hon lika lågt — och fast.

Och återigen kysste han hennes hand.

»Om det ändå hade gått an att vi gift oss här ute du», sade han om en stund i annan ton.

Hon svarade inte, bara strök hans hår.

Helge suckade litet.

»Men det går ju inte. När vi i alla fall ska resa hem så snart. Det skulle såra din mor och — ett sådant där hastverk — inte sant?»

Jenny teg. Det hade aldrig fallit henne in att hon skulle vara skyldig modern någon räkenskap för sitt giftermål — lika litet som modern tillfrågat henne, då hon gifte om sig.

»I alla fall skulle det såra mina föräldrar, det vet jag. Jag är inte glad för det, Jenny — men jag vet att det skulle vara så. Jag ville helst få lov att skriva hem och tala om att jag förlovat mig. Och sen, eftersom du tänker resa hem lite före mig — om du ville gå upp och hälsa på dem.»

Jenny kastade med huvudet, som om hon velat jaga bort en obehaglig känsla. Så sade hon:

»Jag skall göra som du vill, vännen min — det förstår du väl.»

»Jag tycker inte om det själv, Jenny. Å nej. Det har varit så ljuvligt det här — bara du och jag i hela världen. Men det skulle såra mor så förskräckligt. Och jag kan inte göra det värre för henne än hon har det. Jag tycker inte så mycket om mor nu mera — och hon vet det och sörjer så över det. — Det är ju för resten bara en formalitet — och hon skulle lida så om hon trodde att jag ville hålla henne utanför, tro att det vore hämnd för den där historien, du vet —

Och när det där är överståndet, Jenny — så kan vi gifta oss. Då har ingen någonting mer att säga. Jag ville ju gärna att vi gifte oss snart. Vill inte du?»

Hon kysste honom till svar.

»För jag längtar så efter dig, Jenny», viskade han hett. Och Jenny gjorde inte något motstånd mot hans ömhetsbetygelser. Men han släppte henne, litet snabbt och skyggt. Och han började att breda smör på käx och äta.

Sedan sutto de borta vid kaminen och rökte — hon i länstolen, han på golvet, med huvudet i hennes knä.

»Kommer inte Cesca hem i natt heller?» frågade han plötsligt sakta.

»Nej, hon stannar i Tivoli, veckan ut», sade Jenny fort och lite nervöst.

Helge smekte hennes fotled och vrist under fållen av kimonon.

»Du har så vackra, smala fötter, Jenny — å!» Han strök uppåt den slanka vaden. Och plötsligt pressade han våldsamt hennes ben mot sitt bröst.

»Du är så vacker, så vacker. Och jag är så betagen i dig — vet du hur betagen jag är i dig, Jenny? — Jag skulle vilja ligga här på golvet vid dina fötter — sätt dina små smala skor på min nacke — gör det!» Han kastade sig plötsligt ned framför henne och försökte att lyfta hennes ben och sätta hennes fötter på sitt huvud.

»Helge! Helge!» Hans plötsliga våldsamhet jagade en liten kort skräck igenom henne. Men det var ju hennes egen gosse — sade hon till sig själv. Honom som hon älskade — skulle hon vara rädd för vad han ville henne. Hans händer voro så brännande heta, det kände hon genom de tunna strumporna.

Men då hon märkte att han kysste henne under skosulan, kände hon plötsligt motvilja. Och i den förvirrade känslan av ängslan och olust skrattade hon tvunget:

»Nej, Helge — låt vara — skorna som jag går och trampar med i all smörjan på gatorna här.»

Helge Gram reste sig tillnyktrad och förödmjukad. Han försökte att skämta bort det.

»Tänk, de skorna — Du kan väl förstå att det är tusen otäcka bakterier på dem.»

»Hu, din pedant — och en sådan vill heta konstnärinna. —» Nu skrattade han med. Och överdrivet skämtsamt för att dölja sin förvirring tog han och kramade henne, och de skrattade av alla krafter båda två. »Trevlig fästmö — låt mig känna! — Jo, då. Du luktar av terpentin och oljefärg.»

»Nej, pass min älskade. Jag har knappast tagit i en pensel på tre veckor. Men du skall var så god och tvätta dig, du.»

»Har du karbolvatten, kanske — så att jag kunde bli desinficerad också.» Han gjorde ett utfall med tvålskum på händerna. »Fruntimmer äro kemiskt fria från poesi, brukar min far säga.»

»Det har far din rätt i, min gosse lille.»

»Jo, du kan verkligen ordinera kallvattenkur, du», sade Helge och skrattade.

Jenny blev plötsligt allvarlig. Hon gick bort, lade händerna på hans skuldror och kysste honom.

»Jag vill inte ha dig på golvet vid mina fötter, Helge.»

Men då han gått blygdes hon. För det var nog så att hon i grunden velat ordinera kallvattenkur, tänkte hon. Men hon skulle inte göra om det igen för hon älskade honom ju.

Hon hade gjort fiasko i afton. Hade också tänkt på vad signora Rossi skulle säga, om det hände något. — Det var tämligen förödmjukande att veta att hon varit rädd för en scen med en förargad signora — försökt att slippa ifrån löftet till gossen sin för den sakens skull.

För då hon tog emot hans kärlek och besvarade hans kyssar, så förpliktade hon sig att giva honom allt vad han ville ha av henne. Hon var ju den sista som ville in i den leken — ta emot kärlek och ge igen småsmulor, inte mer än att hon kunde draga sig ur spelet utan förlust, om han kom på andra tankar.

Det var ju bara nervositet, denna ängslan för det som hon inte hade prövat förut.

Men i alla fall hade hon varit glad så länge som hon villigt kunde ge — för den stunden måste ju komma då hon villigt önskade att ge honom allt —

Å, det hade ju kommit så omärkligt långsamt, som våren här i södern. Lika jämt och säkert, ingen bråd övergång. Inga kalla och stormfyllda dagar, som gjorde hjärtat vilt av längtan efter sol och översvämmande ljus och förtärande hetta. Ingen av de där ledsamma, klara, ändlösa, förtärande vårkvällarna hemma. När soldagen var förbi så föll natten så lugnt och jämnt — svalkan kom i följd med mörkret och lockade bara till trygg och lugn sömn mellan de varma, lysande dagarna — var dag litet varmare än den förra, var dag med litet flera blommor över Campagnan, som inte var grönare än i går och ändå så mycket grönare och mjukare än för en vecka sedan.

Och så hade också hennes kärlek kommit. Var kväll hade hon längtat litet mer efter nästa soldag med honom utanför murarna. Och så småningom vände sig hennes längtan allt mera efter honom och hans unga, varma kärlek. Hon hade tagit emot hans kyssar därför att det fröjdat henne, och dag efter dag hade deras kyssar blivit allt flera — till sist hade allt tal mellan dem tystnat, och det blev bara kyssar.

Hon hade sett att han blev mera vuxen och manlig med var dag — hans osäkerhet, den gled liksom av honom; den plötsliga nedslagenheten kom aldrig över honom nu mera. Och hon själv blev säkrare, varmare, gladare. Det var inte hennes ungdoms kyliga, stridbara självsäkerhet, men en hjärtlig trygghet — hon var inte längre misstänksam mot livet som inte ville foga sig efter hennes drömmar — nu tog hon tillitsfullt mot var dag, i glad förväntan att det oförutsedda var gott och kunde vändas till godo.

Varför skulle inte kärleken kunna komma sålunda — långsamt som en värme, vilken steg dag från dag och gav sig tid till att tina upp och tränga igenom — därför att hon förut hade trott att den skulle komma som ett oväder, vilket i ett nu skulle skapa om henne till en människa som hon själv inte kände — och som hennes gamla vilja inte hade någon makt över.

Och Helge — han tog så oändligt blitt och lugnt emot denna kärleks långsamma, sunda tillväxt. Var kväll, som de sagt varandra godnatt hade hennes hjärta varit varmt av tack mot honom därför att han inte bett henne om mera, än hon kunde ge den dagen.

Å, om de bara hade kunnat bli här — till maj, till sommaren, hela sommaren. Och om deras kärlek fått mogna här nere, tills de helt tillhört varandra, så självgivet, som de närmat sig till varandra nu.

Bo tillsammans någonstans uppe bland bergen i sommar. Det där med giftermålet kunde de ju ordna här i staden sedan — eller hemma till hösten. Naturligtvis gifte de sig på vanligt sätt eftersom de höllo av varandra —

När hon tänkte på att de skulle resa hem var det som om hon varit rädd för att vakna ur en dröm.

Men det var ju dumheter. De höllo ju så gränslöst av varandra. Nej, hon tyckte inte om allt det där bråket med förlovning och besök hos familjen och allt sånt där. Men det var ju bagateller.

Men evig tack för den blida våren här nere som fört dem samman så stilla och varligt — de två ensamma ute på den vårgröna Campagnan, mellan tusenskönorna.

»Tror du inte att Jenny kommer att ångra sig en dag, att hon har förlovat sig med den där Gram?» frågade Fransiska Gunnar Heggen en kväll då hon satt uppe hos honom.

Heggen vred och vände på sin cigarr. Han uppdagade en sak — det hade aldrig fallit honom in att det låg något indiskret i att dryfta Fransiskas angelägenheter med Jenny. Men att tala om Jennys intimare förhållanden med Fransiska var något annat.

»Kan du begripa vad hon vill med honom?» sporde Fransiska igen.

»Tja! Sådant där begriper man i allmänhet inte, Cesca. I synnerhet inte vad ni vill med den eller den fyren. Jag tror sannerligen —» han skrattade litet för sig själv.

»Vi går och tror att vi väljer. Men vi liknar våra bröder, de oskäliga djuren mer än vi vill kännas vid, du. En vacker dag äro vi disponerade för att älska — på grund av vår naturliga beskaffenhet. Och sen gör omständigheterna och tillfället resten —»

»Uj!» sade Fransiska och ryckte på axlarna. — »Men hör du, Gunnar — du skulle i så fall vara disponerad jämt då.»

Gunnar skrattade — en smula motvilligt.

»Eller också har jag aldrig varit det — tillräckligt. Jag har aldrig känt den där kritiklösa tron på en kvinna, att hon skulle vara den enda o. s. v. Och det hör också till kärleken — på grund av människans naturliga beskatfenhet.»

Fransiska stirrade tankfullt framför sig.

»Det är visst många gånger så. Men du — det kan hända — det händer, att man förälskar sig i en bestämd människa. Inte bara för tidens och omständigheternas skull. Jag — älskar honom du vet, därför att jag inte förstår honom. Jag kunde inte förstå att en människa kunde vara sådan som han föreföll att vara. Jag väntade alltid att någonting skulle hända som liksom belyste och förklarade allt vad jag såg. Jag letade efter den dolda skatten — och du vet att då blir man som besatt — ju längre man letar. Ännu när jag tänker — att en annan kvinna kan finna den.

Men det finns en och annan som kan älska en människa och inga andra. — Om en människa blir fullkomlig för oss. Kan ge oss allt vad vi har behov av. Har du någonsin varit så förälskad att du har tyckt att allt hos en kvinna har varit riktigt gott och vackert — så att du har älskat allt hos henne?»

»Nej», sade han kort.

»Ja, men det är den riktiga kärleken. Tror du inte det? — Och jag skulle ha velat att Jenny hade blivit förälskad på det viset. Men hon kan inte älska Gram så.»

»Jag känner honom i grunden inte, Cesca. Jag vet bara att han inte är så dum som han ser ut till, som man säger. Det vill säga, jag tror att han är mera betydande än han först gör intryck av. Jenny har väl funnit ut vad han i grunden går för.»

Cesca satt tyst ett tag. Hon tände en cigarrett och lät tändstickan brinna ut — följde med ögonen tankfullt lågan.

»Har du inte lagt märke till — han frågar alltid: ’tycker ni inte?’, ’inte sant?’ Eller någonting i den vägen. Tycker du inte det är någonting feminint — eller inte färdigt med honom?»

»Kanske. Men det kan ju vara det som just har verkat tilldragande på Jenny. Hon är ju både stark och självständig. Kanske att hon allra helst älskar en man som är svagare än hon själv.»

»Jag skall säga dig en sak, Gunnar. Jag tror inte att Jenny är så stark och självständig. Hon har bara varit tvungen att vara det — hemma måste hon stödja och hjälpa och hade ingen som stödde sig. Mig måste hon ta hand om för jag är mycket svagare än hon och jag behövde henne. Det har alltid varit någon, som har behövt Jenny. Och nu behöver Gram henne. Ja, hon är stark och säker och hon känner det och ingen ber henne om hjälp förgäves. Men det finns ingen människa, som i längden orkar att alltid ge stöd och aldrig få. Begriper du inte att hon måste bli så förfärligt ensam, när hon alltid skall vara den starkaste? Hon är ensam, och gifter hon sig med den där pojkvaskern, så blir hon aldrig annat. Alla talar vi med Jenny om oss själva, och ingen har hon, som hon kan tala med. Åh, Jenny skulle ha en man som hon kunde se upp till — som hon kunde betrakta som auktoritet — som hon kunde säga till, så och så har jag levat och så har jag arbetat och så har jag kämpat, för så tyckte jag var det riktiga. Hon skulle ha en som hade rätt att ge henne rätt. Gram kan det inte för han är henne underlägsen. Men då kan hon ju inte vara säker på att hon har rätt? När hon inte träffar någon, som har myndighet till att bekräfta hennes tankar. ’Inte sant’ och ’tycker du inte’, Gunnar, att det borde vara Jenny, som skulle kunna fråga så nu?»

De tego båda två länge, så sade Heggen ut i luften:

»Det är märkvärdigt, Cesca. När det gäller dina egna historier, så vet du för det mesta varken ut eller in. Men när du talar om andra förhållanden så får jag ofta det intrycket att du ser klarast av oss allesammans.

Fransiska suckade tungt:

»Ack ja. Det är därför jag tror ibland att jag borde gå i kloster, Gunnar. När jag sitter utanför och ser på, så tycker jag att jag begriper. Men när jag är mitt upp i det själv, så blir jag alldeles förvirrad.