Jenny/Del III/Kapitel 06
| ← Kapitel V |
|
Kapitel VII → |
VI.
Jennys son levde i sex veckor — noga taget fyrtiofyra och en halv dag, sade hon bittert till sig själv, då hon tänkte om och om igen på den korta tid som hon hade vetat vad det hette att vara lycklig.
Hon grät inte de första dagarna efteråt — men hon gick omkring det döda barnet och jämrade sig djupt nere i strupen. Och hon tog upp det och smekte det.
»Lillpysen — mors lilla, lilla rara gosse — du får inte lov — hör du — lillpysen kan inte få lov att vara död, det kan du väl förstå —»
Gossen hade varit liten och skröplig, då han kom till världen. Men både Jenny och fru Schlessinger hade tyckt att han trivdes och tog sig alldeles storartat. Sjuk blev hon också, fick inflammation i brösten, så fru Schlessinger måste hämta läkaren, som skar henne. Och de fysiska smärtorna och hennes själs förtvivlan smälte samman till ett, de förfärliga febernätterna.
Fru Snlessinger låg i rummet bredvid. Och då hon hörde de underliga, djuriska, kvalda klagoljuden inifrån den unga flickans rum, trillade hon förfärad in och satte sig på en stol framför sängen:
»Um gotteswillen, Fräulein —»
Hon pysslade om Jenny och hon klappade hennes magra, fuktiga händer med sina tjocka varma. Och hon förmanade. Det var Guds vilja, och det var kanske det bästa både för gossen och för fröken. Fröken var ju så ung ännu. — Själv hade fru Schlessinger förlorat båda sina barn — den lilla Bertha då hon var två år, och Wilhelm, då hon var fjorton — en så präktig gosse. Och de hade ändå fötts i lagligt äktenskap och skulle varit hennes ålderdoms stöd — men den lille här hade ju bara blivit en länk om foten för fröken — fröken, som var så ung och vacker. Ja, Herre Gud, visst hade han varit söt, den lilla ängeln, och visst var det hårt.
Sin man hade fru Schlessinger också mistat — ja. Och det var många av Jennys olyckskamrater, som Frau Schlessinger hade haft i sitt hus, och barnen voro döda. Ja, några hade varit glada åt det, några hade rent av satt ut dem för att bli av med dem — ja, det var ju illa gjort, men vad skall man säga. Och några hade gråtit och jämrat sig som Jenny nu — men de kom över det med tiden — både den ena och den andra av dem var gifta nu — och hade det bra — men maken till förtvivlan som hos fröken hade hon aldrig sett — Gott im Himmel!
Att kusinen rest söderut, först till Dresden och sedan till Italien just de dagarna, då gossen dött, tillskrev Frau Schlessinger i sitt stilla sinne en stor del av Jennys förtvivlan. — Jaja, sådana voro nu en gång männen.
Oupplösligt förknippat med minnet av dessa vanvettigt kvalfyllda nätter var sedermera för Jenny bilden av Frau Schlessinger, som satt där på taburetten framför sängen, medan lampskenet bröt sig i tårarna, som tillrade ned ur hennes små snälla ögon och droppade ned över hennes runda röda kindbullar och hennes mun, som inte stod stilla ett ögonblick, och hennes lilla gråa fläta som stretade ut till väders och hennes vita nattröja med uddganserna och hennes underkjol av skär- och grårandig flanell med langetterade tungor nedtill. Och det lilla rummet med gipsrelieferna i mässingsramar.
Hon hade skrivit till Heggen om sin stora lycka. Och han hade svarat att han gärna ville komma och se på pysen, men resan var lång och dyr, och han skulle dessutom ge sig i väg till Italien. Välkommen efter med prinsen och all lycka med honom! Då barnet dog var Heggen i Dresden. Hon fick ett långt och vackert brev från honom.
Till Gert hade hon skrivit några rader så fort som hon orkat. Hon uppgav samtidigt sin adress, men bad att han inte skulle komma förrän till våren — då hade lillen blivit stor och vacker. Nu kunde nog bara hans mor se att han var det. — Då hon kommit på benen igen skrev hon ett längre brev.
Den dag då barnet blivit begravet skrev hon igen och omnämnde i få ord dess död. Samtidigt skrev hon att hon reste söder ut samma afton och att han inte skulle vänta att få höra något ifrån henne innan hon blivit lugnare. »Du skall inte oroa dig för mig», skrev hon, »jag är nog på det hela taget lugn och sansad nu, men gränslöst bedrövad naturligtvis.»
Detta brev korsade ett från Gert Gram. Hans lydde:
Min lilla Jenny!
Tack för ditt sista brev! Först och främst vill jag säga dig, då du tycks göra dig förebråelser med anledning av ditt förhållande till mig — kära lilla flicka, att jag inte gör dig några sådana och då må du inte heller göra det själv. Du har aldrig varit annat än god och blid och kärleksfull mot din vän. Aldrig skall jag glömma din ömhet och din värme den korta tid du älskade mig — din ljuva ungdom och din fina och blida hängivenhet under vår korta lyckas dagar.
Vår lycka måste bli kort; det borde vi väl båda ha vetat. Jag borde ha vetat det — du kunde ha gjort det, om du hade tänkt därpå, men vad tänka två människor som dragas till varandra. Att du en dag upphörde att älska mig, tror du jag förebrår dig det? — Därför att det vållat mig den bittraste sorgen i mitt för övrigt föga lyckliga liv — dubbelt bitter för mig, då jag fick veta att vårt förhållande fått följder, som du skulle komma att bära genom hela ditt liv.
Och nu ser jag emellertid av ditt brev, att dessa följder, som jag säkerligen har varit långt mera förtvivlad över än du själv, vad du än kan ha genomgått av bekymmer och kroppsliga smärtor, ändå har bringat dig en djupare glädje och lycka än du förut har mött i ditt liv. Att modersglädjen helt fyller dig med fred, tillfredsställelse och livsmod, så att du menar att du med ditt barn i dina armar skall ha mod att möta alla de svårigheter, ekonomiska så väl som sociala, som framtiden kan bringa en ung kvinna i din ställning. Att du skriver detta gör mig gladare än du kan ana. För mig är det åter ett bevis på tillvaron av den eviga rättfärdighet, som jag inte kan betvivla. För dig, som tog fel bara därför att ditt hjärta var varmt och ömt och törstade efter ömhet skall just detta missgrepp, som har bringat dig så förtvivlade stunder, till sist bringa dig allt det, som du trängtade efter, bättre, vackrare och renare än du väl någonsin förr har drömt om, nu då ditt hjärta helt är fyllt av kärleken till ditt barn, och ännu mer längre fram, då den lille pysen växer till, börjar att känna sin mor, hänga efter henne och kan gengälda hennes kärlek, starkare och djupare och mera medvetet för vart år, som går.
Och för mig, som tog emot din kärlek, fast jag borde ha vetat att ett kärleksförhållande mellan oss var omöjligt och onaturligt — för mig ha dessa månader varit till outsäglig smärta och sorg — och saknad, Jenny, en saknad som du inte kan göra dig en föreställning om, saknaden av dig, av din ungdom, din fägring, din välsignade kärlek. Och den minsta hågkomst av allt detta har förbittrats av ånger — detta ständigt gnagande spörsmål: — Hur kunde jag låta henne göra det, hur kunde jag ta emot det, hur kunde jag tro på en lycka för mig själv och henne? Ja, Jenny, för jag har trott på det, så vanvettigt det än kan låta, därför att jag kände mig så ung tillsammans med dig. Kom ihåg att jag gick miste om min egen ungdom redan då jag var långt yngre än du är nu; en ungdoms glada arbetsliv och glada kärlekslycka fick jag genom egen skuld aldrig smaka. Och detta var hämnden. Min döda ungdom kom och spökade, då jag såg dig — mitt hjärta kände sig inte äldre än ditt. Och Jenny, intet i världen är förfärligare än det att en man är gammal och hans hjärta ungt.
Du skriver att du vill gärna att jag en gång längre fram, när pysen har blivit litet större, skall komma och besöka dig och vårt barn. Vårt barn — det är en så orimlig tanke. Vet du vad jag alltid måste tänka på? Minns du den gamle Josef på de italienska altartavlorna, han som alltid står i bakgrunden eller vid ena sidan och ömt och sorgmodigt betraktar det gudomliga barnet och dess unga och fagra mor, dessa två, som äro så helt och hållet upptagna av varandra och inte alls akta på hans närvaro. Kära Jenny, missförstå mig inte, jag vet ju att det lilla barn, som nu ligger på ditt sköte också är mitt kött och blod, och ändå — när jag tänker på dig, som nu är mor, så känner jag mig stå utanför liksom den stackars Josef.
Men därför skall du inte heller längre hysa några större betänkligheter mot att ta emot namnet som min hustru och det skydd för dig och ditt barn som det medför än Maria hade mot att anförtro sig till Josef. Egentligen tycker jag inte att det är alldeles riktigt av dig gentemot barnet att beröva det dess fars namn, som det ju ändå har rätt till — du må ha så mycket självtillit du vill. Självgivet är det att du i ett sådant äktenskap fortfarande är lika fri och obunden som någonsin, och att det också när du så önskar kan bli lagligt upphävt. Jag ber dig på det enträgnaste att överväga detta. Vi kunde låta viga oss utomlands och vi kunde om du så önskar redan efter några månader vidtaga åtgärder för skilsmässa, och du behövde aldrig återvända till Norge och ännu mindre bo under samma tak som jag.
Om mig själv är inte mycket att säga. Jag har de här två små rummen häruppe på Hægdehaugen alldeles i närheten av den lantgård, där jag är född och har levat till mitt tionde år, då min far kom som kronofogde till Numedal. Från mitt fönster ser jag topparna av de två stora kastanjeträden utanför dörren till mitt barndomshem. De äro inte mycket förändrade. Häruppe börja redan aftnarna att bli långa och ljusa och vårliga och träden avteckna sina nakna bruna kronor mot den blekgröna himlen, där enstaka gyllene stjärnor glindra i den skarpa klara luften. Kväll efter kväll sitter jag här vid mitt fönster och stirrar över dit och drömmer och minns hela mitt liv. Ock, liten Jenny, hur kunde jag någonsin glömma att det låg ett helt liv, ett liv, nästan dubbelt så långt som ditt och mer än till hälften framlevat i oavbruten förödmjukelse, nederlag och smärta — mellan dig och mig.
Att du tänker på mig utan vrede och bitterhet är mer än jag hade hoppats och väntat. Den lycka som andas genom varje rad i ditt brev har gjort mig så outsägligt gott. Gud välsigne och bevare barnet och dig; all lycka i världen önskar jag över dig och över det. Jag håller så outsägligt mycket av dig, du lilla Jenny, som var min en gång.