Jenny/Del III/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel VI
Jenny
av Sigrid Undset
Översättare: Sigrid Elmblad

Kapitel VII
Kapitel VIII  →


[ 278 ]

VII.

Jenny bodde kvar hos fru Schlessinger. Där var billigt — och hon visste inte var hon skulle göra av sig heller.

Det kom vår i luften och över den väldiga öppna himlakupolen drevo tunga, solbrämade skyar, som brunno i guld och blod och speglade sig i det oroliga havet om kvällen, när hon gick ut på piren. Och de trista mörka vidderna inåt landet blevo ljusgröna och popplarna blevo brunröda av unga skott och doftade milt och vekt. Utmed banvallen myllrade det fram violer och små vita och gula blomster. Och till sist blev slätten yppig och grön, och det vällde av färger längs dikeskanterna, och svavelgul iris och stora vita umbellater stodo och speglade sig i torvmossarnas vattensamlingar. En vacker dag drev det ut över landet söt hödoft, som blandade sig med den salta tånglukten från stranden.

Badhotellet öppnades och det kom sommargäster i de små husen vid piren. Det myllrande av barn på den vita strandbrädden; de rullade sig i sanden och plaskade barbenta ut i vattnet, och mödrar och barnflickor och guvernanter i spreewaldräkt sutto och sydde och sågo efter dem vid gräskanten. Badhusen kördes ut i vattnet och små tyska [ 279 ]backfischar skreko och hojtade därute. Och det kom lustseglare till vågbrytaren och promenerande från staden och om kvällen var det dansmusik på badhotellet och fullt av spatserande i den lilla granplanteringen utanför, där Jenny hade legat tidigare om våren i det sträva gräset och lyssnat till vågslagen och suset av blåsten i de vindpinade trädkronorna.

En och annan av damerna sände en intresserad och deltagande blick efter henne, när hon gick på vägen utmed badstranden i sin svart- och vita sommarklänning. Badgästerna i staden hade naturligtvis fått veta att det var en ung, norsk flicka, som fått ett barn och som sörjde så förfärligt över dess död. Och en och annan var det ju som fann det mera rörande än skandalöst.

För resten gick hon oftast inåt landet — dit kom aldrig sommargästerna. Någon enstaka gång gick hon ända fram till kyrkan och kyrkogården, där gossen låg. Hon satt och stirrade på graven, som hon inte låtit göra något vid, och hon kunde lägga på den några vilda blommor, som hon plockat på vägen, men hennes fantasi nekade att sätta den lilla gråa mullhögen där ogräs och strå sköt upp i samband med hennes lillpys.

Om kvällen satt hon på sitt rum och stirrade in i lampan — med ett handarbete, som hon inte rörde. Och hon tänkte alltid på detsamma — mindes de dagar då hon haft barnet — den första tiden, den matta, rofyllda lyckan medan hon låg och tillfrisknade — och sedan, då hon satt uppe och fru Schlessinger visade henne hur hon skulle bada, sköta, kläda och linda honom — och sedan då de foro tillsammans in till Warnemünde för att köpa fint tyg och spetsar och band och hon kom hem och klippte och sydde och tecknade och broderade — lillen skulle ha några fina kläder i stället för de där tarvliga, färdigköpta, som hon hade beställt från Berlin. Och en komisk trädgårdskanna hade hon köpt med avtryckta bilder på det grönmålade blecket: ett lejon och en tiger stodo [ 280 ]mellan palmer vid ett himmelsblått hav och betraktade förfärade de tyska pansarkolosser, som ångade mot rikets afrikanska besittningar. — Hon hade tyckt att den var så livad — och lillpysen skulle få den att leka med — när han blev stor nog — långt, långt fram i tiden. Först måste han ju uppdaga mors bröst, som han nu bara blint högg sig fast vid — och sina egna små fingrar, som han inte kunde få ut ifrån varandra ännu, då han trasslade ihop dem — och om en liten tid kunde han känna igen mor och titta efter lampan och mors klocka, när hon lät den dingla framför honom — det var så mycket som lillpysen skulle lära — å, Gud!

I en låda lågo alla hans saker och hon såg aldrig på dem. Hon visste i alla fall hur vartenda plagg såg ut och kände det mot flatsidan av händerna — det glatta, mjuka linnet och de lurviga ullsakerna och den halvfärdiga koftan av grön flanell, som hon hade broderat smörblommor på — den skulle han ha haft, då de drogo honom ute i vagnen.

Hon hade börjat på ett motiv från stranden med de röda och blå ungarna mot den vita sandstranden. Och ett par av de deltagande damerna kommo bort och sågo på och försökte att inleda bekantskap: »Wie nett!» Men hon var missnöjd med skissen och brydde sig inte om att göra den färdig och inte heller att börja på något nytt.

Så stängdes badhotellet en dag och det stormade på sjön och sommaren var förbi.

Gunnar skrev från Italien och rådde henne att komma dit. Och Cesca ville ha henne till Sverige. Modern, som intet visste, skrev och begrep inte varför hon stannade där. Och Jenny tänkte på att resa, men kom sig inte för. Fast så småningom vaknade en vag längtan till liv hos henne. Hon blev själv nervös av att hon gick så här och inte kunde ta sig till med något. Hon måste fatta ett beslut — om det så inte var något annat än att springa ut i havet från piren en natt.

[ 281 ]En kväll hade hon tagit fram lådan med Heggens böcker. Ibland dem var ett band italienska dikter — Fiori della poesia italiana. En sådan där upplaga som är beräknad för turister — bunden i lädermosaik. Hon bläddrade i den för att se om hon hade glömt all sin italienska.

Boken föll upp av sig själv vid Lorenzo av Medicis karnevalsvisa — där låg ett sammanviket papper, fullklottrat med Gunnars stil.

»Kära mor — nu kan jag tala om för dig att jag lyckligt och väl ankommit till Italien och har det bra på alla sätt samt att —» resten av arket var fullskriven med glosor — vid verben var deklinationen uppskriven. Och där stod glosor i bokens marginal — tätt, tätt, utmed den sorgmodigt lustiga karnevalsdikten: »Vad ungdomstiden — som flyktar strax — är vacker.»

Till och med de allra vanligaste ord voro uppskrivna. Gunnar måste ha försökt att läsa det, strax efter det han kommit till Italien — innan han kunde något av språket. Hon såg efter på titelbladet: G. Heggen. Firenze 1903 stod där. Det var innan hon kände honom.

Hon bläddrade och läste här och där. Det var Leopardis hymn till Italien, som Gunnar var så hänförd av. Hon läste den. Marginalen var svart av glosor och bläckfläckar.

Det var som en hälsning ifrån honom — innerligare än något av hans brev. Han ropade på henne, ung, och sund och fast och full av verksamhetsiver. Han bad henne komma tillbaka till livet — och arbetet. Ja, om hon kunde rycka upp sig och börja att arbeta igen. Hon måste försöka — välja, om hon skulle leva — eller dö. Hon ville dit ner igen, där hon en gång hade känt sig fri och stark — ensam, bara med sitt arbete. Hon längtade efter det — och efter vännerna, de pålitliga kamraterna, som inte kommo varandra så nära att det gjorde ont, men levde vid sidan av varandra, var med sitt eget — och det som [ 282 ]de alla hade gemensamt — tilliten till sin begåvning, arbetsglädjen. Och hon ville återse landet där nere, berglandet med de stolta och stränga linjerna och de solsvedda färgerna.

Ett par dagar efteråt reste hon till Berlin. Hon gick omkring där några dagar — besåg gallerierna. Men hon kände sig trött och främmande och vilsen. Så drog hon vidare till München.

I Alte Pinakothek såg hon Rembrandts heliga familj. Hon tänkte alls inte på det som målning — säg bara på den unga bondkvinnan, som ännu satt med linnet nerdraget från det mjölkspända bröstet och såg på sitt barn, som somnat in. Smekande tog hon om den ena bara lilla foten. En ful liten pöbelunge var det, men kärnsund — och han sov så gott och var näpen och söt i alla fall. Josef tittade på honom över moderns skuldra — men det var ingen gammal Josef, och Maria var ingen jordfrämmande himlabrud. — Det var en kraftig medelålders hantverkare och hans unga hustru, och barnet var bådas lust och glädje.

På kvällen skrev hon till Gert Gram. Ett långt brev, ömt och bedrövat — men ett farväl för alltid.

Dagen efteråt löste hon biljett direkt till Florens. I den första daggryningen satt hon vid kupéfönstret, efter en sömnlös natt på tåget. Vildbäckarna skummade vita ned för de skogklädda bergväggarna. Det ljusnade mer och mer och städerna, som hon for förbi, blevo mer och mer italienska till sin karaktär, rostbruna och mossgyllene taktegel, husen med loggior, gröna spjäljalusier mot rödgult rappade väggar, kyrkfasader i barock, stenbroars båglinjer ut i floden — skyltarna på stationerna hade både tysk och italiensk text. Vingårdar kring byarna, gråa borgruiner på berghöjderna.

Ala! Hon stod vid tullskranket och såg på de omornat surmulna första- och andraklasspassagerarna och kände sig så meningslöst glad. Hon var i Italien igen. [ 283 ]Tulltjänstemannen smålog åt henne därför att hon var blond och hon smålog tillbaka, därför att han tog henne för ett eller annat herrskaps kammarjungfru.

Bergskedjorna veko åt sidan, lergrå, med blå skuggor i klyftorna, marken lyste roströd och solen flammade vitt och hett.

Men i Florens var bistert kallt och grått under dessa novemberdagar. Trött och frusen drev hon omkring i staden i fjorton dagars tid — kall i sitt hjärta inför all den skönhet hon såg och melankolisk och modlös därför att den inte värmde henne som förr.

En morgon reste hon till Rom. Marken låg vit av rimfrost hela vägen genom Toscana. Fram på dagen lättade frosttöcknet och solen lyste. Och hon återsåg den nejd, som hon aldrig glömt: Trasimenersjön låg blekblå med bergen i dis omkring. Ut i vattnet sköt en udde med en liten stengrå stads torn och tinnar. En cypressallé förde bort till den från stationen.

Men till Rom kom hon i hällregn. Gunnar stod på perrongen och tog emot henne. Och han klämde hårt hennes händer då han önskade henne välkommen, och medan de skramlade i väg i en droska till det logis, som han hade skaffat henne, i regnet, som plaskade ned från den grå himlen och upp från stenläggningen, blev han modig vid att prata och skratta.