Jerichos eröfring
| ← Konung David och Bathseba |
|
Holofernes → |
När Moses var död blef han ärligt begrafven,
Vår Herre lät sjelf på hans graföl sig se.
Då antog Herr Josua Fältmarskalkstafven,
Och hade bland barnen ett godt renommé.
Och se’n han förstört Amoreernes välde
Och störtat Kung Og från sin ebenholtzthron,
Han uppå en sten uti Sittim sig ställde
Och höll inför barnen en grann oration.
Men Ruben och Gad och den halfva Manasse,
Fast stadde i målbrottet, hurrade käckt
För mannen på stenen. De kommo i masse
Och svuro att knäppa all fiendens slägt.
Lik Fabius, den Rommerska sölarn, i snille
Han uppsköt dock stormen mot Jericho stad.
Förut några nyheter veta han ville
Och sände två spejare genast åstad.
De spejare tvänne begynte att ila
Med tvänne par ben öfver berg, öfver hed,
Att mjelten dem högg, utan rast, utan hvila,
Och kommo omsider till Jericho ned.
Men Tullnärn i Jericho, såsom man känner,
Var barnkär och flat — det gör rikens förderf —
De blefvo med honom snart bröder och vänner,
Och tullnären fick sig till tobak en skärf.
Att herrberge söka från honom de gingo
Till tjuserskan Rahab, som tullnärn dem lärt.
I muren hos henne de nattqvarter fingo
Och skökan emottog dem familjert.
När Solen sig började sminka i vester,
Satt tjusande damen så lustig och glad
Ibland sina unga vettgiriga gäster
Och rådslog med dem om sin fädernestad.
När Solen med nattrock och purpur i öster
Skälmskt ropte god morgon! till dem i paulun,
Förspordes vid stadsmuren manliga röster,
Som frågade efter den folkkära Frun.
Den folkkära Frun uti dörren sig tedde
Med rodnande kind och med klappande bröst,
Men hastigt sig månsken på kinderna bredde,
När som hon fick höra Polismästarns röst.
Och medan han frågor uppå henne hvälfde
Och på henne såg med sin Embetes min,
Stod vänsälla Damen för honom och skälfde
Och tycktes fundera på spinnrock och lin.
Han frågade efter de friare tvenne,
Som, utgångne uti politiska värf,
Misstänktes ha spelt under täcke med henne
Till fäderneslandets totala förderf.
Då svarade Rahab: de fryntliga gäster,
Om hvilka du frågar, ha redan gått ut,
Och om du blott spejar i Öster och Vester
Och Söder och Norr, du dem finner till slut.
Polismästarn genast tog damen på orden
Och spejade efter de spejare två.
Han spejade öfver all fädernejorden:
Ogörligt! han fann icke barnen ändå.
Emedlertid damen på taket dem följde
Så snart, som Polismästarn slutat sitt glamm.
Hon dem med de skönaste linstjelkar höljde
Och bad dem att hålla sig stilla, som lamm.
Tre dagar de lågo på taket det höga
Så tryggt, som dukater i gnidarens pung.
Likväl uti linet de spejade föga.
Omsider kom skökan så fager och ung.
Ett rosenrödt snöre hon hade i handen
Och, enligt sin moget begrundade plan,
Hon hissade ned dem från öfversta randen
Och barnen, som tomtgubbar, gingo ur sta’n.
Till Sittim de sprungo så muntre och snälle,
Som hjortar och rådjur vid vårdagens sol.
Tänk! Sittim stod qvar ackurat på sitt ställe,
Och Josua Nun son satt uppå en stol.
Liksom i en krona demanter, smaragder,
Så glänste figurer i barnenas tal
Dock afhörde Josua barnenas bragder
Med särdeles långmod och dolde sitt qval.
När talet dock föll på den sköna huldinna,
Som tagit dem opp såsom barn i sitt hus,
Begynte Historien han artig att finna
Och öfver hans anlete spridde sig ljus.
Herr Josua Nun son nu längre ej dröjde:
Marsch, ropte han, marsch, mina krigare små!
Först foten den venstra från marken de höjde,
Se’n togo den högra de med sig också.
På stänger af furu de kankade arken,
Med klingande spel öfver floden Jordan,
Och Israels tolfmän de reste på marken
Tolf Domarestenar på gräsbeväxt plan.
Trumpeterne skrällde och fanorna höjdes,
Guds ark sken, som Majsolens gyllene klot.
Men tvekan hos Jerichos borgare röjdes
Hur Israels barn skulle tagas emot.
Med böner och hot ville Kungen dem truga,
Att stadsmuren värja med mandom och list.
Förgäfves! hvar borgare lopp till sin stuga,
Att lefva och dö för sin förstuguqvist.
Men lika förgäfves, må ingen det kränka!
Sex dagar gick barnskapet muren omkring.
Den sjunde grep Fältherrn sig an till att tänka,
Och utbrast: det faller mig in någon ting.
O barn, vi ej kunna med skäl oss beklaga
Att Jerichos fäste har gäckat vårt hopp,
Ty när man en fästning med storm tänker taga,
Man plägar ett härskri förut gifva opp.
Det hafva vi glömt: också bör man bekänna,
Att när man vill ge en afgörande stöt,
Man måste directe mot fästningen ränna;
Ej kring henne gå, som en katt kring het gröt.
I morgon, när dagen sin rosendefana
Planterar i skyn, efter vilkor och rang
J skolen gå fram uppå hjeltarnes bana,
Vid trummornas larm och trumpeternes klang.
Och barnen så gjorde. Knappt morgonens strimma
Så bred, som en Vestgöthes strumpeband, sken,
Förrn Israel syntes i vapenskrud glimma
Och tågade fram på krigskonstiga ben.
Främst Israels knektar i glans månde pråla
Med påfågelsplymer och silke och gull.
På bröstet man himmelens stjernor såg stråla
Och hvem som dem mötte, han utbrast: Lull! Lull!
Dernäst togo Bisparne del uti färden,
I mössor och chorkåpor tjenande Gud.
Helt säkert det finns mycken grannlåt i verlden,
Dock fanns det långt mera på Bisparnes skrud.
Vår Herre för dem icke skämmas behöfde,
Ty praktfull var Zions nattväktares drägt.
Den dagen de voro dock icke fullsöfde,
Ty Josua hade dem bittida väckt.
Dernäst till att märka sju hjelpprester voro,
Som måste basuna för Israels barn.
Guds ark uppå svigtande skuldror de boro,
Men tumlade stundom i vägarnes skarn.
Se’n följde den öfriga talrika skaran,
När hären bröt upp emot Jericho tull.
Den förde ej svärd för att delta i faran,
Men medföljde endast för härskriets skull.
Men när de sju gånger, i hoppet förnöjde,
Kring muren sin vanliga pilgrimsfärd gjort,
Ett härskri mot himmelens azur de höjde,
Att maken till barnskri man aldrig har sport.
Kantänka, ett sådant clamamus de höllo,
Och gjorde i luften så stark compression,
Att murar och torn uti Jericho föllo,
Och Kungen på näsan föll ned af sin thron.
Kälkborgarne också i dödsångst anställde
Med qvinnor och barn en besatt symfoni.
Men voro af skri än stadsmurarne fällde
De kunde dock åter ej resas med skri.
Och Israels barn uti staden inträngde;
Förgäfves föll Konungen sjelf uppå knä.
De glimmande sablarne modigt de svängde,
Och gjorde ej skilnad på folk och på fä.
Som, enligt hvad nyss jag haft äran berätta,
Re’n staden är tagen med buller och bång,
Vill genast ett lås uppå munnen jag sätta
Och utaf barmhertighet sluta min sång.