Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 10
| ← Kap 9 |
|
Kap 11 → |
TIONDE KAPITLET.
I järnvägskupén.
Tåget hade gått på bestämd tid. Passagerarna voro många, och bland dem märktes flera officerare, ämbetsmän och köpmän, som voro ute och gjorde upp affärer, förnämligast i indigo och opium.[1]
I samma kupé som Fogg och Passepartout satt en tredje resande, med vilken Fogg gjort bekantskap redan på sjöresan från Suez till Bombay. Det var överste Francis Cromarty, stadd på väg till sitt regemente, som låg i trakten av Benares.
Han var en lång, blond man, omkring femtio år gammal och hade särskilt utmärkt sig vid kuvandet av det senaste upproret i Indien. Man kunde nästan kalla honom en infödd hindu, ty han hade allt från barnaåren vistats i Indien och blott ett par gånger gjort kortare besök i sitt fädernesland England. Han var en mångkunnig man, som skulle kunnat lämna Fileas Fogg alla möjliga upplysningar om Indien, dess seder och bruk, dess historia och styrelse — om blott Fogg hade framställt någon önskan i den vägen. Men denne tänkte inte alls på någonting sådant. Han satt och fröjdades i sitt stilla sinne över, att han vunnit så mycken tid sedan han reste från London. Hade han ej varit en avgjord fiende till all onödig rörelse, skulle han kanske haft lust att gnugga händerna.
Översten visste redan ändamålet med Foggs resa, men han ansåg hela företaget som ett gagnlöst vågstycke. Han hade också snart upptäckt, att hans medresande och medtävlare i det ädla schackspelet ingalunda hörde till dussinmänniskorna. Foggs fullständiga känslolöshet för allting var honom en gåta, och han undrade stundom för sig själv, om verkligen Fogg hade ett hjärta.
Då och då växlade de några ord, och just då tåget rullade in mellan Västra Ghatsbergen, sade översten:
— För några år sedan hade ni här måst göra ett uppehåll, som säkerligen skulle tvärt avbrutit er resa och gjort den omöjlig.
— Hur så?
— Jo, då gick inte järnvägen längre än till foten av bergskedjan, och man måste resa vidare i bärstol eller till häst ända till staden Kandallah på andra sluttningen av bergen.
— Ett dylikt avbrott hade ej förstört min resplan. Jag har naturligtvis förutsett, att åtskilliga hinder kan uppstå.
— Emellertid skulle ni kunnat råka ganska illa ut till följd av er tjänares äventyr i templet. Engelska regeringen straffar dylika förbrytelser mycket strängt — och detta med rätta. Hade han blivit fängslad…
— Så hade han blivit dömd, fått lida sitt straff och sedan helt enkelt rest tillbaka till Europa. Jag kan inte inse, att det hade kunnat fördröja min: resa.
Därmed slöts samtalet.
Dagen därpå gick färden genom tämligen flacka nejder. När Passepartout tidigt om morgonen vaknade, kunde han ej få i sitt huvud, att han verkligen skulle vara i Indien. Han satt och såg, hur lokomotivet utsände tjocka, svarta rökskyar, som långsamt sänkte sig över fält, bevuxna med bomull, kaffe, peppar och kryddnejlikor, hur ångan svepte vita ulliga ringar kring palmlundarna, mellan vilkas smärta stammar täcka kloster och underbara tempel skymtade fram. En lång sträcka gick tåget igenom de ändlösa täta busksnår, som kallas djungler, tillhåll för tigrar och jätteormar, som skrämdes upp av tågets buller, eller genom täta skogar, där skaror av elefanter betänksamt blickade efter den snabbt framilande ånghästen.
Klockan halv ett höll tåget ett ögonblick vid en station, där Passepartout lyckades få köpa sig ett par turkiska tofflor, utstofferade med oäkta pärlor. Den gode Passepartout kände sig icke litet stolt över sin nya fotbeklädnad.
Den 22 oktober sporde översten tillfälligtvis, hur mycket klockan kunde vara. Passepartout tog skyndsamt upp sin gamla familjeklenod och svarade, att hon var tre. Översten smålog och sade, att den gick nu ungefär fyra timmar för sent. Passepartout bara skakade på huvudet — hans klocka skulle gå fyra timmar för sent! Fåfängt sökte översten göra klart för Honom, att då han reste mot öster blev dagen fyra minuter kortare för varje längdgrad, som han passerade. Passepartout visste bara, att rovan gick efter Londontid, och denna ansåg han vara den enda rätta.
Hans tankar sysselsatte sig för övrigt nu allt mera med sin husbondes företag. Så länge han trodde, att resan när som helst kunde avbrytas och färden ånyo ställas till London, tog han dagen som den kom och längtade endast efter att åter få komma i lugn och tro. Men nu, då han såg att det var rama allvaret, kände han sig rent av orolig, alldeles som om det varit hans egen halva million, som stått på spel. Han räknade om och om igen, hur många dagar som gått och hur stor väglängd de tillryggalagt; han förbittrades i sitt sinne över tågets långsamma gång och dess många uppehåll, ja, han undrade rent av, varför icke hans husbonde lovat tågföraren en liten belöning, om denne ville raska på litet. Naturligtvis tänkte han ej på att tågens ankomst- och avgångstider äro bestämda och ej få rubbas, emedan sammanstötningar i så fall lätt skulle kunna uppstå. Med var dag blev hans otålighet större; han gick »som på nålar».
- ↑ Indigo = en dyrbar blå färg. — Opium = ett gift, som fås från vallmor: det rökes och framkallar först sömn med ljuva drömmar men efter uppvaknandet svår huvudvärk och förslappning.