Kalevala
(Omdirigerad från Kalevala 2)
|
Sång 1 → |
Kalevala
efter andra originalupplaga
översatt av
K. Collan
Andra upplagan
Förra och senare delen
Helsingfors
Holger Schildts förlagsaktiebolag
Första upplagan av Karl Collans
Kalevala-tolkning utkom åren
1864—1868.
HELSINGFORS 1922
HOLGER SCHILDTS TRYCKERI
|
Lyssna till den granens susning, |
Förra delen
|
| INNEHÅLL | |
|---|---|
| Första sången Sångaren begynner: vv. 1—102. — Luftens jungfru sänker sig ner i havet, där hon befruktas av vinden och havet, och blir vattnets moder: 103—176. — En and bygger sitt bo och lägger ägg på hennes knä: 177—212. — Äggen rulla ner i havet och brista i stycken, varav uppstå jord, himmel, sol, måne, stjärnor och skyar: 213—244. — Vattnets moder danar uddar, vikar och stränder, samt djup och grund i havet: 245—280. — Väinämöinen födes av vattnets moder och drives länge omkring av havets vågor, tills han slutligen uppnår land: 281—344 | sid. 7—18 |
| Andra sången. Väinämöinen stiger i land på en obevuxen strand, där han låter den unge Sampsa Pellervoinen utså allehanda trädslag: 1—42. — Eken ensam frodas i början icke, men sås ånyo och uppskjuter nu så yvig att hon undanskymmer sol och måne: 43—110. — En liten man uppstiger ur havet och fäller eken: 111—222. — Fåglar börja sjunga i träden; gräs, örter och bär växa; endast kornet växer icke: 223—236. — Väinämöinen finner några kornfrön på stranden, och fäller en sved, men kvarlämnar en ensam björk, till viloplats för luftens fåglar: 237—264. — Av tacksamhet härför |slår en örn eld, varmed sveden antändes: 265—286. Väinämöinen sår sitt korn, uppsänder böner för dess växt, och Ukko befruktar fältet med ett ymnigt regn: 287—378 | sid. 19—31 |
| Tredje sången. Väinämöinen blir genom sin sångkonst vida berömd: 1—20. — Joukahainen begiver sig ut att i sång tävla med Väinämöinen, men då denne är honom överlägsen, utmanar han Väinämöinen till strid och förtörnar honom genom smädefulla ord, tills han omsider blir sjungen ner i ett kärr: 21—330. — Joukahainen råkar nu i stor nöd och lovar sin syster Aino till maka åt Väinämöinen, som nu löser honom ur kärret: 331—476. — Joukahainen återvänder sorgsen hem och omtalar utgången för sin moder: 477—524. — Modern gläder sig högeligen över att få Väinämöinen till svärson, men Aino gripes av oro och brister i tårar: 525—580 | sid. 32—51 |
| Fjärde sången. Väinämöinen möter Joukahainens syster i en lund och begär henne till äkta: 1—30. — Aino skyndar gråtande hem och förtäljer saken för sin moder: 31—116. — Modern söker trösta henne och ber henne kläda sig i sina skönaste kläder: 117—188. — Dottern sörjer beständigt och säger sig ej vilja bli en gubbes maka: 189—254. — Sorgsen vandrar hon ut, förvillar sig i skogen, kommer till en havsstrand; här går hon att bada och omkommer i vågorna: 255—370. — Hennes moder gråter dag och natt över sin bortgångna dotter: 371—518 | sid. 52—69 |
| Femte sången. Väinämöinen går att uppfånga Joukahainens syster ur vattnet: 1—52. — I skapnad av en obekant fisk fångas Aino av hans krok: 53—72. —Väinämöinen vill nu sönderstycka fisken: men denna hoppar ur båten och undkommer i vattnet, samt säger honom vem den är: 73—133. | Väinämöinen söker förgäves övertala Aino att återvända och gör fåfänga försök att ånyo fånga henne: 134—163. — Misslynt begiver han sig hem, där hans moder råder honom att bland Pohjas döttrar söka sig en maka: 164—241 | sid. 70—78 |
| Sjätte sången. Joukahainen hyser agg mot Väinämöinen, beväpnar sig med båge och pilar och väntar på hans an komst vid vägen till Pohjola: 1—78. — Han ser Väinämöinen komma ridande över en flod och skjuter på honom, men träffar endast hans häst: 79—182. — Väinämöinen störtar i vattnet; en häftig storm uppstår och driver honom ut på det vida havet: 183—210. — Joukahainen förtäljer dådet för sin moder: 211—234. | sid. 79—87 |
| Sjunde sången. Väinämöinen simmar i flere dygn av och an i havet; en örn kommer slutligen flygande, tager honom på sin rygg och bär honom till Pohjola: 1—116. — Louhi, Pohjolas värdinna, hör Väinämöinen sörja på stranden, och för honom upp till gården samt undfägnar honom på det bästa: 117—274. — Väinämöinen längtar dock tillbaka till sin hembygd, men Pohjolas värdinna vill ej låta honom resa, ifall han ej kunde smida Sampo, för vilken hon lovar giva honom sin dotter till maka: 275—322. — Väinämöinen lovar från hemmet sända smeden Ilmarinen, som förstode att smida Sampo; han erhåller då av Pohjolas värdinna häst och släde och styr sin färd emot hemmet: 323—368 | sid. 88—100 |
| Åttonde sången. Under vägen varsebliver Väinämöinen Pohjolas unga skönt klädda tärna och begär hennes hand: 1—50. — Jungfrun lovar slutligen foga sig i hans önskan, om han kunde bygga en båt av stycken ur hennes slända och bringa den ut på vattnet, utan att själv beröra den: 51—132. — Väinämöinen börjar timra båten, | men tillfogar sig med sin yxa ett djupt sår i knäet, och förmår ej stilla blodflödet: 133—204. — Han söker hjälp i trenne skilda gårdar och finner slutligen en gubbe, som lovar att hämma blodet och bota skadan: 205—282 | sid. 101—110 |
| Nionde sången. Väinämöinen förtäljer för den gamle järnets ursprung: 1—266. — Gubben uttalar smädeord mot järnet och förmår genom besvärjelser blodet att stanna: 267—418. — Han låter sin son bereda en salva, bestryker och förbinder såret; Väinämöinens knä läkes och han tackar Gud för vunnet bistånd: 419—586 | sid. 111—130 |
| Tionde sången. Väinämöinen återkommer till hemmet och uppmanar Ilmarinen att begiva sig till Pohjola, där han kunde vinna den unga Pohja-dottern genom att förfärdiga Sampo: 1—100. — Ilmarinen är dock föga hugad för denna färd; Väinämöinen bringar honom då genom list till Pohjola: 101—280. — Ilmarinen smider Sampo, som av Pohjolas värdinna inneslutes i ett berg: 281—432. — Ilmarinen begär nu Pohja-dotterns hand, men hon avslår under åtskilliga förevändningar anbudet: 433—462. — Ilmarinen erhåller en båt, återvänder till Kalevala och omtalar för Väinämöinen att han smitt Sampo färdig: 463—510. | sid. 131—148 |
| Elfte sången. Lemminkäinen begiver sig åstad för att vinna den högättade Saari-jungfruns, Kyllikkis hand: 1—110. — I början begabbas han av Saaris tärnor, men ställer sig snart med dem på förtrolig fot: 111—186. — Endast Kyllikkis ynnest lyckas han icke vinna; han bortrövar henne därför med våld och avreser med henne till hemmet: 187—272. — Kyllikki sörjer över sitt öde, och förebrår Lemminkäinen hans stridslystna sinne; han lovar henne då att aldrig draga ut i strid, om hon förbunde sig att aldrig gå till dans | men tillfogar sig med sin yxa ett djupt sår i knäet, och förmår ej stilla blodflödet: 133—204. | och lekar ut byn. Bägge avgiva heliga löften härom: 273—314. — Lemminkäinens moder prisar sin sons lycka och gläder sig över den unga svärdottern 315—402 | sid. 149—162 |
| Tolfte sången. Kyllikki glömmer sin ed och går ut i byn, varöver Lemminkäinen högeligen förtörnas; han besluter genast att övergiva henne och i Pohjola söka sig en annan maka: 1—128. — Hans moder avråder honom förgäves från denna färd, vilken hon fruktar skall medföra hans undergäng; Lemminkäinen, som härunder kammar sitt hår, kastar förtrytsamt sin borste mot väggen, säger att hans död icke skall stunda förrän blod flyter ur denna borste: 129— 212. — Han rustar sig till färden, och begiver sig till Pohjola, där han snart genom besvärjelser undandriver alla gårdens män, med undantag av en gammal usel herde: 213—504 | sid. 163—180 |
| Trettonde sången. Lemminkäinen begär av Pohjolas värdinna hennes dotter till äkta, men den gamla fordrar att han dessförinnan skall fånga Hiisis älg: 1—30. — Lemminkäinen skaffar sig skidor, begiver sig modigt ut på jakten och upphinner slutligen älgen, som dock innan kort åter undkommer, varvid Lemminkäinen råkar sönderbryta sina skidor: 31—270 | sid. 181—190 |
| Fjortonde sången. Lemminkäinen lyckas omsider att medelst övliga skogsmannasånger och böner till vildmarkens gudamakter fånga Hiisis älg och bringar den till Pohjola: 1—270. — Nu förelägges honom att tygla Hiisis eldfrustande hingst; han utför värvet och medför hingsten till Pohjola: 271—372. — Såsom ett tredje prov fordrar då Louhi, att han skall skjuta en svan uppå Tuonis älv, och han begiver sig ner till dess strand, men här lurar på honom den gamle herden från | Pohjola; denne dödar honom och vräker hans kropp i Tuonis fors. Tuonis son hugger slutligen Lemminkäinen i stycken: 373—460 | sid. 190—206 |
| Femtonde sången. En dag ser Kyllikki blod drypa ur Lemminkäinens borste; hon och hans moder ana då att han är fallen; den gamla modern skyndar till Pohjola och frågar dess värdinna var hon gjort av Lemminkäinen: 1—62. — Louhi bekänner efter långa omsvep vart hon sänt hjälten, och solen giver närmare besked rörande hans död: 63—194. — Lemminkäinens moder uppsamlar ur älven de skilda delarna av hans kropp, sammanfogar dem och återkallar sin son till livet genom anlitande av besvärjelser och salvor: 195—354. — Lemminkäinen redogör för händelseförloppet vid sin död och återvänder med sin moder till hemmet: 555—650 | sid. 207—228 |
| Sextonde sången. Väinämöinen timrar en båt och sänder Sampsa Pellervoinen att hämta virke; men för båtbyggnaden saknar han snart trenne ord: 1—118. — Då han icke annorstädes finner dessa ord, begiver han sig till Tuonela för att hämta dem därstädes: 119—362. — Man söker nu här kvarhålla Väinämöinen, men han räddar sig genom sin trollkraft, och då han åter hemkommit, varnar han envar att begiva sig till Tuonela, samt skildrar de fasor som därstädes vänta alla onda människor: 363—412 | sid. 229—242 |
| Sjuttonde sången. Väinämöinen går att hämta de trenne orden hos Antero Vipunen och väcker denne ur hans sömn under jorden: 1—98. — Vipunen uppslukar Väinämöinen, som då börjar att häftigt pläga honom i hans inre: 99—146. — Vipunen söker genom mångahanda besvärjelser befria sig från sin gäst, men Väinämöinen hotar att ej draga dädan, innan han erhållit de tre saknade | orden: 147—526. — Vipunen sjunger nu för Väinämöinen hela sin vishet; denne uppstiger ur hans inre, återgår till sitt arbete och fulländar båten: 527—628 | sid. 243—264 |
| Adertonde sången. Väinämöinen seglar i sin nya farkost till Pohjola för att fria till den sköna Pohja-dottern: 1—40. — Ilmarinens syster Annikki varsebliver från stranden Väinämöinen och samtalar med honom, samt underrättar därefter sin broder om ändamålet med Väinämöinens färd: 41—266. — Ilmarinen begiver sig nu till häst till Pohja: 267—470. — Då Louhi ser de tvenne friarna nalkas, råder hon sin dotter att välja den gamle Väinämöinen: 471—634. — Pohjola-jungfrun säger sig vilja föredraga Ilmarinen, som smitt Sampo, och giver Väinämöinen,som först inträder i stugan, avslag på hans anbud: 635—706 | sid. 265—288 |
| Nittonde sången. Ilmarinen inträder i Pohjolas stuga och begär jungfruns hand: 1—32. — Trenne farliga prov föreläggas honom då av Louhi; genom Pohja-dotterns råd och bistånd utför han lyckligt dessa värv: han plöjer först ett ormfyllt fält, fångar därefter Tuonis björn och Manalas ulv samt slutligen en stor gädda ur Tuonis svarta älv: 33—344. — Ilmarinen trolovas med Pohjola-värdinnans dotter: 345—498. — Misslynt begiver sig Väinämöinen hemåt och varnar envar att i frieri tävla med en yngre man: 499—518 | sid. 289—306 |
| Tjugunde sången. I Pohjola redes till bröllop; en väldig tjur slaktas: 1—118. — Öl brygges och bröllopsmat beredes: 119—516. — Bjudningar utsändas åt alla håll; endast Lemminkäinen lämnas objuden: 517—614 | sid. 307—327 |
| Tjuguförsta sången. Brudgummen och hans följe anlända och emottagas i Pohjola: 1—226. — | Gästerna undfägnas rikligen med mat och dryck: 227—252. — Väinämöinen sjunger och tackar värdfolket: 253—438 | sid. 328—342 |
| Tjuguandra sången. Bruden göres färdig till avresan, och erinras om forna och om kommande tider: 1—124. — Bruden gripes av sorg: 125—184. — Man bringar henne slutligen till tårar: 185—382. — Bruden gråter: 383—448. — Bruden tröstas: 449—522 | sid. 343—360 |
| Tjugutredje sången. Bruden undervisas och rådes huru hon skall skicka sig i det nya hemmet: 1—478. — En gammal tiggarkvinna skildrar sina levnadsöden såsom flicka, såsom hustru, och sedan hon övergivit sin man: 479—850 | sid. 361—389 |
| Tjugufjärde sången. Brudgummen förmanas huru han skall behandla sin unga maka: 1—264. — En gammal tiggare omtalar, huru han bragt sin hustru till lydnad: 265—296. — Bruden är djupt bedrövad, och säger alla i hemmet farväl: 297—462. — Ilmarinen avreser med sin brud och anländer på tredje dagen till sitt hem: 463—528 | sid. 390—408 |
| Tjugufemte sången. Bruden, brudgummen och den övriga bröllopsskaran emottagas i Ilmarinens hemgård: 1—382. — Gästerna undfägnas i rikligt mått med mat och dryck; Väinämöinen sjunger och prisar värden, värdinnan, talmännen, brudsätan och alla gäster: 383—672. — På hemfärden från bröllopet går Väinämöinens släde sönder; han sammanfogar den ånyo och styr hemåt: 673—738 | sid. 409—433 |
Senare delen
|
| INNEHÅLL | |
|---|---|
| Tjugusjätte sången. Lemminkäinen vredgas över att han icke blivit bjuden till Ilmarinens bröllop och besluter att såsom objuden gäst besöka Pohjola, utan att akta på sin moders förbud och de många faror, vilka enligt hennes försäkran komma att möta honom under vägen: 1—382. — Han anträder färden och genomgår med anlitande av sin trollkonst lyckligt alla dess faror: 383—776 | sid. 5—31 |
| Tjugusjunde sången. Lemminkäinen anländer till Pohjola och uppträder därstädes högeligen övermodigt: 1—204. — Pohjolavärden vredgas, och då han ej med sin trollkonst förmår besegra Lemminkäinen, utmanar han denne till strid: 205—282. — Tvekampen begynner och Lemminkäinen avhugger Pohjolavärdens huvud; för att hämnas detta dåd frambesvärjer Pohjolas värdinna en talrik krigarskara emot Lemminkäinen: 283—420 | sid. 32—46 |
| Tjuguåttonde sången. Lemminkäinen flyr från Pohjola, återvänder hem och frågar sin moder vart han kunde begiva sig för att undgå Pohjolas härsmakt, som är i antåg emot honom ensam: 1—164. — Hans moder förebrår honom besöket i |Pohjola och förestår till en början åtskilliga mindre säkra tillflyktsorter, men råder honom slutligen at begiva sig över många hav till en ö, där hans fader fordom under krigstider levat i trygghet: 164—294 | sid. 47—57 |
| Tjugunionde sången. Lemminkäinen färdas över havet och uppnår lyckligt ön: 1—78. — Han lever överdådigt bland dess döttrar och övriga kvinnor, tills omsider männen på ön förgrymmas och besluta hans död: 70—290. — Lemminkäinen tager skyndsamt till flykten och lämnar ön, till mycken sorg både för dess kvinnor och för honom själv: 291—402. — På havet uppstår en väldig storm, som sönderslår Lemminkäinens farkost; han själv uppnår simmande en strand, erhåller ett nytt fartyg och anländer till hemmet: 403—452. — Han ser sin forna stuga bränd och hela nejden ödelagd; han utbrister i klagan över det öde han anser hava drabbat hans moder: 453—514. — Han finner henne dock ännu vid liv i en undangömd koja i skogen; hon förtäljer huruledes Pohjolas krigarskara efter hans bortfärd anlänt och bränt gården; Lemminkäinen lovar att uppbygga nya prydligare stugor ävensom att utkräva hämnd i Pohjola, samt skildrar det angenäma liv han fört uppå ön: 515—602 | sid. 58—78 |
| Trettionde sången. Lemminkäinen begiver sig, åtföljd av sin forne vapenbroder Tiera, ut i härnad till Pohjola: 1—122. — Pohjolas värdinna sänder honom till möte en bister köld, som bringar hans farkost att frysa in på havet, varvid även de bägge hjältarna äro nära att omkomma: 123—180. — Genom kraftiga besvärjelser förmår slutligen Lemminkäinen kölden att giva vika: 181—316. — Jämte sin stridskamrat går Lemminkäinen över isen i land, irrar länge omkring i ödemarken | och återkommer slutligen till hemmet: 317—500 | sid. 79—95 |
| Trettioförsta sången. Untamo begynner en strid med sin broder Kalervo, dödar Kalervo och hela hans ätt, med undantag av en enda kvinna, som föres fången till Untamola, där hon föder sonen Kullervo: 1—82. — Kullervo besluter redan såsom barn att hämnas på Untamo, och denne försöker på flere, olika sätt att avdagataga gossen, vilket dock ej lyckas honom: 83—202. — Då Kullervo blivit större, fördärvar han varje arbete som förelägges honom, och Untamo, gripen av harm, säljer honom såsom träl till smeden Ilmarinen: 203—374 | sid. 96—108 |
| Trettioandra sången. Ilmarinens hustru sänder Kullervo ut i vall med gårdens boskap och bakar av elakhet en sten in i hans vägkostbröd: 1—32. — Därefter driver hon sin boskap ut på bete under övliga besvärjelser och skyddsord mot björnen: 33—548 | sid. 109—127 |
| Trettiotredje sången. Kullervo framtager om kvällen sin vägkost, skär i sitt bröd och förstör därvid sin kniv, vilket bedrövar honom så mycket mera, som kniven utgjort det enda arv han ägt kvar av sin fader: 1—98. — Han besluter att hämnas på sin värdinna, driver boskapen i ett kärr och samlar en hjord av vargar och björnar, dem han om kvällen driver hem till gården: 99—184. — Värdinnan går ut att mjölka sina kor, varvid hon sönderslites av de vilda djuren: 185—296 | sid. 128—138 |
| Trettiofjärde sången. Kullervo flyktar bort från Ilmarinens gård, vandrar sorgsen i ödemarken och erfar av en gammal skogsfru att hans föräldrar och syskon ännu äro vid liv: 1—128. — Han återfinner dem, enligt den gamla kvinnans anvisning, vid Lapplands gränser: 129—188. — Hans | moder förtäljer att hon längesedan hållit Kullervo för död och huruledes hennes äldsta dotter försvunnit under en bärplockning i skogen: 189—246 | sid. 139—147 |
| Trettiofemte sången. Trettiotfemte sången. Kullervo försöker hos sina föräldrar att förrätta åtskilliga sysslor, men då han därvid gör endast skada, skickas han av sin fader ut på en resa för att avbörda utskylder: 1—68. — På återvägen sammanträffar han med sin okända, förut ur hemmet försvunna syster, som han lockar i sin släde och förför: 69—188. — Följande dag lära syskonen känna varandra, och systern störtar sig av förtvivlan i en ström; Kullervo skyndar sig hem, omtalar för sin moder denna fasansfulla tilldragelse och är böjd att själv göra slut på sitt liv: 189—344. — Hans moder söker avråda honom från att döda sig själv och uppmanar honom att dölja sig på någon avlägsen ort tills tiden lindrat hans sorg, men Kullervo besluter nu att i främsta rummet utkräva hämnd av Untamo: 345—372 | sid. 148—160 |
| Trettiosjätte sången. Kullervo rustar sig till strid och bjuder de hemmavarande farväl, varvid ingen annan än hans moder säger sig ämna sörja honom, om han faller i striden: 1—154. — Han anländer till Untamola, dräper allt dess folk och bränner dess gårdar: 155—250. — Hemkommen finner han gården övergiven och ingen annan vid liv än den gamla gårdshunden, med vilken han begiver sig ut i skogen för att söka något villebråd: 251—296. — På sin vandring kommer han till det ställe där han förfört sin syster; gripen av förtvivlan störtar sig Kullervo här på sitt svärd: 297—360 | sid. 161—173 |
| Trettiosjunde sången. Ilmarinen sörjer länge sin döda maka och smider åt sig av guld och silver | en ny brud, men förmår ej skänka henne liv och talförmåga: 1—162. — Han vilar en natt vid hennes sida men röner endast kyla av det gyllene belätet: 163—196. — Han vill överlåta bilden åt Väinämöinen, som dock försmår gåvan och råder Ilmarinen att av guldet smida andra saker eller ock att i främmande land försälja den nya bruden: 197—250 | sid. 174—182 |
| Trettioåttonde sången. Ilmarinen begiver sig till Pohjola för att fria till sin förra makas yngre syster, men röner därstädes endast hån och förakt; vredgad däröver bortrövar han den unga flickan och styr med henne sin färd hemåt: 1—124. — Under vägen förolämpar jungfrun Ilmarinen, som slutligen full av förtrytelse förvandlar henne till en fiskmås: 125—286. — Han kommer hem och skildrar för Väinämöinen det välstånd som råder i Pohjola genom besittningen av Sampo, samt redogör för utgången av sin friarefärd: 287—328. | sid. 183—194 |
| Trettionionde sången. Väinämöinen uppmanar Ilmarinen att åtfölja honom till Pohjola för att därstädes bemäktiga sig Sampo; Ilmarinen går in på detta förslag och hjältarna anträda färden till sjöss: 1—330. — Lemminkäinen varsebliver dem under vägen, och då han erfar vart de begiva sig, erbjuder han sig att bliva tredje man; han upptages i deras båt och medföljer: 331—426. | sid. 195—209 |
| Fyrtionde sången. Sampofararna komma till en fors, och nedanom forsen fastnar båten mot ryggen av en stor gädda: 1—94. — Gäddan dödas, dess övre del medtages, kokas och förtäres: 96—204. — Väinämöinen förfärdigar av gäddans huvud en kantele, på vilken den ena efter den andra försöker spela, utan att dock förmå det: 205—342 | sid. 210—221 |
| Fyrtioförsta sången. Väinämöinen spelar på | sin kantele, och alla levande varelser, till och med luftens, jordens och havets gudomligheter närma sig för att åhöra spelet: 1—168. — Envar blir av sången rörd till tårar; även ur Väinämöinens ögon droppa stora, klara tårar, som falla till marken, nedflyta i havet och där förvandlas till härliga pärlor: 169—266 | sid. 222—231 |
| Fyrtioandra sången. Hjältarna anlända till Pohjola och Väinämöinen tillkännagiver att de kommit för att dela Sampo, sägande att om de ej med godo utbekomma sin del, skola de med våld bortföra hela Sampo: 1—58. — Pohjolas värdinna vill i intet fall avstå Sampo och samlar krigsfolk för att göra motstånd: 59—64. — Väinämöinen tager sin kantele, börjar spela och insöver därmed hela Pohjolas befolkning; han går därefter med sina stridskamrater att uppsöka Sampo, som lyftes ut ur berget och föres ned i båten: 65—164. — Hjältarna begiva sig åstad och färdas med Sampo i båten lyckligt hemåt: 165—308. — På tredje dagen vaknar Pohjolas värdinna ur sin sömn, finner Sampo bortrövad och utsänder över havet en tjock mist, en häftig storm och andra hinder för att uppehålla Sampofararna, tills hon själv kan upphinna dem; under stormen faller Väinämöinens kantele i havet: 309—562 | sid. 232—251 |
| Fyrtiotredje sången. Pohjolas värdinna utrustar ett krigsfartyg och begiver sig ut att förfölja Sampofararna: 1—22. — Då hon uppnått dem, begynner på havet en strid, varvid Kalevalas män behålla segern: 25—258. — Pohjolas värdinna lyckas dock att ur båten vräka Sampo i havet, där den sönderslås i spillror: 259—266. — De större bitarna sjunka ner och bliva skatter i havets djup; de smärre drivas av våg och vind upp mot stranden; Väinämöinen uttalar sin glädje häröver | och hoppas därav ny framgång för Kalevala: 267—304. — Pohjolas värdinna lovar att snart bringa ofärd över Kalevala, men Väinämöinen säger sig ej akta på dessa hotelser: 305—368. — Bedrövad över förlusten av sin makt återvänder Pohjolas värdinna hem, medförande endast locket av Sampo till Pohjola: 369—384. — Väinämöinen samlar de på stranden uppflutna spillrorna, bringar dem att växa och förkovras, samt önskar sitt hemland beständig lycka: 385—434 | sid. 252—256 |
| Fyrtiofjärde sången. Väinämöinen söker förgäves att ur havet uppfånga sin förlorade kantele: 1—76. — Han förfärdigar av masurträd en ny harpa, spelar därpå och gläder därmed ånyo hela sin omgivning: 77—334 | sid. 267—278 |
| Fyrtiofemte sången. Pohjolas värdinna utsändes förut okända sjukdomar över Kalevala: 1—190. — Väinämöinen botar folket genom kraftiga besvärjelser och läkemedel: 191—362 | sid. 279—291 |
| Fyrtiosjätte sången. Pohjolas värdinna utsänder en björn för att förgöra boskapen i Kalevala: 1—20. — Väinämöinen fäller björnen, varefter enligt övlig plägsed ett rikligt gästabud firas i Kalevala: 21—606. — Väinämöinen spelar och sjunger, och önskar att även framdeles lika glada fester måtte äga rum i Kalevala: 606—644 | sid. 292—313 |
| Fyrtiosjunde sången. Solen och månen nedstiga för att lyssna på Väinämöinens spel; Pohjolas värdinna tager dem i sitt våld, instänger dem i ett berg och rövar slutligen även elden ur Kalevalas stugor: 1—40. — Mörker råder i naturen: Ukko, luftens gud, gripes av ledsnad och uppslår eld: 41—82. — Elden faller ner till jorden; Väinämöinen och Ilmarinen begiva sig ut för att uppsöka honom: 82—126. — Luftens dotter omtalar att elden nedfallit i Aluejärvi och där blivit uppslukad av | en fisk: 127—312. — Väinämöinen och Ilmarinen försöka att med en not av bast fånga denna fisk, men lyckas ej häri: 313—364 | sid. 314—326 |
| Fyrtioåttonde sången. En not av lingarn förfärdigas; efter flere fruktlösa försök fångas fisken; elden anträffas i dennas mage, men flyr åter plötsligt bort och bränner därvid svårt Ilmarinens kinder och händer: 193—248. — Elden uppnår skogen, bränner vida landsträckor och skrider allt längre framåt, tills han omsider fångas och föres till de mörka stugorna i Kalevala: 249—290. — Ilmarinens brännskador botas med besvärjelser: 291—372 | sid. 327—339 |
| Fyrtionionde sången. Ilmarinen smider av guld och silver en ny sol och en ny måne, men får dem icke att lysa: 1—74. — Väinämöinen erfar genom anlitande av spådomskonst att solen och månen äro instängda i berget, begiver sig till Pohjola, begynner en strid och dräper dess män: 75—230. — Han går att taga solen och månen ur berget men förmår ej intränga däri: 231—278. — Han återvänder hem för att förskaffa sig verktyg, med vilka berget skall öppnas; medan Ilmarinen smider dessa, gripes Pohjolas värdinna av fruktan och lösgör solen och månen ur berget: 279—362. — Då Väinämöinen återser solen och månen på himlen, hälsar han dem och uttalar den önskan att de hädanefter städse måtte vandra sin bana med trygghet, bringande hans hembygd fröjd och välfärd: 363—422 | sid. 340—354 |
| Femtionde sången. Den vackra jungfrun Mariatta, som levat i beständig oskuld, förtär i skogen ett lingon, och föder därav en son: 1—350. — Gossen försvinner ur sin moders famn men återfinnes i ett kärr: 351—424. — Den gamle Virokannas hämtas att döpa barnet, men vill ej förrätta | dopet, innan någon besiktigat den faderlöse gossen och avgjort huruvida han bör lämnas vid liv: 425—440. — Väinämöinen infinner sig och fäller det utslag, att barnet bör dödas, men den späde gossen tillrättavisar honom med spotska ord: 441—474. — Virokannas döper barnet till konung i Karelen; vredgad begiver sig Väinämöinen bort, men förutspår att den dag ännu skall komma, då man önskar honom tillbaka för att förskaffa sitt folk en ny Sampo, en ny kantele, en ny sol och måne; han seglar i sitt kopparfartyg bort till den fjärran trakt, där hav och himmel förenas; endast sin kantele och de höga runosånger kvarlämnar han till evig fröjd för Finland: 475—512. — Sångarens slutord: 513—620 | sid. 355—376 |
| Magiska Sånger. | sid. 386—387 |
| Bröllopssånger. | sid. 387 |
| Namnregister. | sid. 388—401 |
| Upp till början av sidan. | Sång 1 → |