Kameliadamen/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 2
Kameliadamen
av Alexandre Dumas den yngre
Översättare: Walborg Hedberg

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 31 ]

3.

Den 16 vid ettiden begav jag mig till rue d'Antin.

Ända ner i porten hörde man auktionskommissarierna skrika.

Våningen var full av nyfikna.

Där funnos alla den eleganta lastens ryktbarheter, förstulet granskade av några förnäma damer, som ännu en gång tagit auktionen till förevändning för att på nära håll få se de kvinnor, med vilka de aldrig annars skulle komma i tillfälle att sammanträffa, och vars lätt köpta fröjder de kanske i hemlighet avundades.

[ 32 ]Fru hertiginnan de G… snuddade med armbågen vid fröken A…, ett av de sorgligaste proven på våra moderna kurtisaner; fru markisinnan de T… tvekade att köpa en möbel, på vilken priset drevs upp av fru D…, den elegantaste och mest beryktade äktenskapsbryterska i våra dagar; hertig d'Y…, som i Madrid gäller för att ruinera sig i Paris, i Paris för att ruinera sig i Madrid, och som, när allt kommer omkring icke ens lever upp sina räntor, pratade med fru M…, en av våra spirituellaste berättarförmågor, som då och då täckes skriva ner, vad hon säger, och underteckna, vad hon skriver, men utbytte därunder förtroliga blickar med fru de N…, den vackra damen, som alltid åker i Champs Élysées, klädd i skärt eller blått, med vagnen förspänd av två stora svarta hästar, som Tony sålt åt henne för tio tusen francs och… som hon betalt. Slutligen hade fröken R…, som med sin blotta talang förtjänar dubbelt så mycket som de förnäma damerna ha i räntor på sin hemgift, och tredubbelt mot vad de andra skaffa sig på sina kärleksförbindelser, trots kölden infunnit sig för att göra några uppköp, och det var icke henne man betraktade minst.

Vi skulle kunna anföra initialerna på ännu många andra personer, som till sin egen förvåning stött tillsammans i denna salong, men vi frukta att trötta läsaren.

Låt oss endast säga, att alla voro ofantligt uppsluppna, och att många av dem, som voro där, känt den avlidna, men att ingen tycktes komma ihåg det.

Man skrattade mycket; auktionskommissarierna skreko med full hals; handelsmännen, som inkräktat bänkarna framför saluborden, försökte fåfängt påbjuda tystnad för att sköta affärerna i lugn och ro. En mera olikartad, mera bullersam församling kunde man svårligen få se.

Jag smög mig tyst in i allt detta oväsen, som [ 33 ]tycktes mig nedslående, när jag tänkte på, att det ägde rum alldeles bredvid sängkammaren, där hon dött, den stackars varelsen, vars möbler man nu sålde för att betäcka skulderna. Då jag kommit mera som iakttagare än köpare, betraktade jag leverantörerna, som föranstaltat auktionen, och vilkas ansikten strålade, för var gång en sak gick högre, än de vågat hoppas.

Hederliga själar, som spekulerat på denna kvinnas förnedring, som förtjänat hundra procent på henne, som förföljt hennes sista ögonblick med lagsökningar och som nu efter hennes död kommo för att skörda frukterna av sina vackra beräkningar och räntorna på den skamliga kredit, de lämnat.

Vad de gamla hade rätt, som hade samma Gud för köpmännen och tjuvarna!

Klänningar, schalar, smycken såldes med otrolig fart. Ingenting av allt detta föll mig i smaken, utan jag väntade alltjämt.

Plötsligt hörde jag ropas:

— En bok, präktigt inbunden i guldsnitt, med titeln: Manon Lescaut. Det står något skrivet på första sidan. — Tio francs.

— Tolv, sade en röst efter en tämligen lång paus.

— Femton, sade jag.

Varför? Det visste jag icke själv. Troligen för det där, som stod skrivet.

— Femton, upprepade auktionsförrättaren.

— Trettio, sade den, som först hade bjudit, i en ton som tycktes trotsa var och en att bjuda mera.

Det här artade sig till en kamp.

— Trettiofem! skrek jag i samma ton.

— Fyrtio.

— Femtio.

— Sextio.

— Hundra.

Jag tillstår, att om jag velat väcka uppseende, [ 34 ]så hade jag fullständigt lyckats, ty vid detta bud uppstod en djup tystnad, och man stirrade på mig, undrande, vem den herrn kunde vara, som föreföll så fast besluten att få boken i sin ägo.

Mitt tonfall tycktes ha övertygat min motståndare; han föredrog alltså att avstå från en kamp, som endast skulle tjänat till att tvinga mig att betala tiodubbelt mer för boken än den var värd, och med en bugning sade han ytterst artigt, ehuru en smula surt:

— Jag avstår, min herre.

Som ingen vidare bjöd något, blev boken min.

Då jag fruktade, att min fåfänga kanske skulle narra mig att upptaga en ny tävlan, som min börs troligen skulle befinna sig mycket illa av, lät jag skriva upp mitt namn, lägga av boken och avlägsnade mig. Jag måste ha satt åtskilliga myror i huvudet på vittnena till denna scen, vilka troligen undrade, vad jag hade för anledning att betala hundra francs för en bok, som jag kunnat köpa var som helst för tio eller högst femton francs.

En timme senare hade jag skickat efter mitt köp.

På första sidan var med bläck och en vacker stil skriven en tillägnan från givaren. Tillägnan innehöll dessa ord:


Manon till Marguerite,

I ödmjukhet.


Den var undertecknad: Armand Duval.

Vad menades med detta ord — I ödmjukhet?

Var det väl en överlägsenhet i fråga om osedlighet eller en hjärtats överlägsenhet, som Manon, enligt denne herr Armand Duvals åsikt, tillerkände Marguerite?

Sannolikt det sistnämnda, ty det första skulle endast varit en oförskämd uppriktighet, som Margue[ 35 ]rite aldrig skulle tålt, vad än hennes tankar om sig själv varit.

Jag gick ut igen och sysselsatte mig icke vidare med boken förrän på kvällen, då jag gick och lade mig.

“Manon Lescaut” är för visso en rörande historia, som jag känner i dess minsta enskildheter, och dock kan jag aldrig se denna bok utan att ånyo dragas till den, öppna den och för hundrade gången leva tillsammans igen med abbé Prévost's hjältinna. Hon är så sann, att man tycker sig ha känt henne. Under nuvarande förhållanden gjorde den mellan henne och Marguerite uppdragna jämförelsen läsningen särskilt fängslande för mig, och mitt överseende med den stackars varelsen, vars kvarlåtenskap jag hade att tacka för denna bok, ökades med deltagande, ja, nästan med ömhet. Manon hade visserligen dött i en ödemark, men dock i den mans armar, som älskade henne av hela sin själ, som, då hon var död, grävde en grav åt henne, vattnade den med sina tårar och jordade sitt hjärta där på samma gång, medan Marguerite, som var en synderska som Manon och kanske ångrade sig som hon, dött i skötet av en yppig lyx, om jag finge tro, vad jag sett, men också mitt i denna hjärtats ödemark, som är långt naknare, vidsträcktare och obevekligare än den, vari Manon blivit begraven.

Efter vad jag hört av några vänner, som haft reda på de sista stunderna av hennes liv, hade Marguerite nämligen icke under de två månader, som hennes långa och plågsamma dödskamp varade, funnit någon verklig tröst bidande vid sin huvudgärd.

Från Manon och Marguerite flög min tanke sedan till de andra jag kände, och som jag såg sjungande skrida fram mot en nästan alltid oföränderlig död.

Stackars varelser! Om det är orätt att älska dem, så är det minsta, man kan göra, att beklaga dem. [ 36 ]Du beklagar den blinde, som aldrig sett dagens strålar, den döve, som aldrig hört naturens harmonier, den stumme, som aldrig kunnat återge hjärtats röst, och av ett slags falsk anständighetskänsla vill du icke beklaga den hjärtats blindhet, den själens dövhet, den samvetets stumhet, som göra den arma fallna kvinnan otillräknelig och oförmögen att se det goda, att höra Herren och tala kärlekens och trons rena språk.

Hugo har skapat Marion Delorme, Musset har skapat Bernerette, Alexander Dumas har skapat Fernande, alla tiders tänkare och skalder ha hemburit kurtisanen sitt medlidandes offergåva, och stundom har en stor man upprättat dem med sin kärlek och även med sitt namn. Om jag då så starkt framhåller detta, så är det därför, att många bland mina läsare kanske redan äro färdiga att kasta bort denna bok, i vilken de frukta att endast finna en apologi för lasten och osedligheten, och författarens ålder bidrager utan tvivel ytterligare att öka denna fruktan. Men må de, som tänka så, inse sitt misstag och fortsätta läsningen, ifall ingenting annat än denna farhåga hejdat dem.

Jag är helt övertygad om en grundregel, som lyder så: För den kvinna, som icke genom uppfostran blivit undervisad om det goda, öppnar Gud nästan alltid två vägrar, som kunna återföra henne dit; dessa vägar äro smärtan och kärleken, De äro svåra; de som vandra på dem trampa sina fötter blodiga och riva sönder sina händer, men på samma gång lämna de lastens skrud kvar i vägens snår och anlända till målet i den nakenhet, över vilken man icke blyges inför Herren.

Den, som möter dessa djärva vandrerskor, bör bistå dem och tala om för alla, att han mött dem, ty genom att offentliggöra det, visar han vägen.

Det duger icke att helt kort och gott vid ingången till livet resa två stolpar med inskriften, på den ena: [ 37 ]Det godas väg, på den andra: Det ondas väg, och säga åt dem, som komma: — Väljen nu! Man bör som Kristus visa de stigar, vilka från den andra vägen till den första kunna återföra dem, som låtit fresta sig av omgivningarna, och framför allt bör icke början av dessa stigar vara allt för plågsam eller tyckas allt för ogenomtränglig.

Vi ha kristendomen med dess underbara liknelse om den förlorade sonen, för att lära oss överseende och förlåtelse. Jesus var full av kärlek för dessa arma av människornas lidelser sårade själar, och han älskade att läka deras sår genom att draga den balsam, som skulle bota dem, ur själva såren. Sålunda sade han till Magdalena: — Dig skall varda mycket förlåtet, ty du har mycket älskat, härliga ord, som borde väcka en härlig tro.

Varför skulle vi göra oss strängare än Kristus? Varför skulle vi, envist hållande oss vid åsikterna i denna världen, som gör sig hård, för att man skall tro den vara stark, förkasta själar, som blöda ur sår, varigenom deras dåliga förflutna rinner bort liksom det förskämda blodet hos en sjuk, och som endast vänta på en vänlig hand för att förbinda dem och läka deras hjärtan?

Det är min generation, jag vänder mig till, dem, för vilka Voltaires teorier lyckligtvis icke längre existera, dem som, liksom jag, förstå, att mänskligheten sedan femton år tillbaka befinner sig i ett av sina dristigaste språng uppåt. Kunskapen om gott och ont är för alltid förvärvad; tron återfödes, vördnaden för heliga ting återskänkes oss, och om världen också icke blivit fullständigt god, så har den åtminstone blivit bättre. Alla intelligenta människors ansträngningar riktas mot samma mål, och alla starka viljor spänna sig för samma grundsats — låt oss vara goda, låt oss vara unga, låt oss vara sanna! Det onda är endast en fåfänga, låt oss i stället yvas över att vara goda och i synnerhet [ 38 ]icke förtvivla. Låt oss icke förakta den kvinna, som varken är moder, syster, dotter eller maka. Låt oss icke inskränka aktningen till familjen, överseendet till oss själva allenast. Eftersom det är större glädje i himlen över en syndare, som omvänder sig, än över hundra rättfärdiga, som aldrig syndat, så låt oss försöka att glädja himlen. Den kan återgälda oss det med ränta. Låt oss på vår väg ge allmosan av vår förlåtelse åt dem, som de jordiska begären bragt i fördärvet, och som kanske kunna räddas genom ett himmelskt hopp. Om det icke gör gott, så skadar det åtminstone icke — som gamla gummor bruka säga, när de anbefalla en av sina huskurer.

Säkerligen måste det tyckas mycket djärvt av mig att vilja utdraga dessa storartade slutsatser ur det obetydliga ämne, jag behandlar; men jag är en av dem, som tro, att det hela inneslutes i det lilla. Barnet är litet, och det bär fröet till mannen; hjärnan är trång, och den rymmer tanken; ögat är endast en prick, och det omfattar stora vidder.