Kapten Grants barn/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  På Malcolm Castle
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

Passageraren i hytten n:o 6
Trettiosjunde breddgraden  →


[ 25 ]

FJÄRDE KAPITLET.
Passageraren i hytten n:r 6.

Samma dag gav lord Glenarvan John Mangles order att föra Duncan till Glasgow för att proviantera och taga in kol. Den präktiga jakten kunde i snabbhet och säkerhet mäta sig med vilken världsomseglare som helst. Och när dess passagerare den 24 augusti gingo ombord, kunde de med största trygghet anförtro sig åt det väl utrustade fartyget.

John Mangles, den hurtige unge kaptenen, hade allting i ordning. De stora kolrummen voro fyllda. Matförrådet var beräknat för två år, salonger och hytter räckte mer än väl till och voro så bekväma och väl inredda, att de resande i avseende på bekvämlighet icke en gång kunde sakna Malcolm-Castle.

Utom lord och lady Glenarvan hade även major Mac Nabbs följt med. I sin egenskap av major fann han det självskrivet, att han skulle deltaga i ett företag så äventyrligt som detta. För övrigt var han en femtio års man, tystlåten, stilla och godlynt. Antingen han stod mitt i ett kulregn eller promenerade på en fredlig landsväg, var hans ansikte lika orubbligt lugnt, och han gjorde sig aldrig besvär med att flytta på sig i onödan.

[ 26 ]Vad besättningen beträffade, så bestod den av utvalt folk, alla söner till lordens underhavande, skickliga i skjutvapens användande likaväl som i allt, vad till sjömansyrket hörde, och lord och lady Glenarvan obetingat hängivna. Detta senare var även fallet med stewarden, herr Olbinett och hans hustru, som var lady Helenas kammarjungfru.

Alla voro de intresserade av expeditionen och ivriga att få begiva sig av. Men intresset begränsade sig icke till deltagarna i färden. Hela Glasgow talade om den och vallfärdade ner till hamnen för att se på Duncan. Och på kvällen den 24 augusti, några timmar före avresan, då lord och lady Glenarvan med reskamrater och besättning begåvo sig till domkyrkan för att nedkalla Guds välsignelse över sig själva och sitt företag, följdes de dit av stora människoskaror och största delen av sjöfolket på de närgränsande fartygen, så att hamnen låg nästan öde.

Icke förrän vid elvatiden voro medlemmarna av expeditionen tillbaka på jakten igen. Och kort därpå lättade den ankar. Så småningom försvann staden ur sikte, därefter fabrikerna, magasinen och villorna i dess utkanter. Vid fyratiden befann man sig i Clydebukten och två timmar senare ute på öppna havet.

Under första resdagen gick emellertid sjön ganska hög, och ingen av damerna lämnade sin [ 27 ]hytt. Men dagen därpå blev vädret bättre, varför de redan vid soluppgången infunno sig i däckssalongen, där Glenarvan, majoren och kaptenen redan voro församlade.

Det var en fröjd att se, hur Duncan flög över vågorna, och lady Helena var förtjust.

— Hur länge kan det dröja, innan vi komma till Stilla Oceanen? frågade hon den unge kaptenen.

— Om vi få behålla den här farten, svarade han, ha vi passerat “linjen” om tio dagar, och inom fem veckor dubblera vi kap Horn. Duncan är ett fartyg, som en sjöman kan vara glad åt att känna under sina fötter.

Mary Grants ögon strålade.

— Således är det inte omöjligt, att vi inom två månader skulle kunna få återse vår far, sade hon.

Men i detsamma ryckte hon till av förskräckelse, ty genom den öppna salongsdörren hade hon fått sikte på sin bror, som satt och dinglade uppe i en av mastkorgarna.

— Robert, Robert! utbrast hon.

Men John Mangles smålog åt henne.

— Var inte rädd, fröken Mary! sade han. Jag svarar för honom. Han har en utpräglad kallelse för sjömansyrket. Ar han inte i maskinrummet, så är han uppe i masttopparna, och jag kommer att presentera honom för kapten Grant som en fullärd liten matros.

[ 28 ]— Skulle inte ni andra också vilja lära känna Duncan litet närmare? frågade lord Glenarvan.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 028.jpg

Majoren och de båda damerna hade ännu icke sett det inre av fartyget med dess förrådsrum och maskiner och “skansen”, där matroserna bodde. Lady Helena och Mary biföllo också med glädje förslaget att göra en promenad, medan de väntade på frukosten. Men Mac Nabbs, som var en inbiten rökare, föredrog att sluta sin cigarr uppe på däck.

Medan han stod där ensam, lutad mot relingen, fick han plötsligt se en syn, som skulle ha väckt förvåning hos vilken annan person som helst utom den lugne majoren.

Från salongstrappan dök upp en för honom fullkomligt okänd individ. Det var en lång och mager herre med ett mycket stort huvud, så att hela uppenbarelsen liknade en spik, försett med ett väldigt spikhuvud. Hans panna var hög, näsan lång, mnunen stor, hakan framspringande. Ett par ofantliga glasögon skymde hans ögon. Men för övrigt var hans ansikte öppet och [ 29 ]glatt med ett uttryck, som, innan han sagt ett ord, förrådde den livlige talaren men också mannen full av tankspriddheter, en sådan som icke ser, det han betraktar, och icke hör det, som ljuder i hans öron.

Han började gå runt omkring Mac Nabbs, såg på honom, smålog emot honom. Men då majoren ej på minsta sätt låtsade om honom, tog han sin kikare, som hängde i en rem över axeln, drog ut den så, att den blev fyra meter lång, riktade den mot horisonten och stirrade i den under fem minuter, varefter han sänkte den och försökte stödja sig emot den som mot en käpp, då likväl delarna gingo in i varandra, och det var nära, att han hade satt sig vid foten av stormasten.

Vilken annan som helst skulle ha dragit på munnen. Men majoren blinkade inte en gång. Då tog den okände sitt parti.

— Steward! ropade han.

Just i detta ögonblick kom verkligen herr Olbinett från köket för att duka i matsalongen, och han stannade förvånad, undrande om den främmande kunde vara en ny gäst, som lord Glenarvan bjudit.

— Är ni steward här på båten? frågade den okände.

— Ja, svarade Olbinett, man jag har inte den äran …

— Jag är passagerare i hytten numro sex.

— Numro sex — upprepade stewarden.

[ 30 ]— Ja. Och vad heter ni då?

— Olbinett.

— Gott, min vän Olbinett, hur dags äter man frukost här?

— Klockan nio, svarade Olbinett mekaniskt.

Passageraren i hytten numro 6 började leta i sina fickor efter sin klocka och hittade den i den tionde.

— Och nu är hon åtta, sade han. Men som jag intet har ätit något på trettiosex timmar, så blir det för långt att vänta. Var snäll och ge mig ett glas sherry och några skorpor så länge! Och var äro kaptenen och styrmannen? Sova de båda två? Det är då tur att vädret är så vackert, att båten kan gå för sig själv.

I det samma fick herr Olbinett syn på John Mangles, som var på väg in i däckssalongen.

— Där är kaptenen, sade han.

— Å, utbrast främlingen, i det han störtade emot kaptenen, jag är förtjust att få göra er bekantskap, kapten Burton.

John Mangles spärrade upp ögonen lika förbluffad över att se den främmande som att bli kallad för kapten Burton.

— Tillåt mig att trycka er hand! fortsatte emellertid den okände utan att ge kaptenen tid att svara. När jag kom ombord i förrgår afton, ville jag inte störa någon, men i dag hoppas

[ 31 ]
Utan att vänta på den begärda presentationen gick han emot det lilla sällskapet.

[ 32 ]jag få njuta av ert sällskap. Det ser ut att vara en präktig båt, den här Scotia?

— Vad menar ni med Scotia? fick John Mangles äntligen fram.

— Scotia, ångbåten, som vi stå på, naturligtvis. Jag har hört lika mycket beröm om den, som om dess kapten, den oförskräckte kapten Burton.

Är ni släkt med den store afrikaresanden med samma namn? I så fall mina hjärtligaste lyckönskningar!

— Jag är inte alls släkt med någon Burton och är inte heller kapten Burton själv, sade John Mangles.

— Jaså, jaså, således är det med styrmannen, herr Bardness, jag har det nöjet att tala.

— Herr Bardness …

John Mangles frågade sig, om det var med en galning eller en äventyrare, han hade att göra, och ämnade just fordra en ingående förklaring, då lord Glenarvan, hans hustru och fröken Grant syntes på däcket, och främlingen, som märkt dem, utbrast:

— Å, se passagerare! Passagerare! Ni får lov att presentera mig, herr Bardness!

Och utan att vänta på den begärda presentationen gick han emot det lilla sällskapet, tilltalade Mary Grant med “min fru”, lady Helena med “fröken” och lord Glenarvan med “min herre”.

— Lord Glenarvan, rättade John Mangles.

— Mylord, återtog den okände, förlåt att jag [ 33 ]presenterar mig själv, men här på havet är det ju inte så noga med etiketten! Och i ert älskvärda sällskap hoppas jag, att överfarten på Scotia skall bli lika kort som angenäm.

Lady Helena och Mary Grant kunde icke svara ett ord. De förstodo icke meningen med detta intrång på Duncans däck.

— Med vem har jag den äran att tala? frågade Glenarvan.

— Med Jacques Eliacin François Marie Paganel, sekreterare i Geografiska sällskapet i Paris, korresponderande ledamot av sällskaperna i Berlin, Bombay, Darmstadt, Leipzig, London, Petersburg, Wien och New-York, hedersledamot av kungliga geografiska och etnografiska institutet i Indien, och som efter att ha tillbragt tjugo år av sitt liv med att studera geografi inne i sitt rum nu vill studera den praktiskt och är på väg till Indien för att jämföra värdet av de stora upptäcktsresandenas arbeten.

Lord Glenarvan bugade sig och anhöll om att nu, då de voro presenterade, få göra en fråga.

— Tjugo, om ni vill, svarade Paganel.

— Var det i förgårkväll ni kom ombord?

— Ja, vid åttatiden. Jag hade från Paris låtit beställa hytten n:o 6. Och som jag inte såg till en människa på ångbåten, letade jag mig själv fram till min hytt och lade mig strax för att undvika sjösjuka. Och nu har jag sovit i hela trettiosex timmar.

[ 34 ]Det stod med ens klart för Paganels åhörare, hur allt hade gått till. Fransmannen hade tagit miste på Duncan och Scotia, som legat alldeles bredvid varann, och gått ombord, medan Duncans passagerare och besättning voro i domkyrkan.

— Bästa herr Paganel, sade Glenarvan, skulle ni inte lika gärna kunna fara till ett annat land som till Indien?

— Nej, mylord, det har varit mitt livs dröm att få se Indien med dess elefanter. Dessutom har jag ett uppdrag att utföra från Geografiska sällskapet. Jag skall utforska flodernas lopp i Tibet och Assam, och jag hoppas att lyckas, där så många ryktbara upptäcktsresande förut misslyckats. Det gäller guldmedaljen mylord, om man kommer till viktiga resultat.

Paganel talade med hänförelse, och hans ordström skulle varit lika omöjlig att hejda som en av de stora floder, han talade om.

— Herr Jacques Paganel, återtog Glenarvan, då geografen äntligen tystnade av sig själv, jag måste upplysa er om att ni begått ett misstag och att ni tillsvidare får lov att uppskjuta er resa till Indien.

— Uppskjuta den? Och varför?

— Därför att ni nu vänder ryggen åt den indiska halvön.

— Vad för något! Kapten Burton skulle ju …

[ 35 ]— Här finns ingen kapten Burton, sade John Mangles.

— Ja, men Scotia …

— Det här fartyget är inte Scotia.

Paganels förvåning var obeskrivlig. Han såg från den ene till den andre av de kringstående, höjde på axlarna och smålog, medan han drog ned glasögonen, som han skjutit upp i pannan.

— Ett litet skämt, sade han.

Men i detsamma råkade hans blick falla på styrhjulet, som i upphöjda bokstäver bar dessa ord:

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 035.png

Duncan! Duncan! utbrast han med ett förtvivlans skri. Därpå störtade han hals över huvud ned i sin hytt.

Ingen av de kvarstående utom majoren kunde avhålla sig från att le. Till och med matroserna skrattade.

Att taga vilse på tåg, det kunde så vara, men att misstaga sig på en lustjakt och en ostindiefarare och ge sig av till Chile, när man vill till Indien, det var då höjden av tankspriddhet.

[ 36 ]— Men det förvånar mig inte, när det är fråga om Jacques Paganel, sade Glenarvan. Han är lika ryktbar för sin tankspriddhet som för sin lärdom.

I detta ögonblick kom Paganel åter upp på däck efter att ha övertygat sig om att hans effekter också kommit med på Duncan.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 036.jpg

— Duncan, Duncan! upprepade han, ur stånd att hitta några andra ord för att uttrycka sina känslor.

Han gick fram och tillbaka och tittade uppåt masttopparna eller bort mot horisonten. Slutligen vände han sig till Glenarvan.

— Och vart går den här Duncan? frågade han.

— Till Chile, herr Paganel.

— Till Chile! Till Chile! upprepade den olyckliga geografen. Till Chile, när jag har resbiljett till Indien! Det är bara mig, någonting sådant kan hända! Hur skall jag nånsin mera kunna visa mig i geografiska sällskapet?

— Tag det inte så hårt, herr Paganel! tröstade Glenarvan. Saken kan väl ordna sig lätt [ 37 ]nog. Vi lägga i land vid Madeira, och där träffar ni nog på ett fartyg, som hjälper er tillbaka till Europa.

— Tack, mylord, tack …

Men Paganel såg icke mycket tröstad ut. Han gick och hängde huvudet en lång stund, tills han plötsligt såg upp igen.

— Säg mig, sade han, Duncan är ju en lustjakt?

— Ja, och som tillhör lord Glenarvan, sade John Mangles.

— Gott, tillåt mig då en liten anmärkning! Indien är ett härligt land, fullt med märkvärdigheter. Damerna ha kanske inte varit där ännu …? Det behövs bara en liten vridning på styrhjulet, så far Duncan lika lätt till Indien som till Chile, eftersom den är ute på lustresa …

Paganel avbröt sig, ty han såg, att man skakade på huvudet åt hans förslag.

— Om det icke vore fråga om något annat än en lustfärd, sade lady Helena, så skulle vi gärna fara till Indien. Men det är inte oss själva, vi ha att tänka på.

Och inom några minuter blev Paganel upplyst om resans mål och fick höra historien om dokumenten, kapten Grant och lady Glenarvans ädelmodiga omändring av sin bröllopsresa. Berättelsen grep honom också på det djupaste.

[ 38 ]— Efter vad jag nu hört, skulle jag göra mig samvetsförebråelser, om jag uppehölle jakten en enda dag, sade han.

— Och ni vill inte hjälpa oss i våra efterforskningar? frågade lady Helena.

— Tyvärr, mylady, är det omöjligt.

— Således till Madeira! sade John Mangles.

Under färden mot denna ö gjorde sig emellertid Paganel helt hemmastadd på fartyget. Han och hans värdfolk blevo de bästa vänner, i synnerhet sedan han upptäckt, att lady Helenas far var den framstående vetenskapsmannen, med vilken han varit nära bekant. De talade mycket om honom men även om expeditionen för att rädda kapten Grant. Detta företag började allt mer och mer intressera Paganel, och hade han icke haft sitt uppdrag i Indien att tänka på, hade han säkert slutit sig till de andra och följt med till Chile, något som skulle ha uppväckt allmän glädje, ty geografen hade intagit alla genom sin älskvärdhet, sin livlighet och de stora insikter, han ådagalade i varje ämne, man kom att avhandla.

Den 30 augusti fick man Madeiras ögrupp i sikte, och trogen sitt löfte erbjöd sig Glenarvan att landsätta Paganel i närmaste hamn.

Men vetenskapsmannen såg ingalunda förtjust ut.

— Säg mig, sade han, skulle ni ha lagt i land vid Madeira, om det inte varit för min skull?

[ 39 ]— Nej, det hade vi inte tänkt göra, svarade lorden.

— Då hoppas jag, ni tillåter mig att draga största möjliga vinst av mitt olycksaliga misstag och låter mig göra bekantskap med en annan ort än denna. Ty Madeira erbjuder ingenting intressant för en geograf. Allt vad som kunnat sägas och skrivas om det är redan sagt och skrivet. Desstom är det i starkt tillbakagående i avseende på vinskörden, ja rent av på förfall. Så om det gör er detsamma, skulle jag hellre gå i land på Kanarieöarna.

— Då lägga vi till där, sade Glenarvan, Kanarieöarna ligga också i vår väg.

Den 31 augusti utpekade John Mangles för Paganel en ljus fläck, som stack av mot molnen vid horisonten. Det var Teneriffas bergsspets, som lyfte sig mer än 3,000 meter över havet.

Men Paganel var icke i humör att beundra den. Mont-Blanc var mycket högre, och för övrigt hade han fått motvilja för alla Kanarieöarna. När han tänkte efter, kom han ihåg, att de redan voro utforskade, och således hade han alls ingenting där att göra.

— Men hur är det, frågade han, lägga ni inte till vid Kap-Verde öarna?

— Jo, där skola vi taga in kol, sade kaptenen.

— Gott, då stiger jag av där. Visserligen är [ 40 ]denna ögrupp icke så synnerligen intressant. Men alltid finns det väl något att se.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 040.jpg

Den 3 september löpte Duncan in i hamnen vid Kap Verde öarna, och Paganel gjorde sig i ordning att stiga av. Men det var ett förfärligt väder, ty regntiden var inne. Kollastningen försiggick under stora svårigheter, och damerna, som tänkt göra en utflykt i land, måste avstå därifrån.

Paganel gick av och an på däcket och rynkade pannan.

— Det är, som om himlen vore emot mig, sade han.

[ 41 ]— Ja, det ser så ut, svarade Glenarvan. Och det värsta är, att ni nog får stanna häri sju, åtta månader, ty under regntiden kommer aldrig några fartyg hit.

— Sju, åtta månader! utbrast Paganel. Vad skall jag göra då i det här regnet?

— Ni kan ju genomforska skogarna, sade lady Helena.

— Det finns inga skogar. — Nå, så floderna då?

— Finns inga heller.

— Men bergen åtminstone.

— De äro ingenting att bry sig om, och dessutom påminner jag mig nu, att geologen Deville redan varit här och gjort sina undersökningar. Var lägga ni till nästa gång?

— I Chile, svarade Glenervan.

— Så långt som möjligt ifrån Indien!

— Men så fort vi passerat Kap Horn närmar ni er det. Och för övrigt, när man ändå skall till Indien, betyder det väl inte så mycket, antingen det är Väst- eller Ost-Indien.

— Vad för slag!

— Invånarna i Patagonien kunna väl vara lika intressanta som de i Pendjant, och jag är säker på att man lika väl kan förtjäna guldmedaljen genom att utforska Cordillererna som bergen i Tibet.

Paganel såg fundersam ut.

— Ni har rätt, mylord, sade han. Och jag [ 42 ]tror nog, att Geografiska sällskapet lika gärna givit mig i uppdrag att fara till Patagonien som till Indien, i fall jag föreslagit det.

— Nå, då följer ni med oss? utbrast lady Helena. Tänk på att en geograf kan vara vår expedition till stor nytta! Och på samma gång som ni tjänar vetenskapen, ställer ni er också i mänsklighetens tjänst och hjälper till att utföra ett räddningsverk.

— Det är sant mylady.

— Låt då slumpen råda, som fört oss tillsammans.

— Allra helst som ni brinner av lust att stanna, inföll John Mangles leende.

Paganel vände sig tvärt emot honom.

— Ni har rätt, kapten, sade han. Jag har bara varit rädd för att tränga mig på.

Och från den stunden var även herr Jaques Paganel medlem av Duncan-expeditionen.