Kapten Grants barn/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ben Joyce
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

Aland, Zeeland
Till Nya Zeeland  →


[ 175 ]

SEXTONDE KAPITLET.
Aland. Zeeland.

Namnet Ben Joyce verkade som ett åskslag. Ayrton sprang fram. Hans hand flög till revolvern. Ett skott brann av. Glenarvan föll sårad till marken, och utanför genljödo bössmällar. John Mangles och matroserna, till en början förlamade av häpnad, försökte nu kasta sig över [ 176 ]Ben Joyce, men den djärve banditen undkom dem och förenade sig med sitt band, som låg gömt i busksnåren.

— Till kärran, till kärran! skrek John Mangles, i det han drog in lady Helena och Mary i vagnen, där de voro i säkerhet för kulorna, varefter han tillsammans med matroserna, Paganel och majoren skyndade att eftersätta straffångarna.

Men dessa sågos icke längre till, och även skotten hade upphört att smattra. Troligen hade missdådarna funnit sig för fåtaliga att inlåta sig på öppen strid och inväntade ett lägligare tillfälle att överfalla. Hur noga man än genomletade terrängen, fann man dem icke, och de sökande återvände till kärran, där lady Helena och Mary hjälptes åt att sköta och förbinda Glenarvans sår, som lyckligtvis visat sig vara blott en lättare skråma i axeln. Lorden själv ville icke, att man vidare skulle bekymra sig om det. Man hade viktigare saker att tänka på. Och nu måste de först och främst höra majorens förklaring. Hur hade han upptäckt, att Ayrton var Ben Joyce?

Mac Nabbs bröt äntligen sin tystnad. Han talade om, hur han från första början misstrott Ayrton, därför att dennes uppsyn och inbundna sätt icke behagat honom. Sedan hade denna misstro ökats genom en blick, som han såg Ayrton växla med hovslagaren vid Wimerra, genom hans envishet [ 177 ]att vilja skicka Duncan till Twofoldviken och genom de oförklarliga olyckorna med hästarna och oxarna. Då han så kvällen förut upptäckte de smygande männen i skogen, smög han sig själv efter dem och lyssnade på deras samtal. “Det är de”, sade en av dem, i det han undersökte spåren efter hästarna, “där ha vi väpplingen, som vi följt sedan Wimerra. Alla de andra hästarna äro dödade.„ — “Ja giftet finns lyckligtvis till hands över allt”, sade en annan, i vilken han igenkände hovslagaren från Wimerra. “En fiffig karl den där Ayrton-Ben Joyce, med sitt påhitt om skeppsbrottet vid Twofoldviken.”

Mera hade majoren icke hört, ty banditerna hade avlägsnat sig för hastigt, för att han skulle kunnat följa dem. Men det var nog. De visste nu alla, vilken skurk de haft att göra med, och hur han bedragit dem.

— Den där uslingen skulle således aldrig ha varit kvartermästare på Britannia, sade Glenarvan.

— Jo, det är otvivelaktigt, att han varit det, svarade majoren. Men det hindrar icke, att han sedermera blivit Ben Joyce. Troligtvis planlade han ett attentat mot irländaren, när vi träffade honom på farmen, men övergav det, i tanke att vi voro ett bättre byte. Han har förgiftat våra hästar och oxar och kört fast vagnen i moraset för att fånga oss men blev avslöjad något för tidigt.

Under det de andra ännu diskuterade det [ 178 ]skedda, var det Mary Grant, som ensam tänkte på framtiden. John Mangles såg henne blekna och hennes ögon fyllas med tårar.

— Ni gråter, sade han oroligt.

— Allt hopp är slut, snyftade den unga flickan. Min far! Min far!

Var och en förstod med ens hennes tanke. För att få de resande i sitt våld hade Ben Joyce uppdiktat skeppsbrottet. Britannia hade aldrig kommit till Twofoldviken. Kapten Grant hade aldrig satt sin fot i Australien. Ännu en gång hade man tolkat dokumentet orätt.

Robert grät i sin systers armar. De övriga sutto stumma inför de båda barnens sorg. Och Paganel slog sig för pannan i vrede mot sig själv.

— Vilket dumhuvud jag är! mumlade han.

Slutligen steg Glenarvan upp och gick ut till Wilson och Mulrady, som stodo på vakt.

Sedan en timme hade de icke sett en skymt av förbrytarna. Och dessa måste ha avlägsnat sig rätt långt, ty trakten tycktes fullkomligt lugn. Fåglarna hoppade på trädens lägsta grenar, och några känguru avbetade orädda det späda lövet.

— Skurkarna ha förmodligen känt sig för svaga att anfalla oss, eftersom de veta, att vi äro väl beväpnade, sade Wilson. De ha nog gått att skaffa sig hjälp.

— Troligt, svarade Glenarvan, ty de äro fega [ 179 ]stackare. Det skulle icke förvåna mig, om de väntade till natten för att göra sin gärning i mörkret.

John Mangles, majoren och Paganel, som varit och undersökt floden, kommo nu tillbaka med den ledsamma underrättelsen, att vattnet var ännu mera forsande än förut. Även om de lyckades timra en flotte, så vore det ett vågspel att sätta ut den.

— Men något måste göras, sade John Mangles. Den plan, vi hade i sinnet före Ayrtons förräderi, får lov att utföras till vad pris som helst. Vi ha ännu en häst kvar. Jag ber er, mylord, låt mig ge mig av!

Glenarvan gjorde invändningar. Utom alla andra faror kunde man vänta, att Ben Joyces band skulle lura på budbäraren. Dock insåg snart både lorden och de andra, att de icke hade något val.

— Jag har blott en anmärkning att göra, sade Paganel. John Mangles är Duncans kapten. Han kan icke undvaras. Det är jag, som skall rida med budet.

— Varför just ni, Paganel? Varför inte lika gärna jag? frågade majoren.

— Och vi äro ju här! utbrusto Mulrady och Wilson.

— Mina vänner, sade Glenarvan, om någon av oss skall rida till Melbourne, så låt oss draga lott…

Detta voro alla överens om, ehuru de försökte få Glenarvan att ställa sig utom lottdragningen. [ 180 ]Han måste tänka på sin hastru, och han var ju sårad. Men själv tillät han på inga villkor, att han blev undantagen. Lottdragningen försiggick med allas namn, och det, som föll ut, var Mulradys.

Den tappre matrosen hälsade ödets utslag med ett “hurra”, och Glenarvan tryckte hans hand.

Deras första omsorg blev nu att borttaga skorna med väpplingarna från den återstående hästen och ersätta dem med andra från de dödade djuren, så att icke banditerna skulle kunna igenkänna Mulradys spår. Glenarvan gick emellertid snart in för att ombesörja brevet till Tom Austin, och som hans sår smärtade, dikterade han det, medan Paganel skrev.

Den sistnämnde var likväl ganska tankspridd. Han kunde inte få tanken på det misstolkade dokumentet ur huvudet, och han skrev helt mekaniskt de dikterade orden:

— Duncan skall genast göras segelklar och föras till…

Men här avbröt han sig, ty hans blick hade händelsevis kommit att fästa sig vid namnet på tidningen “Australian and New Zeeland”, som majoren dragit upp ur fickan och låtit ligga på golvet i kärran. Tidningen var vikt så, att endast de två sista stavelserna av titeln voro synliga, och Paganel stirrade på dem som förhäxad.

[ 181 ]— Nå, Paganel, skola vi fortsätta? frågade Glenarvan.

— Å! utbrast geografen med ett skrik.

— Vad är det åt er? sporde majoren.

— Ingenting, ingenting, svarade Paganel, men upprepade helt tyst: “aland! aland! aland!”

Han hade sprungit upp, gripit tag i tidningen och skakade den, medan han tycktes göra våldsamma ansträngningar för att tillbakahålla ord, som ville fram över hans läppar. Det såg ut, som om han plötsligt blivit tokig, och de kringstående betraktade honom utan att begripa det ringaste.

Så småningom lugnade han sig dock. Glädjen, som lyst ur hans ögon, slocknade. Han satte sig ned och bad Glenarvan fortsätta sin diktamen.

— Och föras till trettiosjunde breddgraden vid östra kusten av Australien, vidtog lorden:

— Australien, upprepade Paganel. Ja, ja, Australien …

Brevet blev äntligen avslutat, och Glenarvan skrev under sitt namn, varefter Paganel med handen darrande av sinnesrörelse kuverterade skrivelsen och adresserade den till Tom Austin. Men när detta väl var gjort, lämnade han kärran, spatserade gestikulerande omkring och mumlade oupphörligt de obegripliga orden: “Aland! Aland! Zeeland!”

Vid åttatiden på kvällen, då det blivit mörkt, var det tid för Mulrady att begiva sig av. Hästens [ 182 ]fötter voro omlindade med tyg, för att hovslagen icke skulle höras. Glenarvan gav matrosen brevet, och Paganel visade honom på kartan, vilken väg han skulle taga. Var och en tryckte hårt men tyst hans hand, och därpå satte han sporrarna i hästen och började sin farliga färd.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 182.jpg

Då han var borta, ställde sig majoren och John Mangles på vakt, medan de övriga sökte skydd i kärran.

Regnet strömmade ned, och stormen ven i trädkronorna, så att det oavbrutet knakade och gnisslade. Då och då störtade till och med ett helt träd brakande till jorden. Och de [ 183 ]båda vaktposterna försökte förgäves att i allt detta larm urskilja något misstänkt ljud. De hade blott sina ögon att lita på. Och ingen mänsklig skugga sågo de skymta, ingen eld blixtrade från något gevär.

Hade Mulrady blott hunnit ett par kilometer från lägret, så vore han säkert utom all fara från banditernas sida, ty de ägde ju inga hästar för att förfölja honom.

Men vad var det? Under ett uppehåll mellan vindstötarna hade John Mangles tyckt sig höra en vissling. Majoren trodde sig också ha hört något dylikt ljud. Och nu, ännu en vissling från annat håll! Ett svar!

Därpå ljöd en knall som av ett skott, men så svagt att den knappt var förnimbar i stormens dån. Glenarvan hade emellertid hört den inifrån kärran och kom ut. Han ville veta, i vilken riktning den hörts, undersökte sin bössa och störtade framåt. Men majoren höll honom tillbaka.

— Är du vansinnig, Edward? sade han. Det är kanske en list för att locka ut oss. Du vill väl inte låta skurkarna skjuta ned oss en och en?

Men om Mulrady fallit i händerna på dem, invände Glenarvan.

— I så fall är det en olycka, som vi inte böra fördubbla genom att till ingen nytta uppoffra oss själva.

Men han måste nästan bruka våld för att kvarhålla honom.

[ 184 ]— Tänk på Helena, fortsatte han, på oss alla, som du lämnar kvar! Och för resten, vart skall du taga vägen i mörkret …?

Liksom till svar på denna fråga hördes plötsligt ett ångestskri.

— Hör! sade Glenarvan.

Skriket kom från det håll, varifrån bössknallen hörts. Och nu förnummo de ett tydligt rop på hjälp.

Utan att längre tänka på någon försiktighet sprungo Glenarvan, majoren och John Mangles genast mot gångstigen. Och snart upptäckte de i snåren en mänsklig gestalt, som under ett hemskt stönande släpade sig framåt.

Det var Mulrady, sårad, döende. Och när hans kamrater lyfte upp honom, blevo deras händer röda av blod.

Medvetslös blev han inburen i kärran, kläddes av och undersöktes. Han hade träffats av ett djupt dolksting i sidan, och blodet sprutade häftigt och stötvis ur såret. Majoren lyckades dock hämma blodflödet och förbinda honom, och efter en kvart öppnade han ögonen.

— Mylord, stammade han. Brevet … Ben Joyce …

Vad menade han? Var det icke endast för att hindra budet att komma till Duncan, som detta dåd utförts? Vad ville Ben Joyce med brevet?

[ 185 ]Glenarvan undersökte Mulradys fickor. Brevet till Tom Austin var borta. Men matrösen kunde icke lämna några vidare upplysningar. Han hade åter förlorat sansen, och under natten trodde man flera gånger, att han skulle dö. Ingen fick en blund i sina ögon, dels av oro för den sårade, dels av fruktan för ett överfall.

Något försök till ett sådant förmärktes dock icke, och då dagen grydde, syntes heller icke en skymt av banditerna. John Mangles, Glenarvan och Paganel undersökte skogen, och på platsen för anfallet på Mulrady funno de liken av två män, fallna för matrosens kulor. Men varje spår av bovarna förlorade sig där, och de rekognoscerande återvände därför till lägret.

Lady Helena, Mary och Robert kommo emot dem med den goda underrättelsen, att Mulrady var bättre. Han hade återfått medvetandet och bett att få tala enskilt med Mac Nabbs, varför man lämnat dem ensamma.

Länge dröjde det likväl icke, förrän även majoren trädde ut ur kärran. Men hans uppsyn var dyster, isynnerhet när han kom att se på Mary och lady Helena.

— Nå, frågade Glenarvan, vad hade han att säga?

— De trodde, han var död, när de stuckit honom, sade majoren allvarligt. Men han hörde [ 186 ]allt, vad de sade, och kände, hur de undersökte hans fickor. “Jag har brevet”, hade en av uslingarna sagt, varpå Ben Joyce svarat: “Giv hit det! Nu är Duncan vår.”

Glenarvan gav till ett rop.

— De andra hade tagit fast hästen, fortsatte majoren — och Ben Joyce kastade sig upp på den. “Om två dagar är jag ombord på Duncan”, sade han, “och om sex dagar med jakten i Twofoldviken. Där möta ni mig, medan lorden och hans sällskap sitta kvar i gyttjan. Jag skall nog hitta på något sätt att föra er ombord. Och en gång i besittning av Duncan äro vi herrar över Indiska oceanen.” Banditerna ropade “hurra för Ben Joyce”, som satte av i galopp. Och hans kamrater begåvo sig till Snowy, som de sade sig ämna gå över vid Kemplepiers bro.

— Besättningen mördas! Duncan bli ett sjörövarfartyg! utbrast Glenarvan förtvivlad.

— Vi måste hinna före de uslingarna, sade Paganel.

— Men hur skola vi komma över floden? frågade lady Helena.

— På samma sätt som banditerna, över Kemplepiersbron.

Paganel och John Mangles begåvo sig försedda med matsäck på upptäcktsfärd efter den omtalade bron, och man väntade dem med oro [ 187 ]hela dagen. Men först vid elvatiden på kvällen voro de tillbaka, uttröttade och modfällda.

De hade funnit bron. Det var en bro av lianer. Men sedan straffångarna passerat den, hade de bränt landfästet på andra sidan floden. Något måste dock försökas, och man tog itu med att förfärdiga en kanot under förhoppning, att Snowys virvlar under tiden skulle lugna sig. Så skedde dock icke varken nästa eller därpå följande dag, och Glenarvans ångest var förfärlig. Många människoliv gingo kanske förlorade genom detta dröjsmål.

Den 18 januari var kanoten färdig. John Mangles och Wilson satte sig i den för att försöka den. Men den kantrade nästan genast och drevs bort av vågorna, medan de båda männen i sista ögonblicket lyckades rädda sig.

Man måste nu konstruera en stadigare farkost och börja timra en stor flotte, oaktat hopplösheten mer och mer intog allas sinnen. Även flotten blev emellertid färdig, utan att strömmen dämpat sig. Och i samma läge förblevo de ända till den 21 januari, då floden äntligen tycktes vilja återgå till sina naturliga gränser. Men när John Mangles kom till Glenarvan med denna underrättelse och föreslog honom att göra uppbrott, skakade lorden på huvudet.

[ 188 ]— Vad tjänar det nu till? sade han. Det är för sent att rädda den olyckliga besättningen.

John Mangles och Paganel försökte trösta honom. Det var ju möjligt, att Duncans reparation ännu icke var fullbordad, eller att något annat uppskov inträffat. I alla händelser måste man ju göra, vad göras kunde.

Mulrady hade under väntetiden hunnit så långt på bättringsvägen, att han kunde bäras på en bår, flätad av trädgrenar, och denna ställdes först på flotten. Därefter inskeppade sig de resande, var och en medtagande ett så stort förråd av livsmedel som han förmådde bära.

John Mangles stötte ifrån, och flotten fördes bort av det virvlande vattnet, som i ett tag översvämmade den och bortryckte största delen av de medförda förråden. De ombordvarande lyckades dock klamra sig fast och även fasthålla Mulradys bår. Då de kommit förbi de vildaste strömvirvlarna, kunde årorna brukas, och efter en halvtimmes färd hade de äntligen nått den efterlängtade andra stranden.

Men nu började en mödosam vandring över sandiga ödeslätter, än i regn, än i brännande solhetta. Och männen turade om att bära Mulradys bår. Nattskydd var icke att tänka på. Man måste sova på marken i sina våta kläder. Och sedan maten den första kvällen tagit slut, fick man svälta, om icke en lycklig slump erbjöd något att äta. En [ 189 ]gång hittade Robert några ägg i ett trappfågelbo. En annan gång sköt majoren en stor råtta, som verkligen smakade så utmärkt, att man önskade, att den varit stor som ett får. Och Paganel upptäckte

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 189.jpg

[ 190 ]en växt, som han kände till såsom matnyttig. Under dess blad, som liknade väpplingens, sutto frön, så stora som ärter. Man krossade dem mellan ett par stenar till mjöl, varav man sedan gjorde ett slags bröd, som stillade hungern.

Då de hunnit till Delegete, en liten stad ungefär trettio kilometer från kusten, voro likväl deras lidanden slut. Här fingo de en stärkande måltid och satte sig genast upp i en vagn, som, så fort hästarna kunde springa, förde dem till staden Eden vid Twofoldviken.

Det var ett spännande ögonblick, då de till sist hörde havets brus och sågo horisonten öppna sig för det oändliga vattnet. Alla ögon spejade efter Duncan. Men ingenstädes såg man en ångare eller ett segel. Och då man kom fram till Edens hamn lågo några fartyg vid redden, men intet av dem var Duncan.

Glenarvan förfrågade sig strax om huruvida man sett till jakten. Men ingen hade sett eller hört talas om den, och på en veckas tid hade intet fartyg inkommit till Eden.

Kanske hade Duncans reparationer blivit fördröjda? Kanske hade de ändå hunnit före jakten till Twofoldviken?

Glenarvan ville ha klart besked, varför han gick till telegrafstationen och avsände ett telegram till skeppsvarvet i Melbourne med förfrågan, [ 191 ]om Duncan avseglat. Två timmar därefter kom följande svar till det hotell, där sällskapet tagit in:

“Lord Glenarvan, Eden. Twofoldviken.

Duncan avseglade d. 18. Destinationsorten okänd.”

Intet tvivel längre. Duncan hade blivit ett sjörövarfartyg.

Telegrammet föll ur Glenarvans händer. Den modige mannen, som resans alla övriga svårigheter icke kunnat besegra, hur de än sammansvurit sig emot honom, hade nu dukat under för människornas ondska.