Karin Brandts dröm 1904/VII.
| ← VI. |
|
VIII. → |
VII.
Den unge officern ligger i sängen under den gröna sänghimmeln, och i rummet, där han hvilar, råder skymning. Fröken Cecilia sitter allvarlig vid fönstret och väntar tåligt på, att den sjuke skall vakna. Johan har längesedan spändt den snabbaste trafvaren för kappsläden och kört efter doktorn. Brukspatron går nere i sina rum och röker betänksamt sin pipa. Karin har lockat Rappo med sig och gått ut, tagande vägen öfver hagarna inåt skogen, där bäcken frusit igen och snön ligger hög på båda sidor om den smala stigen. I hela huset härskar tystnad, ända ute i köket föres samtalet blott i form af hviskningar. En sjuk finns i huset, och han är en främling, en långväga resande, en herreman, okänd för alla. Något sådant har aldrig händt, icke ens gamla Jonsa, som bor innanför bryggstugan, kan erinra sig något dylikt.
Doktorn kommer, och sedan han undersökt den sjuke, äger ett längre samtal rum inne hos brukspatron, och hvad där blir sagdt, vet ingen. Doktorn stannar öfver middagen, och på eftermiddagen gör han ännu ett besök i den sjukes rum, skrifver två recept på ett papper, och vid fyratiden håller Johan i pälsrock och hög svart mössa af skinn med kappsläden framför stora trappan. Doktorn åker bort, och på aftonen kommer gamla Lovis från bruket med koppglaset. Viktig och själfmedveten, undfallande och ifrig, går den lilla gumman in i gröna gästrummet. Säker på sin sak och viss om nyttan af operationen, utför hon konstmässigt de enkla handgreppen. Rynkigare än eljest blir hennes ansikte, när hon sedan böjer sig öfver den sjuke, känner honom på pulsen, skakar på hufvudet och hviskande går sin väg.
Sara sitter nu kvar vid hans hufvudgärd. Hon är den, som af brukspatronen utsetts till främlingens sjuksköterska. Sara kom i huset med salig hennes nåd, som nu är borta, hade tjänat i hennes familj och är nu öfver femtio år. Hon kan berätta om de gamla tiderna på Malmhyttan, där hennes dibarn växte upp. Hvad som hörde till hennes eget lif en gång, har hon nu nästan glömt. Så helt har hon vuxit samman med den Brandtska familjen och Skogaholm, och därutanför vet hon ingenting, älskar intet och längtar till intet. Men allt som skett på Malmhyttan, där hon var förr, och på Skogaholm, dit hon sedan kom, vet hon, och att ha tand för tunga har hon lärt. Till allt hvad som förut händt, har nu kommit något nytt, som en gång skall läggas till de minnen, hvilka hon gömmer så troget. Brukspatron har sagt, att hon skall vårda den sjuke. Och Sara förstår sådant. När hennes nåd låg sjuk, vårdade hon henne, och när hon dog, satt Sara vid hennes säng. Ingen mer än brukspatron och Sara voro inne och sågo, när hon dog. Sara kommer att tänka på detta, när hon sitter vid den bleke främlingens bädd, och det kommer öfver henne som en förutaning, att något här skall ske, hvilket ej är till det bästa.
Som hon tänker detta, öppnas dörren ljudlöst, och Karin smyger in. Karin är gunstling hos Sara som hos flere och van att få göra allt, hvad hon vill. »Tyst!» hviskar flickan och smyger sig sakta fram till bädden.
— Hvad vill Karin? hviskar den gamla.
— Jag vill bara se, om han lefver, hviskar Karin till svar.
Orörlig står hon framför bädden och ser i förhängenas skuggning blott en manlig hand, ett ansikte, som nu brinner i feber, hör den snabba andedräkten, hör och ser allt.
Så hviskar hon snabbt och kort:
— Tror Sara att han dör?
— Det vet ingen utom Gud, svarar den gamla lika sakta.
— Tala inte om, att jag varit här, hviskar Karin.
Ljudlöst som hon kommit försvinner flickan ut genom dörren. Den gamla får ej ens tid att undra öfver, hvarför hon kom. Ty som dörren stänges, slår den sjuke upp ögonen.
— Har någon varit här? frågar han.
— Ingen, försäkrar Sara. Ingen mer än jag.
Den sjuke sluter ögonen igen, men börjar tala häftigt och osammanhängande. Han talar om någon, som vill honom ondt och förföljer honom, om en stor svart fågel, som han ser, ett vildt tumult, där han är hotad till lifvet, ropar efter sin värja, hviskar obegripliga ord och beklagar sig öfver, att han ligger bunden och icke kan komma upp. Lugnt hör Sara på hans ord, lugnt byter hon de kalla kompresserna på hans panna. Hon är van vid sjuka och skrämmes icke af en yrandes ord.
Men hela tiden tänker hon på Karin, som kom och gick, Karin, som är så blyg mot främmande, och hon kniper samman sina läppar kring detta nya, hvilket ingen skall veta mer hon själf.
Dagen har varit lång, därför att den börjat tidigt och så mycket händt. Nu lider den mot slutet. Magnus Brandt sitter i förmaket vid lampan och lägger patience, och i matsalen sysslar Cecilia vid tebordet. Karin sitter bredvid fadern, och hennes ögon följa korten i »Maskeraden», där det gäller att få alla målarna att ligga öfverst. Hela tiden tänker hon på det enda, som denna dag sysselsatt henne, och till sist frågar hon:
— Hvad heter han?
I samma stund blir hon röd, och hjärtat nästan stannar i hennes bröst, för att hon vågat så mycket. Fadern skjuter ut läppen. Just nu är han midt inne i patiencen och tänker icke på annat.
— Sigfrid Björnram, svarar han mekaniskt, fänrik vid Smålands husarer och på väg till utlandet.
Karin tiger igen, och framför hennes ögon skimra kortens färger, så att de flyta samman till en stor brokig, darrande yta.
Till sist säger hon igen:
— Skall han stanna länge?
I samma frånvarande ton svarar fadern:
— Till dess att han blir frisk. Och det kan dröja länge. Godt, att han i tid kom hit.
Därmed skjuter han förargad samman korten. Patiencen har slagit slint, och han får börja ånyo.
Men Karin sitter med kinden lutad mot handen och tänker blott på två ting, att han skall stanna länge, och hvilket underligt fullklingande vackert namn Sigfrid är. Så nytt och så sällsamt.