Karin Brandts dröm 1904/VI.
| ← V. |
|
VII. → |
VI.
En natt i februari kom en släde körande på vägen förbi Torsby kyrka. Natten var smällkall och lugn och öfver snön, som låg hvit och djup öfver byn, kyrkan, gärdena och långt in i hagarna där bortom, blänkte ett vimmel af stjärnor. Släden var liten och låg, af det slag, som förr kallades »en ryss», och på körbrädet med fötterna tätt under hästens svans satt en hopkrupen forbonde. Skinnlufvan hade han neddragen ända till ögonen, händerna voro instuckna i ofantliga mulvantar, och oupphörligt slog han än den högra än den vänstra handen mot bröstet för att tina upp de stelfrusna fingrarna och sätta blodet i omlopp.
Hästen var liten och mager samt lunkade motvilligt fram, som fann han vägen lång och besvärlig, från hans rygg stod imman som en rök, och skinnet på länderna blänkte af rimfrost. Så långt bonden kunde se, syntes icke ett ljus. Mörk reste sig kyrkan bakom bara, höga träd, otydligt skymtade kors och grafstenar omkring henne. Rundt om kyrkan sof hela byn, från den låga prästgården med sitt höga spetsiga tak, som låg inbäddadt i en massa öfversnöade buskar, häckar och fruktträd, till den lilla bondstugan vid gärdets kant, hvilken liknade ett stort sofvande djur, som frusit fast i snön. Öfversnöade, tysta, med mörka, tomma fönster lågo gårdarna, där släden for fram, och som mörka linjer skymtade mot snön de djupa, upptrampade vägarna. Pumpstängerna drogo sneda tvärstreck mot himmelen, och kallt var det, så kallt, att snön knarrade under hästens hofvar, gnisslade under medarna, kallt, så att själfva stjärnorna syntes frysa, där de darrade på fästet och vintergatan drog ett mjällhvitt oerhördt bälte af små tindrande, otaliga ljus öfver himmelens dunkla blå.
Forbonden satt nedhukad och såg i förbifarten på de mörka, tomma fönstren, som om han väntat få se ett ljus tindra. Det var långt kvar till nästa skjutshåll.
Så vände han sig om och kastade en orolig blick på släden bakom sig. Vana som hans ögon blifvit vid mörkret, såg han ett likblekt ansikte omgifvet af fint, svart pälsverk, på hvilket bonden icke kände något namn. Om mannen, som låg där, höll ögonen slutna eller icke, kunde forbonden icke se.
— Sofver herren? frågade han till sist, långsamt och försiktigt.
Då intet svar kom, kröp han åter samman bakom hästen. Långsamt som förut gick släden vidare.
Den kom in i granskogen, där snön låg fastfrusen öfver grenarna, lång var vägen genom skogen, och lång är vinternatten. Sent kommer dagningen, och när morgonen nalkas, ökas kylan.
Forbonden lät hästen stanna, och i det han varligt steg ur släden, aftog han den ena vanten, värmde handen, så godt han kunde innanför sina kläder samt lade så sina grofva fingrar på herremannens kind och märkte, att den var brännande het.
I det samma slog den sofvande upp ögonen och mumlade något, som forbonden icke förstod. Rådvill blef han stående bredvid släden och såg sig om, som hade han väntat hjälp.
Då sade den resande lågt men tydligt:
— Jag har feber.
Därpå föllo hans ögon igen, och han stönade som under stora plågor.
Forbonden Matts Ersson visste icke, hvad han skulle göra. Hästen var trött, och till nästa skjutshåll var ännu långt. Den resande kände han icke mer än de många andra, han skjutsat, eftersom turen till honom att fullgöra den tunga plikten mot kronan kom. I mörkret och midt i skogen var han rädd, att den sofvande kunde dö, och att han skulle behöfva köra ensam vid nattetid med ett lik, kanske också — föresväfvade det honom dunkelt — få bära något slags ansvar, för det som händt. Rundt omkring honom var allt stilla som förut. Under granarna blef det svart, endast vägen lyste i mörkret skönjbar och klar, nedtryckt som den låg mellan de hvita drifvorna.
Matts Ersson visste sig ingen råd, hvarken hvart han skulle köra, eller hvad han skulle taga sig till, och på den trakt, där han nu var, kände han ingen. Som han då kom ut ur skogen, varseblef han på andra sidan sjön backen och därmed klungan af träd, omgifvande gårdsbyggnaderna vid Skogaholm. Hvad stället hette, visste han icke, men brukspatron Brandts namn hade han hört, och att han var en mäktig man, var kändt vida omkring. Det föll honom in, att brukspatronen kanske kände den resande. Matts Ersson hyste nämligen den åsikten, att då förnämt folk utgjorde fåtalet, måste de känna hvarandra och hålla ihop, och som han just då kom fram till vintervägen, hvilken öfver isen ledde rakt fram mot herrgården, lät han hästen gå nedför backsluttningen och slå in på ny väg. »Kommer jag till herrgården,» tänkte han, »blir det alltid någon råd.»
Det började nu lida mot morgonen. Men ännu var det för tidigt, för att någon i herrskapsbyggnaden skulle vara uppe. När forbondens släde närmade sig allén, gaf dock bandhunden genast skall, och strax därefter såg Matts Ersson ett ljus, som måste komma från en lykta, röra sig långsamt genom mörkret utåt vägen. Ljuset kom honom närmare och närmare och visade sig i själfva verket vara en lykta, buren af stalldrängen, som tidigt stigit upp för att gifva hästarna foder. När lyktan kom midt framför honom, höll Matts Ersson stilla. Mellan de båda männen uppstod ett långt, omständligt samtal. Det kom med mellanrum, säfligt och långdraget, och frågan gällde, huruvida man skulle väcka brukspatron i hans sömn eller först bära in den sjuke i drängkammaren, till dess att det blef dager. Detta vågade dock ingen af dem båda taga på sitt ansvar. Ty under tiden kunde den resande dö, och i så fall torde efterräkningarna icke ha uteblifvit. Ändtligen beslöt sig drängen för att väcka Sara, som längst varit i brukspatrons tjänst, och som bland husfolket åtnjöt den obestridda auktoritet, hvilken husbondens förtroende i gamla dagar ofelbart meddelade.
Medan drängen gick rundt om herrskapsbyggnaden för att med så litet buller som möjligt knacka Sara vaken, körde Matts Ersson fram på den stora gården. Så långt som till stentrappan vågade han sig icke, utan lät åkdonet hålla vid inspektorsbyggnaden och ställde sig själf bredvid, nöjd i hoppet att nu ändtligen blifva kvitt det ansvar, som tryckte honom.
På andra sidan herrgårdsbyggnaden stod Sara halfklädd på kökstrappan och hörde yrvaken på drängens framställning. Knappt hade hon emellertid fått klart för sig, hvad frågan gällde, förrän hon svor en kraftig ed öfver folks dumhet, som hellre utsätta en främmande för att mista lifvet, än de våga gå in och väcka en människa. Därmed slog hon igen dörren och tog utan tvekan eller dröjsmål saken om hand.
Utifrån gården kunde forbonden märka, att herrgården började vakna. Först blef ljus tändt i ett fönster åt gårdsidan, så syntes tydligt ett annat ljus, hvilket blänkte från fönster till fönster, sken ut ett ögonblick genom halfrundeln öfver stora porten för att strax därefter dämpadt lysa fram genom de neddragna gardinerna på andra sidan. Ej långt därefter öppnades stora porten på vid gafvel, ett skarpt ljussken föll ut öfver gårdsplanen, och en myndig stämma ropade ut i mörkret:
— Kör fram, bonde.
Forbonden skvatt upp och körde lydigt fram släden, medan han själf sprang bredvid i den djupa snön.
— Hvarför har du sölat? Hvarför väckte du mig icke förr? ljöd samma myndiga röst.
Bonden strök af sig mössan och stod barhufvad och rädd i kölden. Framför sig såg han Brandts uppbragta ansikte, och därvid blef han så skrämd, att han icke kom sig för att säga ett enda ord.
— Sätt på dig mössan, ljöd rösten igen. Ska du kanske dra döden på dig, du också?
Brandt gick fram till släden och stack handen in under den resandes dräkt.
— Han lefver ännu, fortfor han obarmhärtigt. Det är mer lycka än konst. Det må man säga.
Därpå vände han sig till Sara:
— Gör i ordning med rena lakan hos mig. Han måste i säng genast. Skaffa hit folk till hjälp. Mannen är medvetslös. Låt så elda på gröna gästrummet, men fort.
Sara försvann, och Magnus Brandt stod ensam kvar vid släden.
— Berätta nu, sade han kort. Jag bits inte.
Lydigt berättade bonden det lilla han visste. Det var icke mycket och snart sagdt.
— Hvad ska du ha? frågade brukspatronen därefter.
Bonden nämnde summan, och Brandt nickade.
— Det ska skickas ut åt dig i köket. Hästen kan du sätta i stallet. Men kom ihåg, att går det här väl, så kan du tacka din Gud.
Därmed vände han sig otålig om och ropade inåt:
— Kommer ingen i Herrans namn?
När något oväntadt händer, förefaller det ibland nästan, som om människor kunde ana sådant till och med i sömnen. Utan att någon kunde förklara, hur det gick till, kom nu inspektoren ut ifrån flygeln, två af drängarna nalkades springande från drängstugan, och från köket infunno sig pigorna. I ett nu blef det trängsel kring släden, som såg liten och oansenlig ut, där den stod framför den stora stentrappan. Af folk, som kunde hjälpas åt att bära den sjuke in, fanns det inom några minuter mer än nog.
Fröken Cecilia hörde naturligtvis till dem i huset hvilka blifvit ordentligt väckta. Till henne hade Sara tittat in, när hon med vedbäraren i hand störtade förbi dörren till flickornas rum för att elda i gröna gästrummet. Snabbt, men dock med omsorg klädde sig Cecilia. Tyst rörde hon sig omkring för att icke väcka systern. Men oroad i sömnen af allt, som hände, vaknade dock Karin, och då hon såg systern vaken och nära klädd, sprang hon upp ur sängen och frågade brådskande, hvad som händt.
I få ord sade henne Cecilia det lilla hon visste. Hon såg helt allvarlig ut vid tanken på denne sjuke man, som kommit okänd till deras hem, kanske för att dö där. Med yrvakna ögon hörde Karin hennes ord, och innan systern hade hunnit tala slut, ilade Karin förbi henne och smög på bara fötter fram till trappan. Skyld endast af det fotsida linnet stod hon där, lutad öfver räcket. Där nere är nästan mörkt. Plötsligt ser hon en lykta, och i skenet däraf män, som bära någon in. I det osäkra ljuset från lyktan urskiljer hon vidare ansiktet på en ung man, hvilkens kropp är insvept i pälsverk. Blekt är detta ansikte, pannan under det bruna håret välformad och hvit, och de ljusa mustascherna hänga i oordning öfver en mun, hvilken liksom ögonen är sluten. Karin ser allt detta, i en handvändning har det hela glidit förbi, dörren stänges bakom den sjuke, och allt är borta som i en syn. Ännu står Karin kvar i mörkret. Hon hör röster under sig. Åter kommer något tungt in och blir ställdt nedanför trappan. Ofvanpå detta föremål lägges något stort och mjukt, och något som klingar. Åter blänker lyktan till där nere, och hon urskiljer en uniformskappa och en värja. Men hon vet icke hvad hon sett. Hon ser blott framför sig det bleka ansiktet med de slutna ögonen och den bleka pannan, och hon blir stående i mörkret i den kalla trappan, till dess hon ryser till vid Cecilias röst, som frågar:
— Står du här?
Utan att svara glider Karin förbi systern in i sitt rum, med feberaktig brådska börjar hon kläda sig. Men när hon är klädd, sitter hon länge tyst och lyssnar till hvarje ljud. Hon vågar helt enkelt icke gå ned. Fruktan för det okända binder henne.