Kenilworth/Kapitel 09

←  Ett besök av drottningen

Kenilworth av Sir Walter Scott Översättare: Ernst Lundquist Rivalerna försonas

Den vandrande krämaren  →

IX.
RIVALERNA FÖRSONAS

»Jag är befalld till hovet i morgon», sade Leicester till Varney, »för att, efter vad det påstås, där möta lord Sussex. Drottningen ämnar bilägga osämjan mellan oss. Detta är följden av hennes besök på Sayes Court, vilket du anser som en sådan bagatell.»

Sussex och hans parti gjorde ej mindre oroliga förberedelser än Leicester.

»Din böneskrift, vari Varney anklagas för förförelse», sade earlen till Tressilian, »är nu i drottningens hand — jag har låtit tillställa henne den genom en säker kanal. Jag tycker att din önskan borde bli beviljad, eftersom den grundar sig på heder och rättvisa och Elisabet själv är ett mönster i bägge dessa avseenden.»

Tressilian kunde ej låta bli att misstänka att Sussex i sin iver att förstärka sig mot sin rival hade med flit tagit ett steg, som skulle framhålla Leicester i ett förhatligt ljus, utan att närmare besinna, om detta också var det tillvägagående som hade de största utsikterna att krönas med framgång. Men steget var nu oåterkalleligt taget, och Sussex undvek all vidare diskussion därom genom att avskeda sin uppvaktning med den befallningen:

»Alla skola vara i ordning klockan elva; klockan tolv på slaget måste jag vara vid hovet.»

Den viktiga timmen nalkades slutligen, och vardera åtföljd av en lång och lysande svit av vänner och anhängare anlände de båda rivaliserande herrarna till Greenwichs palats klockan tolv. De utbytte ingen hälsning, de endast stirrade på varandra. Dubbeldörrarna vid övre ändan av det långa galleriet slogos upp, och en hovlakej gav viskande tillkänna, att drottningen var i den där innanför belägna audienssalen. Bägge de höga herrarna gingo långsamt och majestätiskt mot ingången, Sussex åtföljd av Tressilian, Blount och Raleigh och Leicester av Varney. Leicesters högmod måste underkasta sig hovetiketten, och med en högtidlig och stel böjning på huvudet stannade han, medan hans medtävlare, såsom äldre pär än han, gick förbi honom. Sussex besvarade hälsningen med samma stela artighet och inträdde i audiensrummet. Drottningen mottog nådigt deras hyllning.

»Vad jag säger till mylord av Leicester», sade hon efter ett ögonblicks tystnad, »säger jag också till er, mylord av Sussex. Måste ni båda nödvändigt uppträda så braskande vid Englands hov i spetsen för ett eget parti?»

»Mina anhängare, nådigaste furstinna», sade Sussex, »ha stritt för er sak både i Irland och Skottland och mot de upproriska earlarne norrut. Men jag vet inte av, att…»

»Vill ni byta ord och blickar med mig, mylord?» avbröt drottningen. »Jag tycker att ni åtminstone av mylord Leicester kunde lära er den blygsamheten att tiga under vårt tadel. Mylord av Leicester och ni, mylord av Sussex, jag befaller er att vara vänner med varandra eller, vid den krona jag bär, I skolen finna en fiende, som skall bli er båda för mäktig!»

»Madame», sade earlen av Leicester, »ni, som själv är all äras källa, vet bäst, vad min ära kräver. Jag överlämnar den helt och hållet i edra händer och vill endast säga, att det spända förhållande, vari jag stått till mylord av Sussex, ej framkallats genom mitt förvållande; ej heller hade han någon orsak att anse mig för sin fiende, förr än han tillfogat mig en grov förolämpning.»

»Jag för min del, madame», sade earlen av Sussex, »böjer mig utan appell för er höga vilja; men det skulle vara mig en stor tillfredsställelse, om mylord Leicester ville säga, på vad sätt jag, som han uttrycker sig, har förolämpat honom, eftersom min tunga ännu aldrig uttalat ett ord, som jag ej är redo att försvara, vare sig till fots eller till häst.»

»Mina herrar», sade drottningen, »detta är ej ord, som passa i vår närvaro, och om I icke kunnen styra ert sinne, skola vi nog finna på utvägar att tygla både det och er själva. Låt mig nu se er räcka varandra handen, mina herrar, och glömma ert oförnuftiga groll.»

De båda rivalerna betraktade varandra motvilligt, bägge obenägna att ta första steget till utförandet av drottningens befallning.

»Sir Henry Lee», sade hon till vakthavande officeren, »håll några man av vakten i beredskap och låt genast bemanna en slup. — Mylords av Sussex och Leicester, jag befaller er ännu en gång att räcka varandra handen, och — Guds död! — den som vägrar, skall få smaka på kosten i vår Tower, innan han åter får skåda vårt ansikte. Jag skall böja edra stolta hjärtan, innan vi skiljas, det lovar jag, därpå ger jag mitt kungliga ord.»

»Fängelset», sade Leicester, »kunde uthärdas, men att ej mera få skåda ers majestäts ansikte vore detsamma som att mista ljuset och livet på en gång. Här, Sussex, är min hand.»

»Och här», sade Sussex, »är min, på heder och tro, men…»

»Nej, jag ber, ni skall ej tillägga något mera», sade drottningen. »Nu är det som det bör vara», fortfor hon och såg på dem mera bevåget. »Ty det vill jag säga er rent ut, mina herrar, edra dåraktiga tvister ha givit anledning till besynnerliga oordningar bland edra underlydande. Mylord av Leicester, ni har ju i er tjänst en adelsman vid namn Varney?»

»Ja, ers majestät», svarade Leicester, »jag presenterade honom, för att han skulle få kyssa er konungsliga hand, då ni sist var i Nonsuch.»

»Hans utseende var ganska drägligt», sade drottningen, »men näppeligen så fagert, synes det mig, att en flicka av förnämlig börd och goda utsikter kunde förmå sig att offra sitt goda namn och rykte för hans skull och bli hans frilla. Men så är det ändå — denne er kavaljer har förfört dottern till en hederlig gammal riddare i Devonshire, sir Hugh Robsart på Lidcote Hall, och hon har flytt med honom från sin fars hus som en förkastad varelse. — Mylord av Leicester, mår ni illa, efter ni blir så dödsblek?»

»Nej, ers majestät», svarade Leicester, och det var endast med stor ansträngning han kunde få fram dessa ord.

»Visst mår ni illa, mylord?» sade Elisabet och skyndade emot honom med en iver i ord och åthävor, som vittnade om den livligaste oro. Men Leicesters förvirring var så stor och omotståndligt överväldigande, att Elisabet, sedan hon betraktat honom förvånad utan att få något begripligt svar, kastade en snabb blick på den omgivande kretsen av hovmän, och då hon kanske i deras ansikten läste något, som överensstämde med hennes egna vaknande misstankar, sade hon hastigt: »Eller ligger det något mera under detta än vi kunna se — eller ni, mylord, vill att vi skola se? Kalla ögonblickligen hit denne Varney — en viss Tressilian nämnes också i denna böneskrift — låt dem båda komma inför oss.»

Tressilian och Varney inträdde, Varneys första blick gällde Leicester, den andra drottningen. Men Varney var lika djärv och fintlig som han var slug och samvetslös — en skicklig styrman i nödens stund och fullt medveten om, vilka fördelar han skulle vinna, om han kunde rädda Leicester ur hans nuvarande fara, och vilken avgrund som gapade emot honom själv, om han misslyckades.

»Är det sant, slyngel», sade drottningen med en av dessa genomträngande blickar, som endast få hade mod att uthärda, »att du förfört och vanärat en ung dam av börd och uppfostran, dotter till sir Hugh Robsart på Lidcote Hall?»

Varney knäböjde och svarade med en blick av förkrossad ånger, att det verkligen hade varit en kärlekshandel mellan honom och miss Amy Robsart.

Leicester skälvde av harm, då han hörde sin tjänare göra denna bekännelse, och för ett ögonblick kände han sig äga mod att stiga fram, ta avsked av hovet och drottningens gunst och tillstå hela historien med det hemliga giftermålet. Men han såg på Sussex och tänkte på det triumferande leende, som skulle gå över dennes läppar vid avhörandet av denna bekännelse. Han bet därför ihop tänderna och stod där fast och lugn, uppmärksam på varje ord som Varney yttrade, och besluten att i det allra längsta dölja en hemlighet, varpå hans hovgunst tycktes bero. Under tiden fortfor drottningen med att förhöra Varney.

»Kärlekshandel!» sade hon, upprepande hans sista ord. »Vad för kärlekshandel, din skälm? Och varför begärde du inte flickans hand av hennes far, om det var något allvar med din kärlek? Är du gift med flickan?»

Leicesters känslor blevo så invecklade och hans spänning så pinsam, att han tyckte att hela hans liv berodde på Varneys svar. Efter ett ögonblicks verklig tvekan svarade denne: »Ja.»

»Din falske usling!» utbrast Leicester i raseri, men han kunde ej få fram ett enda ord mera,

»Nej, mylord», sade drottningen, »vi vilja med er tillåtelse ställa oss emellan den här mannen och er vrede. Vi ha ännu icke slutat med honom. Visste din herre, mylord av Leicester, av din vackra bedrift?»

»Ers majestät», sade Varney, »för att säga rena sanningen, var mylord orsaken till alltsammans.»

»Skurk, ämnar du förråda mig?» sade Leicester.

»Dragen er tillbaka, mina herrar», sade drottningen i befallande ton till sin omgivning, »och du, — säg ut! Vad har earlen att göra med denna din brottsliga intrig?»

»Vare det långt ifrån mig att förtala min ädle gynnare», svarade Varney, »men jag måste bekänna, att någon djup, överväldigande, ehuru hemlig känsla den senaste tiden har bott i mylords sinne, som hindrat honom från att se till sina tjänare, bland vilka han hittills alltid brukat upprätthålla den strängaste ordning, och lämnat oss tillfälle att begå dårskaper, för vilka skammen — såsom i detta fall — till en del återfaller på vår beskyddare.»

»Och i denna mening och i ingen annan har alltså din herre varit delaktig i din förseelse?» sade Elisabet.

»I ingen annan, ers majestät.»

En spänd nyfikenhet blandad med de olika förhoppningar, farhågor och passioner, som göra sig gällande bland partierna vid ett hov, hade liksom med kraften av en österländsk talisman behärskat alla i audiensrummet närvarande under drottningens samtal med Varney. Ingen gjorde den minsta rörelse, man upphörde nästan att andas. Leicester, som såg alla omkring sig önska eller frukta hans upphöjelse eller hans fall, glömde allt vad kärleken nyss hade förestavat honom och såg för ögonblicket ingenting annat än sin nåd eller onåd, som berodde på Elisabets vink och Varneys trohet. Han hämtade sig hastigt och beredde sig att spela sin roll i den scen som nu tycktes förestå, sedan — efter vad han kunde förstå av de blickar drottningen kastade på honom — Varneys meddelanden, vilka de nu må ha varit, började verka till hans förmån. Elisabet lämnade honom ej länge i tvivel härom, ty det mer än ynnestfulla sätt, varpå hon tilltalade honom, avgjorde hans seger så väl i hans medtävlares som i hela det församlade engelska hovets ögon.

»Ni har i denne Varney en pratsam tjänare, mylord», sade hon. »Det är bäst att ni inte anförtror honom något, som kan skada er i vår tanke, ty tro mig, han skulle inte tiga därmed.»

Det första bruk Leicester gjorde av den gunst drottningen så offentligt återgivit honom var att fråga vad hon befallde rörande Varneys förbrytelse.

»Minsann, det hade vi glömt», sade drottningen, »och det var illa gjort av oss, som äro skyldiga rättvisa åt den ringaste liksom åt den förnämste bland våra undersåtar. Var är Tressilian, anklagaren? Må han träda fram!»

Tressilian framträdde och gjorde en djup, vördnadsfull bugning. Drottning Elisabet betraktade honom uppmärksamt, medan han stod framför henne oförfärad, med en djupt bedrövad min.

»Jag kan ej annat än känna deltagande för denne adelsman», sade hon till Leicester. »Jag har hört mig för om honom, och hans yttre bekräftar vad jag hört, att han är en lärd och tapper man, väl bevandrad både i vetenskaperna och vapenkonsten, Men Varney talar väl, och sanningen att säga inverkar det mycket på oss av det svagare könet. Ser ni, master Tressilian, en förlorad pil är inte detsamma som en brusten båge. Er uppriktika kärlek tycks ha blivit illa belönad. Glöm, bäste herre, denna jungfru Lätt-på-foten — lär er ömhet att se sig bättre för. Vad den unga damens far beträffar, kunna vi mildra hans sorg genom att befordra hans måg till en sådan ställning, att han kan anständigt försörja sin hustru. Flickan kan ju inte gifta sig med er båda! Hon har gjort sitt val — kanske oklokt — men hon är nu en gång Varneys lagliga hustru.»

»Därmed skulle mitt frieri vara till ända, allernådigaste drottning», sade Tressilian, »och på samma gång min hämnd. Men jag anser ej denne Varneys ord som någon fullgiltig borgen för sanningen av hans utsago.»

Drottningen teg en stund och sade sedan:

»Mylord av Leicester, vill ni med er ära gå i borgen för — d. v. s. så vitt ni tror och vet —, att er tjänare talar sant, då han säger sig vara gift med denna Amy Robsart?»

Detta var en vändning, som så när hade bragt Leicester ur fattningen. Men han hade nu gått för långt för att dra sig tillbaka, och han svarade efter ett ögonblicks tvekan:

»Så vitt jag tror — ja, så vitt jag vet — är hon verkligen gift.»

»Nådigaste drottning», sade Tressilian, »tillåtes det mig att få veta, när och under vilka omständigheter detta förmenta giftermål…»

»Vad, min herre», svarade drottningen, »förmenta giftermål! Har inte denne höge herre med sitt ord gått i borgen för att hans tjänare talat sant? Men du är den tappande — anser dig åtminstone själv därför — och man måste ha överseende med dig. Vi skola själva undersöka saken närmare vid tillfälle. — Mylord av Leicester, ni kommer väl ihåg, att vi i nästa vecka vilja pröva er gästfrihet på ert slott Kenilworth. Vi bedja er bjuda vår gode och värderade vän earlen av Sussex att göra oss sällskap dit.»

Sussex var förlägen.

»Jag skulle endast störa ers majestäts glädje, nu efter min svåra sjukdom.»

»Har ni verkligen varit så sjuk?» sade Elisabet och såg uppmärksammare på honom än förut. »Ni är sannerligen mycket förändrad, och det gör mig hjärtligt ont att se det. Men var vid gott mod; vi vilja själva vaka över en så värderad tjänares hälsa; vi stå i så stor tacksamhetsskuld till er. Masters skall bestämma er diet, och för att vi själva må kunna övervaka, att han blir åtlydd, måste ni följa med oss på resan till Kenilworth.»