Kenilworth/Kapitel 18
| ← Mötet i grottan |
|
Allt upptäckes → |
XVII.
HANDSKEN
Först efter en lång och lyckosam jakt och en lika lång måltid efter drottningens återkomst till slottet blev Leicester äntligen ensam med Varney, av vilken han nu erfor alla omständigheterna vid grevinnans flykt, så som de blivit meddelade av Foster, vilken i sin förskräckelse för följderna själv skyndat till Kenilworth med underrättelsen. Som Varney i sin berättelse sorgfälligt förteg de anslag mot grevinnans hälsa, som drivit henne till ett så förtvivlat beslut, blev Leicester, som ej kunde förmoda annat än att hon fattat det av passionerad otålighet att komma i åtnjutande av den prakt och det anseende som tillhörde hennes rang, högeligen förgrymmad över det lättsinne, varmed hans hustru brutit mot hans stränga befallningar och utsatt honom för Elisabets vrede.
»Jag har skänkt», sade han, »denna dotter till en ringa adelsman i Devonshire det stoltaste namn i England. Jag begär blott av henne litet tålamod, innan hon hissar alla sin storhets segel, och den enfaldiga kvinnan vill hellre äventyra både sitt eget och mitt skeppsbrott än hon ger sig till tåls litet. Det gör mig alldeles utom mig. Varney, jag har tänkt på vad som är att göra, och jag vill själv tala med Amy. Gå efter min kappa!»
Varney hade ej annat val än att lyda. Inom några minuter var Leicester insvept i kappan med mössan neddragen över pannan och följde Varney genom lönngången, som stod i förbindelse med den gamle lord Hunsdons rum.
Grevinnans utseende och väsen undergick en hastig förvandling som genom ett trollslag.
»Dudley>», utropade hon, »Dudley! Har du äntligen kommit?» Och med blixtens hastighet flög hon emot sin make, slog sina armar om hans hals och överhopade honom med smekningar, utan att fråga efter Varneys närvaro, under det tårarna strömmade över hennes ansikte.
»Ack, Amy», sade Leicester, »du har störtat mig!»
»Jag, mylord?» sade Amy, och den flyktiga glädjerodnaden försvann hastigt från hennes kinder. »Huru har jag kunnat göra ont mot den, som jag älskar högre än mig själv?»
»Vi skola tänka ut någon annan tillflyktsort, Amy», sade Leicester. »Du skall resa till ett av mina slott rorrut under namn av — jag hoppas att det bara skall behövas några få dagar — av Varneys hustru.»
»Huru, mylord Leicester», sade grevinnan, i det hon drog sig undan hans omfamning, »är det till er hustru ni ger det vanhedrande rådet att ge sig ut för en annans maka — och just Varneys till på köpet?»
»Det är blott ett tillfälligt bedrägeri», sade Leicester, retad av hennes motstånd, »nödvändigt för bägges vår säkerhet, som ni blottställt genom er kvinnliga nyck. Om mitt förslag misshagar er, så är det ni själv som har framtvingat det. Det finns ingen annan utväg. Ni måste göra vad er egen dåraktiga otålighet har gjort nödvändigt. Jag befaller er det.»
»Jag kan inte låta edra befallningar uppväga hederns och samvetets. Jag will ej lyda er i detta fall Ni må fullborda er egen vanära, vartill dessa slingrande ränker nödvändigt måste leda, men jag vill ej göra något som kan fläcka min ära. Det finns blott en orsak till alla dessa olyckor, mylord», fortfor hon, »och den sammanfattas i den hemlighetsfulla dubbelhet, varmed ni blivit förledd att omge er. Lösgör er genast från dessa skändliga snarors tyranni. Var som en äkta engelsk adelsman, riddare och earl, som anser sanningen vara hederns enda grundval och för vilken äran är lika dyrbar som luften han inandas. Tag er olyckliga maka vid handen, led henne fram till Elisabets tron — säg att ni i ett ögonblicks förblindelse gav er hand till Amy Robsart. Ni har då gjort rättvisa åt mig, mylord, och åt er egen ära; och om lagen eller makten bjuda er att skiljas från mig, skall jag ej göra något motstånd… jag skall då med heder kunna gömma ett bedrövat och krossat hjärta i det dunkel, varur er kärlek framdragit mig. Hav sedan bara litet tålamod, och Amys liv skall inte länge förmörka edra ljusa framtidsutsikter.»
Det låg så mycken värdighet, så mycken ömhet i grevinnans föreställningar, att det rörde allt vad som var ädelt och upphöjt i hennes makes själ,
»Jag är dig inte värd, Amy», sade han, »jag som kunnat lägga ärelystnadens lockelse i vågskålen mot ett sådant hjärta som ditt. Men klokheten, Amy, är klädd i en härdad rustning. Tvista ej med mig om de medel jag skall använda för att göra min bikt — efter den måste kallas så — så betryggande som möjligt; vad vi än göra, blir den i alla fall tillräckligt farlig. Farväl, Amy, du, som jag skall göra till min egen med en fara och till ett pris, som endast du kan vara värd. Du skall snart få höra vidare av mig.»
Han omfamnade henne lidelsefullt, svepte in sig i kappan som förut och följde Varney ut ur rummet. Då den senare gick, bugade han sig djupt och betraktade Amy med ett egendomligt uttryck.
»Hon har drivit mig till det yttersta», mumlade han. »Nu är det beslutat. Hon eller jag måste gå under.»
»Ert giftermål är ju den enda orsaken till den hotande brytningen med drottningen, inte sant, mylord?»
»Det vet du», svarade Leicester. »Vartill en så onödig fråga?»
»Förlåt mig, mylord, jag skall genast visa er, vartill den tjänar. Människor våga liv och gods för att försvara en kostbar diamant; men vore det inte klokt att först se efter, om den är utan fläck?»
»Vad skall detta betyda?» sade Leicester med en sträng blick. »Om vem vågar du tala?»
»Det är — om grevinnan Army, ers nåd, som jag olyckligtvis måste tala och om vilken jag skall tala, om ni också dödar mig för mitt nit. Jag tycker inte om hennes tisslande och tasslande med Edmund Tressilian.»
Leicester var förstummad av bestörtning. Slutligen svarade han:
»Vad har du för bevis på detta, Varney, utom ditt eget påstående? Ty lika fruktansvärt som jag vill straffa, lika kallblodigt och försiktigt vill jag undersöka. Store Gud! Vilka bevis?»
»Jag måste väl tala då. Genast efter sin ankomst hit begav grevinnan sig till Tressilians rum och stannade där i flera timmar, dels i sällskap med honom, dels ensam. Jag visste att Tressilian hade en frilla i sitt rum, men föga anade jag att denna frilla var…»
»Amy, vill du säga. Men detta är en lögn så svart som helvetets rök! Beviset — beviset på detta!» ropade Leicester häftigt.
»Carrol, förvaltaren, förde henne dit i går kväll på hennes egen begäran — Lambourne och fångvaktaren funno bägge där tidigt på morgonen, och då Lambourne sökte hindra henne att lämna rummet, lämnade hon en av sina handskar i sticket, som ers nåd torde känna igen.»
Han lämnade honom handsken, på vilken earlens vapen var broderat med pärlor.
»Jag känner igen den», sade Leicester. »De voro en gåva av mig själv. Jag ser hennes vanära — jag kan ej se något annat — och, store Gud! för denna eländiga kvinna var jag färdig att förorätta den milda härskarinna, som gjort mig till vad jag är och som, om ej detta sataniska giftermål varit, skulle ha gjort mig till det största en man kan bli! Allt detta var jag färdig att göra för en kvinna, som är i hemligt förstånd med mina bittraste fiender! Och ändå, Varney — så ung, så skön, så smekande och så falsk! Därav alltså hennes hat till dig, min trogne, min avhållne tjänare, emedan du motarbetade hennes stämplingar och bragte hennes älskares liv i fara!»
»Mylord», sade Varney, »er vilda sorg röjer sig i edra förvirrade ord.»
»Försök inte att ta hennes försvar! Hon har vanärat mig… hon skulle ha mördat mig — alla band äro brustna mellan oss. Hon skall dö en förräderskas och äktenskapsbryterskas död, det har hon väl förtjänt inför Gud och människor. Tala inte om förlåtelse, Varney… hon är dömd!» Han räckte Varney sitt signet och mumlade: »Vad du gör, gör snart!» Därefter rusade han in i sitt sovrum och riglade dörren.