Kort Berättelse Om den Chinesiska Landt-Hushåldningen

Kort Berättelse Om den Chinesiska Landt-Hushåldningen av Carl Gustaf Ekeberg

Originalet är satt i frakturstil, med platser och utländska ord i antikva. Antikva återges här med fast teckenbredd.

Kort
Berättelse
Om den
Chinesiska
Landt-Hushåldningen,

Af
C. G. E. B.

---

STOCKHOLM,
Tryckt hos Lor. Ludv. Grefing, 1757.

Kongl. Wetenskaps Academien, til hwilken denna berättelse år 1754. blef ingifwen, har pröfwat nyttigt och tjenligt, at låta henne genom trycket blifwa allmän, såsom et Bihang til Herr Osbecks Chinesiska Rese-beskrifning.

Pehr Wargentin.

Få Riken kunna berömma sig af, at innom egna gränsor äga så många och särskilta naturens förmåner, at ju icke det ena i många mål behöfwer det andra.

Denna ofullkomlighet tyckes wara det allmänna bandet, hwarigenom alla Samhällen kunna hållas tilsammans; men det tyckes, som Naturen med China welat akta en annan ordning: Om detta Riket får man med skäl säga, at det kan bestå för sig sielf.

Dess läge är så lyckligt, at dess Nordra delar ej hafwa orsak at klaga öfwer för mycken köld, de Södra ej öfwer för mycken wärma: bägge äro för Inwånarena drägelige; Luften öfwer den emellan liggande tracten är blid, jämnblandad och följakteligen ljuflig för lefnaden, beqwäm för hälsan och willig at framalstra alla Wäxter.

Skifte-Winden, som råder öfwer de Södra och warmare delarne, tilskyndar ej ringa förmåner; den Nordra renar luften och bortförer alla af wärman updragne skadeliga dunster, den Södra deremot återförer en ren swalkande luft uti den qwalmiga och warma årstiden.

Största delen af dess gränsor äro med widlyftiga haf wattnade, som göra segel-leder emellan säkra och rena Skär til goda och ej widt ifrån hwarandra skilde hamnar, och hwarest naturen här synes hafwa stängt Sjöfarten, har hon å nyo öpnat honom en annan wäg igenom segelbara watn uti Elfwar och Åar til Rikets innersta, hwilka sedermera uti smärre grenar sprida sig, igenom särskilta Landsorter.

Watnets stigande och fallande, som sträcker sig et godt stycke in i landet och til 5 Swenska milar åfwan för Canton, gör farten mera beqwäm, at dela den ena ortens fördelar åt den andra, och yppar en starkare rörelse både uti handelen och det allmänna.

Jord-artens beskaffenhet är så fruktbärande, at ehuru oskickelige högderne och sumpige Moraser synas, betala de likwäl arbetarena mödan rikeligen, så at både Sädes-wäxten samt Jord- och Träd-frukter, som i fullkomligaste trefnad wara af oräkneliga slag, täfla med hwarandra at förnöja och öfwerhopa brukarena med ständiga bergningar.

Stora widlyftiga Skogar framgifwa, utom många slags Timber och Wirke, tjenligit för hwarjehanda bruk, äfwen åtskillige finare och dyrbare trädslag, ej mindre än mångfaldiga nyttiga safter, kådor, bast och blader; de äro jämwäl tilhåld och hemwist för många slags djur, som gifwa både föda och kläder. Malm, sten- och jord-arter af flera slag: Salt, Guldsand, Pärlor, Coraller, fast ej af bästa slaget, och oräkneliga slags Fiskar til öfwerflöd omkring detta Rikets friska och salta strander, intyga, at Naturen ej eller i detta målet warit sparsam: Oräkneliga skarar af Fjäder-fänad, som wisa sig i alla dessa delar, förnöja både syn, hörsel och smak; med et ord, man finner uti China Naturens riken uti all fullkomlighet; de härligaste utsigter, belägenheter och hwarjehanda beqwämligheter, som hwarken påfund eller konst kunnat åstadkomma, samt alla nödwändigheter til kläder och föda, utan tilförsel ifrån andra orter, när onödig öfwerflödighet är undantagen.

Som et Rikes wälfärd ej litet beror på god ordning och idoga Inwånare, altså täflar detta med många, äfwen uti den delen. Chinesernas flitighet och händighet i allahanda handaslögder omtalas icke allenast uti alla Beskrifningar öfwer detta Riket, utan läggas til en del å daga i de åtskillige Waror wåra Skepp hemföra: Ämnen dertil hafwa de nog sielfwe, af landets egen afkastning.

Såsom til et prof af Chinesernas makalösa idoghet, tänker jag här korteligen berätta, hwad jag, under mina trenne gångers långsama 15 Månaders wistande i Canton, anmärkt, om deras dageliga eller enskilta hushållning.

Åker-bruket.

Uti de sydliga och åt siösidan gränsande delar af China är, såsom hos de mästa Österländningar, deras förnämsta föda Ris, hwilken säd uti sådan låglänt och fuktig jord-mån bäst trifwes. Det gifwas ock andra slags Ris, som tåla högländtare och torrare ställen, som man ser somligstäds på Java, och dylika högt belägne orter, af hwilka slags Ris de nästliggande Länen af China, som bestå af sådane torra och ojämna land, med mer fördel betjäna sig, hwilka slag uti Qvantung eller de södra lägre orterna skulle med förlust utsås, efter de hwarken äro så dryga som det andra, och fordra jämwäl nästan dubbel tid til mognad, hwaremot detta är groft och stridt, wäxer frodigare och fortare, samt tål stå hela tiden under wattn. Af detta slaget gifwes et ännu sämre och rödaktigare, som nyttjas af gemene man, äfwen at bränna et slags Bränwin af, det de kalla Samsu.

Det är mig sagdt, at ju mer man skiljer sig ifrån dessa sydliga delarne åt Norr, ju mer skal Ris-wäxten efter hand aftaga, och i det stället brukas Råg, Korn, Hwete, Bönor, Ärter, med mera: at uti de nordligaste, hwarest aldeles ingen Ris trifwes, de med fullkomlighet förstå skötseln af dessa sednare slagen.

Icke desto mindre sås både Hwete, Bönor, små Ärter och Linser uti desse södra orterne, som Inwånarne både för sig och främmande nyttja, men ej til den myckenhet som Ris, hwilken man besynnerligen wil omtala, såsom Brödfödan uti landsorterna omkring Canton.

At China är et öfwermåttan folkrikt land, är redan af många bewist. De fläste Landsorter äro så tätt bebodde, at man må stadna i förundran, huru Landet kan afkasta Säd nog til så många millioner inwånares underhåll, hälst de ifrån främmande orter hafwa ingen widare tilförsel af spanmål, än at någon Junk ifrån Cochin-China eller Malaya, och något Holländskt skepp, hwilket likwäl sällan händer, kan införa några Läster. Men då man gifwer akt på deras nästan otroliga flit och idoghet at cultivera och nyttja alt hwad nyttjas kan, samt på deras sparsamhet och måttelighet uti dageliga lefwernet; blir man öfwertygad, at et Land kan af sådana invånare nästan aldrig blifwa så folkrikt, at de ju finna sin nödtorftiga bärgning. Ja, det är just denna myckenheten af arbetsamt folk, som bidrager til Landets rikedom och alla inwånarenas bättre utkomst; ty hwar och en flitig arbetare, i synnerhet Åkerbrukare, frambringar altid mer, utur jordens tacksama sköte, än han ensam behöfwer förtära.

Den högd, hwartil åkerbruket, i synnerhet Ris-skötselen, är drifwen i China, är förnämsta grunden til detta Landets lycksalighet. Landt-handteringen är ock den, som hålles för hederligast och mäst upmuntras. Keisarena sielfwe, för at på et utmärkt sätt wisa, huru högt wärde de sätta på åkerbruket, och at gifwa sina undersåtare det upbyggeligaste efterdöme, gå ännu sielfwe ut på en wiss dag i året, med de förnämsta Herrar i Regeringen, sätta handen til plogen, tilreda och beså sielfwe et stycke land, och det samma sedan med egen hand inbärga. Men, jag bör inskränka mig wid Cantons redden.

Jord-arten.

Jord-arten wid Canton är, liksom annorstädes, skiljaktig i anseende til dess läge. Lera och mylla täcka alla lågländta orter, en gul och röd-gul Jord blandad med åckra, skimmer och sand, tager efter hand emot, alt som man nalkas högderna, som då hon fådt til någon tid ligga obrukad och ej rörd, blifwer igenom skiften af rägn och solheta til sin yta nästan stenwandlad. Icke desto mindre hafwa Tall och åtskillige slags kådaktige löfträd fattat fäste uti denna hårda jorden: några slags ej så granlaga örter, som hos, oss pläga wäxa uti gamla murar och på sten-örar, hafwa äfwen uti sprickorna rotat sig och trifwas wäl, som wiste, at Jorden på de afhällande högderne utstält, både emot wind och torka, wore ej obenägen at fram-alstra wäxter, fast rägnet utlakat och affört dess fetma.

Floden Ta eller Taho, som förbi Canton utlöper i hafwet, och i denna negden igenom Ebb och flod blandar watnet uti färskt och salt, delar de omkring staden til några milar liggande landen uti ganska många större och mindre Holmar, hwars strander äro helt widsträckte, flatta och låga, at watnet, när det är som högst, några timmar öfwerflödar dem, och då likna mer widlyftiga siöar än åker-fälter: Den ständiga wätskan kan ej annat, än göra denna leraktiga jordarten sumpig och gytjog, at wid arbetande folket öfwer knäet wada djupt deruti innan fastare grund möter.

Det synes, som skulle en jord, hwilken hwar 12:te tima stådt under wattn, wara ifrån all must och fetma afskölgd och at bära säd aldeles obeqwäm; om ock något til dess underhåll wore af floden upfördt, skulle det med det bortrinnande watnet åter aflöpa, och i detta fallet äfwen all gödning wara förgäfwes och fåfäng: Sant är ock, at dessa wåta Risfält få ej eller någon annan gödsel, än de upnedwända Risstubbar, som lämnas til förrutnande: Icke desto mindre gifwa de årligen ifrån sig hundrade kornet.

Hwar gång watnet flödat öfwer åkrarne, lämnar det altid någon fetaktig lera eller mudder efter sig, som gör jorden mera fruktbar; ty flodwatnet, som upstiger ifrån siön, är saltare och äfwen grumligare än Ebbwatnet, som synes wid aflöpandet klarare: dessutom löper Ebben eller det affallande watnet i förstone långsamt, så at Ris-åkrarne äro redan bare förr än watnets aflopp blir häftigare, och således ej får afföra något af det nedfallna salta grumliga muddret, som utgör åkrens gödning.

Ris-Fälter.

Dessa Ris-åkrar äro somligstäds så lösa, at watnet i Floden afsköljer jorden ifrån stranderne, til förekommande hwaraf de blifwa med Cypresser besatte, hwars rötter sammanbundne sins emellan fästa jorden: Och som hwart widlyftigt åkerfält blifwer ifrån floden med mindre grafwar eller breda diken skilgt, så gifwa desse långa rader satte Cypresse-gångar rätt artiga utsigter, särdeles när fältet står under watn.

Hwarest flodwatnet ej hinner up til de högländtare ställen, äro et annat slags Ris-åkrar anlagde, och at hålla Risen uti dem i jämn wätska, hafwa de omgjärdat hwar åker med 2 til 3 fots höga Jordwallar, innom hwilka wid rägn-tiderna de efter behag samla och utsläppa watnet, och i torra tiden leda och ösa watn in uti dem. Jord-arten uti dessa är fastare lera och mull tilsammans, och såsom dessa emot de andra få göra dubbel afkastning årligen, blifwa de med gödsel af åtskilligt slag underhållne och bättre ansade; de betjäna sig utom dessa af sumpiga wåta och sidländta fälter til åkrar för Risen, men efter deras belägenhet ej utan mycken möda och kostnad stå at hålla wid jämn wäta, få de merendels misswäxt af dessa, då årstiden är torr.

Trowärdige Chineser hafwa berättat, at uti Landskapet Jockien, och där floden wid Changcheu och Amoy utlöper i hafwet, är watnet långgrundt wid stranderna; folket missnögdt, at så stora tracter skulle wara utan nytta, göra Flåttar, på hwilka de först lägga mattor, och der ofwanpå jord, hwaruti de plantera Ris och med mycken fördel betjäna sig af dessa flytande Ris-fälter. Wid Wind-skiften få de understundom af stormar skada, men eljest hållas de för särdeles bärande, efter de ned ifrån få en jämn wätska, så uti wåta som torra tiderne, och kunna i den förra ej blifwa skadade, efter rägnet snart aflöper: Et påfund och prof af deras idoghet, som är förundran wärdt.

Sättet, at tilreda Jorden på alla åfwannämde Ris-åkrar, är antingen med Plog eller Hacka, bägge gå på et ut, som endast består deruti, at den gamla Ris-stubben blifwer omwänd; ty, som jorden är ständigt sumpig, at, som tilförne sagdt är, folket inemot knäet går djupt deruti, ske bägge ganska lätt; Plogen, som är mycket slätt och enfaldigt giord, drages af en oxe; med Hackorne kunna de utan särdeles möda i gyttjan hugga så djupt de wilja. Efter den nästa flod, som stådt öfwer fältet, sätter det öfra af jorden sig så jämt, som Harfwen skulle gådt deröfwer; de behöfwa ej eller annan Åker-redskap, efter den ständiga wätan hindrar jorden ifrån at blifwa klimpog.

De andra slags åkrarne blifwa alla på enahanda sätt tilredde, efter de passa den tiden, när åkrarne äro af wäta som lösast, då de med mera lätthet kunna handteras.

Et litet stycke åker til 60 fot mer eller mindre uti fyrkant, blifwer någon tid förut gödd, upplögd och ansad: de blöta Ris uti watn, hwaruti gödsel och kalk legat, och utså den ganska tätt på detta åkerstycke, som wäl får wara sumpigt och fuktigt, som de andra, men likwäl så långt skilgt ifrån floden, at det höga watnet ej sätter det aldeles under. Sedan Risen begynt gro, hålla de denna åker en twär hand djup under watn, och efter 30 dagar äro desse Ris-plantorne färdige, at utsättas på de större fälten.

De äro wid utsättningen ej så nogräknade at hålla jämna rader, lemna allenast emellan hwart stånd så stort rum som är tilräckeligit för Ris-tårfwan, gemenligen til 8 eller 9 tum. Sättningen sker, som all annan handtering, ganska lätt och på det sättet, at sedan de brutit et par tum af spitsarne på Ris-plantorne, fatta de et eller flera stånd, alt som de äro stora och widlyftiga til, och med det yttersta af fingrarna uti den wåta jorden til 2 tum öfwer roten djupt nedtrycka. Risen på detta sättet utsatt, får ingen widare ansning; de tilse allenast om matk, små Krabbor och Räkor, medan han ännu är späd, skada honom, då i de afätna ståndens ställen de sätta nya och sedan strö tunt Kalk öfwer åkren, för hwilken denna ohyra flyr.

Skifte-Winden och Wäderleken.

De sydligaste delarne af China, innom Kräfwetans krets, hafwa af den på denna negden blåsande skifte-winden stora ändringar i wäderleken, som dela året uti twå tider, nämligen den wåta och torra. När solen ifrån Dagjämnings-Linien går åt söder i September Månad, blifwer luften efter hand swal, då October och en del af November af smått dimbogt fint rägn blifwa merendels fuktiga. Hwar gång NO. winden bryter in, klarnar luften åter och blifwer ren, intil dess denna Winter-winden fullkomligen satt sig. Wäderleken är uti de följande månaderna mera stadig med tort och wackert wäder, til dess åter solen giordt sin Winter-resa och gådt öfwer Dagjämnaren åt Norr i Martii Månad.

Den upwärmda luften, som småningom dragit up en hop dunster, gifwer dem efter hand uti flera och starkare rägnskurar tilbaka, hwilka uti Maji och Junii Månader blifwa stridare och trägnare, at stundom man får räkna 12 til 14 rägndagar i et följe tilsammans. Rägnet öser ned uti ymniga skurar, mästadels blandade med häftiga åskeslag och windkastningar från Syd til Wäst. Fast solen i Junii månad åter börjar rätta sin gång Söder åt, lemnar hon likwäl wärman starkare efter sig på dessa orter, än då hon lodrätt sken uppå dem. Wäderleken tyckes likwäl blifwa til någon del stadgad, och uphålds-dagarne flera, fast den efterlemnade wärman känbarare än tilförene blifwer bruten, stundom igenom en, stundom flera dagars ostadigare wäderlek med låga starkt drifwande rägn-moln och kastwindar blandad. Augustus är mera mild, men får närmare September föränderligare wäderlek, som slutar sig uti stilla och dimbogt wäder, intil den andra winden fäst sig igen. I anseende härtil kalla de April, Majus och Junius, rägn-månader, efter rägnet faller då ymnigare, at man ser det uti stora bäckar utföre branterne göra åtskilliga watn-fall, och skära sig emellan klyftorna åtskillige wägar och gångar; Inwånarena leda dem til sina Ris-fälter, i fall torkan skulle tilsätta i följande månaderne. Härwid bör omtalas, at dessa wind-ombytningarne, som hända wid Dagjämningarne, sällan aflöpa utan et slags förutgående stormar; dessa äro de häftigaste af det slaget, och falla mästadels in uti månans skiften, en eller par dagar för eller efter: Luften blifwer då mycket låg och nästan full af dimba, som för den häftiga winden ej får tid at sätta sig til rägn, utan som en yra blifwer kringförd. Stormen tiltager, ju närmare han kommer Wäst-streket, så at hus och trän ej altid stå fasta nog, och flyttar han sig det ena streket efter det andra, til dess efter 24 timars rasande han begynner aftaga. Sällan händer, at han icke tilfogar inwånarena någon skada, antingen til deras åkrar, fartyg eller hus, hwarföre Chineserne kalla honom Tay Fong eller Stor Wind.

En sådan wäderlekens gång och ordning weta Chineserne föra sig wid åkerbrukandet til fördel, at de bereda jorden, medan hon, af Höst-wädret fuktad, är ännu blöt til Winter-sädet eller sättningen, hwilken sker omkring December, och som luften nu är swalare, kan watnet ej så mycket uttorkas, at det icke skulle befrämja wäxten och skynda på bärgningen innom 120:de dagen eller i April månad. Åkren, som då af rägn-tiden är åter upblött, gifwes sparsamt gödsel, plöjes och tillagas, at andra gången eller å nyo sätta Ris uti; den wanliga tiden til detta andra utsädet innom året, är antingen i Maji månads slut eller Junii månads början. Man skulle tycka, at rägnet och wärman wäxelwis om hwarandra skulle drifwa Ris-wäxten fortare denna än den förra tiden; likwäl sker, at de få räkna längre tid ifrån sättningen til upskiärning denna gången, och merendels 130 dagar, så at bärgning uti September är sällsynt.

De sidländte åkrarne blifwa wid slutad April eller börjad Majus med Ris-plantorne besatte, kräfja så många dagar, som de andra til Risens mognad, och höstas gemenligen uti September Månad, ligga sedan intil April uti träde, då stubben och rötterne af den fordna Risen äro så rutna och förmultnade, at de wid plöjningen aldeles falla sönder til jord.

Så snart Risen hwitnar til mognad, afskäres han med handskäror, hwars äggar äro taggiga, som sågar, bindes sedan uti kärfwar tilsammans, och til torra uphögda ställen bortföres, hwarest han torkas och stackas til dess han blifwer aftröskad. Denna Ris har ännu skalen omkring sig och kallas Paddi, tjänar, som han nu är, til widare utsäde och til föda för kreatur; men innan han nyttjas af Inwånarena, stötes han uti Stenmortare med Trästötar, at han släpper skalen, som sedan ifrån wannas och rensas.

En del Landtboer, som hafwa widlyftigare fält, än de sielfwe wilja sköta, aflåta stycken deraf emot en wiss afgift åt fattigt folk til bruk: dessas förmåga är ej, at med plog och oxar tilreda åkren, utan bruka Hackor, köpa Ris-plantor af andra, och dem utsätta de, uttröska den mogna och afskurna Risen under öppen himmel på bara bergkullar eller backar, wid torr wäderlek, och sedan de rensat honom, betala deraf jordägaren efter aftal.

Gödsel.

Til förekommande, at de wid så widlyftigt åkerbruk skulle hafwa brist af gödsel, hafwer en hop fattigt folk, at förtjäna födan, företagit sig at så wäl kring gator och hus, som med små Sampaner ut med stranderne af floden, hopsamla allahanda ämnen, som dertil kunnat tiäna, så wäl efter folk som fänad, hwilket de hos andra, som hålla sådan handel, försälja; de åter åt åkermänner, som hafwa det af nöden, hwarföre de uti husen altid släppa sitt watn uti käril, som jämte den andra gödseln församlas. När god årswäxt är, säljes en Pekul af det förra slaget för 2 Mes, det andra för nästan hälften mindre. Utom det är hwar Landthushållare angelägen, at efter den i wall gående boskapen, gödseln ej får ligga onyttig: barn, och de som intet kunna uträtta andra sysslor, måste gå och samla in detta; de förwara äfwen alla slags ben, hwilka de upbränna, och denna askan jämte hwad de samla efter upbrända örter och wed, strö de ut på åkrarne, at få dem mera fruktbärande.

Något fuktigt åkerstycke, högländtare än de omtalte och af mer mylla bestående, blifwer tilbörligen gödt, plögt, och til såning jämkadt. Hwete, som et par dagar warit stöpt uti dygnwatn, warder, då de hafwa god tid, tätt utsådt på en säng, och plantorne utsatte. Stundom blir ock sielfwa stöpta Hwetet uti denna tilredda åkren utsatt 4 tum emellan hwarje stånd eller korn. Jorden blifwer derefter omkring dem tiltryckt. Om torka tilsätter, insläppes sparsamt watten; den tilkramade jorden giör emellan hwar rad djupa fårar, at watnet wäl får gifwa wätska, men ej dränka säden. Rätta utsättnings-tiden häraf är wid eller omkring December månads slut: fast luften den tiden är swal och stundom natt-frost infaller, skjuter den brudden likwäl efter 14 dagar uti torfwor, som uti Martio afgifwa hwardera 7 til 9 stånd med ax, halmen kortare än hos oss: Maji månad gifwer en rik skörd. Jag har hördt at 120:de kornet och ibland mer warit samladt, som lönar rikeligen den möda och arbete de derpå anwändt.

Emedan Chinesernas föda, som sagdt är, på denna orten består til större delen af Ris, i stället för bröd; ty blifwa allenast små åkerstycken nyttjade til Hwete. Hwad de behöfwa, är allenast för deras Socker-bakwärk, som de wid Högtider bruka til myckenhet uti deras Pagoder och Offerhus, samt något för sig sielfwa; Utländningarne förtära det mästa af denna slags säden, och förslår ej hwad i detta landskapet wäxer, utan blifwer en stor del ifrån de andra Nordliga orterne för dem infördt.

Jag har uti Junio på en liten åker sedt korn rätt frodigt stå i ax, hwilket, efter det war sent sådt, dref wärman, som nog allredan tiltagit, det för starkt uti wäxt, at det blef, innan det kom til stadga, förwissnadt, och lemnade uti de strida axen ej annat än toma hopkrumpna skal. Om det blifwit utsådt den swalare tiden, såsom Hwetet, hade det säkert gifwit ymnig skörd; hwaraf jag slöt, at så mycket som dessa Säde-slagen wäl trifwas af sättning och omsättning uti wäl ansad jord, underhållen med jämt och nödigt watn, så är äfwen en swalare luft för deras wäxt bättre än hetta.

Sättet at aftröska Risen eller ock Hwetet, är enahanda och lika som hos oss, med slagor. Hwetet måste efter tröskningen gå igenom en dertil gjord kast- eller rensnings-låda, uti hwilken alt damb blifwer bortwädradt, innan det blifwer malit. Woro Qwarnarne uti Canton på så behändigt sätt inrättade, som denna rense-lådan, kunde både folk och arbete derwid sparas. Malning med Handqwarnar är rätt mödosam uti detta Riket. Det synes nog underligit, at uti smärre Wärks drifwande hafwa Chineserne ibland nog artiga påfund, som gjöra dem lättare; men Qwarnar, Sågar och dylika, som fordra mer kraft, drifwa de med handstyrka, då de likwäl hafwa lägenhet både i Floden och på högderna af Winden för sådana Wärk.

På detta sättet wända de alla flacka och lågländta platsar til åkerbruk, och umgås med ringa möda med den lösa jorden, den de hålla altid lika. Hundrade kornet i skörden är allmänt, utom när oordentelig wäderlek infaller, antingen af torka eller wäta, emot wanligheten, då de, som annorstädes, få kännas wid misswäxt, som här i landet har stora påfölgder. En liten uphögning i Ris-köpet orsakar ofta knorr hos de latare och fattigare, som utbreder sig sedan til upror och slutas ändteligen, när andra sällat sig intil dessa i missnöje, emot Tartariska Herrawäldet, såsom år 1751 hände, utom det at swälten förde siukdom med sig, som tog lifwet af ganska många.

Åkrar, anlagde på högderna.

De afhållande och stupande högderne woro alt för obeqwäma at framskaffa någon gröda såsom de äro; ty antingen skulle uti wåta månaderne det ymniga rägnet dränka och bortföra alt hwad där blifwit utsatt, eller ock utställa wäxterne, då de blifwit igenom watnets aflopp ifrån jord blottade, för heta och torka uti den warma tiden; derföre til förekommande af alt detta, hafwa de warit omtänkte, at jämna högderne och ställa dem i lika flackhet med slätterne igenom afsättningar öfwer hwarandra, hwilkas bredd och högd de weta inrätta efter backarnes mer eller mindre stupande. Dessa anwända de til åtskilliga wäxter, och gifwa hwart slag i synnerhet de ställen, som öfwerensstämma med dess naturliga trefnad. De wäxter, som tåla mästa torka, få öfwersta rummet, och de som äro mer granlaga, det nedersta; så at sedan rägnet fyllt jorden uti de öfwersta afsättningarne, ledes det igenom fårar, på de andra: Utom det desse eljest njuta af rägnet lika, få de äfwen hwad de öfre haft för mycket af watn.

Desse afsättningar warda 4 til 5 fot öfwer hwarandra anlagde, hwars jordkanter få af solhetan och rägn omsider den hårdnad, at de i flera år kunna uthålla: Icke desto mindre hafwa de wid dem utsatt åtskilliga träd, hwars rötter om hwarandra flätade både befästa kanterna, skygga de utsatte wäxterne för wind och solheta, jämwäl pryda de i trappewis tilredda högderna med rätt artigt utseende.

När jorden uti afsättningarne med en liten plog eller spada blifwit uprörd, samt med en upnedstående kam i stället för Harf slättad, gifwes henne stundom under arbetet så mycken gödsel, som de wäxter, hwilka de deruti ärna utsätta, fordra; dock rätt sparsamt. De blöta häldre gödseln med watn uti runda i jorden murade gropar, och dermed watna de utsatte fröen och plantorne: stundom lägga de en hand full aska öfwer dem, föregifwande, at den gödsel, som utbredd kommer at ligga emellan Säde-stånden, wore utan nytta och förgäfwes utkastad.

De på afsättningarne eller ock annorstädes anlagde Örtesängar njuta näppeligen en månad hwila, utan blifwa efter den ena wäxtens mognad och inbärgning tilredda at taga emot en ny börda, så at innom året få de gifwa ifrån sig trenne afkastningar, hwarjämte Åkermännerne rätta sig äfwen efter den Sädens art, som de utså, så at de säde-slag och plantor, som älska wäta, köld och torka, få alla sådane dertil skickelige årstider, och blifwer Hösten endast rotwäxterne tildömd.

De slags fröen, som i allmänhet utsåddes på de omtalte högderne, woro:

Et slags groft frö til blad, blommor och fröhus likt Radiser med smala rötter. December Månads början war rätta utsättnings-tiden för detta; den slättade jorden lades förut uti långa fårar en fot breda och hälften så djupa, hwilka sins emellan giorde långa smala sängar, ofwan uppå et qwarter breda. Watnet fick fritt uti dessa fårar aflöpa, när för mycken wäta tilsatte, sedan det nedifrån gifwit wäxten den wätska, som behöfdes: En twär hand djupt nedsattes dessa fröen och lemnades 7 à 8 tum emellan hwart stånd til utbredande i wäxten. Efter denna war den torra års-tiden, ty blir det i början watnat. I Februario war det i full blomma, och i Aprill dess fröhus gulnade, då det uprycktes, torkades och fröet utklappades, som gaf särdeles ymnigt efter bärgningen; häraf prässades den olja, som de sedan brukade til hwarjehanda i hushållningen, i synnerhet at bränna i Lampor; de nyttjade den äfwen, medan hon war färsk til matlagning. Oljan är så fet, at den til målning war otjänlig, efter hon ej wille torka: Af röken efter denna Lamp-olja giöra de det bekanta Tusschet.

Bomulls-fröet, som de kalla Minfu, får merendels ärfwa platsen efter Oljo-fröet. Jorden lagas til på föresagde sätt och fröet nedlägges uti sådane smala sängar, som det förra, en fot ifrån hwarandra skilde (det är at märka, at de giöra dessa sängar smalare och bredare, äfwen ock tätare eller längre ifrån hwarandra, alt efter som wäxten skjuter sig ymnigt och widlyftigt til); dess utsättning är uti Aprill för sig gången. Et par näfwar aska bränd af Olje- eller annat gräs, lagd öfwer hwart frö, är den fetma de gifwa jorden denna gången: I torra dagar wattnas det, til dess det kommit i 4:de bladet; wärman och rägnet i de följande dagarne drifwa de i Julii utslagne gula blommor, i Augusto til knoppar, som, mognade wid torr wäderlek, öpna sig, at Bomullen synes, dem de då afplåcka och skilja ullen ifrån fröet, som til widare utsäde förwaras. Mycken wäta skadar detta så wäl under wäxten, som hindrar knopparnes mognad, at de wid långsamt rägn på stjälkarne hänga förruttnade, hwarföre de sällan hämta så ymniga bärgningar af detta, som af det förra. Råttor söka äfwen begärligt efter detta fröet, så wäl när det är utlagdt, som uti knopparne wid dess mognande.

Potatoes, det de kalla Fanciy, får wara det 3:die och sidsta, som de i afsättningarne utsätta. De ansa jorden efter Bomulls-fröet på ofta omtalte sättet, nedlägga Potados uti små bitar skurne 3 qwarter wid pass emellan hwardera; och efter detta straxt ej är så granlaga som de förra, wäxer långsammare, tål äfwenwäl kölden; ty lämna de de öfriga månader af året åt det til wäxt. Dessa Potatoes äro til någon del skilde ifrån wårt slag: rötterne hafwa röda skal, äro längre, gula, af en söt angenäm smak, men gräset liknar i öfrigit det Europeiska Potatoes-gräset.

De följa intet altid denna ordning til utsättande med Olje- och Bomulls-fröet, samt Potatoes efter hwarandra; utan andra säde-slag, såsom Linser, Bönor, Locktau, och Calavanser byta ibland rummen för Bomulls-fröet; men Olje-fröet börjar och Potatoes slutar gemenligen årsbördan af deras afsättningar, och följa de altid den ordning, som ofta är nämd wid jordens tilredning, äfwen ock nedlägga aldrig något frö, innan det förut en eller par dagar warit stöpt uti watn, hwaruti gödsel eller osläckt Kalk blifwit upblött.

Jams, som de kalla Utau, sätta de och sköta på samma sätt, som Potatoes: jord-arten är til denna mer skiljaktig; de anwända sumpiga och wåta ställen til annat säde, otjänlige för dessa rötter, stundom ock en nyss afskuren Ris-åker, den de det året ej akta å nyo beså, ju längre de fingo stå, ju större blefwo rötterne; ty uphämtades de gemenligen i November.

Såcker-rören lades i afstumpade stycken, hwardera af et par utskått eller leders längd, öfwer et qwarter djupt i jorden, och emellan hwar rad en aln, så wäl på de högsta afsättningarne, som på hel låga ställen. Mars och Aprill war utläggnings-tiden på de sidländta, och de wåta Månader på de högländtare ställen, hwaraf den ock olika inbärgades. De woro til ingen del granlaga, nögdes både uti skyggde som mot solen liggande, både uti wåta och torra, höga och lägre liggande ställen, tålde så wäl köld som wärma. När rören begynte gulna, blefwo de afskurne; ty om de då stodo längre ute, började de wid jorden rutna, deras högd war ifrån 4 til 6 alnar. De föra til någon beqwäm och när wid floden belägen plats åtskillige Sampans laddningar Rör tilsamman, upsätta där et hus af Bambuer och Mattor, uti hwars ena ända de giöra en ugn med 2 inmurade stora Jern-kettlar, i den andra ändan en flat wider botn af plankor, öfwer hwilken et par Oxar kringdrifwa en kantig rulla af hårdt träd. Rören, som lades hwarftals under Rullen, sönderbråkades, at saften, som leddes igenom en ränna wid ändarne af bottnen, samlades i et stort Kar. Utur skalen af Rören utkokades saften i den ena kettelen än widare, som, blandad med den förra och silad, kokades i den andra kettelen til stadgat brunt Socker; bladen och de utsudne skalen woro det bränsel de härtil brukade, och när på det stället ej war mer tilgång af Rör, togo de huset ned och förde redskapen bort; dessa Socker-siudare foro landet omkring och kokade Sockret for Landtmännerne utur Rören, hwilket sedan af andre Socker-kokare renades til Puder-socker af sämre och bättre slag.

Krydd-Gårdar.

Efter jag ej haft lägenhet bese flera af deras Krydd-gårdar än några ofullkomliga, så är äfwen min berättelse om dem ej så tilräckelig, som jag welat. Hwad jag om dem wet at anföra, är, at de gemenligen anwända leraktig jord af sidländt läge til dem, wid hwilka de ock bruka mindre sparsamhet af gödsel. De bekanta wäxter woro Lactuc, långa och korta Augurkor, Purjo, Hwitlök, Selleri, Spinat, Morötter, röd Målla, et slags watnaktiga Rofwor, långa Radiser, Pumpor och Watn-Meloner, som de uti dem utså (af hwilka slag de i början af Portugiserne fådt fröen), utom flera slags jord-frukter til namn och skapnad aldeles hos oss obekanta. Portulak wäxer ock wildt, hwilken de ej sielfwa nyttjade eller brydde sig om. Et slags grof Watn-Spinat höllo de i 12 famns djupa dammar, hwilken wäxte der så ymnigt, at han öfwertäckte hela watnbrynen och äfwen war ibland deras allmänna föda af grönt.

Ingefära lägga de i bitar, wid hwart utskått afbrutne, en twär hand djupt uti leraktig och wåt jord. Februarii och Martii Månader äro rätta sättnings-tiden; ty senare på året drifwer wärman til blad och stjelkar för starkt, at rötterne blifwa både lösare och smärre, de tålde dessutom både köld och wärma.

Tobak, som de kalla Jien. Dess plantering är så mycket fördelaktigare i China, efter han är nästan här mer begärlig än annorstädes: de spara derföre hwarken möda eller god jordmån för honom. Uti Martio utsätta de plantorne 3 qwarter emellan hwardera, uti Augusto är han mogen, då han afplåckas, swettas och handteras på samma sätt som hos oss. Detta Tobaks-slaget synes ej wara det bästa, är med wårt aldeles lika, utom smak och lukt, som är ganska widrig; Chineserna gifwa honom förträde både för den ifrån Manillhas och Aynam, hwilka bägge täfla med den Brasiliska i godheten. De torkade bruna bladerne spänna de på hwarandra lagde i en präss, som med en bred jern-höfwel skäres uti hel fina rimsor, som här också brukas; han lemmar efter rökningen en seg illa luktande olja, på gröfre sätt skuren, brinner han nödigt. Åtgången häraf i denna orten är så stor, at myckenhet ifrån de nästliggande orter insändes.

En obekant wäxt lik krusig Mynta, med blekare blader, som de kallade Fokiiong, war på breda sängar i rader utsatt, och stod i Martii Månad en fot hög, syntes nog beswärlig at sköta, efter hon för wärman skul war sådd den kalla tiden, och war då både åfwan och på alla sidorne med Mattor skygd; de höllo denna ört i högt wärde, at en Pekel såldes för 50 Thel, föregifwandes at dess nytta wore förträffelig emot Lungsot.

Ricinus den större och mindre, satte de allestädes utan ordning i sina Kryddgårdar på Aynam, i synnerhet utsåddes mycket af den mindre. Kärnorne gåfwo rätt ymnigt i prässningen en hwit klar olja, af hwilken de med Minja, osläckt Kalk och Victriol-jord igenom kokning drogo fetman til en tjock Färnissa, hwarmed de målade: denna Färnissan torkade fort och hade en stark glants.

Et slags Gräs, som de bruka i stället för Kål, af stora grofwa blader, lika Karborre-blader, som alla med tjocka stjelkar gingo ifrån en liten grenig rot. De gula blommorne, fröstånden och frö liknade Kålfrö, och dageligen war det allmänna gröna de förtärde, åtgången derföre war så mycket starkare, at så snart någon säng war ledig, såddes hon å nyo. Det wäxte mycket fort alla tider året igenom, de halfkokade det och torkat, förde med sig på sina siö-resor. Utom detta hade Tartarerne ifrån Pekin nedfört et slags Hwitkål af hel långa och smala hufwuder, som war ännu intet mycket kommen i bruk, hwarföre han ock war rar.

Träd-Skötseln.

Fast här gafs åtskillige slags rätt goda Träd-frukter, såg man likwäl dem ej synnerlig wårda trädens skötsel; de hade åtskillig slags träd äfwen fruktbärande omkring sina Kryddgårdar och afsättningar utsatte, såsom ock stora lundar, hwilka de höllo för särdeles prydnader och hade dem derföre mäst anlagde wid Pagoderne och Lust-gårdarne: utaf de fruktbärande så wäl som de andra, woro rätt få hos oss bekante.

Apelcin-trädet, hwaraf igenom Portugiserna wi fådt arten til Europa, fans här, som bar goda och stora frukter; det sades, at i Fockien och omkring Amoy det skulle ännu wäxa fullkomligare. Här gafs af dessa åtskillige slag, en del hel små som Walnötter, et annat slag stora som Renetter, et slag kantige och rödaktigare, med flera slag. På få ställen hades dessa träd i ordning och rader utsatte, kringgrafne och bättre skötte; men utom dess trifdes de wäl, och boro ymnigt, utan widare ansning, hwarest de i lugn för starka windar wordo utsatte. Fockien och Quantung få häraf årligen giöra ansenlige afskickningar åt Håfwet til Peking.

Leichi är det träd-slaget, som de rätt så mycket tycktes wara måna om, som Apelcin-trädet, hwaraf gafs jämwäl åtskillige slag, större och mindre, såsom ock wilda; bären, stora som Muskater, omgifne med et groft och knottrigt rödaktigt skal, wäxa i klasar som Windrufwor, trädet wäxer högt, som Päron-träd, hafwer smalare, spitsiga och taggiga blader: de förwara dessa Bär torkade, då de hafwa smak som Russin. Det synes otroligt, at landet omkring Canton, hwarest endast denna frukt wäxer, indrager årligen 100000 Thel för torkade Leichier.

Thée, som de kalla Chia, wäxer på denna orten allenast på en Ö uti Rivieret, midt emot Canton belägen, som heter Honam, hwaraf det kallades Honams Thée, war namnkunnigt för dem, som hafwa swaga bröst. Buskarne 1 à 112 aln höga woro satte uti rader, en aln emellan hwardera på torra och sandiga backar. Uti Martii månad afplåckades de ljusgröna och mjuka löfwen, hwilka de råstade uti Jern-kettlar, och sammanrullade som de andra slags Théerne: de hårda och mörkgröna bladen blefwo qwarlämnade. Det tycktes, som man wid Buskarnes widare ansning anwändt ringa möda, efter hälften af dem stodo uttorkade.

Areca-Trädet, ehuruwäl jag ej blef det warse wid Canton, slöt jag af de färska Nötterne som wankade, at det wäxte ej långt derifrån. På Aynam woro åtskillige Lundar af dem, de trifdes uti fuktig och fet jordmån, woro til wäxten ej olika Cocos-trädet med raka stammar: deras Nötter såto ned omkring och midt på stammen; när de woro mogna, blefwo skalen brandgula, då Nötterne ej olika Muskater, uttogos, torkades och åt de Nordliga orter förskickades.

Betel-buskarne woro ej eller granlaga, wäxte oskötte, hwarest de fingo rotfäste, bladen af detta, bestrukne med litet Kalk och en klyfta af de ofwannämde Areca-Nötter, är det bekanta Pinang, som med så mycken begärlighet tuggas af dessa och flera Österländska folkslag.

Mangos-trädet wäxte högt med spridde grenar, såsom Ask: löfwen liknade löf af wårt Oxel-träd, frukten hålles före wara den hälsosammaste af alla Indiska frukter.

Pumpelmoser, et slags stora söta Citroner, träden woro lika Citron-trädet, men löfwen bredare.

Små sura Citroner, Longan och flera slags fruktträd tillika med Otomchu, som Le Comte berättar, de taga kådan af til sin Färnissa.

Olifve-, Päron- och Äple-trän, samt Windrufwor, hwilka alla woro för widlyftigt at upräkna och beskrifwa. Det kan ej säjas, at det ena hade någon förmån för det andra uti ans eller skötsel, utan lemnades mästadelen såsom wilda; ympning i somliga af dem bruka de och äro derwid nog lyckelige.

Lust-Gårdar.

Så mycket som deras tycke är skildt ifrån andras uti seder, klädedrägt och andra saker, så mycket wilja de ock hafwa sin egen smak med Blomster- och Lustgårdar. Ritningar, Häckar, hopwäxte Lustgångar och det enas likhet eller öfwerensstämmande med det andra äro de ej särdeles måna om; de tycka mera om, at något bart och slätt stycke är med stenar af åtskillig färg och storlek i figurer, som Drakar och Blommor, besatt, än deruti någon ritning af artigt utseende skulle lämnas grön och med gräs bewäxt: ej eller få deras gångar wara öpna och fria, utan merendels på sidorne stängde med murar, emot hwilka Winrankor eller något annat klängande refaktigt gräs är satt, som, ofwan upburne af stänger ifrån den ena muren til den andra lagde, wara tilsammans och skugga gångarne. Bänkar äro jämwäl, där inga murar stå upstälde, på sidorne af gångarne igenombrutne medelst stenarnes olika sättningar i åtskillige hål, på hwilka Krukor af åtskillige slags blomster stå stälte. Gångarne leda igenom många krokar, ibland öfwer någon liten slät stensatt plan, liggande för et öpet Lusthus, på hwilken Blomster-krukor stå ställde; ibland igenom något af smal Bambu dubbelt, men i olika form sammanflätadt spillte, innom hwilket et slags yfwigt Jord-ref är satt, som lindar sig derom och liknar en grön wägg med et stort rundt hål på, til utgång öpet lemnat, och förekomma wid dem allehanda förändringar; en skogslupen bergskulle, under hwilken en bäck rinner, som föreställer en ödemark, omgifwen med tätt hopwäxte träd af stark skugga: byggnader af 3 och 4 wåningar och mäst på ena sidan öpna; torn; knaggiga och uthålade gråttor; bryggor; dammar; något stycke åker med Bönor sådt; et snår af tätt sammanwäxte buskar alla i oordning öfwer hwarandra satte, lik en skogsspark, och mångfaldiga ändringar möta utsikten; de hafwa äfwen låga flata stenbord under skuggan af widlyftiga trän eller ofwan på någon högd, hwarifrån de hafwa lång utsikt, och flera påhittningar.

Fast de hafwa dessa Lustgårdar nog widsträckta, göra de dem likwäl igenom en enda krokig gång, som stundom förer fram och stundom tilbaka, at synas widlyftigare, och kan skönjas, at deras största tycke består deruti, at intet af alt, hwad man fådt se, liknar det andra: de upgräfwa somliga af dessa Lustgårdar uti dammar, hwar omkring en sådan gång förer til alla nämde ställen; de hafwa åtskilliga Lusthus wid dem, som alla äro olika inredde och stå med den ena wäggen gemenligen uti dammen, at igenom de stora fönster kunna updraga Fisk, som de uti honom underhålla; inuti Lusthusen hafwa de i mindre dammar Guld och Silfwer-Fiskar gående, utom Foglar, Djur och Blomster, Målningar, Bilder af Drakar och flera saker som kunna fornöja.

Boskaps-Skötseln.

Omkring Canton, och de åt siösidan belägne orter, äro Inwånarena föga tilgifne Boskaps-skötsel, och akta den ej eller så nödig som uti de Nordligare och nästgräntsande orterne; ty de kunna med liten möda utan dragare bruka sin jord, floden tjänar dem i deras resor och foror, och tid-watnet gjör farten lätt. Til födan äro de på Oxe-kött ej särdeles begärlige, men Fisk, som uti myckenhet wankar, fyller det stället, hwarföre utom Mandariner och Krigs-betjänter, få ibland dem hafwa hästar. Oxar och Bufflar äro hwad de endast betjäna sig af wid åkerbruket, i synnerhet på de ställen, som ligga längre ifrån floden, och för afwel skul hafwa de allenast några Kor, efter de sielfwa nyttja rätt litet mjölk. Tilförene hafwa de än mindre idkat denna handtering; men sedan Europeerna så ymnigt begynt söka hit, och årligen förtära en god del så wäl under deras wistande i Canton, som för hemresan, hafwa de för deras skul nödgats lägga sig til mera boskap, så wäl til slagt som til mjölkande.

Får hafwa de omkring Canton ej så ymnigt, som inåt och nästliggande landet, hwars skinn och ull de i den kallare tiden anwända til kläder, men hålla dem uti nog wärde, så at det är ej hwars mans förmåga, at wara ägare af boskap, i synnerhet af detta senare slaget.

Åsnor hafwa de omkring Canton ej så många, som up åt landet, dem de betjäna sig af så wäl til arbete som på resor; Tartarerne hafwa mycken smak för deras kött, hwilka infört seden at så wäl slagta dem som hästar til at äta, jag har också sedt dem här försälja kött af dessa slagen.

Så mycket som de kommit til korta och äro efterlåtne af den nämnde Boskapens skötsel, så mycket mer äro de åter tilgifne ansning af de mindre slagen, dem de med ringa möda underhålla, emot den förmån och nytta de ständigt gjöra sig och andra af dem. En lång ärfarenhet har bragt dem til den färdighet de hafwa, at dermed så umgå, at små samhällen til öfwerflöd igenom denna handtering förtjäna rikeligen sit underhåll och föda.

Swin, dem de med mycken begärlighet dageligen förtära, underhålla de i myckenhet; det slaget af dem, som här faller, är både rätt fruktsamt, och wäl trifwande, at innan de hunnit blifwa årsgamla, hafwa de framskaffat ungar, fast i början ej så många som 3:die och 4:de gången, då de merendels lägga 17 à 18 hwar gång, af hwilka sällan någon enda bortdör. De som bränna Samsu, stampa och rensa Ris eller hafwa Qwarnar, hålla altid en god del, dock ej til den myckenhet, som de omkring siökanten boende och Fiskare, hwarmed de utan kostnad föda dem; men detta slaget är ej särdeles smakeligit utan altid något tranaktigt. Dessutom hafwa mäst alla små hushåll, som bo på Sampaner, Swin både för sig sielfwa och at aflåta åt andra. Den som sedt dem på alla gator bära omkring både rådt och stekt Swinekött, som äfwen hwad de hwar måltid deraf förtära, at nämligen deras förnämsta ständiga rätt är af smått skurit fläsk tillagad, jämwäl at hela stora Swin stekta är den besynnerligaste heder de bewisa både til offer i Pagoderne och andra Högtider: skulle undra, at afkastningen häraf skulle wara så tilräckelig, utom hwad de förtära på sina siöresor, äfwen ock lämna åt Europeerne. Grisar som falla efter unga Swin, och den första eller andra gången, blifwa ej särdeles stora, äfwen ock de Suggor som hel unga komma at grisa, hwarföre de gjöra de Hon-grisar ofruktsamma, som de ärna föda up til slagtning.

De underhålla och många Höns, dock mer för de främmandes än egit bruk, äro ock rätt färdige at caponera dem; de tilstädja Hönsen sielfwa framkläcka sina Kycklingar utan tilhielp af ugnar; den warma wäderleken bidrager ej litet til deras förkofring och den ymnighet <ägg De lägga.

Phasaner hafwa de wäl omkring Canton, men ej til det antal som up åt landet, hwarest de äfwen gifwas til utseende wackra af allahanda färgor, de föras derifrån til Canton som rariteter och hållas uti ansenligit wärde.

Kalkoner gifwas icke uti China, och ehuruwäl at skepp ifrån Malabarska och Coromandelska Kusten, hwarest deras rätta hemwist är, årligen komma hit dermed, hafwa de likwäl aldrig warit måna at skaffa sig afwel efter dem.

Dufwor trifwas och ökas wäl af åtskillige slag.

Gäss likaledes; de äro här smärre än hos oss, komma i likhet närmare wåra wilda Gäss, deremot äro deras wilda Gäss lika wåra tama.

Uti Änders eller Ankors skötsel äro de fullkomliga mästare. Dessa äro näst Swin den begärligaste och för det bättre slags folket en dagelig föda, hwarföre för den starka åtgången skul fordras för dem en flitig och god ansning. Den här ständiga blida wäderleken och beqwäma belägenheten af floden gynnar deras förkofring och trefnad ansenligen, och kunna underhållas med ringa kostnad af de små Fiskar och Kräftor, som efter wattnets affallande stadna på Risfällten; många menniskor på denna orten hafwa igenom denna handtering sin föda och utkomst, en del upköpa och handla med deras ägg, somlige utkläcka dem til ungar uti ugnar, och andra åter upföda ungarna til större Änder. De hafwa til denna kläckningen ej några konstiga ugnar. En murad eldstad allenast, öfwer hwilken en järnplåt med en qwarters hög Låda är lagd, uti hwilken de lägga sand, deruti äggen det ena wid det andra uti rader, stjelpa deröfwer et Såll och lägga ofwan uppå en Matta. Kol af et särdeles slags träd, som hafwer den egenskapen at de brinna långsamt och likwäl hålla jämn eld, bruka de härtil, och gifwa i början en lindrig wärma, den de efter hand öka til dess at han är tilräckelig til äggens mognad; när wärman någon gång är starkare, händer, at ungarna för hastigt utkläckas, men de tåla då hwarken kalt eller wäta och dö gemenligen bort innom 3:die eller 4:de dagen. De nykläckte ungar säljas til dem, som upföda dem, hwilka pröfwa, om de äro för hastigt utkläckte, på det sättet, at de taga dem i näbben och låta dem hänga: om de då sparka och fläckta med fötter och wingar, äro de treflige och hafwa fådt lagom kläckning; men twärt om, när de under kläckningen fådt för mycken wärma. Ofta kunna dessa sidstnämda lefwa, til dess de släppa alla ungarne til watnet, hwarmed merendels en wecka fördröjes, då de i en hast yra omkring, få sendrag, wända sig på ryggen och efter några sparkande dö bort: de rycka dem då utur watnet och låta dem torkas, då de ibland åter komma sig före; men förgås omsider af en sådan yra, då de blifwa igen wåta. När watnet är utfallit, gå de och samla Räkor och små Krabbor, koka och hacka dem sönder och dermed föda up ungarne i början medan de äro späda, och i de följande dagarne blanda dertil något kokad Ris och grönt fint hackat: när de bli äldre, flyttas de til en större Sampan, som rundt omkring är öfwer watnet belagd med en widlyftig Bambu-bottn med stängsel omkring och en brygga som stupar åt watnet, de små ungarne få en gammal Anka til stjufmoder, som förer dem an, då de utföre denna bryggan ifrån Sampanen släppas i bete; den gamla Ankan är så wan wid de rop, som de gifwa ifrån Sampanen när de wilja om aftnarne hafwa dem tilsammans, at de half simma och half flyga at skynda sig til sit hemwist igen; de flytta sig då med Sampanen ifrån detta til något annat ställe, hwarest de finna för dem mer föda och släppa dem dageligen omkring stranderne af Ris-fälten i wall, och får man ej utan förundran ibland se sådane Sampaner, med Ankor större och mindre til tusendtals omgifne, och är besynnerligit, när flera Sampaner äro tilsammans på et ställe at beta sina Ankor, de altid då de blifwa hemkallade weta til hwilkendera de höra. Med Anke-skötseln umgå de alla tider, utom de tre kalla Månader om året, och ehuruwäl den fordrar mycken aktning, likwäl synas de anwända derwid liten möda; ty när de fådt ungarne at öfwerlefwa 14:de dagen, äro de i stånd at skaffa sig födan sielfwa.

Til detta ämnet hörde wäl ock, at berätta om Silkesmatkarne och deras skötsel på denna orten, hwilka, i anseende til den nytta de föra med sig, så billigt rum ibland små kreaturen; men emedan man redan uti andra på Swenska tryckta skrifter derom finner tilräckelig kunskap, wil jag det här förbigå, och allenast nämna, at Chineserne äta Maskarna med mycken smak då de äro kokte, efter silkets afhärfling, antingen straxt, eller förwara dem torkade, som gälla 8 á 9 Candrin hwar Catty.

Up åt Chinchiu skal gifwas et slags rätt stora Silkesmatkar, af hwilka de samla et groft silke, i förstone likt Hampa, de giöra jämwäl et slags tyg af detsamma, som nytt liknar oblekt Lärft, men brukat och flera gånger twättat, får både glants och bättre utseende; det synes som detta Silke ej wille taga åt sig färg, efter de bruka det altid ofärgat, men skal deremot wara af en otrolig styrka, och kalla det efter orten ChinChiau.

Fisket.

Floden Taho, som är nog lång och wid utloppet widlyftig, är en af de fiskrikaste wattn i detta landet; der många slags Fisk i myckenhet fångas omkring alla strander. Det synes wäl som tid-watnet eller Ebb och floden til någon del skulle hindra dem i deras fiske, åtminstone wid de twärdjupa stranderne, som til Notdrägt äro obeqwäma, at de ej få på denna tracten så ymniga fångster som annorstädes, likwäl giöra de med den slags redskap rätt stora samlingar. Den allmänna Fiskebragd de här hålla, äro långa stänger eller rättare pålar på grunda bänkar ifrån stranderne en famn ifrån hwarandra utsatte, emellan hwilka de fästa af tjockt garn sammanbundne och swarta färgade Not-kassar, så at Fisken, som längs stranderne kommer och blifwer motad af dessa Kassar, stryker in och uti dem fångas. Detta slags Fiske kommer i likhet med wåra i strömmar brukelige Lanor öfwerens.

De hafwa ock en hop halfannan famns långa och wid hwarandra med widjor sammanbundne Bambu-spjälar, som likna wåra Kassar, hwilka de wid och längs med stranderne utsätta; de betjäna sig af detta slags Fiske wid springtid, då watnet flödar högre än i allmänhet, lämnandes öpningar wid ändarne af denna Bambu-raden, hwarest de med sina Sampaner eller Båtar ligga tyste och stilla, at den ut med landet gående Fisken får obehindrad gå in, men motad af en rad Bambu, som ligger twärs ifrån de andra och åt landet, ej wid den andra ändan kan gå ut igen: Så snart watnet återwänder at flöda, stänga de wid ändarne med lika fästade spjälar denna gård, som wid utfallande watnet blifwit torr; då de gå in och med lätthet uptaga hwad Fisk, som derinne stadnat. De nyttja äfwen til detta Fiske uti Tid-watnet en hop Flått-nät, som de fästa uti en lång räcka wid hwarandra emellan 2:ne Båtar, en wid hwardera andan af dessa nät, och med floden drifwa up och utföre, hwarest de då möta någon Fiske-stim som fastna wid näten.

Jämwäl bruka de emellan 2:ne långa Bambu-stänger stora håfwar, med hwilka de så wäl utmed skeppen som midt uti floden draga Fisk.

Krokar lägga de äfwen ut med långa Refwar, dem de agna med Matk och Räkor, och dermed få både Åhl och annan små Fisk; likaledes bruka de långa och låga Sampaner med et långt och hwitt-målat bräde längs med sidan af Sampanen liggande, och göra i Sampanen en liten eld om nätterna, då Fisken, som löper efter elden, hoppar in uti Sampanen. Detta Fiske är endast inrättadt för et slag som heter Mulletter, hwilka efter elds-ljus springa uti mörker.

Uti Skären och Hafs-kanten idka de Fisket så wäl med Notar och Nät, som Krokar, och göra stora samlingar, hwaraf de til myckenhet både saltad och torkad föra til de omkringliggande Städer och Byar.

Af de många slags Fisk här falla, gifwes åtskillige, som til någon del likna wår, såsom i synnerhet Karp, Gös, Ort och Wimbor, men med wisshet kan jag ej säja, at de äro af samma slag; de endaste som äro mig bekanta, äro Ål, Krabbor, Räkor, Ostron, Muslor och Hummer, af hwilka senare slagen fångas neder i Skären åt Macao både stora och til myckenhet; i synnerhet Ostron, af hwilkas skal de ej allenast bränna Kalk, utan bruka ock de största i stället för Tegel wid sina husbyggnader.