Kristin Lavransdotter/Husfrun/Erlend Nikulausson/Kapitel 1

←  Kapitel VIII

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel I

Kapitel II  →

I

Ragnfrid Ivarsdotter överlevde sin make icke fullt två år. Hon dog tidigt på vintern år 1332. Det är långt från Hamar till Skaun, så att de på Husaby ej visste om hennes död, förrän hon legat mer än en månad i graven. Men vid Vitsöndagstiden^[1] kom Simon Andresson dit; det var ju ett och annat att avtala mellan fränderna om arvet efter Ragnfrid. Kristin Lavransdotter ägde nu Jörundgård, och det blev överenskommet att Simon skulle förvalta egendomen och taga emot räkenskap av hennes landbönder; han hade skött sin svärmors jordagods i dalen, medan hon varit bosatt i Hamar.

Just vid denna tid hade Erlend en hel del besvär och förargelse för några saker som tilldragit sig i hans distrikt. Hösten förut hade bonden på Forbregd i Updal, Huntjov, dräpt sin granne, för att denne kallat hans hustru trollpacka. Byamännen förde dråparen bunden till sysslomannen, och Erlend satte honom i förvar på ett loft. Men då kölden tilltog frampå vintern, tillät han mannen att gå lös bland sina svenner. Huntjov hade varit med Erlend norrut på Margygran och hade då visat stort mannamod. När Erlend sände in sin skrivelse om Huntjovs sak och bad att få försätta honom på fri fot, ställde han också mannen i bästa dager, och då Ulv Haldorsson gick i god för att Huntjov skulle infinna sig i rätt tid vid tinget i Orkedal, lät Erlend bonden fara hem över julhelgen. Men så färdades denne och hans hustru uppåt Drivdalen för att gästa den karl som skötte själastugan där — det var en frände till dem — och på den färden blevo de borta. Erlend trodde att de omkommit i det svåra oväder som rått vid den tiden, men många andra sade att de hade rymt — nu kunde sysslomannens folk se sig om efter deras spår! Och så blevo nya saker påbördade de försvunna — så skulle Huntjov några år förut ha dräpt en man uppe i fjället och begravt liket i ett stenrös — det var en man som Huntjov misstänkte för att ha skurit hans häst i länden. Och det intygades att hustrun bedrivit trolldom.

Nu började prästen i Updal och ärkebiskopens ombudsman forska i dessa rykten, och det föranledde att fula ting kommo i dagen, om hur folk utövade sin kristendom på mer än ett ställe där i Orkdölafylke. Det var mest i obygderna, Rennabu, Updalsskogen, men också en gammal man från Budviken fördes inför ärkebiskopens domstol i Nidaros. I dylikt visade nu Erlend så föga nitälskan att folk fick mycket att prata om. Där var till exempel gubben som hade bott nere vid sjön under Husaby och nästan måste räknas till Erlends husfolk. Han hade bedrivit styggelse med runor och galder, och han hade nog också haft några beläten i sin stuga, som folk sade att han blotat till. Men intet dylikt hittades i kojan efter honom. Erlend själv och Ulv Haldorsson hade nog varit hos honom då han utandades sin sista suck — och de hade visst vräkt undan både ett och annat, innan prästen kom, sade folk. Ja, när folk nu kom att tänka på saken, så hade ju Erlends köttsiga moster varit anklagad för trolldom, hor och mord på sin husbonde — fast fru Åshild Gautesdotter var för klok och finurlig och väl även haft för mäktiga vänner, för att hon skulle kunnat bli överbevisad om något. Så kom folk med detsamma ihåg att Erlend i sin ungdom hade levat så föga kristligt och trotsat kyrkans bannlysning.

Slutet på allt detta blev att ärkebiskopen stämde Erlend Nikulausson till samtal med sig i Nidaros. Simon följde med svågern in till köpstaden; han skulle hämta sin systerson på Ranheim, ty det var meningen att gossen skulle få följa med honom hem till dalen och gästa sin mor någon tid.

Det var en vecka innan Frostatinget skulle hållas i staden, och det var mycket folk där. När de båda svågrarna kommo till ärkebiskopsgården och visades in i samtalsrummet, voro flere av korsbröderna där och några världsliga herrar — bland dem Frostatingslagmannen, Harald Nikulausson, Olav Hermansson, lagman i Nidaros, riddar Guttorm Helgesson, syssloman i Jämtland, och även Arne Gjavvaldsson, som strax gick bort till Simon Darre och hjärtligt hälsade på honom. Arne drog Simon med sig i en fönstersmyg, och de satte sig där.

Simon var icke så väl till mods. Han hade ej träffat den andre, sedan han var på Ranheim för tio år sen, och fastän alla där hade tagit så väl emot honom, hade den färden i det ärendet efterlämnat ett ärr i hans sinne.

Medan Arne skröt om ung Gjavvald, satt Simon och höll ett öga på svågern. Erlend stod och talade med slottsfogden, han hette herr Bård Petersson men var ej släkt med Hästnäsätten. Man kunde icke säga att Erlends hållning brast i höviskhet; han var dock mycket fri och otvungen, där han stod och talade med den gamla herrn — gungande litet på tå och häl, med händerna i kors på ryggen. Som han mest brukade, var han klädd i mörka färger, men mycket vackert — violblå »kjortel», som satt åt efter kroppen och var uppslitsad i sidorna, svart axelkrage med kapuschong, kastad tillbaka, så att det grå sidenfodret syntes, silverbeslaget bälte och höga, röda stövlar, som voro hårt åtsnörda kring vadorna och framhävde mannens slanka, vackra ben och fötter.

I det skarpa ljuset från stenhusets glasfönster syntes det nog, att Erlend Nikulausson hade icke så litet grått hår vid tinningarna. Kring munnen och under ögonen var det fina, solbrynta ansiktet nu något strimmat av rynkor, det hade kommit tvärfåror på den långa, vackert buktade halsen. I alla fall såg han mycket ung ut bland de andra herrarna — ehuru han var långtifrån den yngste mannen i rummet. Men han var lika slank och smärt, förde sin kropp på samma lediga, litet vårdslösa sätt som i ungdomen, gick lika lätt och mjukt, då han nu, sedan fogden hade lämnat honom, började vandra fram och tillbaka i rummet, fortfarande med händerna på ryggen. Alla de andra herrarna sutto stilla; de pratade litet sinsemellan med låg, torr röst. Erlends lätta steg och klingandet av hans små silversporrar hördes alltför mycket.

Till sist var det en yngre man som förargad bad honom sitta ned: »och bullra då icke så karl»

Erlend tvärstannade, rynkade ögonbrynen — så vände han sig leende till den som hade talat:

»Var drack du i går kväll, Jon frände, eftersom du är så huvudyr —», sade han och satte sig ned. Då Harald lagman kom bort till honom, reste han sig visserligen upp och stod, tills den andre hade satt sig, men så sjönk han ned vid lagmannens sida, lade ena benet över det andra och satt med händerna knäppta om knät, medan den andre talade.

Erlend hade mycket öppenhjärtigt berättat för Simon om alla de tråkigheter han fått därigenom att dråparen och trollpackan sluppit honom ur händerna. Men ingen kunde väl se mera sorglös ut än Erlend, där han satt och dryftade saken med lagmannen.

Nu kom ärkebiskopen. Han leddes till sitt högsäte av två män, som stoppade kuddar runtomkring honom till stöd. Simon hade aldrig förr sett herr Eiliv Kortin. Han såg gammal och svag ut och tycktes frysa, ehuru han var klädd i pälskappa och hade en pälskantad hätta på huvudet. I sin tur förde Erlend sin svåger fram till honom, och Simon böjde ena knät, medan han kysste herr Eilivs ring. Också Erlend kysste vördnadsfullt ringen.

Han höll sig också mycket hövisk och vördnadsfull när han sedan stod inför ärkebiskopen — efter det denne en god stund hade talat med de andra herrarna om åtskilliga ting. Men han svarade i tämligen lätt ton på de frågor som en av kanikerna ställde till honom, och hans min var frimodig och oskyldig.

Jo, han hade hört detta skvallret om trolldom i många år. Men så länge ingen hade vänt sig till honom som lagskipare, så kunde han dock omöjligt vara skyldig att forska i allt sådant prat som går mellan kvinnfolk i en bygd. Det måtte väl vara prästen som skulle utforska om här var något att göra sak av.

Så frågades det om den gamle mannen som hade bott på Husaby och som folk sade var trollkarl.

Erlend smålog: Jo, Ån hade själv skrutit därmed, men prov på hans konst hade Erlend aldrig sett. Från det han var barn hade han hört Än prata om några kvinnor som han kallade för Härn och Skögul och Snotra — men det hade han aldrig tagit för annat än sagor och skämt. »Min bror, Gunnulv, och vår präst, Sira Eiliv, ha nog förhört honom flere gånger, men de ha väl icke funnit sak med honom, eftersom de ingenting gjort. Mannen kom då till kyrkan varje mässodag och kunde sina kristna böner.» Stor tro på Åns konster hade han aldrig haft, och sedan han norrut hade sett något av lapsk trolldom och galdran, hade han då förstått att det som Ån for med var bara narrlek.

Då frågade prästen om det var sant att Erlend själv en gång hade fått något av Ån — något som skulle giva honom lycka i amur?

Ja, svarade Erlend genast, utan omsvep och leende. Det var visst då han var i femtonårsåldern — för en tjuguåtta år sedan. En skinnpung med en liten vit sten i och några intorkade delar av djur, var det visst. Men han hade icke trott mycket på slikt då heller — han hade givit bort det året därpå, första året han var i kungsgården. Det var i en badstuga uppe i staden — på okynne hade han förevisat trolltyget för några andra unga pojkar. Då var det en av hirdmännen som sedan hade kommit till honom och velat köpa det — Erlend hade givit honom det för en fin rakkniv.

Det spordes vem denne herre månde vara.

Först ville Erlend icke ut med det. Men ärkebiskopen själv uppmanade honom att tela. Erlend såg upp med en skälmaktig glimt i de blå ögonen:

»Det var herr Ivar Ogmundsson —»

Folk blev litet underliga i ansiktet. Från gamle herr Guttorm Helgesson kom det några besynnerliga fnysningar. Herr Eiliv själv kämpade för att icke skratta. Då vågade Erlend sig till att säga med nedslagna ögon, medan han bet sig litet i underläppen:

»Herre min, I viljen då väl icke förekasta den gode riddaren denna gamla sak. Som jag sade eder — jag trodde själv icke stort på detta — och jag märkte aldrig att det gjorde någon skillnad för någon av oss, att jag gav honom dessa ting —»

Herr Guttorm for framstupa med ett bölande, så gåvo männen vika, den ene efter den andre, och skrattade högt. Ärkebiskopen småfnissade och hostade och skakade på huvudet. Det var väl känt att herr Ivar alltid haft bättre vilja än lycka i vissa saker.

Om en stund var det dock en av korsbröderna som fattade sig så pass mycket att han kunde påminna om att de kommit samman för att tala om allvarliga ting. Erlend frågade litet vasst om det rests sak mot honom och om detta var förhör — han hade icke förstått bättre än att han stämts till samtal. Samtalet fortsattes då, men det var något störande att Guttorm Helgesson satt där och frustade till i små skrattanfall, rätt som det var.

Dagen efter, då svågrarna redo hem från Ranheim, bragte Simon detta samtalsmöte å bane. Simon tyckte att Erlend tog det väl lätt — han trodde sig dock ha märkt att det var flere av stormännen som gärna skulle spela honom några spratt om de kunde.

Erlend sade att det visste han nog att de gärna ville, om de förmådde. Ty här norrut höllo sig nog de flesta till kanslern — utom ärkebiskopen, i honom hade nu Erlend en fulltrogen vän. Men Erlends beteende var i alla saker efter lagen — han rådförde sig i allt med sin klerk, Klöng Aresson, som var mäkta lagkunnig. Erlend talade nu allvarsamt, log endast flyktigt när han sade att ingen torde ha väntat sig att han skulle ha så god reda på sina angelägenheter som han hade — varken hans kära vänner här i bygderna eller herrarna i rådet. För resten var han icke viss på att han gitte ha kvar sysslan, om andra villkor skulle gälla än de som han haft då Erling Vidkunsson stod vid styret. Hans omständigheter voro nu sådana, särskilt efter svärföräldrarnas död, att han icke behövde gilja till deras gunst som kommit till makten därigenom att kungen förklarats myndig. Ja, den ruttna pojken kunde de lika gärna kalla myndig nu som senare, han blev visst icke mera manlig, om de gömde på honom. Desto förr skulle det visa sig vad han bar i skölden — eller de svenska herrarna, som voro hans tillskyndare. Folk skulle få sanna att Erling sett klart i alla fall. Oss skulle det stå dyrt, om kung Magnus ville lägga Skåne under den svenska kronan — och det skulle bli krig med danskarna samma stund, som en man, dansk eller tysk fick makten där i landet. Och freden norrut, som skulle upprätthållas under tio år — nu var halva tiden gången, och ovisst var om ryssarna tänkte hålla fördraget ens tillsvidare Erlend trodde inte mycket på den saken — det gjorde ej Erling heller. Nej, Pål kansler var ju en lärd man, förståndig också på många vis — kanske. Men dessa herrar i rådet, som hade tagit honom till sin vägledare, hade då tillsammans icke så mycket vett som Svarten här. Men nu voro de då kvitt Erling — än så länge. Och så länge kunde också Erlend stiga åt sidan. Men Erling och hans vänner sågo nog helst att Erlend höll sin makt och sitt välstånd uppe här norrut — så att han visste inte riktigt.

»Det tycks mig att du lärt att kväda herr Erlings visa nu», kunde Simon Darre ej avhålla sig från att säga.

Erlend svarade att det var så. Han hade bott i herr Erlings gård förra sommaren, då han var i Björgvin,^[2] och han hade nu lärt sig förstå mannen bättre, Det var så att Erling ville framför allt vidmakthålla landsfreden. Men han ville att Norges rike skulle ha lejonets fred — det gällde att ingen fick bryta ut tand eller klippa klo på deras frändes, kung Håkons, lejon — och icke skulle det inläras till att vara jakthund heller för ett annat lands folk. För resten låg det nu Erling om hjärtat att få en ända på de gamla tvistigheterna mellan norrmännen och fru Ingeborg. Nu då hon satt som änka efter herr Knut, kunde man ju bara önska att hon skulle få någon makt över sonen igen. Det var nog så att hon hyste så övermåttan stor kärlek till de barn hon fött Knut Porse, så det tycktes som hon i någon mån hade glömt sin äldsta son — men det blev väl annorlunda, om hon kom tillsammans med honom igen. Och det var ej så att fru Ingeborg kunde ha någon orsak att önska att kung Magnus skulle inblandas i oroligheterna i Skåne, för det hans halvbröder hade sina län där.

Simon tänkte att det lät som om Erlend var ganska väl underrättad. Men han förundrade sig över Erling Vidkunsson — trodde den förra drotsen att Erlend Nikulausson ägde någon förmåga att döma om slika ting, eller var det så att Erling nu grep efter vilket stöd som helst? Bjarköriddaren släppte nog ogärna makten från sig. Det hade aldrig kunnat sägas om honom att han brukat den till egen fördel, men han var ju ej heller i sådan ställning att han behövde det. Och det sade alla att han med åren blivit alltmera envis och självrådig, och alltefter som de andra herrarna av riksrådet försökt att resa borst mot honom, hade han blivit så myndig att han gitte knappt höra någon annan mans röst.

Det var likt Erlend att han nu omsider så att säga stigit ombord med bägge benen i Erling Vidkunssons skepp — sedan det fått motvind och det tycktes ovisst om det kunde gagna vare sig herr Erling eller Erlend själv att han sågs med hel håg ha slutit sig till sin rike frände. Fast Simon måste tillstå för sig själv, att så vårdslöst språk Erlend än använde både om folk och saker, så tycktes hans tal dock icke alldeles oförnuftigt.

Men om kvällen var han fullkomligt yr och uppsluppen. Erlend bodde nu i Nikulausgården, som hans bror hade givit honom, då han själv gick i kloster. Kristin var hos honom med tre av barnen, de två äldsta och den minste, och hans dotter Margret.

Fram på kvällen kom en hel del folk in till dem, däribland flere av de herrar som varit på samtalsstämman hos ärkebiskopen morgonen förut. Erlend skrattade och väsnades vid bordet, när de sutto och drucko efter kvällsvarden. Han hade tagit ett äpple ur en skål på bordet, rispade och ritade krumelurer på det med sin kniv, och så rullade han det bort i knät på fru Sunniva Olavsdotter, som satt mitt emot honom.

Den fru som satt bredvid Sunniva ville nu se på det och tog efter äpplet, den andra ville ej släppa det, och de två kvinnorna knuffade till varandra under skrik och skratt. Men Erlend ropade att fru Eyvor skulle få ett äpple av honom, hon också. Inom kort hade han kastat äpplen till alla kvinnorna i sällskapet, och det stod älskogsrunor ristade på dem alla, sade han.

»Du blir utsliten, karl, om du skall inlösa alla de panterna», ropade en man.

»Då låter jag bli att inlösa dem — det har jag nödgats göra förr», genmälte Erlend, och det blev åter mycket skratt.

Men islänningen Klöng hade sett på ett av äpplena och ropade att det icke var runor, utan bara något meningslöst krafs. Nu skulle han visa dem hur runor rätteligen skulle ristas. Då ropade Erlend att det fick han inte:

»Då kräva de väl att jag skall binda dig Klöng — och jag kan ej reda mig dig förutan.»

Under allt detta oväsen hade Erlends och Kristins yngsta son kommit intultande i rummet. Lavrans Erlendsson var nu något över två år gammal och ett sällsynt vackert barn, ljus och knubbig, med silkeslent, gult och lockigt hår. Kvinnorna på ytterbänken skulle då också strax ha tag i pojken — de skickade honom från knä till knä och smekte honom nog så våldsamt, ty de voro nu yra och uppsluppna allesamman. Kristin, som satt inne vid väggen i högsätet med sin man, bad då att få barnet bort till sig, och den lille gnällde och ville till henne, men det hjälpte ej.

Med ens hoppade Erlend över bordet och tog pojken, som nu skrek, för att fru Sunniva och fru Eyvor sleto honom fram och tillbaka mellan sig och slogos om honom. Fadern tog barnet på armen med lugnande joller, och då den lille fortfarande grät, började han vyssja och gnola, medan han bar honom fram och tillbaka borta i halvmörkret. Nu var det som om Erlend alldeles hade glömt sina gäster. Barnets lilla ljusa huvud låg på faderns axel, under mannens svarta hår, och allt emellanåt snuddade Erlend med halvöppna läppar smeksamt mot den lilla handen, som höll tag framtill på hans bröst. Så gick han, tills den tärnan kom in som skulle passat på gossen och lagt honom till sängs långt förut.

Nu ropade någon av gästerna att Erlend skulle sjunga en dans för dem — han hade så vacker röst. Först avböjde han det — men så gick han dit bort där hans unga dotter satt på kvinnobänken. Han lade armen om Margret och förde henne ut på golvet.

»Du får komma då, Margret min — och dansa vid din fars hand.»

En ung man kom fram och tog mön i handen: — »Margit har lovat dansa med mig i kväll —», men Erlend lyfte dottern i sina armar och satte ned henne på andra sidan om sig:

»Dansa med din hustru du, Håkon — icke dansade jag med andra den tid jag var så nygift som du —»

»Ingeborg säger att hon icke orkar — och jag har lovat Håkon att dansa med honom, far», sade Margret.

Simon Darre ville ej dansa. Han stod en stund med en gammal fru och såg på — då och då snuddade hans blick vid Kristin. Medan hennes tjänstemör röjde av och torkade bordet, buro in mera dryckesvaror och välska nötter, stod hon uppe vid bordsändan. Sedan satte hon sig framme vid eldstaden och talade med en präst, som var bland gästerna. Om en stund slog Simon sig ned hos de två.

De hade dansat en eller två visor, då Erlend kom bort till sin hustru:

»Kom och dansa med oss, Kristin!» sade han bönfallande och sträckte ut sin hand.

»Jag är trött», sade hon och såg upp ett ögonblick.

»Bed henne du, Simon, hon kan icke neka att dansa med dig.»

Simon reste sig halvt från sätet och räckte fram handen, men Kristin skakade på huvudet: »Bed mig ej, Simon — jag är så trött —»

Erlend stod en stund; han såg ut som om han blev ledsen över detta. Så gick han tillbaka till fru Sunniva och tog hennes hand i danskedjan, medan han ropade att nu kunde Margit sjunga för dem.

»Vem är han som dansar din styvdotter närmast?» frågade Simon. Han tänkte att den karlens ansikte tyckte han ej om — ehuru det var en ståtlig och käck ung man — med frisk brun hy, vackra tänder och glittrande ögon, men de sutto tätt ihop vid näsroten, och han hade stor, kraftig mun och haka, men ansiktet var smalt över pannan. Kristin sade att det var Håkon Eindridesson från Bimsar, sonson till Tore Eindridesson, sysslomannen i Gauldölafylke. Håkon hade nyss blivit gift med den lilla vackra unga kvinnan som satt i knät hos Olav lagman — han var hennes gudfar. Simon hade lagt märke till denna kvinna, därför att hon något liknade hans första hustru, fast hon ej var så vacker. Då han nu fick reda på att det också var någon släktskap dem emellan, gick han bort och hälsade på Ingeborg, satte sig ned och talade med henne.

Dansringen bröts om en stund. Äldre folk slog sig ned vid dryckesvarorna, men ungdomen fortfor att sjunga och leka ute på golvet. Erlend kom bort till eldstaden tillsammans med några äldre män, men han förde ännu fru Sunniva vid handen, liksom utan att tänka på det. Männen satte sig ned nära elden, det blev ej plats för fru Sunniva, men hon stod kvar framför Erlend och åt valnötter, som han knäckte med fingrarna åt henne.

»Du är en ohövisk man, Erlend», säger hon med ens. »Du sitter, och här skall jag stå framför dig —»

»Sitt du!» sade Erlend skrattande och ryckte henne ned på sitt knä. Hon gjorde motstånd, skrattade och ropade på husfrun — såg hon då inte hur mannen for fram med henne!

»Det gör Erlend för att han är god», svarade Kristin leende. »Aldrig stryker kattan min sig mot hans ben utan att han skall ta och lägge henne i sitt knä.»

Erlend och fru Sunniva blevo sittande som förut och låtsade om ingenting, men de hade rodnat båda två. Han höll ena armen löst kring henne, som om han knappt märkte att hon satt där, medan han och herrarna åter talade om denna ovänskapen mellan Erling Vidkunsson och Pål kansler, som folk tänkte så mycket på. Erlend sade att Pål Bårdsson visade då sitt sinnelag mot Erling mången gång riktigt käringaktigt — här kunde de höra och döma:

I fjor somras hade en av de unga sönerna från Finnen kommit in till hövdingmötet för att gå kungen tillhanda. Nu var denna stackars bygdemannen så ivrig att lägga sig till med hirdskick och hovmannalater, så skulle han då också pryda sitt tal med svenska ord — franska var det, när jag var ung, men nu är det svenska — så frågar pojken en dag några andra vad tråkigt betyder på norskt mål. Herr Pål hör det och säger: »Tråkig, frände, det är sådan som fru Elin, herr Erlings, är det.» Pojken från Finnen tror nu det betyder fager eller hövisk, för det är hon ju, och han, stackare, hade väl ej haft vidare tillfälle att höra frun tala. Men en dag möter Erling honom i trappan utanför hallen, och han stannar och talar vänligt till den unge, frågar hur han trivs i staden och dylikt och ber honom hälsa sin far. Pojken tackar och säger att det nog blir den största glädje för hans far, när han kommer hem med hälsningar »från eder, käre herre, och från eder tråkiga fru». Därvid ger Erling honom en kraftig smäll på örat, så pojken tumlar baklänges ner tre, fyra steg, till en man tar emot honom i sina armar. Nu blev det uppståndelse, folk kommer till, och saken blir uppklarad. Erling var rasande — han blev ju till ett åtlöje — men han låtsade om ingenting. Och allt vad kanslern anmärkte om det, var att han skrattade och sade han borde hellre ha sagt att tråkig, det var som drotsen var — så hade väl pojken ej kunnat missförstå det.

Folk kom överens om att ett sådant uppförande av kanslern var föga värdigt — men de skrattade ganska mycket. Simon hörde på under tystnad, där han satt med handen under kinden. Han tänkte att Erlend visade i alla fall sin vänskap för Erling Vidkunsson på ett underligt sätt — ja, det blev då klart genom denna historien att Erling måste vara något bragt ur jämvikten, när han kunde tro att en pojkvalp, färsk från landsbygden, vågade stå och göra narr av honom mitt i ansiktet, i kungsgårdens halltrappa. Att Erlend skulle bry sig om Simons forna svågerskap med fru Elin och herr Erling, kunde han väl knappt ha väntat sig.

»vad tänker du på, Kristin?» frågade han — hon satt så stilla, rak i ryggen, med händerna korslagda i knät. Men hon svarade:

»Nu tänkte jag på Margret.»

Frampå natten, då Erlend och Simon hade ärende ut på gården, skrämde de från varandra två som stodo bakom husknuten. Nätterna voro nu ljusa som dagen, och Simon kände igen Håkon från Gimsar och Margret Erlendsdotter. Erlend såg efter dem — han var tämligen nykter, och den andre förstod att han tyckte illa om detta, men han sade liksom ursäktande att de två hade känt varandra från barnsben och alltid haft så mycket skämt för sig tillsammans. Simon tänkte att var det ingenting ont i det, så var det då åtminstone synd om den unga hustrun, Ingeborg.

Men dagen efter var ung Håkon i något ärende inne i Nikulausgården och frågade då också efter Margit. Då for Erlend ut mot honom:

»Min dotter är icke Margit för dig. Och fingen I icke talat ut i går så får du gömma på vad du har att säga henne —»

Håkon ryckte på axlarna, och när han gick, bad han hälsa Margareta.

Husabyfolket stannade i Nidaros över tinget, men Simon hade föga trevnad härav. Erlend blev retlig, rätt som det var, när han vistades i sin gård i staden, ty Gunnulv hade skänkt sjukstugan, som låg på andra sidan apelgården, nyttjanderätt till några av de byggnader som vette mot denna och även vissa rättigheter i trädgården. Erlend ville nödvändigt lösa ut sjukhuset från dessa rättigheter; han tyckte ej om att ha de sjuka i trädgården och på tunet — många av dem voro också otäcka att se på, och han var rädd för smitta för sina barn. Men han kunde ej komma till enighet med munkarna som förestodo hospitalet.

Så var det Margret Erlendsdotter. Simon förstod att folk pratade om henne och att Kristin lade det på sinnet, men fadern tycktes likgiltig; han var väl viss på att han kunde värja sin mö och att det ingenting hade att betyda. Dock nämnde han en dag för Simon att Klöng Aresson nog gärna ville ha hans dotter, och han visste ej riktigt hur han skulle handla i denna sak. Han hade ingenting annat mot islänningen än att han var prästson — det borde icke kunna sägas om Margrets barn att det lådde fläck vid båda föräldrarnas börd. Eljest var Klöng en omtyckt man, gladlynt, klok och mycket lärd. Hans far, Sira Are, hade själv uppfostrat honom hemma hos sig och undervisat honom. Han hade nog ämnat att sonen skulle bli präst och visst redan vidtagit åtgärder för att skaffa honom dispens, men så ville ej Klöng låta viga sig. Det föreföll som om Erlend ville lämna saken därhän — erbjöd sig intet bättre gifte, så kunde han alltid ge mön åt Klöng Aresson.

Annars hade då Erlend redan haft ett så gott anbud för dottern, så folk pratade mycket om hans övermod och oförstånd, då han lät det avtalet gå om intet. Det var en sonson till baron Sigvat i Leirhole — Sigmund Finsson hette mannen; han var icke rik, ty Finn Sigvatsson hade haft elva barn i livet; och han var ej helt ung — vid Erlends ålder ungefär — men en ansedd och förståndig man. Och med det jordagods som Erlend givit sin dotter, då han gifte sig med Kristin Lavransdotter, och allt vad han under årens lopp givit barnet i smycken och dyrbarheter, och med den hemgift han avtalat med Sigmund, kunde Margret ha kommit i de bästa villkor. Erlend hade också blivit synnerligen glad över att få en sådan friare till sin oäkta dotter. Men när han kom hem till dottern med denne tillämnade brudgum, så hittade flickan på att hon inte ville ha honom, för att han hade ett par köttvårtor i kanten av ena ögonlocket, och det, sade hon, ingav henne en sådan motvilja för honom. Erlend godtog detta, och då Sigmund blev ond och talade om avtalsbrott, blev Erlend också het och sade att den andre borde väl kunna förstå att varje avtal gjorts under förutsättning av möns samtycke; icke skulle hans dotter gå nödtvungen i brudsäng. Kristin var väl enig med sin man i detta, att han icke skulle öva tvång mot flickan — men hon hade nog tyckt att Erlend borde talat allvarligt med sin dotter och fått henne att begripa att Sigmund Finsson var ett så gott gifte, så Margret omöjligt kunde vänta sig något bättre, så som det stod till med hennes börd. Men Erlend hade blivit mycket vred på sin hustru, bara för att hon dristat sig till att tala om detta med honom själv. Allt detta hade nu Simon hört inne på Ranheim. Där spådde de att detta omöjligen kunde få ett gott slut — visserligen var Erlend nu en mäktig man och mön var övermåttan fager, men det kunde dock omöjligt vara henne till gagn att fadern hade skämt bort henne och underblåst hennes egensinne och övermod i alla dessa år.

Efter Frostatinget for Erlend hem till Husaby med hustrun, barnen och Simon Darre, som nu hade sin systerson, Gjavvald Gjavvaldsson, med sig. Han var rädd för att detta återseende, som Sigrid hade glatt sig åt så outsägligt, icke skulle utfalla lyckligt. Sigrid på Kruke satt i goda villkor, hade tre vackra barn med sin make, och Geirmund var en så god man som kunde träda på denna jord; det var han som hade talat med sin svåger om detta att han måste taga Gjavvald med sig söderut, så att modern fick se honom — ty det barnet var aldrig ur Sigrids tankar. Men Gjavvald var så invand hos farföräldrarna — de gamla älskade barnet rent oförnuftigt, gåvo honom allt vad han pekade på och rättade sig efter alla hans påfund — och det var icke så på Kruke som på Ranheim. Man kunde ej heller vänta sig att Geirmund skulle tycka om att hans hustrus frilloson kom på besök och hade vanor som ett kungabarn — sin egen sven, en äldre man, som ungen skjutsade med och befallde över och som inte tordes knysta mot någon av pojkens orimligheter. Men för Erlendssönerna blev det marknadstid, när Gjavvald kom till gården. Erlend tyckte att hans söner inte behövde stå tillbaka för Arne Gjavvaldssons sonson, och så fingo Nåkkve och Björgulf av sin far allt vad de kunde tala om att gästen ägde.

Nu då de äldsta sönerna voro så stora att de kunde färdas ute med Erlend och rida med honom, tog han sig mera av pojkarna. Simon märkte att Kristin icke var enbart glad över det — hon tyckte att de lärde sig ej bara gott av att gå bland faderns män. Det var just särskilt om barnen som det föll ovänliga ord mellan makarna — om de nu också ej rent ut trätte — de voro i alla fall mången gång närmare till det än Simon tyckte var passande. Och det föreföll honom som om Kristin hade mest skuld. Erlend blev lätt häftig — men hon talade ofta liksom ur ett djupt och dolt agg. Så var det en dag då hon framställde några klagomål över Nåkkve. Fadern svarade att han skulle tala allvar med pojken — vid något som hustrun därefter sade, utbrast han vredgad att ge den stora pojken hugg och slag, det kunde han då väl inte för husfolkets skull.

»Nej, det är sent nu — hade du gjort det, medan han var yngre, så hade han nu hört på dig. Men då såg du aldrig åt det håll där han gick.»

»Åh jo, det gjorde jag nog. Men det var väl rimligt att jag lät honom följa dig åt, medan han var liten — och det är då icke en mans gärning att dänga broklösa småungar.»

»Du tänkte icke så förliden veckan», sade Kristin hånfullt och bittert.

Erlend svarade ingenting, han steg upp och gick ut. Och Simon tyckte att detta var ej vackert sagt av hustrun. Kristin syftade på något som hänt förra veckan. Erlend och Simon kommo ridande in på tunet, då sprang lill-Lavrans emot dem med ett träsvärd, och i detsamma han skulle springa förbi faderns häst, slog han på okynne till den över benet med sitt svärd. Hästen stegrade sig, strax efteråt låg pojken under hästbenen. Erlend strök tillbaka och kastade hästen åt sidan, slängde tygeln till Simon, han var alldeles vit i ansiktet av skräck, när han lyfte upp den lille på sina armar. Men då han såg att barnet var alldeles oskatt, lade han ungen över sin vänstra arm, tog träsvärdet och klådde Lavrans med det på bara ändan — pojken hade inte fått byxor än. I första sinnesrörelsen märkte han ej hur hårt han slog, och Lavrans gick ännu med blågrön bak efter det. Men sedan hade han hela dagen gått och försökt bli god vän med gossen igen — den lille var sur, höll sig till modern och slog och hytte åt sin far. Och när Lavrans om kvällen var lagd till ro i makarnas säng, där han sov, eftersom han ännu fick di om nätterna av modern, satt Erlend hela aftonen borta på sängkanten; oupphörligt rörde han litet vid det sovande barnet och såg ned på det. Han sade själv till Simon att den gossen älskade han mest av sina söner.

När Erlend drog ut till sommartingen, begav Simon sig på hemväg. Han for söderut genom Gauldalen, så gnistorna yrde kring hästhovarna. En gång då de redo långsammare i några uppförsbackar, frågade hans svenner skrattande om de skulle hinna tre dars ritt på två dar. Simon skrattade tillbaka och sade att det såge han helst — »för nu längtar jag till Formo».

Det gjorde han alltid, när han hade varit borta från sin gård en tid — han var en hemkär man och gladde sig alltid när han vände hästen till hemfärd. Men han tyckte att så som denna gång hade han aldrig åtrått att komma tillbaka till dalen och gården och sina små döttrar — ja, han längtade efter Ramborg också nu. I grunden tycktes det honom orimligt att han skulle känna så — men där på Husaby hade han varit så till mods att nu trodde han sig veta av egen erfarenhet vad boskapen har för känningar i kroppen, när det drar ihop till oväder.

1. Vitsöndagen = första söndagen i fastan.
2. Bergen.