Kristin Lavransdotter/Husfrun/Husaby/Kapitel 8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel VII
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel VIII
Kapitel I  →


[ 420 ]

VIII

Kristin satt hemma på Husaby denna höst och vinter och ville ingenstädes fara — hon skyllde på att hon ej var frisk. Men hon var bara trött. Så trött hade hon aldrig varit förr i sitt liv — trött var hon av att förlusta sig och trött av att sörja, och allra mest var hon trött av att grubbla.

Det bliv bättre när hon fått detta nya barnet, tänkte hon — hon längtade så förfärligt efter det; det var som om det skulle skydda henne. Om det blev en son och hennes far dog innan det var fött, så skulle det bära hans namn. Och hon tänkte på hur hon skulle älska detta barnet och amma det själv vid sitt eget bröst — det var så länge sedan hon haft ett spätt barn nu, så hon kom att gråta av längtan, när hon tänkte på att hon nu snart skulle ha ett dibarn i sin famn igen.

Hon samlade åter sina söner kring sitt knä som förr i tiden och bemödade sig om att få litet mera tukt och skick i deras uppfostran. Hon kände att hon handlade enligt sin fars önskan i detta, och det gav henne liksom litet frid i själen. Sira Eiliv hade nu börjat lära Nåkkve och Björgulf bokstäverna och det latinska tungomålet, och Kristin satt då ofta därborta i prästhuset, när barnen voro där och skulle undervisas. Men de voro icke mycket vetgiriga läresvenner, och alla barnen voro oregerliga och yra, så när som på Gaute, så han fortfor att vara moderns skötebarn, som Erlend kallade det.

Erlend hade kommit hem från Danmark vid helgonamässotiden,[1] mycket upprymd. Han hade blivit välkomnad med största hedersbevisning av hertigen och av sin fränka fru Ingeborg; de hade hjärtligt tackat för hans gåvor av pälsverk och silver, han hade ridit i dyst och jagat hjort och hind, och när de skildes, hade herr Knut skänkt honom en kolsvart spansk hingst, under det frun sänt kärlig hälsning och två silvergrå vinthundar till hans hustru. Kristin tyckte att dessa utländska hundar sågo lömska och trolösa ut, och hon var rädd att de skulle göra hennes barn [ 421 ]illa. Och folk i bygden pratade om kastalenen. Erlend tog sig bra ut på den högbenta, lättbyggda hästen, men ett sådant djur passade ej här i landet, och Gud månde veta hur hingsten skulle reda sig i fjället. Emellertid köpte nu Erlend upp de präktigaste svarta ston, varhelst han färdades i sitt område som syssloman, och han hade nu en hästhjord som var vacker att se på i varje fall. Eljest hade Erlend Nikulauson brukat sätta fina, utländska namn på sina ridhästar: Belcolor och Bayard och dylikt, men denna, sade han, var så präktig att den ej behövde slik prydnad — den hette bara Svarten.

Erlend förargade sig mycket över att hustrun inte ville följa med honom någonstans. Sjuk kunde han ej märka att hon var — hon varken svimmade eller kräktes denna gången, det syntes ej ännu på henne — blek och trött blev hon väl av att ständigt sitta inne och grubbla och ruva över hans missgärningar. Det var vid jultiden — det kom till häftiga tvister mellan dem. Och nu kom ej Erlend och gjorde avbön för sin hetsighet, som han alltid brukat förr. Hittills hade han alltid trott, när det var oenighet mellan dem, att det var han som hade skulden. Kristin var god, hon hade alltid rätt, och när han vantrivdes och leddes hemma, så var det hans natur som var sådan att han blev trött på det goda och rätta, om han fick för mycket därav. Men i somras hade han mer än en gång märkt att svärfadern gav honom medhåll och tycktes anse att Kristin brast i hustrulig vänlighet och fördragsamhet. Han upptäckte då att hon var småaktigt ömtålig och hade svårt att förlåta små försyndelser, som ej varit så illa menade från hans sida. Alltid hade han bett henne om tillgift, när han fått tänka efter litet — och hon hade sagt att hon förlät, men efteråt hade han fått erfara att det var gömt, men icke glömt.

Så var han mycket hemifrån, och nu tog han ofta dottern, Margret, med sig. Möns uppfostran hade alltid varit en källa till oenighet dem emellan. Sagt något om det hade Kristin aldrig, men Erlend visste nog vad hon — och annat folk — tyckte. Han hade på allt vis hållit Margret som sitt äktfödda barn, och folk tog mot henne, som om hon varit det, när hon följde med fadern och styvmodern. På Ramborgs bröllop hade hon varit en av brudtärnorna och burit guldkrans över sitt utslagna hår. Många av kvinnorna tyckte illa om det, men Lavrans hade talat med dem, och Simon hade också sagt att ingen fick yttra någon invändning däremot till Erlend eller säga något därom till mön; icke rådde det fagra barnet för sin olyckliga börd. Men Kristin förstod att Erlend hade för avsikt att försöka få Margret gift med en sven av vapen och att han trodde att, med den ställning han nu hade, skulle han lyckas genomföra detta, fastån mön hade avlats i hor och näppeligen kunde få en fullt betryggad oomkullrunkelig ställning. Detta kunde kanske gått för sig, om folk haft någon riktig tro på [ 422 ]att Erlend skulle mäkta bevara och öka sin makt och rikedom. Men ehuru Erlend blev omtyckt och hedrad på ett vis, så var det som om ingen hade full tilltro till att välståndet på Husaby skulle hålla sig. Så Kristin var rädd för att sina planer med Margret skulle han svårligen kunna genomdriva. Och fast hon ej tyckte synnerligen mycket om Margret, så ömkade hon mön och gruvade sig för den dag då dennas övermod kanske skulle knäckas — om hon måste nöja sig med ett mycket ringare gifte än hennes far låtit henne vänta och helt andra villkor än dem han uppfött henne uti.

Så kommo tre män från Formo till Husaby strax efter kyndelsmässan; de hade åkt skidor över fjället och bragte Erlend ilbud från Simon Andresson. Simon skrev att deras svärfar nu var sjuk och det icke var att vänta att han skulle leva mycket längre; Lavrans lät bedja att Erlend måtte komma till Sil, om det var honom möjligt; han ville gärna tala med bägge sina mågar om hur allt skulle ordnas efter honom.

Erlend gick och såg i mjugg på sin hustru. Hon var barntung nu, mycket blek och smal i ansiktet — och hon såg så bedrövad ut, vart ögonblick ville tårarna fram. Så ångrade han sitt beteende mot henne i vinter — faderns sjukdom kom icke oväntat för henne, och hade hon gått med en sådan lönnlig sorg, så fick han tillgiva att hon varit orimlig.

Ensam kunde han göra denna färd till Sil tämligen hastigt, om han åkte skidor över fjället. Skulle han föra hustrun med sig, så blev det en långsam och besvärlig resa. Och då måste han vänta tills efter vapensynen i fastan, stämma möte med sina ombudsmän först; det var också några stämmor och ting, som han själv måste närvara vid. Innan de kunde komma i väg, skulle det bliva farligt nära den tid då Kristin väntade sin förlossning — och hon som ej tålde sjön när hon var frisk en gång. Men han nändes ej tänka sig att hon inte skulle få se sin far, innan han dog. Om kvällen, sedan de lagt sig, frågade han sin hustru om hon vågade sig på att resa.

Han kände sig belönad, då hon grät ut i hans armar, tacksam och ångerfull över sin ovänlighet mot honom i vinter. Erlend blev mjuk och öm som alltid när han vållat en kvinna sorg och blev tvungen att med egna ögon se henne sörja. Följaktligen bar han någorlunda lugnt Kristins påfund. Han hade genast sagt att barnen ville han icke ha med. Men modern framhöll att Nåkkve var då så gammal nu att han kunde ha gagn av att se sin morfars hädanfärd. Erlend sade nej. Så tyckte hon att Ivar och Skule voro för små att lämnas kvar i tjänarinnornas vård. Nej, sade fadern. Och Gaute hade hennes far haft så kär. Nej, sade Erlend — det var vanskligt nog, så som det stod till med henne — för Ragnfrid att få en havande kvinna till gården, medan hon hade sin husbonde på sotsängen — och för dem med den nyfödde på hem[ 423 ]vägen. Antingen fick hon lämna barnet att uppfödas på en av Lavrans gårdar, eller också fick hon vänta på Jörundgård, tills det blev sommar — men då måste han resa hem i förväg. Han framhöll detta för henne om och omigen, men han försökte tala lugnt och övertygande.

Så kom han att tänka på att han borde föra med sig från Nidaros ett och annat, som svärmodern kunde behöva till gravölet — vin och vax, vetemjöl, paradiskorn[2] och dylikt. Men äntligen kommo de dock i väg och hunno fram till Jörundgård dagen före Gertrudsmässan.


Men det blev så helt annorlunda för Kristin att vara hemma än hon hade tänkt.

Hon måste ju vara överlycklig, för att hon fått se sin far ännu en gång. Då hon påminde sig hans glädje, när hon kom, och hur han hade tackat Erlend för detta, var hon glad. Men hon kände sig stå utanför så mycket nu, och det var smärtsamt.

Det var en knapp månad till den väntade nedkomsten; därför förbjöd Lavrans alldeles att hon hjälpte till med att sköta honom; inte fick hon lov att vaka hos honom på natten med de andra, och inte ville modern tillåta att hon gav den minsta handräckning i allt brådskande arbete. Hon satt hos fadern hela dagen, men det var sällan de blevo ensamma någon stund. Nästan dagligen kommo gäster till gårds — vänner, som ville se Lavrans Björgulfson ännu en gång i livet. Det gladde fadern, fastän han blev mycket trött av det. Han talade muntert och hjärtligt med alla, kvinnor och män, ringa och rika, unga och gamla, tackade för deras vänskap, bad om deras förbön för hans själ, och »Gud låte oss mötas på glädjens dag!» Om nätterna, när bara hans egna voro hos honom, låg hon ovanpå i högloftet, stirrade ut i mörkret och kunde ej sova, för att hon måste tänka på faderns bortgång och på sitt eget hjärtas vrånghet och ondska.

Det led fort mot slutet med Lavrans. Han hade hållit sig uppe, tills Ramborg hade fått sitt barn och Ragnfrid ej mer behövde vara så mycket på Formo; han hade också låtit köra sig dit ned en dag och sett sin dotter och dotterdottern; Ulvhild hade den lilla mön döpts till. Men så lade han sig, och han kom nog ej upp mera.

Han låg i storstugan under högloftet. De hade gjort i ordning ett slags säng åt honom på högsätesbänken där, ty han tålde ej att ha högt under huvudet, då kände han genast yrsel, fick svimningsanfall och hjärtkramp. De tordes ej åderlåta honom mera; det hade de måst göra så ofta under hösten och vintern att han nu var alldelse blodfattig, och han orkade föga äta eller dricka.

Faderns fina, vackra anletsdrag voro skarpa nu, och solbrän[ 424 ]nan hade bleknat bort ur hans väderbitna ansikte; det var gult som ben och blodlöst blekt på läpparna och i ögonvrårna. Det rika, ljusa och vitsprängda håret låg oklippt, visset och kraftlöst på kuddens blåmönstrade överdrag, men det som förändrade honom mest var den grova grå skäggroten, som nu växte över underansiktet och nedåt den långa, kraftiga halsen, där senorna framträdde som breda strängar. Lavrans hade alltid varit så noga med att raka sig före varje mässdag. Kroppen var avmagrad, så att den var nästan bara som ett benrangel. Men han sade att han mådde bra, när han låg alldeles utsträckt och ej rörde på sig. Och han var alltid munter och glad.

De slaktade och bryggde och bakade till gravölet, hade sängkläder ute och sågo över dem — allt som kunde undangöras blev gjort nu, så att det skulle kunna vara stilla, när den sista striden kom. Det upplivade Lavrans mycket att höra om dessa förberedelser — hans sista gille skulle icke bli det ringaste som stått där på Jörundgård: hederligt och värdigt skulle han skiljas från sitt husbondevälde. En dag ville han se de två kor som skulle föras med i hans liktåg — som gåva till Sira Eirik och Sira Solmund — och de leddes då in i stugan. De hade fått dubbelt mått foder hela vintern och voro då också så fina och feta som säterkor vid Olavsmässotid, fastän det nu var just i vårknipan. Själv skrattade han allra mest, då den ena tappade något på stuggolvet. Men han var rädd för att hustrun skulle alldeles slita ut sig. — Kristin hade trott att hon själv var en duktig husmor, det hade hon då ord om sig för hemma i Skaun, men hon tyckte nu att jämförd med sin mor var hon alldeles oduglig. Ingen kunde begripa hur Ragnfrid bar sig åt för att hinna med allt vad hon gjorde — och ändå tycktes hon aldrig lång stund vara borta från sin man; hon var också med och vakade varje natt.

»Tänk aldrig på mig, husbonde», sade hon och lade sin hand i hans. »När du är död, då vet du att jag skall vila helt från all slik möda.»

Lavrans Björgulfson hade för flera år sedan köpt sig en vilostad hos predikarebröderna i Hamar, och Ragnfrid Ivarsdotter ville följa hans lik dit och stanna hos det; hon skulle ha provent i en gård som munkarna ägde i staden. Först skulle kistan föras in i kyrkan här hemma, med stora gåvor till den och prästerna, hans hingst skulle föras efter med rustning och vapen, och dessa skulle Erlend lösa ut med fem och fyrtio mark silver. En av hans och Kristins söner skulle väl få detta — helst det barnet hon nu gick med — om det blev en son — kanske blev det Lavrans i Jörundgård en gång i tiden, log den sjuke. På färden ned genom Gudbrandsdalen skulle liket också föras in i flera kyrkor och stå där över natten; dessa voro då ihågkomna med penninggåvor och vaxljus i Lavrans testamente.

[ 425 ]En dag nämnde Simon att nu hade, svärfadern fått liggsår — han hjälpte Ragnfrid att lyfta och sköta om den sjuke.

Kristin var förtvivlad över sitt eget svartsjuka hjärta. Hon hade så svårt för att tåla att föräldrarna visade Simon Andresson sådan förtrolighet. Han var hemmastadd på Jörundgård så som Erlend aldrig varit. Nästan varje dag stod hans digra blacka häst bunden borta vid tungärdslet, Simon satt inne hos Lavrans med hatt och kappa på — han skulle ej stanna så lång stund. Snart kom han i dörren och ropade att de fingo ställa in hans häst i alla fall. Han var inne i alla faderns affärer, hämtade brevskrinet och tog reda på handlingar och avskrifter, uträttade ärenden åt Ragnfrid och talade med fördrängen om gårdssysslorna. Kristin tänkte på att hon hade önskat över allt annat i världen att hennes far skulle komma att tycka om Erlend — och första gången fadern givit honom medhåll mot henne själv, hade hon strax gjort det allra värsta. —

Simon Andresson sörjde djupt över att han så snart skulle skiljas från sin svärfar. Men han var över måttan glad för att han hade fått den lilla dottern. Lavrans och Ragnfrid talade mycket om liten Ulvhild, och Simon kunde svara på allt vad de frågade om den lilla möns tillväxt och utveckling. Också härvid kände Kristin svartsjukan stinga henne i hjärtat — Erlend hade aldrig brytt sig om deras barn på det viset. På samma gång föreföll det henne litet löjligt, när denna icke helt unga man, med det tunga, brunröda ansiktet, satt och resonerade med sådan sakkunskap om ett dibarns magknip och matlust.

Simon hämtade henne med släde en dag; hon måste då komma söderut och se sin syster och systerdotter.

Han hade låtit helt och hållet bygga om den gamla, svarta arenstugan, dit kvinnorna på Formo i några hundra år brukat gå in, när de skulle föda barn. Den gamla härdstenen var utkastad, en hög, murad eldstad hade kommit i dess ställe, och en fin säng, prydd med sniderier, var inbyggd, varmt och skyddat, intill dess ena sida. Vid väggen mitt emot stod en vackert snidad bild av Guds moder, på en sådan plats att den som låg i sängen kunde ha den för sina ögon. Det hade kommit tiljor på golvet och glasfönster i väggen, vackert smått bohag och nya bänkar. Simon ville att Ramborg skulle ha detta huset till frustuga; här kunde hon ha sitt tillhåll, ta emot och undfägna husfruar, och när det var gästabud vid gården, kunde här vara en fristad för dem, som inte kände sig så väl till mods, då männen frampå kvällen fingo litet för mycket till bästa.

Ramborg hade till gästens ära gått till sängs. Hon hade gjort sig fin med huvudkläde av silke och röd tröja med vita pälskanter över bröstet, hade kuddar med sidenöverdrag bakom ryggen och blommig sammet bredd över sängtäckena. Framför sängen stod [ 426 ]Ulvhild Simonsdotters vagga. Det var den gamla svenska vaggan, som Ramborg Sunesdotter fört med sig till Norge; i den hade Kristins far och farfar, hon själv och alla hennes syskon legat. Enligt sedvänjan skulle hon som äldsta dottern ha fått den vaggan med i sin utstyrsel, men den hade ej nämnts, när hon gifte sig. Hon hade nog förstått att föräldrarna glömt den med avsikt — aktade de ej hennes och Erlends barn värdiga att sova i den?

Sedan vägrade hon att fara till Formo vidare — sade att hon ej orkade.

Sjuk kände hon sig också, men det var av sorg och själsångest. Ty hon kunde ej dölja för sig själv att det gjorde mera ont, ju längre hon var hemma. Sådan var hon att det gjorde henne ont — att hon nu såg att då det led mot döden för hennes far, så var allt hustrun den som stod honom allra närmast.

Alltid hade hon hört sina föräldrars samliv framhållas som ett mönster för ett vackert och värdigt äktenskap i enighet, trohet och kärlek. Men hon hade känt, utan att tänka vidare över det, att där likväl fanns något skiljande mellan dem — en obestämd skugga, som lade sig dämpande över livet därhemma, fastän de hade det fridfullt och gott tillsammans. Nu fanns där ingen skugga mellan hennes föräldrar mera. De talade stilla och lugnt med varandra, mest om vardagliga småting, men Kristin kände att det var något som var nytt i deras ögon och klangen i deras röst. Hon märkte att fadern alltid saknade sin hustru, när hon ej var inne hos honom. När han själv lyckats övertala henne att gå och vila litet, låg han som i en viss oro och väntade, och när hon kom in, var det som om frid och glädje följde med henne in till den sjuke. En dag hörde hon att de talade om sina döda barn; de sågo dock lyckliga ut. När Sira Eirik kom över och läste för Lavrans, satt Ragnfrid alltid hos dem; då tog han ofta husfruns hand, låg och lekte med hennes fingrar och vred på hennes ringar.

Kristin visste att fadern ej älskade henne mindre än förut. Men hon hade ej märkt förrän nu att han älskade hennes mor. Och hon förstod skillnaden mellan mannens kärlek till hustrun, som hade levat med honom hela det långa livet i tunga och i goda dagar, och hans kärlek till barnet, som endast delat hans glädje och tagit emot hans innerliga ömhet. Och hon grät och bad Gud och Sankt Olav hjälpa henne — ty hon mindes det gråttyngda och ömma avskedet i höstas på fjället, men det var ej så att hon nu önskade att det blivit det sista.

Sommardagen[3] fick Kristin sin sjätte son, och redan femte dagen därefter steg hon upp och gick över till storstugan för att sitta hos sin far. Lavrans tyckte ej om detta — det hade aldrig varit bruk i hans gård att en barnaföderska kom under bar him[ 427 ]mel förrän den dag då hon skulle kyrktagas. I varje fall fick hon då ej vandra över tunet, utom när solen stod högt på himlen. Ragnfrid hörde på, medan han talade om detta.

»Nu tänker jag på, husbonde», sade hon, »att aldrig ha visst vi, kvinnorna dina, varit dig mycket lydiga, utan vi ha oftast gjort vad vi själva ville.»

»Har du icke märkt det förr?» frågade mannen leende. »Då är det icke din bror Tronds skuld — minns du ej att kan kallade mig alltid en stackare, för det jag lät eder få er vilja fram.»

Nästa mässdag blev Ramborg kyrktagen, därefter kom hon ned till Jörundgård för första gången sedan sin barnsäng. Helga Rolfsdotter var med henne — hon var nu också gift. Då var Håvard Trondsson från Sundbu hos Lavrans. Dessa tre unga voro jämnåriga och hade levat tillsammans som syskon tre år på Jörundgård. Då hade Håvard varit den karskaste och mest bestämt över deras lekar, eftersom han var pojken. Nu läto de två unga husfruarna i sitt vita hustrulin honom tydligt förstå att de voro erfarna kvinnor med män och barn och hushåll, men han var bara en omyndig och oförståndig pojk. Lavrans hade mycket roligt åt detta.

»Bida allenast, tills du får husfru själv du, Håvard fostre, då får du först riktigt veta hur föga du har vett på», sade han, och alla männen i stugan skrattade och instämde.

Sira Eirik kom dagligen över till den döende. Deras gamla sockenpräst hade nu blivit svagsynt, men skapelsesagan på norskt mål och evangelierna och psaltaren på latin läst han lika klart och flytande, ty han kände böckerna så väl. Men Lavrans hade för några år sedan tillhandlat sig en stor bok nere på Såstad; den ville han helst höra ur, men Sira Eirik rådde inte med att läsa i den med sina dåliga ögon. Då bad fadern Kristin försöka om hon kunde läsa i den. Och när hon blivit litet van vid boken, lyckades hon också mycket bra därmed, och det var en stor glädje för henne att det nu var något hon kunde göra för sin far.

I denna bok stod sådant som samtal mellan Fruktan och Mod, mellan Tro och Tvivel, Lekamen och Själ. Där stodo också några helgonlegender och berättelser om män som redan i levande livet varit »borttagna i anden» och sett kvalvärldens plågor, skärseldens luttring och himmelrikets salighet. Lavrans talade nu mycket om skärselden, som han väntade sig att snart ingå uti, men han var alldeles utan fruktan. Han hoppades på stor hugsvalelse genom sina vänners och prästernas förböner och förlitade sig på att Sankt Olav och Sankt Tomas skulle styrka honom i det sista provet, så som han så ofta känt att de styrkt honom här i livet. Han hade alltid hört att den som var fast i tron skulle intet ögonblick förlora ur sikte den salighet vilken själen gick till mötes genom den heta elden. Kristin tyckte att hennes far gladde sig som åt ett [ 428 ]mandomsprov. Hon mindes otydligt från sin barndom det tillfället då kungens handgångna män från dalen drogo ut i ledung mot hertig Erik — nu föreföll det henne som om fadern motsåg sin död på samma sätt som han då blickat äventyr och kamp till mötes —

Då sade hon en dag att hon tyckte fadern hade haft så många prövningar här i livet, så han måste väl slippa lindrigt undan från dem på hinsidan. Lavrans svarade att så syntes det honom icke nu; en rik man hade han varit, han hade fötts inom en förnämlig ätt, vänner hade han haft och framgång i världen. »Mina tyngsta sorger voro att jag aldrig har sett min mors anlete och att jag mist mina barn, men nu är detta snart icke mera sorger. Och likadant är det med andra ting som tyngt mig medan jag levat — de äro ej sorger längre.»

Modern var ofta inne, när Kristin läste, också främmande, och Erlend ville nu gärna sitta och höra på. Alla dessa hade glädje av det, men hon själv blev uppskakad och förtvivlad — hon tänkte på sitt eget hjärta, som så väl visste vad rätt och gott var och likväl alltid hade lust till orättfärdigheten. Och hon var rädd för sitt lilla barn, tordes knappt sova om nätterna av fruktan för att det skulle dö okristnat. Två vakerskor måste alltid vara hos henne, och ändå var hon rädd för att somna själv. Hennes andra barn hade alla blivit döpta, innan de voro tre dygn gamla, men de väntade med detta, eftersom det var stort och starkt, och de gärna ville uppkalla det efter Lavrans — men här i dalen höll folk strängt på den regeln att man icke skulle ge namn efter levande män.

En dag då hon satt inne hos fadern och hade barnet i sina armar, bad han att hon skulle lösa upp lindorna; han hade ännu icke sett mera än piltens ansikte. Hon gjorde så och lade gossen på faderns arm. Lavrans strök över det lilla högvälvda bröstet och tog en av de små knubbiga händerna i sin:

»Underligt är det, frände, att du skall bära min brynja — nu skulle du icke skrymma mer i den än en mask i en ihålig nöt, och denna handen måste växa mycket, innan den kan fatta om svärdshjaltet mitt. När en ser slika som denna svennen, då kan det nästan tyckas som om Guds vilja med oss icke var att vi skulle bära vapen. Men du skall ej bli mycket större, du lille, förrän du längtar efter att taga dem uppå. Det är de första män, av kvinna födde, som ha så stor kärlek till Gud att de vilja försvärja vapenbörd. Icke hade jag det.»

Han låg litet och såg på det späda barnet:

»Du bär dina barn under ett kärligt hjärta, Kristin min — pilten är fet och stor, men du är blek och smal som en vidja, och så sade din mor det var med dem alla, när du förlossats från dem. Ramborgs dotter var tunn och liten», sade han leende, »men Ramborg blomstrar som en ros.»

[ 429 ]»Underligt tyckes det mig i varje fall att hon icke vill ha sitt barn vid bröstet själv», sade Kristin.

»Simon ville det ej heller — han säger, han vill icke löna henne så för gåvan, att hon skall pinas ut — du får minnas att Ramborg var icke fulla sexton år ännu. Och hade näppeligen trampat ut sina barnaskor själv, då hon fick dottern — och aldrig hade hon känt en timmas vanhälsa förr — det är ej underligt att hon hade stackot tålamod. Du var vuxen kvinna, då du blev gift, Kristin min!»

Med ens kom ett våldsamt gråtanfall över Kristin — hon visste knappt själv varför hon grät så. Men det var så sant — hon hade älskat sina barn från första stund hon visste att hon gömde dem i sitt sköte, hon hade älskat dem, medan de plågade henne med oro, tyngde och skämde ut henne. Hon hade älskat deras små ansikten, från det hon såg dem första gången och älskat dem var stund, medan de växte till och förändrade sig och blevo manliga. Men ingen hade riktigt älskat dem med henne och glatt sig med henne — Erlend var inte sådan, han höll nog av dem — men Nåkkve hade han tyckt kom för tidigt, och om de andra hade han alltid tyckt att det var en för mycket — Det kom för henne vad hon hade tänkt om syndens frukt, första vintern hon satt på Husaby — hon förstod att hon fått smaka dess bitterhet, om än ej på det sätt hon fruktat. Det hade kommit något i olag mellan henne och Erlend den gången, och det kunde visst aldrig rättas.

Sin mor hade hon aldrig stått nära, hennes systrar hade varit småbarn, när hon var vuxen mö, lekkamrater hade hon aldrig haft. Hon hade fostrats bland män, och hon hade helt kunnat ge sig hän i att vara blid och mjuk, ty alltid hade det varit män omkring henne, som höllo hägnande och värnande händer mellan henne och allt i världen. Nu tycktes det henne så naturligt att hon själv födde bara söner, fick gossebarn att nära med sitt blod och vid sitt bröst, älska och skydda och vårda, tills de blevo så stora att de kunde träda in i männens led. Hon mindes att hon hört talas om en drottning som hade tillnamnet mannamodern. Hon hade väl haft sin barnkammare hägnad av vaksamma män —.

»Hur är det nu, Kristin?» frågade fadern stilla om en stund.

Hon kunde ej säga honom detta. Så sade hon litet efteråt, när hon kunde tala för gråten:

»Skulle jag icke sörja, far, då I liggen här —»

Till sist, då Lavrans ansatte henne närmare, nämnde hon sin ängslan för det odöpta barnet. Han bestämde då strax att gossen skulle föras till kyrkan nästa mässdag — han sade att han trodde ej han dog förrän Guds tid kom för den sakens skull:

»Och eljes så har jag då legat här länge nog», sade han och log. »Vånda följer vår ingång och vår utgång, Kristin — i sjukdom födas vi, och i sjukdom dö vi, de som icke få bråddöd. Det syntes [ 430 ]mig den bästa död, då jag var ung, att stupa på valplatsen. Men en syndig man kan väl tarva sotsängen — dock kan jag icke förnimma att min själ får mera växt, för det jag nu ligger här längre.»

Pojken blev då döpt nästa söndag och fick sin morfars namn. Kristin och Erlend blevo mycket klandrade för detta ute i bygderna, fastän Lavrans Björgulfson sade till alla som kommo att han hade önskat det, han ville icke ha en hedning i sitt hus, när döden stod för dörren.

Lavrans började nu oroa sig för att hans död skulle inträffa mitt i våranden, till stor olägenhet för de många som gärna ville hedra hans likfärd genom att vara med i följet. Men fjorton dagar efter barnets dop kom Erlend in till Kristin i den gamla vävstugan, där hon legat sedan förlossningen. Det var sent på morgonen, över dagvardstiden; hon låg ännu, ty gossen hade varit orolig. Erlend var starkt upprörd, han sade stilla och ömt att nu måste hon stiga upp och gå in till sin far. Lavrans hade haft några förfärligt svåra anfall av hjärtkramp vid dagningen och sedan länge legat medvetslös. Nu var Sira Eirik hos honom och hade nyss hört hans skriftermål.

Det var femte dagen efter Halvardsmässan. Det regnade ihållande och stilla. Då Kristin kom ut på tunet, kände hon i den milda sunnanfläkten mullångan från nyplöjda och gödslade åkrar. Bygden låg brun under vårregnet, luften blånade mellan de höga fjällen, dimman drev halvvägs uppåt sluttningarna. Det pinglade av småskällor från dungarna utmed den vattenrika, grå älven — getflocken hade sluppit ut och gick och nafsade på de knoppfyllda kvistarna. Det var sådant väder som alltid hade glatt hennes fars hjärta — slut på vinter och köld för folk och kreatur, hjordarna utsläppta ur trånga, mörka ladugårdar med knappt foder.

Hon såg genast på faderns ansikte att nu var döden mycket nära. Han var snövit runt kring näsvingarna, blåaktig om läpparna och kring de stora ögonen, håret hade delat sig och låg i fuktiga länkar kring den breda pannan, där svetten pärlade. Men han var vid fullt medvetande nu och talade klart, om än långsamt och med svag röst.

Husfolket gick fram till hans läger, en i sänder, Lavrans tog dem alla i hand, tackade dem för att de tjänat honom, sade dem farväl och bad om tillgift, om han någon gång skulle ha på något vis förbrutit sig mot dem, han bad dem också ihågkomma hans själ med en förbön. Så tog han avsked av sina fränder. Döttrarna bad han böja sig ned, så att han kunde kyssa dem, han nedkallade Guds och alla helgons välsignelse över dem. De gräto bittert båda två, och den unga Ramborg kastade sig i systerns famn. Slutna till varandra, gingo de två Lavransdöttrarna bort till sin plats vid bäddens fotända, och den yngsta fortfor att gråta vid Kristins bröst.

[ 431 ]Erlends ansikte skälvde, och tårarna runno ned över hans kinder, när han lyfte Lavrans’ hand och kysste den, medan han tyst bad sin svärfar förlåta allt vad han brutit mot honom under alla dessa år. Lavrans sade att det gjorde han av fullaste hjärta, och han bad Gud vara med honom alla dagar. Det låg ett underligt, blekt ljus över Erlends vackra ansikte, när han stilla kom bort och ställde sig vid sin hustrus sida, hand i hand med henne.

Simon Darre grät icke, men han föll på knä, när han tog svärfaderns hand för att kyssa den, och han blev liggande så en stund och höll fast den. »Varm och god är handen din, måg», sade Lavrans med ett svagt leende. Ramborg vände sig mot sin man, när han kom bort till henne, och Simon lade sin arm om hennes smala flickaxlar.

Sist sade Lavrans farväl till sin hustru. De viskade några ord till varandra, som ingen hörde, och växlade en kyss i allas åsyn, som det kunde vara tillbörligt, när döden var i rummet. Därefter knäböjde Ragnfrid framför mannens bädd, låg med sitt ansikte vänt mot hans; hon var vit, stilla och lugn.

Sira Eirik stannade kvar, sedan han smort den döende med oljan och givit honom hostian. Han satt vid huvudgärden och läste böner, Ragnfrid satt nu på sängkanten. Det led några timmar. Lavrans låg med halvslutna ögon. Då och då rörde han huvudet oroligt av och an på kudden, famlade litet med händerna på täcket, andades tungt och stönande en och annan gång. De trodde han mist talförmågan, men någon dödskamp var det ej.

Det mörknade tidigt, och prästen tände ett ljus. De närvarande sutto stilla, sågo på den döende och lyssnade till regnets sus och plaskande därutanför. Så kom det som en oro över den sjuke, kroppen skälvde, ansiktet blev blåaktigt, och han tycktes ha andnöd. Sira Eirik tog tag under hans skuldror och lyfte upp honom i sittande ställning, medan han stödde hans huvud mot sitt bröst och höll upp korset framför hans ansikte.

Lavrans öppnade ögonen, fäste blicken på krucifixet i prästens hand och sade sakta, men så klart att de flesta i rummet hörde det: »Exsurrexi, et adhuc sum tecum.»[4]

Det gick ännu några krampryckningar genom kroppen, och hans händer trevade på täcket. Sira Eirik höll honom fortfarande intill sig en stund. Så lade han varsamt vännens lik tillbaka på kuddarna, kysste dess panna och slätade håret kring den, innan han tryckte igen ögonlock och näsborrar, reste sig och började framsäga en bön.

Kristin fick tillåtelse att vara med och sitta bredvid liket om natten. De hade sträckt Lavrans på halm uppe i högloftet, ty där var mest utrymme, och de väntade mycket folk till likvakan.

[ 432 ]Fadern tycktes henne outsägligt skön, där han låg i vaxljusskenet med det gyllenbleka ansiktet blottat. De hade vikit undan svetteduken, för att den ej skulle bli nedsolkad av de många som kommo och ville se den döde. Sira Eirik och sockenprästen från Kvam sjöngo över honom — den senare hade kommit upp på kvällen för att säga Lavrans ett sista farväl men hade ej funnit honom vid liv.

Redan nästa dag började gästerna rida in på gården, och nu måste Kristin av hänsyn för det passande lägga sig till sängs, eftersom hon ännu ej var kyrktagen. Nu var det hon som fick sin barnsäng redd med sidentäcken och husets finaste kuddar. Vaggan från Formo lånades hem; där låg nu Lavrans den yngre, och alla dar gick folk in och ut för att se på henne och barnet.

Faderns lik fortfor att hålla sig vackert, hörde hon — det hade endast gulnat något mera. Och ingen hade sett så många ljus bäras till död mans bår.

Femte dagen började gravölet, det var övermåttan präktigt på alla sätt — det fanns mer än hundra främmande hästar vid gården och på Laugarbru, också på Formo låg det gäster. Sjunde dagen skiftades arvet i enighet och vänskap — Lavrans hade själv ordnat allt, innan han dog, och alla följde noggrant hans önskningar.

Nästa dag skulle liket, som nu stod i Olavskyrkan, föras ut på sin färd till Hamar.

Kvällen före — det var snarare fram på natten — kom Ragnfrid i arenstugan, där dottern låg med sitt barn. Husfrun var mycket trött, men anletet var klart och stilla. Hon bad tjänarinnan gå ut:

»Fullt är här i alla hus, men I finnen väl en vrå; jag har lust att vaka själv över min dotter, denna sista natten jag är på min gård.»

Hon tog barnet ur Kristins armar, bar det bort till eldstaden och skötte om det för natten.

»Underligt månde det vara för er, mor, att flytta bort från denna gård, där I levat med min far alla dessa år», sade Kristin. »Jag förstår näppeligen att I mäkten göra det.»

»Jag mäktade nog mycket mindre att gå här», svarade Ragnfrid och vaggade liten Lavrans i sin famn, »utan att se din far vandra mellan husen.»

»Du har aldrig hört hur det bar till att vi flyttade hit till dalen och kommo att bo här», fortsatte hon om en stund. »Den tid då det kom bud att Ivar, min far, väntades draga sin sista suck, var jag oför till att rida; Lavrans måste färdas norrut allena. Jag minns det var så härligt väder den kvällen han drog åstad — han red helst särla när det var svalt, redan på den tiden, så ville han nu till Oslo på aftonen — det var strax före midsommar. Jag följde honom upp till det stället där vägen från gården skär kyrkvägen — [ 433 ]kommer du ihåg där är några stora hällar och mager jord omkring — de sämsta åkrarna på Skog, där torkar det alltid ut, men det året stod kornet vackert på de tegarna, och vi talade om det. Lavrans gick och ledde sin häst, och jag hade dig vid handen — du var fyra vintrar —.

När vi kommo till vägskälet, ville jag att du skulle springa hem till husen. Du hade föga lust att lyda, men så sade din far att du skulle söka rätt på fem vita stenar och lägga dem i kors i bäcken, nedanför fallet — det skulle skydda honom för trollen på Mjörsaskog, när han seglade där förbi. Då lopp du åstad.»

»Är det något som folk säger, det?» frågade Kristin.

»Jag har icke hört det, varken förr eller senare, jag tänker din far fann på det, där han stod. Minns du ej, han fann på så mycket, när han lekte med dig?»

»Jo. Jag minns.»

»Jag följde med honom genom skogen ända till dvärgastenen. Då bad han mig vända om, och så gick han tillbaka med mig till vägskälet igen — han skrattade och sade, jag kunde nu väl veta att han icke skulle tåla att jag gick ensam genom skogen, helst när solen var nere. När vi stodo där vid korsvägen, lade jag armarna om hans hals; jag var så illa vid, för jag icke kunde komma hem — jag kunde aldrig riktigt trivas på Skog, och jag längtade alltid norrut, till dalen. Lavrans tröstade mig, och så sade han till slut: när jag kommer tillbaka, om jag då finner dig med sonen min på armen, så kan du be mig om vad du vill, och står det i mans makt att giva dig det, skall du icke ha bett förgäves. Så svarade jag att då skulle jag be om att vi finge flytta hitupp och bo här på min odalgård. Din far likade detta föga, och han sade också: kunde du ej funnit ett större ting att be om — han skrattade litet, och jag tänkte, detta gör han aldrig, och det tycktes mig också rimligt. Så vet du, det gick så att Sigurd, din yngsta bror, icke levde en timma — Halvdan döpte honom, och han dog strax efter —.

Far din kom hem tidigt en morgon — han hade sport om kvällen i Oslo huruledes det stod till hemma, och så red han ut genast. Jag låg till sängs ännu, jag var så sorgsen att jag gitte ej stiga upp — helst ville jag aldrig stiga upp mer, tycktes det mig. Gud förlåte mig, när de togo dig in till mig, vände jag mig mot väggen och ville icke se på dig, lilla barnet mitt. Men då sade Lavrans, där han satt på sängbrädan hos mig, med både kappa och svärd ännu på sig, att nu skulle vi fresta om det blev bättre för oss att leva här på Jörundgård, och så kommo vi till att flytta från Skog. Men nu kan du nog tänka att jag gitter ej bo här, när Lavrans är borta.»

Ragnfrid kom bort med barnet och lade det vid moderns bröst. Hon tog sidentäcket, som varit brett över Kristins säng på dagen, vek ihop det och lade undan det. Så stod hon litet och såg på dot[ 434 ]tern, rörde vid den tjocka, guldbruna flätan, som hängde ned mellan de vita brösten:

»Far din sporde mig så ofta om håret ditt var lika stort och fagert. Det var slik glädje för honom att du icke miste din fägring genom de många barnen du fick. Han gladde sig mycket över dig de sista åren, att du blivit en så duglig kvinna och stod frisk och vän med alla de fagra småsönerna omkring dig.»

Kristin sväljde gråten ett par gånger.

»Med mig, mor, talade han ofta om det att I haden varit den bästa hustru — han sade, det skulle jag säga eder —» Hon teg förlägen, och Ragnfrid log stilla.

»Lavrans kunde nu vetat han tarvade icke att låta någon bära fram ord om hans godvilja mot mig.» Hon strök över barnets huvud och dotterns hand, som höll om den lille. »Men kanhända han ville —. Det är icke så, Kristin min, att jag någonsin missunnat dig din fars kärlek. Rätt och rimligt är det att du älskat honom mera än du älskat mig. Du var så söt och frid en liten mö — jag fäste mig ej nog vid att Gud lät mig behålla dig. Men jag tänkte alltid mera på det som jag hade mist än på det jag ägde —.»

Ragnfrid satte sig på sängkanten:

»De hade andra sedvänjor på Skog än hemma hos oss. Jag kan ej minnas att min far någonsin kysst mig — han kysste min mor, när hon låg på likstrå. Mor kysste Gudrun i mässan, för det hon stod henne närmast, så kysste min syster mig — eljest brukade vi aldrig slikt hos oss —.

På Skog hade de den seden att när vi kommo från kyrkan och hade tagit corpus domini och vi stego av hästarna hemma på tunet, då kysste herr Björgulf sina söner och mig på kinden, men vi kysste hans hand. Sedan kysste alla äkta makar varandra, och så togo vi allt husfolket i hand — de som varit med till mässan — och alla önskade varandra nytta av den heliga måltiden. De plägade ofta kyssa sin far på handen, Lavrans och Åsmund, när han gav dem gåvor och slikt. När han eller Inga kom in, reste sönerna sig alltid och stodo, tills de blevo tillsagda att sitta ned. Detta tycktes mig först vara narrseder och utländskt väsen —.

Sedan, under de åren jag levde med din far, då vi miste alla sönerna våra, och alla de åren då vi ledo så stor ängslan och sorg för Ulvhild vår — då var det gott för mig att Lavrans var så uppfostrad — till att följa blidare och kärligare seder.»

Om en stund sade Kristin sakta:

»Far har aldrig sett Sigurd då?»

»Nej», svarade Ragnfrid lika stilla. »Jag såg honom icke, dan han levde, jag heller.»

Kristin låg tyst en stund, så sade hon:

»Likväl, ovän mor, så tyckes mig, I haven dock haft mycket gott i ert liv —.»

[ 435 ]Tårarna började droppa nedför Ragnfrid Ivarsdotters vita ansikte:

»Gud hjälpe mig, ja. Det tyckes nu också mig så.»

Litet efteråt tog hon varsamt spädbarnet, som hade somnat, från moderns bröst och lade det i vaggan. Hon fäste ihop Kristins skjorta med den lilla söljan, strök över dotterns kind och bad henne sova nu. Kristin lyfte ena handen.

»Mor —», bad hon.

Ragnfrid böjde sig ned, drog dottern intill sig och kysste henne många gånger. Hon hade icke gjort detta under alla åren sedan Ulvhilds död.


Nästa dag var det vackraste vårväder, då Kristin stod bakom storstugans fur och såg mot höjderna bortom älven. Det doftade av spirande brodd, det sjöng av lösta bäckar överallt, det skimrade grönt i alla lunder och på ängarna. Där vägen gick utmed fjällsidan ovanför Laugarbru, lyste ett täcke av vinterråg friskt och skinande — Jon hade bränt ned småskogen där i fjol och sått råg på svedjan.

När liktåget kom fram dit, skulle hon kunna se det bäst.

Och så drog följet fram under uren, ovanför den friska nya rågåkern.

Hon kunde urskilja alla prästerna, som redo först, där voro också kyrkotjänare, som buro kors och vaxljus i första avdelningen. Lågorna kunde hon icke se i den klara dagern, men hon såg ljusen som lätta vita streck. Så kommo de två hästarna, som buro faderns kista på en bår mellan sig, och så kunde hon känna igen Erlend på den svarta hästen, modern, Simon och Ramborg och många av sina fränder och vänner i det långa tåget.

En stund hörde hon tydligt prästernas sång över dånet av Lågen, men så dogo hymnens toner bort i älvbruset och sorlet av vårbäckarna i liderna. Kristin blev stående och stirrade, långt sedan den sista klövjehästen med resgods hade försvunnit i lunden på andra sidan.


  1. Allhelgonadag.
  2. Ett slags peppar.
  3. 15 april.
  4. Jag har uppvaknat, och jag är ännu hos dig. Ps. 139:18.