Kristin Lavransdotter/Husfrun/Erlend Nikulausson/Kapitel 6

←  Kapitel V

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VI

Kapitel VII  →

VI

Erlend satt i kungsgården till inemot Klemensmässan. Då kom bud och brev om att han skulle föras till möte med kung Magnus under trygg lejd. Kungen ämnade fira jul på Bågahus^[1] det året.

Kristin blev mycket skrämd. Med oerhörd möda hade hon vant sig vid att synas lugn, medan Erlend satt fången under dödsdom. Nu skulle han föras långt bort i det ovissa. Om kungen sades än si och än så, och i den krets, som stod honom nära, hade hennes man inga vänner. Ivar Ogmundsson, som nu var hövding på Bågahus, hade använt de hårdaste ord om Erlends högförräderi. Och han sades ha blivit ytterligare upphetsad genom något lösmynt tal som Erlend tillåtit sig om honom.

Men Erlend var glad åt förändringen. Kristin såg nog att han ej tog deras stundande skilsmässa lätt. Men denna långa inspärrning började nu fresta på honom, så att han begärligt grep utsikten till den långa sjöresan och tycktes nästan likgiltig för allt annat.

Inom loppet av tre dagar var detta ordnat, och Erlend seglade med herr Finns fartyg. — Simon hade lovat komma tillbaka till Nidaros före advent, sedan han fått ordna litet för göromålen där hemma; inträffade dessförinnan något nytt, hade han bett Kristin sända bud, så skulle han komma genast. Nu tänkte hon ut att hon skulle fara söderut till honom, och därifrån ville hon resa vidare till kungen, falla till hans fötter och be om nåd för sin make — gärna bjuda allt vad hon ägde i lösen för hans liv.

Erlend hade sålt och pantsatt sin gård i staden till flere; Nidarholms kloster ägde nu boningshuset, men abboten Olav hade älskvärt skrivit till Kristin och bett henne använda det, så länge hon behövde det. Hon satt nu ensam med en tjänarinna, Ulv Haldorsson, som kommit på fri fot, då det ej funnits fällande bevis mot honom, och hans brorson, Haldor, Kristins egen sven.

Hon rådslog med Ulv, och han ställde sig först något tvivlande — han menade att det blev en svår resa för henne över Dovre; det hade redan fallit mycket snö uppe i fjället. Men då han såg hennes själsångest, tillrådde han färden. Fru Gunna tog de två små barnen ut till Råsvold, men Gaute ville icke skiljas från sin mor, och hon tordes ej heller släppa den gossen ur sikte här nordanfjälls.

De fingo så hårt väder, när de kommo söderut på Dovre, att på Ulvs inrådan lämnade de sina hästar kvar i Drivstugan och lånade skidor där — för den händelse de skulle bli tvungna att övernatta ute. Kristin hade inte haft skidor på fötterna sedan hon var liten flicka, så det blev tungt för henne att komma fram, fastän männen hjälpte henne, så mycket de förmådde. De hunno ej längre den dagen än mitt in på fjället mellan Drivstugan och Hjerdkinn, och då det började mörkna, måste de söka lä i en björklid och gräva ned sig i snön. På Toftar fingo de hyra hästar; här råkade de ut för dimma, och när de kommo litet nedåt dalen, fingo de regnväder. När de flere timmar efter mörkrets inbrott redo in på Formotunet, tjöt vinden kring knutarna, älven brusade, och det susade och ven från liderna. Tunet var som ett träsk och dämpade ljuden av hovslagen — i lördagskvällens nonshelg syntes ej tecken till liv på den stora gården, och varken folk eller hundar tycktes varsebli deras ankomst. Ulv dunkade på storstugans dörr med sitt spjut; en karl kom och öppnade. Strax efter stod Simon själv i förstudörren, bred och mörk mot ljusskenet bakom, med ett barn på armen; han drev de skällande hundarna tillbaka. Han gav till ett rop, när han kände igen sin svägerska, satte ned barnet och drog in henne och Gaute, medan han själv befriade dem från de genomvåta ytterplaggen.

Det var gott och varmt i rummet men mycket kvavt, ty det var en stuga med murad ugn och platt tak under högloftet. Och där var fullt med folk — och barn och hundar myllrade fram ur var vrå. Så urskilde Kristin sina två småsöners ansikten, röda, varma och glada, därinne bakom bordet, på vilket ett ljus stod och brann. De kommo nu fram och hälsade litet främmande på modern och brodern — Kristin kände att här kom hon nu och störde folks trevnad och gamman. För övrigt var rummet i en enda oreda, och för vart steg hon tog, trampade hon på knastrande nötskal — de lågo över hela golvet.

Simon skickade karlar och kvinnor varjehanda ärenden, och stugan utrymdes av både stort folk och flertalet barn och hundar — det var grannar och deras följe. Medan han frågade och hörde på henne, fäste han ihop rocken och skjortan, som varit öppna ända in på den bara, håriga barmen. Barnen hade styrt till honom så där, sade han ursäktande. Han såg förfärligt ovårdad ut, bältet satt på sned, han var mycket smutsig på kläderna och på händerna, sotig i ansiktet och full av damm och skräp i håret.

Strax efter kommo två tjänarinnor och förde Kristin och Gaute över till Ramborgs frustuga. Där var en brasa i eldstaden, brådskande tärnor tände ljus, bäddade och hjälpte henne och gossen att få på torra kläder, medan andra dukade fram mat och dryck på bordet. En halvstor flicka med silkeflätat hår räckte henne ölmuggen, som fradgan stod över. Det var Simons äldsta dotter, Arngjerd.

Så kom han själv in; han hade snyggat sig och var mera som Kristin var van att se honom, vackert och prydligt klädd. Han ledde sin lilla dotter vid handen, och Ivar och Skule följde med honom.

Kristin frågade efter sin syster, och Simon svarade att Ramborg hade följt med Sundbukvinnorna ned till Ringheim; Jostein hade hämtat sin dotter Helga, och så hade han velat ha även Dagny och Ramborg med sig — han var en sådan munter, vänsäll gammal man och hade lovat ta väl vara på de tre unga kvinnorna. Så kanske Ramborg stannade där i vinter. Hon väntade ett barn vid Mattiasmässotiden — Simon själv hade ju tänkt ätt han kunde komma att behöva vara hemifrån i vinter, då hade hon det trevligare där hos de unga frändekvinnorna. Nej, för hushållet här på Formo gjorde det ingen skillnad, om hon var hemma eller borta, skrattade Simon — han hade då aldrig fordrat att det unga barnet, Ramborg, skulle sträva med det stora hushållet.

Om Kristins planer sade Simon strax att han ville resa med henne söderut. Där hade han så många fränder och sin fars och egna vänner från förr i världen, så där hoppades han kunna hjälpa henne bättre än i Trondheim. Om det vore klokt av henne att uppsöka konungen själv, skulle han där lättare kunna få klart för sig. Han skulle vara resfärdig om tre, fyra dagar.

De följdes åt till mässan nästa morgon, som var en söndag, och sedan gästade de Sira Eirik hemma på Romundgård. Prästen var nu gammal; han tog hjärtligt mot Kristin och tycktes mycket sorgsen över hennes olycksöde. Så gingo de bort till Jörundgård.

Husen voro desamma, och i rummen funnos samma sängar bänkar och bord. Det var nu hennes egen gård; det föreföll troligast att här skulle hennes söner växa upp, och här skulle hon själv en gång lägga sig ned och sluta sina ögon. Men aldrig hade hon känt så klart som i denna stund att livet i detta hem hade uppburits av hennes far och mor. Vad de än månde haft att kämpa med i det fördolda — till alla som levde omkring dem hade det strömmat värme och hjälp, frid och trygghet.

Orolig och tung till sinnes som hon var, tröttade det henne litet, när Simon pratade om sina egna angelägenheter, gården och barnen. Hon förstod själv att det var orimligt av henne; han var villig att hjälpa henne, så mycket han förmådde, hon insåg att det var vackert gjort av honom att för hennes skull lämna hemmet till julhelgen och fara från sin hustru under sådana omständigheter — han tänkte säkert mycket på om han nu skulle få en son, han hade ju bara det enda barnet med Ramborg, fast de snart varit gifta i sex år. Hon kunde icke vänta att han skulle lägga hennes och Erlends olycka så på sinnet att han därvid alldeles skulle glömma bort all glädje över sina egna goda villkor — men det var underligt att gå tillsamman med honom här, där han tycktes så glad och varm och trygg i sitt hem.

Omedvetet hade Kristin föreställt sig att Ulvhild Simonsdotter skulle vara lik hennes egen lilla syster, som hon fått sitt namn efter — vara ljus och späd och genomskinlig. Men Simons lilla dotter var rund och knubbig, med kinder som äpplen och mun som ett rött bär, snabba grå ögon, som liknade faderns i ungdomen, och det vackra, bruna och krulliga håret. Simon var mycket förtjust i sitt väna, livliga barn och stolt över hennes kvicka tal.

»Fast denna mön är så ful och led och stygg», sade han, lade sina händer om hennes bröstkorg och snurrade henne, medan han lyfte henne upp i vädret, »jag tror det är en bortbyting, som trollen häruppe i bergsklacken ha lagt i vaggan till mor din och mig, så grym som stryk är ungen» — så satte han tvärt ned henne och gjorde hastigt tre gånger korstecknet över barnet, liksom skrämd av sina egna oförsiktiga ord.

Hans frillodotter, Arngjerd, var inte vacker, men hon såg snäll och förståndig ut, och fadern hade henne med sig, så ofta det var tillfälle därtill. Han rosade hennes duktighet bittida och sent — Kristin måste se i Arngjerds kista, allt vad hon redan själv hade spunnit och vävt och sytt till sin utstyrsel.

»Den stund jag lägger denna min dotters hand i en god och trolynt fästmans», sade Simon och såg långt efter barnet, »blir en av de gladaste jag har levt.»

För att spara utgifter, och för att resan skulle gå fort, ville Kristin icke ta med sig någon tärna och ej heller någon annan man än Ulv Haldorsson. Fjorton dagar före jul redo så hon och han från Formo i sällskap med Simon Andresson och hans två unga, raska svenner.

När de kommo till Oslo, fick Simon genast reda på att kungen icke kom till Norge — han skulle nog fira jul i Stockholm. Erlend satt i borgen på Akersnäs; hövidsmannen var bortrest, så tills vidare var det ingen möjlighet för någon av dem att få besöka honom. Men underfogden, Olav Kyrning, lovade att låta Erlend veta att de voro i staden. Olav var mycket vänlig mot Simon och Kristin, ty hans bror var gift med Ramborg Åsmundsdotter från Skog, så han räknade släkt på långt håll med Lavransdöttrarna.

Ketil av Skog kom in till staden och bad dem fira jul ute hos honom, men Kristin ville icke festa under helgen, när det stod så till med Erlend. Och då ville ej heller Simon fara, fast hon bad onom mycket; Simon och Ketil voro något bekanta, men Kristin hade endast sett sin farbrors son en gång, sedan han blev vuxen.

Kristin och Simon hade härbärge i samma gård där hon en gång varit hans föräldrars gäst, den tid då de voro trolovade, men de bodde i en annan byggnad. Där voro två sängar i rummet, hon sov i den ena och Simon och Ulv i den andra; svennerna lågo i stallet.

Under julnatten ville Kristin gå till midnattsmässan i Nonnesæters kyrka — hon sade det var för att systrarna sjöngo så vackert. De följdes åt dit alla fem. Natten var stjärnklar, mild och vacker, och det hade snöat litet i kvällningen, så det var ganska ljust. När klockorna började ringa i kyrkorna, strömmande folk ut från alla gårdar, och Simon måste leda Kristin vid handen. Då och då såg han på henne i smyg. Hon hade blivit mycket mager denna höst, men det var som om hennes högresta, smärta gestalt återfått något av ungmöns mjuka och stilla behag. Över det bleka ansiktet hade åter kommit hennes ungdoms uttryck av ro och blidhet, som täckte en djup och dold, lyssnande spänning. Hon hade fått en underlig gengångaraktig likhet med den unga Kristin från den julen för länge sedan —. Simon tryckte hennes hand, utan att veta att han gjort det, förrän hon kramade hans fingrar till svar. Han såg upp — hon log och nickade, och han förstod att hon tagit hans handtryckning för en uppmaning att hon skulle hålla sig modig — och nu ville hon visa att hon var det.

När de stora helgdagarna voro över, gick Kristin ut till klostret och bad att få bjuda abbedissan och de systrar som ännu voro kvar sedan hennes tid sin vördsamma hälsning. Hon var då i abbedissans mottagningsrum en liten stund. Efteråt gick hon in i kyrkan. Hon märkte att inom klostrets murar hade hon ingenting att göra. Systrarna hade tagit vänligt emot henne, men hon såg att för dem var hon endast en av de många ungmör som tillbragt ett läroår här — hade de hört något skvaller om att hon skilt sig från de andra ungdöttrarna på något vis, och det icke i god mening, så låtsade de icke därom. Men det året här i Nonneseter, som var så överväldigande stort i hennes liv, gällde så föga i klostrets, Hennes far hade köpt sig och de sina andel i klostrets förböner för själarna; den nya abedissan; fru Elin, och systrarna skulle bedja för hennes och hennes mans frälsning, sade de. Men hon kände att hon ingen rätt hade att tränga sig in och oroa nunnorna med sina besök. Deras kyrka stod öppen för henne som för alla människor; hon kunde stå i den norra koromgången och höra sången av de rena kvinnorösterna från koret, se sig om i det kända rummet, på altarna och bilderna — och när systrarna lämnat kyrkan genom dörren till klostergården, kunde hon gå fram och knäböja vid fru Groa Guttormsdotters gravsten, tänka på den kloka och kraftfulla, vördiga modern, vars råd hon icke förstått eller brytt sig om att följa — annan hemortsrätt hade hon ej i denna Kristi tjänarinnors boning.

Sist i helgen kom herr Munan till henne — han hade först nu fått veta att hon var i staden, sade han. Han hälsade hjärtligt på henne, på Simon Andresson och på Ulv, som han hela tiden kallade sin frände och kära vän. Det torde bli svårt för dem att få träffa Erlend, ansåg han, bevakningen var sträng — själv hade han icke lyckats få tillträde tili sin systrung. Men Ulv sade skrattande, när riddaren ridit sin väg, att han ej trodde Munan gjort så stora ansträngningar — han var så innerligt rädd för att bli inblandad i saken, så han tordes knappt höra den nämnas. Munan hade blivit mycket gammal, mycket skallig och avmagrad, skinnet hängde helt slankigt kring hans digra lekamen. Han bodde ute på Skogheim och hade en av sina frillodöttrar, som var änka, hos sig. Fadern ville gärna varit henne kvitt, ty inget av hans andra barn, vare sig äkta eller oäkta, ville komma till honom, då denna halvsystern skulle stå för huset; hon var en härsklysten, girig och skarptungad kvinna. Men Munan vågade ej be henne resa sin väg.

Äntligen fram på nyåret skaffade Olav Kyrning Erlends hustru och Simon tillåtelse att besöka honom. Så var det återigen för Simon att följa den bedrövade hustrun till de hjärtslitande mötena. Det vakades mycket strängare här än i Nidaros över att Erlend icke fick tala med någon utan att slottshövdingens folk var inne.

Erlend var lugn som förut, men Simon märkte att nu började detta tillstånd tära på mannen. Han klagade aldrig utan sade att han led intet övervåld, fick allt så bra det kunde åstadkommas, men han medgav att kölden plågade honom något; det fanns icke eldstad i rummet. Och det var ej mycket han kunde göra för att hålla sig ren — men hade han icke haft ohyran att slåss med, så hade väl tiden förefallit ännu längre härute, skrattade han.

Också Kristin var lugn — så lugn att Simon väntade i andlös ängslan på den dag då hon väl fölle alldeles ihop.

Kung Magnus red sin eriksgata i Sverige, och det var ingen utsikt att han skulle komma till riksgränsen med det första eller att det så snart skulle bli någon förändring i Erlends ställning.

Gregorsmässodagen hade Kristin och Ulv Haldorsson varit i kyrkan på Nonneseter. När de på hemvägen kommit över bron över Nunnebäcken, tog hon ej vägen nedåt mot härbärget, som låg nära biskopsgården, utan vände österut mot Klemenskyrko-allmänningen och inåt de trånga gränderna mellan kyrkan och älven.

Dagen var grådaskig, och det hade varit töväder en tid, så att deras skoplagg och kanten av kapporna snart blevo våta och tunga av den gula leran härute vid älven. De kommo ut på markerna mot flodbrädden. En gång möttes deras ögon. Ulv skrattade tyst, drog ut munnen till ett slags grin, men hans ögon voro sorgsna; Kristin log underligt vemodigt.

Strax efteråt stodo de vid randen av sluttningen; leran hade här glidit ut en gång i tiden, och gården låg rätt under dem, så tätt intill den smutsgula branten, där litet svart, förvuxet ogräs grodde, att stanken från svinstian, som de sågo ned i, slog frän upp mot dem — två feta suggor gingo och slaskade i den mörka gyttjan. Flodbrädden var som en smal strimma här, älvens grå och dyiga lopp med isflak, som stötte mot varandra, nådde ända upp till de förfallna husen med sina vissnade torvtak.

Medan de stodo där, kommo en man och en kvinna fram till inhägnaden och sågo på grisarna — han lutade sig in och kliade en av suggorna med skaftändan av den silverbeslagna spjutyxan han använde, att stödja sig på. Det var Munan Bårdsson själv, och kvinnan var Brynhild. Han såg upp och varseblev dem — stod och stirrade slött uppåt, då ropade Kristin muntert hälsande ned till honom.

Herr Munan slog till ett gapskratt:

»Kom ned och få en klunk varmt öl i detta skitväder», ropade han upp.

På vägen ned till gårdsgrinden berättade Ulv att Brynhild Jonsdotter höll varken härbärgshus eller öltappning numera. Hon hade kommit i svårigheter flere gånger och hade till sist hotats med att mista huden, men Munan hade räddat henne och gått i borgen för att hon alldeles skulle sluta upp med sitt olagliga näringsfång. Hennes söner sutto nu också i sådan ställning att modern för deras skull måste tänka på att förbättra sitt rykte. Efter sin hustrus död hade Munan Bårdsson tagit upp förbindelsen med henne igen och höll nu ständigt till i Flugagården.

Han tog emot dem vid grinden:

»Vi äro då fränder alla fyra på ett vis», fnissade han — han var litet sned, men inte så farligt. »Du är en god kvinna, Kristin Lavransdotter, from och icke högmodig — Brynhild är en hederlig, ärbar kvinna nu, hon — och jag var ogift karl, då jag avlade de två sönerna vi ha tillsamman — och de äro de duktigaste av alla mina barn — det har jag då också sagt dig var dag alla dessa år, Brynhild. Inge och Gudleik har jag kärast av mina barn —»

Brynhild var vacker ännu men gulblek och såg ut som om hennes hud måste kännas fuktig att vidröra — så som när man stått en hel dag över fettgrytorna, tänkte Kristin. Men hennes rum var väl städat, den mat och dryck hon satte fram på bordet var utmärkt och kärlen rena och vackra.

»Ja, jag tittar in här, när jag har ärende i Oslo», sade Munan. »Du förstår, modern vill gärna höra tidender om sina söner. Inge skriver mig till, rätt som det är, ty han är en lärd man, Inge, det måste en biskops ombudsman vara, kan du veta — gott gifte skaffade jag honom ock, Tora Bjarnesdotter från Grjote; tror du många män hade fått slik hustru åt en frilloson? Så sitta vi här och tala om detta, och Brynhild dukar upp mat och öl åt mig som förr i tiden, då hon bar nycklarna mina på Skogheim. Det är tungt att sitta därute nu och tänka på min salig hustru —. Så rider jag hit in för att finna litet trevnad — då Brynhild är hågad att unna mig litet vänlighet och omvårdnad.»

Ulv Haldorsson satt med handen under hakan och såg på Husabyhusfrun. Kristin satt och hörde på och svarade så stilla och blitt och höviskt — lika lugn och fin som om hon varit på gästabud på en av storgårdarna hemma i Trondheimen.

»Ja, du Kristin Lavransdotter, fick hustrunamn och heder», sade Brynhild Fluga, »fast du kom villigt nog till Erlend i bursloftet mitt. Jag fick heta hynda och löskäring i alla mina dagar — min styvmor sålde mig åt honom där — jag bet och rev, och märken efter mina naglar syntes i ansiktet hans, innan han fick sin vilja fram med mig —»

»Skall du snacka om det igen?» gnällde Munan. »Du kan väl veta — jag har ju sagt det så titt också — jag hade låtit dig gå i fred, om du betett dig som folk och bett mig skona dig, men du for i synen på mig som en vildkatta, innan jag ännu hunnit komma in genom dörren —»

Ulv Haldorsson skrattade sakta för sig själv.

»Och jag handlade då väl mot dig, alla dagar efter det», sade Munan. »Du fick allt du gitte peka på — och våra barn — ja, de ha det bättre och tryggare de, än Kristins arma söner — Gud värne de arma stackarna, så som Erlend ställt för sina barn! Jag tänker det må vara mer värt än hustrunamn för en mors hjärta — och du vet att jag önskade mången gång att du haft slik börd att jag kunnat lagfästa dig — ingen kvinna har täckts mig så väl som du — fastän du sällan varit blid och god mot mig — och den hustru som jag fick, Gud löne henne! Jag har stiftat ett altare för min Katrin och mig i vår kyrka, Kristin — jag har tackat Gud och Vår fru var dag för giftet mitt, ingen man har haft bättre —», han snyftade och smågrät.

Snart efteråt sade Ulv Haldorsson att nu måste de gå. Han och Kristin växlade ej ett ord på hemvägen. Men utanför dörren räckte hon sin hand åt mannen:

»Ulv — min frände och min vän!»

»Kunde det hjälpa något», sade han sakta, »så skulle jag gärna gå till galgen i Erlends ställe — för hans skull och för din.»

Om kvällen, strax före sängdags, satt Kristin ensam i rummet med Simon. Då började hon med ens berätta var hon varit denna dag. Hon redogjorde för samtalet därute.

Simon satt på en pall ett stycke från henne. Litet framåtlutad, med armarna vilande på låren och hängande händer satt han och såg på henne med ett underligt forskande uttryck i de små skarpa ögonen. Han yttrade icke ett ord, och icke en muskel rörde sig i hans tunga, breda ansikte.

Då nämnde hon att hon hade sagt det till sin far och vad han hade sagt.

Simon satt som förut, orörlig. Men om en stund sade han lugnt:

»Det är den enda bön jag bett av dig i alla de år vi känt varandra — om jag minns rätt — att du skulle — men kunde du icke tiga med det för att skona Lavrans, så —»

Kristin skalv i hela kroppen:

»Ja. Men —. Åh Erlend, Erlend, Erlend —»

Vid det vilda skriket for mannen upp — Kristin hade kastat sig framstupa, med huvudet ned på armarna vaggade hon från ena sidan till den andra och fortfor att ropa på Erlend mellan skälvande, stönande snyftningar, som tycktes slita sig lös ur hennes kropp, fylla hennes mun med gråt, bubbla och spruta fram —.

»Kristin — i Jesu namn!»

Då han grep om hennes överarmar och försökte lugna henne, kastade hon sig intill honom med hela sin kroppstyngd, tog honom om halsen, medan hon gråtande fortsatte att ropa sin mans namn.

»Kristin — lugna dig —», han tryckte henne i sin famn och förstod att hon icke märkte det, hon grät så att hon inte kunde stå upprätt ensam. Då lyfte han upp henne i sina armar — pressade henne intill sig ett ögonblick, så bar han henne bort till sängen och lade ned henne på den.

»Lugna dig», bad han omigen, med kvävd röst och nästan hotande — lade sina händer över hennes ansikte, och hon grep om hans handled och arm och klängde sig intill honom:

»Simon — Simon — å, han måtte räddas —»

»Jag gör vad jag kan, Kristin — nu skall du lugna dig!» Han svängde plötsligt runt, gick mot dörren och ut. Han ropade, så att det ekade mellan husen, på den tjänstemö som Kristin hade statt här i Oslo. Hon kom springande, och Simon sade åt henne att gå in till husfrun. Strax därpå kom flickan ut igen — hennes matmor ville vara ensam, sade hon förskräckt till Simon, som stod kvar på samma fläck.

Han nickade och gick bort till stallet, stannade där, tills Gunnar, hans sven, och Ulv Haldorsson kommo för kvällsutfodringen. Simon gav sig i tal med dem och gick tillsammans med Ulv upp till boningshuset igen.

Kristin såg ej mycket till sin svåger nästa dag. Men efter non, då hon satt och sydde på ett plagg, som hon ville ha med sig ut till sin man, kom han springande in, sade ingenting till henne, såg inte på henne, utan öppnade brådskande sitt reseskrin, fyllde sin silverbägare med vin och for ut igen. Kristin steg upp och gick efter. Utanför dörren till huset stod en främmande man och höll ännu sin häst — Simon drog en guldring från sitt finger, släppte ned den i bägaren och drack den nykomne till:

Kristin gissade vad det gällde och ropade glad:

»Du har fått en son, Simon»

»Ja.» Han slog sändebudet på skuldran, då denne tackande stack in bägaren och ringen innanför sitt bälte. Så tog Simon sin hustrus syster om livet och snurrade henne runt. Han såg så glad ut att Kristin måste lägga sina händer på hans axlar — då kysste han henne mitt på munnen och skrattade högt.

»Det blir nog Darresläkten som skall sitta på Formo efter dig då, Simon», sade hon glad.

»Så blir det, om Gud vill. — Nej, i kväll vill jag gå ensam», sade han, då Kristin frågade om de skulle följas åt till aftonsången.

Om kvällen sade han till Kristin att han fått veta att Erling Vidkunsson skulle vara på sin gård Aker vid Tunsberg. Och denna förmiddag hade han tingat båtlägenhet nedåt fjorden — han ville tala med herr Erling om Erlends sak.

Kristin sade ej mycket. De hade nätt och jämnt vidrört detta förut men undvikit att gå närmare in på saken — huruvida herr Erling hade känt till Erlends förehavande eller ej. Simon sade att han ville rådslå mer Erling Vidkunsson, höra vad han tyckte om Kristins plan, att Simon skulle följa henne in till Lavrans’ mäktiga fränder i Sverige, påminna om släktskapen och kräva frändehjälp av dem.

Då sade hon:

»Men nu då du har fått en slik stortiding, svåger, så tyckes mig rimligast att du uppskjuter resan till Aker — först far upp vill Ringheim och ser till Ramborg och sonen din.»

Han måste vända sig bort, så svag kände han sig. Han hade väntat så på detta — om Kristin skulle visa tecken till att hon förstod hur han längtade efter att få se sin son. Men när han blivit något herre över sin sinnesrörelse, sade han, litet förlägen i rösten:

»Jag har tänkt, Kristin — Gud kanske unnar den pilten bättre förkovran, om jag kan vara tålmodig och styra min längtan efter att se honom, tills jag hunnit hjälpa dig och Erlend ett stycke framåt i denna sak.»

Dagen efter gick han ut och köpte rika och präktiga gåvor till sin hustru och gossen — likaså till alla de kvinnor som varit hos Ramborg, när hon fick barnet. Kristin tog fram en vacker silversked, som hon ägde efter sin mor, den skulle Andres Simonsson ha; men till sin syster skickade hon den tunga, förgyllda silverkedja, som hon en gång i barndomen hade fått av Lavrans tillsammans med relikkorset. Detta flyttade hon nu över på den kedja, som var Erlends fästegåva. Nästa dag vid middagstiden seglade Simon.

Om kvällen lade fartyget till vid en ö i fjorden. Simon stannade ombord, låg i ett mellanrum i lasten med några vadmalsstycken bredda över sig och såg på stjärnhimmeln, där stjärnbilderna tycktes dyka upp och ned, medan båten låg och stampade på de dåsigt glidande vågorna. Vattnet plaskade, och isflaken skrapade och dunkade mot fartygets sidor. Det var nästan skönt att känna kölden smyga sig längre och längre in genom kroppen. Det lindrade —.

Fastän — nu var han viss om att så illa som det varit, kunde det aldrig mera bli. Nu då han hade en son. Det var inte det att han trodde han kunde bli mera fäst vid gossen än han var vid sina döttrar. Utan det var något annat. Så hjärteglad som hans små flickor kunde göra honom, när de tydde sig till sin far med lek och skratt och prat, så ljuvligt som det kändes att ha dem i skötet och känna det mjuka barnahåret under sin haka — en man stod dock ej på samma sätt i kedjan av sin ätts män, om hans gård och ägodelar och minnet av hans levnad här i världen skulle följa med en dotters hand över till en främmande ätt. Men nu då han kunde hoppas att om Gud ville låta denna späda svennen växa upp till man, så skulle på Formo son följa efter far — Andres Gudmundsson, Simon Andresson, Andres Simonsson — då var det liksom så självkart att för Andres måste han stå som fadern stått för honom själv — en redlig man i sina lönnliga tankar likafullt som i sin uppenbara vandel.

Ibland hade det varit så att han begrep inte hur han skulle härda ut längre. Han hade bara sett ett enda tecken till att hon förstod något! Men hon var mot honom som om de varit köttsliga syskon — full av omsorg om hans väl, snäll och vänlig och blid —. Och han visste ju ej hur länge det skulle räcka — att de bodde tillsamman på detta sätt. Tänkte hon aldrig på att han inte kunde glömma — om han nu också var gift med hennes syster, kunde han ej alldeles glömma att de två en gång varit ämnade åt varandra som äkta makar —.

Men nu hade han denna sonen. Han hade alltid blygts för att lägga till något med egna ord, vare sig önskan eller tack, när han läste sina böner. Men Kristus och Maria visste väl vad han menat med det att han läst dubbelt så många paternoster och ave om dagen den sista tiden. Och det skulle han fortsätta med, så länge han var hemifrån. Och visa sin tacksamhet på lämpligt och frikostigt sätt eljes också. Då fick han kanske hjälp på denna resan med.

Egentligen tycktes det honom själv orimligt att vänta sig någon fördel av denna färd. Det var fullkomlig kyla mellan herr Erling och kungen nu. Och om den förre riksföreståndaren var aldrig så mäktig och stolt och aldrig så litet behövde frukta den unge kungen, som hade en mycket vanskligare ställning än Norges rikaste och högbördigaste man — så var det dock ej antagligt att han skulle vilja reta upp kung Magnus mot sig ännu mer genom att föra Erlend Nikulaussons talan och ådraga sig misstanken att han vetat om Erlends förrädiska planer. I fall han haft del däri, ja, om han hade stått bakom hela företaget, färdig att gripa in och låta sig väljas till att sköta regeringen, i samma stund det åter var en omyndig konung i landet — så kunde han ej känna sig bunden att våga något för att hjälpa den man som fått hela planen att stranda för ett skamligt kärleksäventyrs skull. Det var som om Simon halvt glömde det, när han var tillsamman med Erlend och Kristin — ty de tycktes knappt minnas det längre. Men det var nu så att Erlend själv hade vållat att hela saken endast åstadkom olycka för honom och för de gode män som röjts genom hans enfaldiga lättsinne.

Men han måste försöka alla utvägar för att hjälpa henne och hennes make, Och nu började han hoppas; ty kanske Gud och Jungfru Maria, eller något av de helgon som han brukat hedra med offer och allmosegärd, skulle vilja understödja honom också här.

Han kom till Aker tämligen sent nästa kväll. En uppsyningsman tog emot honom och skickade i väg svenner, dels med hästarna och dels med hans sven till borgstugan, men själv gick han till det loft där riddaren satt och drack. Strax efter kom herr Erling själv ut på loftsvalen och stod där, medan Simon gick uppför trappan; sedan hälsade han gästen välkommen, nog så höviskt, och förde in honom i buren, där Stig Håkonsson från Manvik satt och en helt ung man, som var Erlings enda son, Bjarne Erlingsson.

Så blev han då undfägnad på bästa vis, tjänstefolk tog hans ytterplagg och bar in mat och dryck. Men han anade att männen anade — i varje fall herr Erling och Stig — vad han kommit dit för, och han kände att de höllo sig tillbakadragna. När så Stig började tala om att det var sällsynt att se honom i denna landsända, han nötte icke ut trösklarna hos sina forna fränder — ja, hade han egentligen varit längre söderut än till Dyfrin, sedan Halfrid dog? — då svarade Simon nej, icke förrän i vinter. Men nu hade han varit i Oslo i några månader med sin hustrus syster, Kristin Lavransdotter, som var gift med Erlend Nikulausson.

Därpå tego de litet. Så frågade herr Erling artigt efter Kristin och Simons hustru och syskon, och Simon frågade om fru Elin och Erlings döttrar och hur Stig mådde och om nytt från Manvik och gamla grannar där.

Stig Håkonsson var en korpulent, mörkhårig man, några år äldre än Simon, son till Halfrid Erlingsdotters halvbror, herr Håkon Toresson, och brorson till Erling Vidkunssons fru, Elin Toresdotter. Han hade mist Skidusysslan och befälet på borgen i Tunsberg för två vintrar sedan, då han blev ovän med konungen, men hade det eljest bra, där han satt på Manvik, fast han var barnlös och änkling. Simon kände honom ganska väl och hade varit god vän med honom såväl som med alla sin första hustrurs fränder — om vänskapen nu också inte varit alltför het. Han visste så innerligt väl vad de alla tänkt om Halfrids andra giftermål — herr Andres Gudmundssons yngre son var ju både välmående och godättad, men jämngod med Halfrid Erlingsdotter var han icke och därtill tio år yngre än hon; de kunde ej förstå varför hon vänt sin håg till den unge mannen, men de fingo unna henne att göra som hon ville — eftersom hon haft det så outhärdligt svårt hos sin första man.

Erling Vidkunsson hade Simon endast träffat ett par gånger förut, och då hade han alltid varit i sällskap med fru Elin, så då hade det aldrig hörts ett knyst från honom; ingen behövde säga mer än ja och jaså, när hon fanns i rummet. Herr Erling hade åldrats inte så litet sedan dess, han hade blivit något fetare, men han hade ännu en vacker och ståtlig gestalt, ty han förde sig ofantligt väl, och det klädde honom att hans bleka, rödgula hår nu blivit silvergrått och glänsande.

Den unge Bjarne Erlingsson hade Simon ej sett förut. Han hade vuxit upp nära Björgvin hemma hos en andlig herre, som var Erlings vän — i släkten sades det, för att fadern icke ville ha honom gående ute på Giske i allt kvinnfolksladdret där. Erling själv var där inte oftare än han måste, och föra gossen med sig på sina ständiga resor tordes han icke, ty Bjarne hade varit mycket klen till hälsan under uppväxtåren, och två andra söner hade Erling Vidkunsson mist, medan de voro små.

Gossen såg ovanligt vacker ut, så som han satt med ljuset bakom sig och visade ansiktet från sidan. Svart, starkt krusigt hår burrade sig över pannan, de stora ögonen sågo svarta ut, näsan var stor och vackert böjd, munnen fast och fyllig och fin och hakan välformad. Därtill var han högväxt, axelbred och smärt. Men så skulle Simon sätta sig vid bordet och äta, »dukesvennen» flyttade ljuset, och nu såg han att på halsen var Bjarnes hud alldeles sönderskuren av körtelärr — det sträckte sig på båda sidor ända upp under öronen och bortåt hakan, döda, blankvita hudfläckar och blåröda strimmor och svullna knutar. Och så hade Bjarne den ovanan att han ständigt drog upp hättan på den runda, pälsbrämade axelkragen av sammet, som han satt med också härinne i rummet — han drog den halvvägs upp över huvudet till öronen. En stund efteråt blev det väl för varmt för honom, så att han drog ned den, och så drog han upp den igen — han tycktes inte veta om att han gjorde det. Simon blev riktigt orolig i händerna själv till sist av att se på det — fast han försökte låta bli att se dit.

Herr Erling tog knappt sina ögon från sonen — men han tycktes ej heller veta om att han satt så där och såg oavvänt på ynglingen. Erling Vidkunssons ansikte var ej mycket rörligt, och det var inte något särskilt uttryck i hans blekblå ögon — men under den litet obestämda och vattniga blicken tycktes ändlösa års bekymmer och tankar och ömhet ligga som en bottensats.

Så samtalade de tre äldre männen, höviskt och trögt, medan Simon åt och den unge satt där och fumlade med sin kraghätta. Sedan drucko de alla fyra, så länge det passade sig, och så frågade herr Erling om icke Simon var trött efter resan, och Stig bad honom hålla till godo med att sova hos honom. Simon var glad att han fick uppskov med att framföra sitt ärende. Denna första kväll på Aker hade gjort honom nog så nedstämd.

Nästa dag, då han kom fram med det, svarade herr Erling i det närmaste så som Simon hade väntat sig. Han sade att godvilligt hade kung Magnus aldrig lyssnat till honom, utan han hade nog förstått att, från den stund Magnus Eriksson var gammal nog att tycka något, hade han tänkt att Erling Vidkunsson skulle då icke få ha något att säga hos honom, när han en gång blev myndig. Och sedan den där tvisten mellan honom och hans vänner å ena sidan och kungen å den andra blivit bilagd, hade han varken hört av eller sett till kungen och kungens vänner. Om han förde Erlends talan hos kung Magnus, skulle det näppeligen gagna mannen stort. Men han visste väl att många här i landet trodde att han stått bakom Erlends förehavande på något vis. Simon fick tro honom eller icke tro honom — varken han eller hans vänner hade vetat av att detta var i görningen. Men hade saken röjts på annat sätt, eller hade dessa äventyrslystna unga galenpannorna utfört sitt vågspel och misslyckats — då skulle han ha trätt fram och försökt medla. Men så som detta gått till, så tyckte han icke någon rimligtvis kunde kräva att han skulle stiga upp och bekräfta folks misstankar om att han spelat dubbelt spel.

Men han rådde Simon att vända sig till Hattorssönerna. De voro kungens syskonbarn, och när de ej för tillfället lågo i fejd med honom, så vidmakthöllo de dock ett slags vänskap. Och såvitt Erling kunde förstå, så voro de män Erlend täckte snarare till finnandes i Halftorssönernas krets — och bland de yngsta av stormännen.

Nu var det ju så att kungens bröllop skulle stå här i landet till sommaren, Det kunde då vara ett lämpligt tillfälle för herr Magnus att visa skonsamhet och mildhet mot sina ovänner. Och kungens mor och fru Isabel kommo väl till gästabuden. Simons mor hade ju varit drottning Isabels tärna, när hon var ung — Simon kunde ju vända sig till fru Isabel, Erlends hustru kunde också falla ned inför kungens brud och fru Ingeborg Håkonsdotter och anropa dem om deras förbön.

Simon tänkte att det fick då bli den allra sista utvägen, att Kristin skulle knäböja för fru Ingeborg. Hade hertiginnan förstått vad heder var, så hade hon väl för länge sedan trätt fram och befriat Erlend ur hans svåra ställning, Men då han en gång nämnt detta till Erlend, hade denne bara skrattat och sagt att den frun hade alltid så många bekymmer och svårigheter själv, och hon var väl vred över att det nu syntes föga troligt att hennes käraste barn någonsin skulle få kunganamn.

1. Bohus.