Kristin Lavransdotter/Husfrun/Syndens frukt/Kapitel 2

←  Kapitel I

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel II

Kapitel III  →

II

Julaftonen störtregnade det och blåste. Det var ogörligt att använda slädar, och alltså måste Kristin stanna hemma, när Erlend och husfolket redo till nattmässan i Birgsi kyrka.

Hon stod i stugdörren och såg efter dem. Torrvedsfacklorna, som de buro, lyste rött på de gamla mörka husen, speglade i tunets våta halka. Vinden tryckte ned flammorna och bredde ut dem åt sidorna. Kristin stod kvar, så länge hon hörde dånet av deras ritt i natten.

Inne i hallen brann det ljus på bordet. Kvarlevor av kvällsmaten stodo omkring — grötrester i fat; halvätna brödlevar och fiskben flöto i ölslasket. De tjänstemör som skulle vara hemma hade redan lagt sig till ro på golvhalmen. Kristin var ensam på gården med dem och en gammal man, som hette Ån. Han hade tjänat på Husaby sedan Erlends farfars tid; nu satt han i en liten stuga nere vid sjön, men kom gärna upp till gården om dagarna, gick och pysslade litet och trodde att han arbetade med besked. Ån hade somnat vid bordet i kväll, och Erlend och Ulv hade skrattande burit honom bort i en vrå och brett ett plagg över honom.

Nu var golvet strött med ett tjockt lager säv hemma på Jörundgård, ty allt husfolket skulle sova tillsammans i storstugan under helgnätterna. Innan de foro till kyrkan, brukade de röja undan resterna av fastekosten, och modern och tärnorna dukade bordet så vackert de kunde med smör och ostar, staplar av tunt, ljust bröd, blankt fläsk och de tjockaste grisläggar. Silverkannorna och mjödhornen stodo och glänste. Och fadern hade själv lagt upp öltunnan på bänken.

Kristin vände sin stol mot härden — hon gitte ej se på det osnygga bordet. En av pigorna snarkade, så det var otäckt att höra.

— Det var nu också ett av de ting hon inte tyckte om hos Erlend: hemma hos sig åt han så otrevligt och vårdslöst, rotade på faten efter godbitar, gitte knappt två sina händer, innan han gick till bords — och så lät han sina hundar komma upp i knät och nafsa åt sig av maten, medan folk åt. Då var det ju ej annat att vänta än att tjänstefolket icke hade bordskick. Hemma hade hon tillhållits att äta fint — och långsamt. Ty det passade sig ej, sade modern, att husbondfolket skulle vänta medan tjänarna åto — och de som strävade och arbetade, måste få ha sin tid att äta sig fullt mätta.

»Gunna», lockade Kristin sakta på den stora gula tiken, som låg med hela nystanet av valpar intill spiselhällen. Hon var så arg av sig, därför hade Erlend uppkallat henne efter den gamla husfrun på Råsvold.

»Arma rackan där», viskade Kristin och smekte djuret, som kom och lade huvudet i hennes knä. Hon var vass som en kniv nedefter ryggen, och spenarna släpade nästan i golvet. Valparna åto rakt upp modern. »Ja, arma rackan min, ja!»

Kristin lade huvudet bakåt mot stolsryggen och såg upp mot de sotade takbjälkarna. Hon var trött —.

Åh nej, lätt hade hon icke haft det, dessa månader som hon varit på Husaby. Hon hade talat ut litet med Erlend om kvällen, den dagen de varit vid Medalby. Då förstod hon att han hade trott hon var vred på honom, för att han bragt detta över henne.

»Jag minns nog», sade han mycket lågmält. »Den dagen i våras vi gingo i skogen norrom kyrkan. Jag minns nog du bad mig låta dig vara —»

Kristin hade blivit glad för att han sagt detta. Eljest undrade hon nog ofta över hur många ting Erlend tycktes ha glömt. Men så sade han:

»Icke hade jag trott dig om det, Kristin, att du kunde gå och bära lönnligt agg till mig och te dig lika blid och glad. Ty du måste då länge ha vetat hur det var med mig. Jag hade trott om dig att du var så klar och ärlig som solen själv.»

»Ack, Erlend», sade hon sorgset, »det vet väl du bäst av alla i världen att jag har gått lönnvägar och varit falsk mot dem som trodde mig bäst.» Men hon ville så gärna att han skulle förstå. »— Nu vet jag icke om du minnes, vän, att förr har du handlat så mot mig som några icke lära kalla vackert. Och det vet Gud och Maria mö, att jag icke bar agg, och jag älskade dig icke mindre —»

Erlends ansikte blev vekt:

»Så tänkte jag», sade han sakta. »Men det vet du väl också — jag har strävat i alla dessa år för att gottgöra det jag förbrutit. Jag tröstade mig med att det skulle gå så till slut att jag kunde löna dig för att du var så trofast och tålmodig.»

Då hade hon frågat honom:

»Du har väl hört om min farfars bror och jungfru Bengta, som rymde ur Sverige mot hennes fränders vilja. Gud straffade dem med det att han icke gav dem något barn tillsammans. Har du aldrig fruktat det i dessa år att han skulle straffa oss så —»

Hon hade sagt till honom, bävande och sakta:

»Det kan du väl förstå, Erlend min, att jag icke var mycket glad i somras, när jag först märkte detta. Men likafullt tänkte jag —. Jag tänkte, att du skulle dö från mig, innan vi blevo gifta — jag ville hellre sitta efter dig med ditt barn än ensam. Jag tänkte, om jag skulle dö av det — det var dock bättre än att du icke skulle äga en äkta son, som kunde stiga i högsätet efter dig, när du skall gå bort från denna världen —»

Erlend svarade häftigt:

»Då månde jag finna sonen min alltför dyrköpt, skulle han kosta ditt liv. Tala icke så, Kristin — Så kärt har jag icke Husaby», sade han en stund efteråt, »helst sedan jag fått klart för mig att Orm aldrig kan taga mitt odal i arv —»

»Håller du mera av hennes son än min?» frågade Kristin då.

»Din son —», Erlend log litet. »Om honom vet jag nu icke mer än att han kommer hit ett halvår eller så förr än gott är. Orm har jag älskat i tolv år.

En stund efteråt frågade Kristin:

»Längtar du någon gång efter dina barn?»

»Ja», svarade mannen. »Förr i tiden var jag ofta inne och såg till dem i Österdalen, där de äro.»

»Du kunde resa dit nu i advent», sade Kristin sakta.

»Skulle du icke misstycka det då?» frågade Erlend glad.

Kristin hade svarat att hon skulle finna det rimligt. Då hade han frågat om det skulle vara henne emot i fall han tog barnen med sig hem till julen. »En gång måste du dock se dem.» Och åter hade hon svarat att också detta syntes henne rimligt.

Medan Erlend var borta strävade Kristin med att ordna för julen. Det pinade henne mycket att gå bland dessa främmande svenner och tjänstekvinnor nu — hon måste göra en våldsam ansträngning, när hon skulle kläda av och på sig inför de två tärnorna, som Erlend hade sagt skulle sova inne hos henne i hallen. Hon fick påminna sig själv om att ensam hade hon aldrig stått ut med att ligga dårinne i det stora huset — där en annan sovit has Erlend före henne.

Tjänstekvinnorna vid gården voro inte bättre än man kunde vänta sig. De bönder, som vakade över sina döttrar, sände dem ej i tjänst på en gård, där husbonden öppet sammanlevat med en horkona och satt en slik till styret. Tärnorna voro lata och ovana vid att lyda en husfru. Men några av dem kommo snart att tycka om att Kristin satte huset i gott skick och själv gick med dem i deras sysslor. De blevo pratsamma och glada, när hon hörde på dem och vänligt och muntert svarade. Och Kristin visade husets folk varje dag ett blitt och lugnt ansikte. Hon gav ingen bannor, men om någon tjänstemö sade emot husfruns tillsägelse, så låtsade hon som om hon trodde den andra inte kunde sin sak och visade henne helt stilla hur hon ville ha arbetet gjort. Så hade Kristin sett sin far ta det med drängar som muckade — och ingen karl hade två gånger försökt sätta sig upp mot Lavrans på Jörundgård.

Så skulle det väl gå nu i vinter. Sedan fick hon se till att bli kvitt de kvinnor hon inte kunde lida eller inte fick pli på.

Ett arbete var det som hon ej kunde förmå sig till att ta itu med utan att vara fri från dessa främmande ögon. Men om morgonen, då hon satt ensam i hallen, då sydde hon kläder åt sitt barn — dukar av mjukt vadmal att svepa in det i, lindor av rött och grönt köptyg och så vitt linne till dopdräkt. Medan hon satt vid denna sömnad, kastades hennes sinne mellan ångest och tillit till de heliga, människornas vänner, om vilkas förbön hon bett. Det var så att barnet levde och rörde, sig i henne, så hon ej hade ro vare sig natt eller dag. Men hon hade hört om barn som fötts med skinnbälg där de skulle haft ansikte, med huvudet bakvänt, med tårna ditåt där hälen skulle ha varit. Och hon såg för sig Svein, som var blåröd över halva ansiktet för att modern försett sig på vådeld —.

— Så kastade hon från sig sömnaden, gick bort och knäföll för Jungfru Marias bild och läste sju aven. Broder Edvin hade sagt att Guds moder gladde sig lika varmt varje gång hon hörde ängelns hälsning, om det så var ur den uslaste syndares mun. Och det var orden Dominus tecum som mest fröjdade Marias hjärta; därför måste hon alltid säga dem tre gånger.

Det hjälpte henne alltid en stund. Hon visste då många människor, både män och kvinnor, som föga ärade Gud och hans moder och illa höllo budorden — men hon hade icke sett att de fått vanskapta barn för det. Ofta var Gud så barmhärtig att han icke hemsökte föräldrarnas synder på de stackars barnen, om han nu också alltibland måste giva människorna ett vittnesbörd om att han icke kunde tåla deras ondska oavlåtligt. Men det skulle då väl inte just bli hennes barn —.

Så åkallade hon i sitt hjärta Sankt Olav. Honom hade hon hört så mycket om, att det var som hon skulle ha känt honom, medan han levde här i landet, och ha sett honom på denna jord. Icke så högväxt var han, fyllig men rak och fager, med guldkrona och glorian, den skinande »solgislan», kring det gyllne, krusiga håret och rött, krusigt skägg kring det fasta, väderbitna och djärva anletet. Men hans djupa, lågande ögon sågo tvärtigenom alla människor, dem tordes ingen se in i som gjort någon missgärning. Hon tordes det icke hon heller, hon såg ned inför hans blick, men hon var ej rädd — det var mera som när hon var liten och måste slå ned sina ögon för fadern, när hon gjort orätt. Sankt Olav såg på henne, strängt men icke hårt — hon hade ju lovat att bättra sitt leverne. Hon längtade så förfärligt efter att få komma in till Nidaros och knäfalla vid hans helgedom. Erlend hade lovat henne det, när de reste hitupp, att dit skulle de fara mycket snart. Men färden hade uppskjutits. Och nu förstod Kristin att han ogärna ville resa med henne; han var skamsen och rädd för folks prat.

En kväll då hon satt vid bordet med sitt husfolk, sade en av tärnorna, en ung mö, som hjälpte till inomhus:

»Jag undrar, husfru, om det icke vore rätt så gott att vi tog till att sy lindor och barnkläder nu, innan vi sätter upp den väven I talar om —»

Kristin låtsade som om hon inte hörde och talade vidare om färgningen. Då började flickan på igen:

»Men kanske I fört barnkläderna med hemifrån?»

Kristin log litet och vände sig åter till de andra. När hon om en stund såg flyktigt bort på tärnan, satt denna eldröd i ansiktet och tittade ängsligt över till husmodern. Kristin log igen och talade med Ulv tvärsöver bordet. Då tog den unga med ens till lipen. Kristin log litet, och tärnan grät värre och värre, tills hon snyftade högt.

»Nej, håll nu upp med det där, Frida», sade Kristin till sist helt lugnt. »Du har blivit stadd här som vuxen tjänstemö; nu får du icke bete dig som du vore en liten barnunge.» Flickan jämrade — hon hade icke velat vara lösmynt, och Kristin fick ej vara vred.

»Nej», sade Kristin lika leende. »Spisa nu och gråt icke mera. Vi ha icke mer vett än Gud unnat oss, vi andra heller.»

Frida for upp och sprang ut storsnyftande.

Sedan, då Ulv Haldorsson stod och talade med Kristin om det arbete, som skulle göras nästa dag, log han och sade:

»Dig, Kristin, skulle Erlend ha fästat för tio år sedan. Då hade hans saker nu stått bättre på alla vis.»

»Tror du?» frågade hon, småleende som förut. »Då var jag nio vintrar gammal. Menar du Erlend hade dugt stort till att gå och bida på en barnbrud i år och dag —?»

Ulv skrattade och gick ut.

Men om natten låg Kristin och grät av övergivenhet och förödmjukelse.

Så kom Erlend hem veckan före jul, och Orm, hans son, red vid faderns sida. Det stack till i Kristins hjärta, när han ledde gossen fram till henne och bjöd honom hälsa sin styvmor.

Han var det fagraste barn. Slik var det hon hade tänkt han skulle se ut, den sonen hon bar. Ibland, när hon vågade sig till att vara glad, tro att hennes barn skulle födas sunt och välskapat och tänkte framåt på pilten, som skulle växa upp vid hennes knä, så var det sådan han skulle se ut — så lik sin far.

Han var något liten för sin ålder och spenslig, men fagert växt, finlemmad och vän i ansiktet, mörk i hy och hår, men med stora, blå ögon, röd, vek mun. Han hälsade höviskt på sin styvmor, men han var hård och kall i uppsynen. Kristin hade icke fått tillfälle att tala vidare med gossen, men hon kände hans ögon på sig, var hon gick och stod, och hon tyckte hon blev ännu mera klumpig och tung i kroppen och i gången, när hon visste att barnet stirrade på henne.

Hon såg ej Erlend tala mycket med sonen, men hon märkte att det var pojken, som höll sig avvisande. Kristin sade till mannen att Orm var fager och såg klok ut. Sin dotter hade Erlend inte tagit med, han tyckte Margret var för liten för att göra den långa resan nu vintertid. Hon var ännu mycket fagrare än brodern, sade han stolt, när Kristin frågade om den lilla mön — och mycket livligare; sina fosterföräldrar lindade hon om sitt lillfinger. Hon hade guldgult lockigt hår och bruna ögon.

Då var hon väl lik sin mor, tänkte Kristin. Hon rådde ej för att svartsjukan sved i benne. Månntro Erlend älskade denna sin dotter så som hennes far hade älskat henne? Han hade varit så vek och varm i rösten, när han talade om Margret.

Kristin steg upp och gick och ställde sig i ytterdörren. Det var så mörkt och regndigert ute att det syntes varken måne eller stjärnor. Men hon tänkte det måste nu vara midnatt snart. Hon tog lyktan i förstugan, gick in och tände den. Så kastade hon kappan på sig och gick ut i regnet.

»I Jesu namn», viskade hon och korsade sig tre gånger, då hon trädde ut i natten.

Överst vid tunet låg prästhuset. Det stod tomt nu. Sedan Erlend blivit löst från bannet hade där icke varit någon huspräst vid Husaby; då och då kom en av hjälpprästerna i Orkedal över och läste mässan, men den nya prästen, som blivit tillsatt vid kyrkan, var i utlandet med mäster Gunnulv; de voro visst vänner från skolan. De hade väntats hem i somras — nu ansåg Erlend att de kommo väl icke tillbaka förrän efter våren. Gunnulv hade haft bröstsjukdom i sin ungdom, så han ville nog ogärna resa vintertid.

Kristin låste upp det tomma, kalla huset och letade reda på kyrknyckeln. Så stod hon en stund. Det var mycket halt — och kolmörkt och blåst och regn. Det var farligt för henne att gå ut nattetid och helst en julnatt, då alla onda vättar voro i rörelse. Men hon kunde icke avstå därifrån — hon måste till kyrkan.

»I Guds, den allsmäktiges, namn går jag här fram», viskade hon ut i luften. Lysande framför sig med lyktan satte hon fötterna där grästuvor och stenar stucko upp ur halkan. I mörkret tycktes vägen till kyrkan oändligt lång. Till sist stod hon på hällen framför porten.

Därinne var bitande kallt — mycket kallare än ute i regnet. Kristin gick fram till triumfbågen och knäföll framför krucifixet, som hon skymtade i mörkret över sig.

När hon läst sina böner och rest sig upp, stod hon stilla en stund. Det var som hade hon väntat att något skulle hända. Men intet skedde. Hon frös och var rädd i den mörka, ödsliga kyrkan.

Hon smög sig fram till akaret och lyste på bilderna där. De voro gamla, fula och barska. Altarbordet var nakna stenen — dukar, böcker och kärl visste hon lågo nedlåsta i en kista.

I långhuset löpte en bänk längs väggen. Kristin gick ned och satte sig; lyktan ställde hon på golvet. Hennes kappa var våt, och våt och kall var hon om fötterna. Hon försökte draga upp ena benet under sig, men då kom hon att sitta så obekvämt. Så svepte hon kappan väl omkring sig och bemödade sig att samla sina tankar kring detta att nu var det åter den heliga midnattsstund då Kristus lät sig födas av Maria mö i Betlehem.

»Verbum caro factum est et habitavit in nobis —.»^[1]

Hon mindes Sira Eiriks djupa och rena röst. Och Audun, den gamla djäknen, som aldrig blev något mera. Och deras kyrka därhemma, där hon stått vid sin mors sida och hört julmässan. Vart endaste år hade hon hört den. Hon försökte minnas mera av de heliga orden, men hon kunde endast tänka på deras kyrka och alla de välkända ansiktena. Överst på manssidan stod hennes far och stirrade med fjärrskådande ögon in i det bländande ljusflödet från koret.

Det var så ofattligt att deras kyrka icke mera fanns. Den hade brunnit upp. Hon brast i gråt vid den tanken. Och här satt hon ensam, denna natt då alla kristna människor samlades till fröjd och glädje i Guds hus. Det var väl också som det skulle vara att hon i natt var utestängd från festen för Guds sons födelse av en skär och ren mö —.

— Föräldrarna voro nog denna jul vid Sundbu. Men där var icke mässa i kapellet i natt; hon visste att julnatten red Sundbufolket alltid till gudstjänst i huvudkyrkan på Ladalm.

Det var första gången, så långt hon kunde minnas tillbaka, som hon icke var i Kristmässan. Hon måste ha varit helt liten första gången föräldrarna togo henne med, Ty hon kunde minnas att hon stoppats ned i en skinnsäck, som var luden inuti, och fadern hade tagit henne på armen. Det var en förfärligt kall natt, och de redo genom en skog — ty blossen lyste på snötyngda granar. Hennes fars ansikte var purpurrött i skenet, och pälskanten kring hans hätta var kritvit av rimfrost. Alltemellanåt böjde han sig litet ned och bet henne i nästippen — frågade om hon kände det, och så ropade han skrattande bakåt till modern att ännu hade icke Kristin frusit näsan av sig. Det måste ha varit, medan de ännu bodde på Skog — hon kunde väl ha varit tre vintrar gammal. Föräldrarna voro helt unga människor vid den tiden. Nu mindes hon sin mors röst den natten — hög och glad och full av skratt, när hon ropade framåt till mannen och frågade om barnet. Ja, modern hade varit ung och frisk i rösten —.

— Betlehem, det betyder på norskt mål brödets ort. Ty där vart givet människorna det bröd som närer oss till evinnerligt liv —.

Det var vid dagningsmässan som Sira Eirik steg fram i lektoriet och tolkade evangeliet på landets tungomål.

Mellan mässorna satt folk i gillestugan på norra sidan om kyrkan. De hade med sig dryckesvaror, som skickades runt. Männen raglade ut i stallarna och sågo till sina hästar. Men på vaknätterna under sommaren höll menigheten till på kyrkvallen, och då dansade ungdomen mellan gudstjänsterna.

— Och den sälla mön Maria svepte själv sin son i lindakläder. Hon lade honom i krubban, ur vilken oxar och åsnor plägade äta —.

Kristin tryckte händerna mot sidorna. »Son liten, söte min egen, min egen son! Gud skall varkunna sig över oss för sin välsignade moders skull. Saliga Maria, du klara havsstjärna, du eviga livs morgonrodnad, som födde all världens sol — hjälp oss! Lillebarn, hur är det med dig i natt, du är så orolig —. Känner du under mitt hjärta att jag fryser så illa?»

På Menlösa barns dag förra julen hade Sira Eirik utlagt budskapet om de oskyldiga barn, som de grymma krigsmännen slaktat i mödrarnas armar —. »Men Gud hade korat dessa späda piltar till att inträda i himmelens sal före alla andra blodsvittnen. Och detta skulle vara ett tecken att sådana hörer himmelriket rill. Och han tog en liten pilt och satte honom mitt ibland dem. Utan I omdanen eder till dessas liknelse, kunnen I icke ingå i himmelrikets boningar, kära bröder och systrar. Så vare nu detta en tröst för envar, man eller kvinna, som sörjer ett spätt barns död —.» Då hade Kristin sett faderns och moderns ögon mötas tvärs över kyrkan, och hon vände bort blicken, ty hon förstod att detta icke var menat för henne —.

Det var i fjol. Första julen efter Ulvhilds död. »Åh — men icke mitt barn! Jesus, Maria! Låt mig behålla min son —!»

Fadern hade icke velat vara med om Staffansritten i fjol — men till sist hade männen tiggt och bett, så att han kom med. Kappritten gick från kyrkbacken därhemma och ned förbi åmötet vid Loptsgård; där slöto sig männen från Ottadalen till dem. Hon mindes hur fadern sprängt förbi på sin guldfärgade hingst — han reste sig och stod i stigbyglarna, lade sig framåt över hästens hals, hojtade och eggade hingsten — med hela följet dundrande efter sig.

Men i fjol hade han kommit tidigt hem, och han hade varit alldeles nykter. Annars brukade männen den dagen komma sent hem och vara starkt berusade. Ty de skulle in på tunet vid alla gårdar och tömma de utburna skålarna för Kristus och för sankt Stefanus, som först hade sett stjärnan i öster, då han vattnade kung Herodes’ fålar i Jordanens älv. Också hästarna fingo öl den dagen, för att de skulle bli riktigt vilda och ystra. Staffansdagen, då skulle bönderna leka med sina hästar ända till aftonsångstiden — det var stört omöjligt att få männen till att tänka på annat eller tala om annat än hästar —.

Hon kunde minnas en jul, då de hållit det stora dryckesgillet på Jörundgård. Och fadern hade lovat en präst, som var med bland gästerna, att han skulle få en röd unghingst, son till Guldsvein, om han kunde ta den och svinga sig upp på den, där den lopp osadlad på tunet.

Det var länge sedan — innan olyckan med Ulvhild hade skett. Modern stod utanför dörren med den lilla systern på armen, Kristin höll i hennes klänning — litet rädd.

Prästen sprang efter hästen, grep tag i grimskaftet och tog ett språng, så att den fotsida dräkten stod om honom, släppte åter det ystra djuret, som stegrade sig:

»Fålen, fålen — hej hopp fålen, såså pilten min!» hojtade han. Han hoppade, och han dansade som en getabock. Fadern och en gammal bonde stodo och höllo varandra om halsen — deras anletsdrag voro alldeles upplösta av skratt och av rus.

Antingen måtte nu prästen ha vunnit fuxen eller Lavrans ha skänkt honom den ändå, ty Kristin mindes att han red från Jörundgård på den. Då voro de nyktra nog allesamman; Lavrans höll aktningsfullt stigbygeln åt honom, och han välsignade dem med tre fingrar till avsked. Det hade visst varit en präst med rätt stort anseende.

Håhå jaja. Det var ofta muntert hemma under julen. Så kommo julbockarna. Fadern kastade henne upp på ryggen på sig: hans tröja var isad och håret vått. För att klara huvudet, tills de skulle till vespern, slogo männen isvatten över varandra borta vid brunnen. De skrattade, när kvinnorna beskärmade sig över detta, Fadern tog hennes kalla små händer och tryckte dem mot sin panna, som ännu var röd och brännhet. Detta var ute på tunet, vid kvällstiden — en ny vit månskära hängde över fjällkammen i den vattengröna luften. Då han steg in i stugan med henne, råkade han stöta hennes huvud mot dörrkarmen, så att hon fick en stor kula i pannan. Sedan satt hon vid bordet i hans knä. Han höll klingan av sin dolk mot kulan, matade henne med läckerbitar och lät henne dricka mjöd ur hans bägare. Sen var hon inte rädd för julbockarna, som larmade i stugan.

»Åh far, åh far —. Min gode, käre far!»

Storsnyftande gömde Kristin sitt ansikte i händerna. Åh, det skulle hennes far veta, hur hon nu hade det, denna julnatten!

När hon gick tillbaka över tunet, såg hon att det flög gnistor upp från eldhustaket. Pigorna hade gått för att laga mat åt kyrkfolket.

Det var skumt i hallen. Ljusen på bordet hade brunnit ned, och det var nästan slocknat på härden. Kristin lade på mera ved och blåste på glöden. Då såg hon att Orm satt i hennes stol. Han reste sig upp, så snart styvmodern varseblev honom.

»Käre —!» sade Kristin. VÄr du icke med din far och de andra i mässan?»

Orm sväljde ett par gånger:

»Han glömde väl att väcka mig, kan jag tänka. Far böd mig lägga mig litet i sängen åt sydsidan. Han sade han skulle väcka mig —»

»Det var illa det, Orm», sade Kristin.

Pojken svarade inte. Om en stund sade han:

»Jag trodde du hade följt med i alla fall — jag vaknade och var alldeles ensam här i hallen —»

»Jag var över till kyrkan en stund», svarade Kristin.

»Törs du gå ut på julnatten, du då?» frågade pojken. »Vet du icke att den vilda jakten kunde kommit och tagit dig med —?»

»Det är väl icke endast de onda vättarna som äro ute i natt», svarade hon. »Julnatten — då äro väl alla andar —. Jag kände en munk, som är död nu — och inför Guds anlete, tänker jag, ty han var allenast god. Han berättade mig —. Har du hört någon gång om djuren i stallet, hur de talade sinsemellan under julnatten? De kunde tala latin på den tiden, Så här gol hanen: Christus natus est! Nej, nu minns jag ej det hela. De andra djuren sporde varest, och geten bräkte: Betlem, Betlem — och fåret sade: Eamus, eamus —»

Orm smålog spefullt:

»Tänker du jag är slikt spädbarn att du kan trösta mig med amsagor? Du borde bjuda till att taga mig i ditt knä och giva mig di —»

»Jag sade det väl mest för att trösta mig själv, Orm», sade Kristin stilla. »Jag ville gärna gått i mässan, jag ock —»

Nu stod hon ej längre ut med att se på det ruskiga bordet. Hon gick bort och sopade ned alla kvarlevor i tråget och satte det på golvet åt tiken. Så fick hon rätt på starrgrästappen under bänken och torkade av bordskivan.

»Vill du komma med mig bort i västra buren, Orm, och hämta bröd och saltmat, så duka vi till helgadags morgon?» frågade Kristin.

»Varför låter du icke dina tjänstekvinnor göra det?» sade pojken.

»Så blev jag lärd hemma hos min far och mor», svarade den unga kvinnan, »att under julen skulle ingen be den andre om något, utan envar sträva att göra mest. Den var saligast som mest kunde tjäna de andra under helgdagarna.»

»Du ber ju mig», sade Orm.

»Det är en annan sak — du som är sonen här på gården.»

Orm tog lyktan, och de gingo tillsammans över tunet. Inne i fatburen fyllde Kristin två tråg med julmat. Hon tog också ett knippe stora talgljus. Medan de höllo på med detta, sade gossen:

»Det är nu väl bondeskick, det du talte om nyss. För jag har då hört han är bara en vadmalsbonde, Lavrans Björgulfson.»

»Vem har du hört det av?» frågade Kristin.

»Av mor», sade Orm. »Det hörde jag henne säga både titt och ofta till far, när vi bodde här på Husaby sist, att nu kunde han då se att icke en grå bonde en gång ville giva sin dotter i hjonelag med honom.»

»Stor trevnad månde det varit på Husaby den tiden», sade Kristin kort.

Pojken svarade ej. Det ryckte kring hans mun.

Kristin och Orm buro de fyllda trågen tillbaka till hallen, och hon dukade fram på bordet. Men hon måste bort till visthusboden efter mat ännu en gång. Orm tog tråget och sade litet blygt:

»Jag skall gå i ditt ställe, Kristin, det är så halt på tunet.»

Hon stod utanför stugdörren och väntade, tills han kom tillbaka.

Sedan satte de sig borta vid härden — hon i karmstolen och pojken på en trefot nära henne. Om en stund sade Orm Erlendsson sakta:

»Vill du ej förtälja något mera, medan vi sitta här, styvmor min?»

»Förtälja?» frågade Kristin frånvarande.

»Ja — en sägen eller något slikt — som kan hövas på julnatten», sade gossen förläget.

Kristin lutade sig bakåt i stolen och grep med sina tunna händer om armstödens djurhuvud:

»Den munken jag nämnde, han hade varit i Engeland också. Och han sade att där är en bygd där det växer törnbuskar, som blomstra med vita blommor var julnatt. Sankt Josef av Arimatea lade i land i den bygden då han flydde undan hedninrgarna och där stötte han sin stav i jorden, och den slog rot och blomstrade — han var den förste, som bar kristen tro till britternas land. Glastonborg heter bygden — nu minnes jag det. Broder Edvin hade själv sett de buskarna — Där i Glastonborg blev kung Artur jordad med sin drottning — honom har du väl hört om, han som var en av de sju värdigaste kämpar i kristenheten —.

Det sägs i Engeland att Kristi kors var gjort av alträ. Men vi brände ask under julhelgen därhemma, ty det var askved Sankt Josef hade till bränsle — Kristi fosterfar — när han skulle göra upp eld åt Maria mö och den nyfödde Guds son. Det hade far också hört av broder Edvin —»

»Men det växer icke mycket ask här nordanfjälls», sade pojken, »de gjorde slut på den i gamla tider till spjutskaft. Jag vet icke av någon annan ask här på Husabys ägor än den som står på östra sidan om gårdsgrinden, och den kan far icke hugga, ty under den bor gårdsvätten —. Du Kristin, de hade ju det heliga korset i Romaborg; då kunna de väl få reda på om det är sant att det är gjort av alträ —»

»Ja», sade Kristin, »icke vet jag om det är sant. Ty det vet du väl, så är det sagt, att korset blev gjort av en telning från livets träd, som Seth fick lov till att hämta ur Paradisets lustgård och bära hem till Adam, innan han dog —»

»Ja», sade Orm, »men förtälj då —»

En stund senare sade Kristin till barnet:

»Nu skulle du lägga dig litet ovanpå och sova, frände. Det blir länge än, innan kyrkfolket kommer tillbaka.»

Orm steg upp:

»Vi hava icke hälsat varann som fränder ännu, Kristin Lavransdotter.» Han gick bort och tog ett horn från bordet, drack sin styvmor till och räckte henne kärlet.

Det kändes som om det rann isvatten ned över hennes rygg. Hon måste minnas den stund då Orms mor ville dricka med henne. Och fostret i hennes liv rörde sig våldsamt. »Vad är det åt honom i natt?» tänkte modern. Det var som om den ofödde pilten kände allt vad hon kände, frös, när hon frös, kröp ihop i ångest, när hon räddes. »Men då får jag icke vara så vek», tänkte Kristin. Hon tog hornet och drack med sin styvson.

När hon räckte det tillbaka till Orm, strök hon honom mitt över den svarta luggen. »Nej, jag skall visst icke bliva dig en hård styvmor», tänkte hon. »Du Erlends fagre, fagre son!» —

Hon hade somnat in i stolen när Erlend kom hem och slängde de frusna vantarna på bordet.

»Ären I allt här?» sade Kristin förundrad. »Jag trodde I skullen stanna över ottan —»

»Åh, två mässor har jag gagn av länge», sade Erlend. Kristin tog hans nedisade kappa. »Ja, nu är det klart, det fryser på nu —»

»Det var illa, du skulle glömma att väcka Orm», sade hustrun.

»Var han ledsen över det?» frågade fadern. »Jag hade fuller icke glömt det», sade han lågmält. »Men han sov så gott, så jag tänkte —. Du kan veta folk bligade till fyllest på mig i kyrkan, för det jag kom utan dig — Jag hade ej lust att gå fram med den pilten vid min sida därtill —»

Kristin sade ingenting. Men det gjorde henne ont. Hon tyckte ej detta var vackert handlat av Erlend.

1. »Och ordet vart kött och tog sin boning ibland oss» Joh. ev. I:14.