Kristin Lavransdotter/Husfrun/Syndens frukt/Kapitel 1

←  Kap VIII

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel I

Kapitel II  →

I.

KVÄLLEN FÖRE Simonsmässan lade Bård Petersons fartyg till vid sandstranden utanför Birgsi. Abboten av Nidarholm hade själv ridit ut på stranden för att hälsa sin frände Erlend Nikulausson och välkomna den unga hustrun han hemförde. De nygifta skulle vara abbotens gäster och sova den natten på Vigg.

Erlend ledde den likbleka, eländiga unga kvinnan över bryggan. Abboten talade skämtsamt om sjöresans vedermödor; Erlend skrattade och sade att hans hustru nog längtade svåra efter att få lägga sig i en väggfast säng, som stod stilla. Och Kristin ansträngde sig för att kunna småle, men hon tänkte att frivilligt skulle hon då inte komma ombord igen, så länge hon levde. Hon fick kväljningar, bara Erlend kom i hennes närhet, så som han luktade skepp och sjö — hans hår var alldeles klibbigt och hoptovat av saltvatten. Han hade varit fullkomligt yr av glädje hela tiden på fartyget — och herr Bård hade skrattat så gott; därute på Möre, där han vuxit upp, hade pojkarna legat i båt och seglat och rott både bittida och sent. De hade nog beklagat henne litet, Erlend och herr Bård, men inte så som hennes vånda var värd, tyckte Kristin. De envisades med att säga att sjösjukan skulle ge med sig, när hon blev van vid att vara ombord. Men hon hade varit lika eländig hela tiden.

Det kändes som om hon seglade ännu morgonen därpå, när hon red fram genom bygden. Backe upp och backe ned bar det över väldiga lerfallshöjder, och försökte hon få fäste för blicken på någon punkt längre bortåt åsen, så tyckte hon hela landet gungade, höjde sig i vågor och slungades upp mot den ljusa, blåvita vintermorgonen.

En hel hop av Erlends vänner och grannar hade kommit till Vigg på morgonen för att ledsaga brudparet hem, så att de redo med stort följe. Det dundrade under hästhovarna, ty marken var hård som järn nu av barfrosten. Det ångade om folk och hästar; rimfrost låg över djurens kroppar och i människornas hår och pälsverk. Erlend såg lika vithårig ut som abboten, hans ansikte glödde av morgondrycken och den bitande blåsten. Han bar sin brudgumsdräkt i dag; han såg så ung och så glad ut att det riktigt sken om honom, och yster fröjd strömmade över i hans vackra, mjuka röst, där han red fram, ropande åt sina gäster och skrattande med dem.

Kristins hjärta började skälva så underligt — av sorg och ångest och av ömhet. Hon var ännu sjuk efter resan, hon hade den plågsamt brännande känslan i bröstet, som jämt kom nu, bara hon ätit eller druckit aldrig så litet; hon frös jämmerligt, och djupt i hennes sinne satt den lilla dova och stumma vreden mot Erlend, som kunde vara så sorglös. Men i alla fall — nu då hon såg hur trohjärtat glad han hemförde henne som hustru, sköt en bitter ånger upp inom henne, det sved så i hennes bröst av medlidande med honom. Nu önskade hon att hon icke följt sitt egensinnes ingivelse, utan låtit Erlend veta, när han var hemma hos dem i somras, hur föga lämpligt det var att deras bröllop hölls med alltför stor ståt. Men det var nog så att hon unnat honom att få se, han också, att utan förödmjukelse skulle de icke slippa undan.

Och så hade hon varit rädd för sin far. Och hon hade tänkt att när deras bröllopsöl väl var drucket, skulle de ju fara så långt bort; hon finge nog ej återse sin hembygd på långliga tider — icke förrän allt skvaller om henne väl hade tystnat.

Nu förstod hon att detta blev mycket värre. Erlend hade visserligen nämnt något om det stora hemkomstöl han skulle fira på Husaby, men hon hade ej tänkt sig att det skulle bli som en ny bröllopsfest. Och gästerna här, det var de människor Erlend och hon skulle umgås med — det var deras aktning och vänskap de behövde vinna. Dessa människor var det som haft Erlends dårskap och olycka för sina ögon alla dessa år. Nu trodde han själv att han höjt sig i deras tanke, att han nu skulle få intaga den plats bland sina jämlikar, som börd och rikedom berättigade honom till. Och så blev han till åtlöje överallt här i bygderna, när det kom ut att han hade försyndat sig med sin egen lagfästa brud.

Abboten lutade sig fram mot henne:

»I sen så allvarlig ut, Kristin Lavransdotter. Haven I ännu icke övervunnit sjösjukan? Eller längten I kanske efter eder mor?»

»Åh ja, herre», sade Kristin sakta. »Jag tänker nog på min mor.»

De hade nu kommit uppåt Skaun. De redo högt uppe i sluttningen. Under dem i dalbottnen stod lövskogen vit och luden av rimfrost. Det glittrade i solen, det glimtade från en liten blå sjö därnere. Så kommo de ut ur ett granhult. Erlend pekade framåt:

»Där ser du Husaby, Kristin. Gud unne dig många glada dagar där, hustru min!» sade han med varm röst.

Framför dem utbredde sig stora rimvita åkrar. Gården låg som på en bred hylla mitt i sluttningen — närmast syntes en liten ljus stenkyrka och rakt söderom den husen. De voro många och stora; röken virvlade från ljuregluggarna. Klockor började ringa i kyrkan, och folk strömmade ut mot dem från gården, ropande och hälsande. De unga männen i brudtåget slogo sina vapen mot varandra — med buller och brak och fröjdelarm drog skaran fram mot den nygifte mannens gård.

De stannade framför kyrkan; Erlend lyfte ned sin brud från hästen och ledde henne fram till dörren, där en hel skara präster och klerker stod och tog emot dem. Det var bistert kallt därinne, och dagsljuset silade in genom de små rundbågade fönsterna i långhuset, så att skenet från vaxljusen i koret bleknade.

Kristin kände sig bortkommen och rädd, när Erlend släppte hennes hand och gick över till manssidan, medan hon själv steg in i skaran av främmande, högtidsklädda kvinnor. Gudstjänsten var mycket vacker. Men Kristin frös, och hon tyckte det var som om hennes böner blåstes tillbaka mot henne, när hon försökte lätta sitt hjärta och lyfte det uppåt. Hon tänkte det var kanske icke något gott varsel att detta var Sankt Simons dag — emedan han var skyddshelgon åt den man mot vilken hon ej handlat rätt.

Från kyrkan gick folket i procession ned mot gården, prästerna först och så Kristin och Erlend hand i hand och gästerna parvis efter. Kristin kunde ej samla sig så mycket att hon såg stort av gården. Tunet var långt och smalt; husen lågo i två rader på syd- och nordsidan. De voro stora och byggda tätt intill varandra, men de syntes gamla och förfallna.

Tåget stannade vid storstugans dörr, och prästerna välsignade den med vigvatten. Så förde Erlend henne genom en mörk förstuga. Till höger om henne slogs en dörr upp mot strålande ljus. Hon böjde huvudet under dörrkarmen och stod med Erlend i hans sal.

Det var det största rum hon sett bofast man äga. Där var eldstad mitt på golvet, och den var så lång att det brann en eld på vardera sidan, och rummet var så brett att tvärbjälkarna voro stöttade med snidade stolpar — det tycktes henne mer likt ett kyrkorum eller en kungahall än storstugan vid en gård. Uppe vid östra gaveln, där högsätet befann sig, mitt på långbänken, voro slutna sängar inbyggda mellan stolparna.

Och nu brann det en sådan massa ljus i rummet — på borden, som dignade av dyrbara skålar och fat, och i ljushållare som sutto fast i väggarna. Efter gamla dagars sed hängde vapen och sköld mellan de utspända bonaderna. Bakom högsätet var väggen klädd med sammet, och där hängde nu en man upp Erlends svärd med guldfästet och hans vita sköld med det röda lejonet på språng.

Svenner och tjänstemör hade befriat gästerna från ytterplaggen. Erlend tog sin hustru vid handen och förde henne fram till härden; gästerna höllo sig i en halvkrets tätt bakom dem. En tjock fru med milt ansikte steg fram och skakade ut Kristins huvudlin, som blivit något tillskrynklat under kappans hätta. I detsamma hon trädde tillbaka till sin plats, nickade hon åt de unga och smålog; Erlend nickade leende till svar och såg ned på sin hustru. Då var han så fager i anletet, och åter kände Kristin hur hjärtat krympte samman i henne — hon tyckte så synd om honom. Hon visste, vad han tänkte nu, då han såg henne stå här i hans sal, med det långa, snövita hustrulinet nedöver den scharlakansröda brudklänningen. På morgonen hade hon måst linda ett långt, vävt bälte hårt om magen och midjan under kläderna, innan hon kunde få dräkten att sitta ordentligt. Och hon hade gnidit sina kinder med en röd salva, som fru Åshild givit henne. Medan hon så skötte om sig, hade hon tänkt, harmsen och full av sorg, att Erlend såg nog inte så mycket på henne nu, sedan han väl fått henne — eftersom han ännu ej märkt något. Nu ångrade hon bittert att hon ingenting hade sagt.

Medan de nygifta stodo så, hand i hand, gingo prästerna rummet runt, välsignande hus och härd och säng och bord.

Så bar en tjänstekvinna fram husets nycklar till Erlend. Han häktade den tunga knippan vid Kristins bälte — och han såg ut, när han gjorde det, som om han helst velat kyssa henne med detsamma. En man kom med ett högt horn, beslaget med gyllne ringar — Erlend satte det för munnen och drack henne till:

»Hell och säll i egen gård, husfru!»

Och gästerna ropade och skrattade, medan hon drack med sin man, och resten av vinet hällde de ut i elden på härden.

Så stämde lekare upp och spelade, då Erlend Nikulausson förde sin maka till högsätet, och allt gillefolket gick till bords.

Tredje dagen började gästerna bryta upp, och femte dagen vid nontiden foro de sista. Så var Kristin ensam med sin man på Husaby.

Det första hon gjorde var att hon befallde tjänstfolket att ta bort allt löst ur sängen, tvätta den och väggarna omkring med lut samt bära ut halmen och bränna upp den. Så fick hon fyllt inunder med frisk halm och bäddade ovanpå med sängkläder av vad hon själv fört med till gården. Det led långt fram på natten, innan detta arbete var fullt färdigt. Men Kristin sade till att detta skulle göras med alla bäddar vid gården och att alla fällar skulle upphettas i badstun — tärnorna fingo taga itu med det genast nästa morgon och göra undan så mycket de kunde hinna med före helgen. Erlend skakade på huvudet och skrattade — hon var något till kvinna! Men han var nog så skamsen.

Kristin hade inte fått sova stort första natten, och det fast prästerna invigt hennes säng. Ovanpå var det bäddat med sidenöverdragna bolster, linnelakan och de präktigaste åkläden och skinn, men i botten låg smutsig, möglig halm, det var löss i sängkläderna och i den ståtliga svarta björnfällen, som låg överst.

Både ett och annat hade hon hunnit se redan på de här dagarna. Under de dyrbara vävnader, som spänts över väggarna, hade sot och smuts icke tvagits av timret. Massor av mat hade där varit vid gillet, men mycket var förstört och illa tillagat. Och de hade måst elda med våt och sur ved, som knappt ville ta eld och gjorde rummet fullt med rök.

Vanskötsel hade hon sett överallt, när hon den andra dagen gick omkring med Erlend och såg sig om på gården: Tomma fatburar och kornbodar skulle där vara, när gästabudet var tillända; mjölbingarna voro så gott som rensopade, Och inte kunde hon förstå hur Erlend ämnade föda alla hästarna och så mycken boskap med vad här fanns av hö och halm — löv fanns ej tillräckligt till fåren en gång.

Men det fanns ett loft halvfyllt med lin, som ingenting gjorts åt — det måste varit större delen av många års skörd. Och en bod full med urgammal, otvagen och stinkande ull, något i säckar och något liggande löst utåt golvet. Då Kristin stack handen i det och tog upp litet, ströddes små bruna maskägg omkring — där hade varit mal och mask.

Boskapen var eländig, mager, skabbig och sårig — och aldrig hade hon sett så många lastgamla kreatur på ett ställe. Endast hästarna voro vackra och välskötta. Men det var då ingen av dem som kunde mäta sig med Guldsvein eller Ringdrotten, den hingsten hennes far hade nu. Gyllenring, som han givit henne med hemifrån, var den vackraste hästen i Husabys stall. Hon måste ta den om halsen och trycka sitt ansikte in mot dess kind, när hon kom bort till den. Och dessa tröndska stormännen sågo på den och prisade dess digra, kraftiga ben, dess djupa bringa och höga hals, det lilla huvudet och de breda länderna. Den gamle från Gimsar svor både vid Gud och vid själafienden att det var stor synd att denna hästen blivit snöpt, en sådan stridshingst som det kunde varit. Då måste Kristin skryta litet med dess far, Ringdrotten. Han var mycket större och kraftigare, det fanns icke en hingst, som kunde rå på honom, ja hennes far hade då satt honom på prov mot de namnkunnigaste hästar ända inifrån Sogn. De underliga namnen hade Lavrans givit dessa hästarna — Ringdrotten och Gyllenring, för att de voro gyllenfärgade som ljust guld och tecknade som med rödangullringar. Modern till Ringdrotten hade kommit bort från hästflocken en sommar uppe på Svinryggarna, och man hade trott björnen tagit henne, men så kom hon hem till gården på senhösten. Och den fölungen hon fick året efter var visst icke avlad av någon hingst som tillhörde folk ovan jord. Så det röktes över fölungen med svavel och med bröd, och Lavrans skänkte märren åt kyrkan för att vara tryggare. Men fålen artade sig så att nu, sade han, ville han hellre mista halva sitt bo än Ringdrotten.

Erlend skrattade och sade:

»Du är fåmält annars, Kristin, men när du talar om din far, då blir du vältalig!»

Kristin tystnade brått. Hon mindes faderns ansikte, när hon skulle rida bort med Erlend och han lyfte henne till häst. Han hade tagit på sig en glad min, ty det stod så mycket folk omkring dem, men hon såg hans ögon. Han strök nedåt hennes arm och tog hennes hand till farväl. Då hade hon nog tänkt mest på att hon var glad hon fick komma bort; Nu tyckte hon att så länge hon levde, måste det svida i hennes själ, när hon mindes faderns ögon den gången.

Så började Kristin Lavransdotter styra och ställa i sitt hus. Hon var uppe i otta varje morgon, fast Erlend gjorde invändningar och låtsade som han ville hålla henne kvar i sängen med våld — ingen väntade sig ju att en nygift hustru skulle ränna mellan husen långt innan dager vart ljus.

När hon såg hur allt var i lägervall och hur mycket det var för henne att ta hand om, så for det skarpt och hårt igenom henne: ja, hade hon belastat sig med synd för att komma hit, så fick det nu vara hur det ville med den saken — det var också syndigt att fara fram med Guds gåvor så som här gjorts. Skam voro de värda som styrt här förut och alla som låtit Erlends egendom ödslas så. Nu hade det icke varit någon ordentlig gårdsfogde på Husaby de sista tvenne åren; Erlend själv hade varit mycket hemifrån under den tiden, och dessutom hade han nog föga reda på sig i fråga om gårdens skötsel. Alltså var ju ej annat att vänta än att hans ombudsmän längre bort i bygderna bedrogo honom, som hon förstod att de gjorde, och att tjänstehjonen på Husaby endast arbetade så mycket som dem lyste och när och på det sätt var och en av dem fann lämpligt. Det blev ej lätt för henne att få ordning och skick på skötseln igen.

En dag talade hon om detta med Ulv Haldorsson, Erlends egen sven. De borde nu i varje fall varit färdiga med tröskningen av den hemmavuxna grödan — alltför mycket var det då inte — innan tiden för storslakten var inne. Ulv sade:

»Du vet, Kristin, att jag icke hör till gårdsfolket. Vi skulle ju vara Erlends vapensvenner, Haftor och jag — och jag är ej övad i bondesysslor längre.»

»Jag vet det», sade husfrun. »Men det är nu så, Ulv, att det blir ej lätt för mig att styra och ställa här i vinter, nykommen som jag är här nordanfjälls och obekant med vårt folk. Vackert skulle det vara av dig, om du ville hjälpa mig tillrätta.»

»Jag förstår nog det, Kristin, att lätt får du det icke i vinter», sade mannen och såg på henne med ett litet leende — det underliga leende han alltid hade, när han talade med henne eller Erlend. Det var fräckt och hånfullt, och likväl fanns det både godhet och ett slags aktning i hans sätt mot henne. Hon tyckte ej heller hon hade rätt att bli förnärmad, om Ulv tog sig en mera förtrolig ton mot henne, än höviskt var. Själva hade ju hon och Erlend låtit denna svennen bli invigd i deras tuktlösa och oredliga handlingssätt; nu förstod hon att han också visste hur det stod till med henne. Det fick hon nu tåla — hon såg ju också att Erlend fann sig i allt vad Ulv än sade eller gjorde, och mycken vördsamhet visade svennen icke sin husbonde. Men de hade varit vänner från barndomsdagar; Ulv var utifrån Möre och var son till en småbonde, som bodde nära Bård Petersons gård. Han sade du till Erlend och nu också till henne — men det var nu så att folk gjorde det mera här nordanfjälls än hemma i hennes bygd.

Ulv Haldorsson var en mycket duktig man, storväxt och mörklagd, med vackra ögon, men hans mun var ful och rå. Kristin hade hört fula ting om honom av tärnorna på gården — när han var i köpstaden drack han fruktansvärt, larmade och festade om i de husen som lågo vid gränderna, men när han var hemma på Husaby var han den som var mest att lita på, den dugligaste av tjänarna, den arbetsammaste och klokaste. Kristin hade fattat tillgivenhet för honom.

»Lätt månde det ej varit för någon kvinna att komma hit till gården, efter allt vad här har timat», sade han åter. »Likväl tror jag, Kristin husfru, att du reder dig med detta bättre än de flesta kvinnor torde gjort med saker och ting här. Icke är du slik att du sätter dig ned och illa låter och klagar, utan du ser själv till att bärga arvet åt avkomman din, när ingen annan har omtanke om slikt. Och det vet du nu väl att du kan lita på mig, att jag skall hjälpa dig efter yttersta förmåga. Du får minnas att jag ej är van vid bondegärning. Men vill du rådföra dig med mig och låta mig spörja dig, så skall det väl gå på något vis denna vintern igenom.»

Kristin tackade Ulv och gick in i huset.

Hennes hjärta var tungt av ångest och oro, men hon försökte arbeta sig ifrån det. En sak var att hon icke begrep sig på Erlend — ännu tycktes han ingenting ana. Men en annan och värre var att hon ej kände liv hos barnet, som hon bar i sitt sköte. Efter tjugu veckor ungefär skulle det kvickna, det visste hon — nu hade det gått mer än tre veckor över den tiden. Hon låg där om nätterna och kände denna börda, som växte och blev tyngre och fortfor att vara lika stilla och livlös. Och då föresvävade henne allt vad hon hört om barn, som kommit till världen lama, med stela senor, om foster som framfötts utan lemmar — som knappast haft mänsklig skapnad. Förbi hennes slutna ögon drogo bilder av små späda barn, fasansfullt vanskapta; den ena skräcksynen övergick i en ännu värre. Söderut i dalen därhemma, på Lidstad, hade de ett barn — ja, det var väl en vuxen människa nu. Hennes far hade sett det, men han ville aldrig tala om det; hon hade märkt att han blev illa till mods, när någon nämnde det. Hur kunde det se ut, månntro —? Åh nej — Helge Olav, bed för mig! Hon måste fast förlita sig. på den helige konungens misskund. Hon hade ju överlämnat sitt barn åt hans försorg; med tålamod skulle hon lida för sina synder och med hel håg tro på hjälp och nåd för barnet. Fienden själv måste det vara som frestade henne med dessa hemska syner för att locka henne till förtvivlan — Men det var svårt om nätterna. Om ett barn inte hade lemmar, om det var lamt — då kunde väl modern inte känna något livstecken? Erlend märkte i sin halvsömn att hustrun låg och var orolig, slöt henne fastare i sin famn och tryckte ansiktet intill hennes halsgrop.

Men om dagen låtsade hon ingenting om. Och varje morgon klädde hon sig med särskild omsorg för att dölja för husfolket, någon tid bortåt, att hon ej gick ensam.

De hade den seden på Husaby att tjänarna efter kvällsvarden gingo till de hus där de sovo. Så sutto då hon och Erlend ensamma i hallen. På det hela taget var skick och bruk här på gården mera som i gamla tider, då folk hade trälar och trälkvinnor till husets sysslor. Det fanns icke golvfast bord i hallen, utan morgon och afton dukades det på en stor bordskiva som lades över bockar, och efter måltiden hängdes denna upp på väggen. Till de andra målen tog var och en sin mat bort till bänken och satt där och åt. Kristin visste att sådan hade sedvänjan varit förr i tiden. Men i dessa dagar då folk hade svårt att få män till att göra tjänst vid bordet och alla måste nöja sig med tärnor för arbetet inomhus, var detta icke lämpligt — kvinnorna ville icke släpa sig fördärvade med att lyfta de tunga borden. Kristin mindes att hennes mor berättat att de på Sundbu fingo fast bord i stugan när hon var åtta vintrar gammal, och detta tycktes kvinnorna en stor fördel på alla sätt — nu behövde de icke gå ut i skämman med all sömnad utan kunde sitta i stugan och skära till och klippa, och det såg så ståtligt ut att ha ljusstakar och några vackra bordkärl stående framme ständigt. Kristin tänkte att till sommaren skulle hon be Erlend om att få ett bord vid norra långväggen.

Så var det hemma, och vid bordsändan hade fadern sitt högsäte — men så stodo ju sängarna vid förstuguväggen. Hemma satt hennes mor överst på ytterbänken, så att hon kunde gå till och från och ha ögonen på hur maten bars in. Bara när det var gästabud satt Ragnfrid vid sin husbondes sida. Men här var högsätet mitt under östgaveln, och Erlend ville att hon alltid skulle sitta där hos honom. Och hemma bjöd alltid fadern platsen i högsätet åt Guds tjänare, om några sådana voro gäster på Jörundgård, och han själv och Ragnfrid betjänade dem, medan de åto och drucko. Men det ville icke Erlend, såvida de icke voro av hög rang. Han älskade föga präster och munkar — det var kostsamma vänner, tyckte han. Kristin måste tänka på vad fadern och Sira Eirik alltid sade, när folk klagade över gudsmännens penningbegär: envar glömde bort den syndiga gamman han gjort sig, när han skulle betala för den.

Hon frågade Erlend om livet här på Husaby i forna dagar. Men han visste märkvärdigt litet. Så och så hade han hört, om han mindes rätt — men han kom nu icke så noga ihåg. Kung Skule hade ägt gården och byggt på den, hade nog aktat göra Husaby till sin sätesgård, då han gav bort Rein till nunnekloster. Erlend var mycket stolt över att han härstammade från hertigen, som han alltid kallade för »kung», och från biskop Nikulaus; biskopen var far till hans farfar Munan Biskopsson. Men Kristin tyckte inte han visste mer om dessa män än vad hon kände till från sin fars berättelser. Hemma var det annorlunda. Varken fadern eller modern yvdes över sina framfarna fäders makt och anseende. Men de talade ofta om dem, framhöllo det goda de visste om dem såsom ett föredöme och ordade om deras fel och det onda som därav kommit — till en varnagel. Och de kunde små skämtsägner — om Ivar gamle Gjesling och hans ovänskap med kung Sverre, om Ivar prosts rappa och kvicka svar, om Hagvard Gjeslings oerhörda fetma och om Ivar unge Gjeslings vidunderliga jaktlycka. Lavrans berättade om sin farfars bror, som tog folkungamön ut ur Vreta kloster, om sin farfar, den svenske herr Ketil, och om sin farmor, Ramborg Sunesdotter, som alltid längtade hem till Västergötland och som körde ned sig på isen ute på Vänern, en gång då hon var och gästade sin bror på Solberga. Han talade om sin faders vapendristighet och om hur outsägligt han sörjde sin första, unga hustru, Kristin Sigurdsdotter, som dog i barnsäng efter Lavrans. Och han läste ur en bok om sin ättemor, den heliga fru Elin i Skövde, som fick den nåden att bliva Guds blodsvittne. Fadern hade ofta talat om att han och Kristin skulle göra en pilgrimsfärd till denna saliga änkas grift. Men det hade aldrig blivit av.

I sin ångest och nöd försökte Kristin bedja till denna heliga, som hon själv var bunden vid med blodsband. Hon bad till Sankta Elin för sitt barn och kysste korset som hon hade fått av sin far; däri fanns en liten klut av den heliga fruns svepning. Men Kristin var rädd för Sankta Elin, nu då hon själv hade vanhedrat släkten så illa. När hon bad till Sankt Olav och Sankt Tomas om deras förbön, då kände hon ofta att hennes klagan nådde fram till levande öron och medömkande hjärtan. Dessa två rättfärdighetens martyrer älskade hennes far framför alla andra helgon, ja, framför själve Sankt Laurentius, som han dock bar namn efter och vars dag, frampå eftersommaren, han alltid hedrade med ett stort ölgille och rika allmosor. Sankt Tomas hade fadern själv sett i drömmen en natt, då han låg sårad utanför Bågahus. Ingen människa kunde utsäga hur älsklig och tillbedjansvärd han var att skåda, och själv hade Lavrans icke förmått säga mer än »herre, herre!». Men den strålande biskopen hade mildeligen rört vid hans sår och lovat honom liv och hälsa, att han skulle få återse sin hustru och sin dotter, såsom han hade bett. Men den gången hade ingen människa trott att Lavrans Björgulfson skulle leva natten ut.

Ja, sade Erlend. Man hörde ju slikt. Honom hade nu aldrig något sådant hänt, och det likade sig väl icke till det heller — han hade nu heller aldrig varit någon from man som Lavrans.

Så frågade Kristin om dessa människor, som varit här vid deras hemkomstöl. Erlend hade ej mycket att säga om dem heller. Det slog Kristin att hennes man inte liknade folket här i bygden. De voro vackra, många av dem, ljusa och rödlätta, med runda, hårda huvuden, kraftiga och breda gestalter — många av de gamla voro omåttligt feta. Erlend såg ut som en främmande fågel bland sina gäster. Han var huvudet högre än de flesta män, smärt och mager, med slanka lemmar och smala leder. Och han hade svart, silkeslent hår, brunblek hy — men ljusblå ögon under kolsvarta bryn och skuggande, svarta ögonhår. Hans panna var hög och smal, tinningarna inbuktade, näsan litet för stor och munnen litet för liten och vek för en man — men fager var han likaväl; ingen man hade hon sett som var hälften så fager som Erlend. Till och med hans mjuka, låga röst var olik de andras myndiga målföre.

Erlend skrattade och sade att han hade då icke heller sin ätt härifrån — så när som på farfarsmodern, Ragnrid Skulesdotter. Folk sade han skulle vara mäkta lik sin morfar, Gaute Erlendsson till Skogheim. Kristin frågade vad han visste om den mannen. Men det var nästan ingenting.

Så var det en kväll, då Erlend och Kristin höllo på att klä av sig. Erlend kunde inte få upp sin skorem, skar av den, och kniven slant in i handen på honom. Han blödde mycket och svor illa; Kristin hämtade en linnelapp ur sitt skrin. Hon var i bara lintyget. Erlend lade andra armen om hennes midja, medan hon förband hans hand.

Med ens såg han förfärad och förvirrad ned i hennes ansikte — blev blossande röd i detsamma. Kristin sänkte huvudet.

Erlend drog armen åt sig. Han sade intet — då gick Kristin stilla bort och kröp upp i sängen. Hennes hjärta dunkade hårt och tungt mot revbenen. Då och då såg hon bort på sin make. Han hade vänt ryggen åt henne, långsamt drog han av sig plagg efter plagg. Så kom han bort och lade sig.

Kristin väntade på att han skulle tala. Hon väntade så, att ibland var det som om hennes hjärta icke slog, det bara stod stilla och skälvde inne i bröstet.

Men Erlend sade icke ett ord. Och han drog henne icke in i sin famn.

Till sist lade han tveksamt ena handen över hennes bröst, tryckte sin haka ned mot hennes skuldra, så att skäggroten stack henne i huden. Då han ännu ingenting sade, vände Kristin sig mot väggen. Det var som om hon sjönk och sjönk. Icke ett ord hade han att ge henne — nu då han visste att hon hade burit hans barn den långa, tunga tiden. Kristin bet ihop tänderna i mörkret. Inte skulle hon tigga honom — ville han tiga, så skulle hon tiga hon med, om så skulle vara ända till den dag hon födde det. Vreden sjöd upp inom henne. Men hon låg moltyst invid väggen. Och Erlend låg stilla i mörkret. Timme efter timme låg de så, och den ena visste att den andra icke sov. Till sist hörde hon på hans jämna andetag, att han somnat. Då lät hon tårarna rinna som de ville, av sorg och av förödmjukelse och skam. Detta tyckte hon att hon aldrig skulle kunna förlåta honom.

I tre dagar gingo Erlend och Kristin — han som en våt hund, tyckte den unga hustrun. Hon var het och hård av vrede — blev vild av förbittring, när hon märkte att han såg forskande på henne, men fort drog blicken åt sig, om hon vände sina ögon mot honom.

Den fjärde dagen på morgonen satt hon i stugan, då Erlend kom i dörren, klädd för att rida ut. Han sade att han skulle västerut till Medalby — kanske hon ville följa med och se på gården, den hörde till de gods hon fått i morgongåva. Kristin svarade ja, och Erlend hjälpte henne själv med att få på de ludna stövlarna och den svarta ärmkappan med silverhäktorna.

På tunet stodo fyra hästar sadlade, men Erlend sade nu att Haftor och Egil kunde stanna hemma och hjälpa till med tröskningen. Så hjälpte han själv sin hustru upp i sadeln. Kristin förstod att Erlend nu hade i sinnet att orda om det som var otalt mellan dem. Likväl sade han ingenting, medan de långsamt redo utåt bygden, söderut mot skogen.

Det var nu långt fram i slaktmånaden, men ännu hade det icke fallit snö här i bygden. Dagen var frisk och vacker, solen just uppkommen, och det glittrade och glänste på vit rimfrost överallt, på marken och på träden. De redo över Husabys ägor. Kristin såg att det var föga nysådd jord och stubbåker, men mest träda och gammal äng, tuvig, mossgrodd och övervuxen med alskott. Hon nämnde detta.

Mannen svarade skämtsamt:

»Vet du icke det, Kristin, du som har så gott förstånd på att styra och ställa med gods, att det icke lönar sig att odla säd så nära köpstaden — man vinner mera på att byta ut smör och ull mot säd och mjöl hos de främmande köpmännen —.»

»Då skulle du bytt ut allt det som ligger på dina loft och tagit skada för längesedan», sade Kristin. »Eljest så vet jag då lagen säger att envar som leger jord skall så säd på tre delar därav men låta fjärde parten ligga i träde. Och jorddrottens sätesgård skulle nu väl icke vara sämre skött än landbornas gårdar — det sade min far alltid.»

Erlend skrattade litet och svarade:

»Jag har aldrig sport efter lagen i det stycket — får jag vad jag skall ha, så kunna mina landbönder sköta sina gårdar bäst de vilja, och jag sköter Husaby, som mig synes lämpligast och bäst.»

»Vill du vara klokare du då», frågade Kristin, »än de framfarna fäderna våra och Sankt Olav och kung Magnus, som stiftat dessa lagar?»

Erlend skrattade igen och sade:

»Det har jag icke tänkt på. — Eljest så är det då djävulen också, så god reda du har på rikets lag och rätt, Kristin.»

»Jag har litet reda på dessa ting», sade Kristin, »för det min far ofta bad Sigurd i Loptsgård säga lagen för oss, när han kom till oss och vi sutto tillsammans hemma om kvällen. Far menade att det var gagneligt för tjänstfolket och de unga att få kunskap om slikt, och så läste Sigurd upp en eller annan balk ur minnet.»

»Sigurd —», sade Erlend. »Åja, nu minns jag, jag såg honom på vårt bröllop. Det var den långnästa, tandlösa gamlingen, som dreglade och grät och klappade dig på bröstet — han var full som ett svin ännu på morgonen, då folk kom upp till oss och såg på när jag satte på dig hustrulinet.»

»Han har känt mig, sedan jag minns icke när», sade Kristin harmset. »Han brukade ta mig i knät och leka med mig, när jag var en liten mö —.»

Erlend skrattade åter:

»Det var nu en underlig gamman — att I skullen sitta och höra den där karlen kväda lagen balk efter balk. Lavrans är då olik andra män på alla vis — eljest så säger man gärna att kände bonden fulleligen landets lag och hingsten sin styrka, så månde puken vara riddare —»

Kristin gav till ett rop och slog sin häst på länden. Erlend såg vredgad och häpen på sin hustru, som red från honom.

Med ens gav han sin häst sporrarna. Jesus, vadstället — stod ju icke till att komma över där nu, leran hade glidit ut i höst — Gyllenring sträckte ut bättre när den märkte den andra hästen efter sig. Erlend blev dödligt förskräckt — så som hon jagade utför de branta sluttningarna. Han sprängde förbi henne genom småskogen och svängde upp på vägen, där den gick på slät mark ett litet stycke, så att hon måste stanna. När han kom jämsides med henne, såg han att hon nog blivit litet rädd själv nu.

Erlend lutade sig fram mot sin hustru och gav henne en örfil, så att det small — och Gyllenring spratt skrämd åt sidan och stegrade sig.

»Ja, du var värd det», sade Erlend skälvande på målet, när hästarna lugnat sig och de åter redo sida vid sida. »Så som du far fram vettlöst i vredesmod — Du skrämde mig —»

Kristin höll huvudet så att han inte kunde se hennes ansikte. Erlend önskade att han icke slagit henne. Men så återtog han:

»Ja, du gjorde mig rädd, Kristin — att fara fram så! Och det nu till —», sade han mycket lågmält.

Kristin svarade ej och såg ej på honom. Men Erlend kände på sig att hon var mindre ond nu än förut, då han drivit gäck med hennes hem. Han förundrade sig storligen häröver — men han såg att det var så.

De kommo till Medalby, och Erlends landbo kom ut och ville ha dem in i stugan. Men Erlend tyckte de skulle först se på husen — och Kristin skulle vara med.» Hon äger nu gården, och hon begriper detta bättre än jag gör, Stein», sade han leende. Det var några bönder med, som skulle vara vittnen — några av dem voro Erlends avradsmän de också.

Stein hade övertagit gården sistlidna fardag, och alltsedan dess hade han bett att jorddrotten skulle komma dit och se hurudana husen varit när han tog emot dem, eller skulle skicka ombudsmän i sitt ställe. Bönderna intygade att icke ett av dem hade varit tätt i taket och att de, som nu stodo fallfärdiga, varit sådana när Stein kom. Kristin såg att det var en god gård men att den varit i vanhävd. Hon förstod att denne Stein var en driftig man, och Erlend var också mycket medgörlig och lovade honom eftergifter i landskylden, tills han fått husen upprustade.

Så gingo de in i stugan, och där var bordet dukat med god mat och starkt öl. Bondens hustru bad Kristin ursäkta att hon icke hade gått ut och tagit emot henne. Men mannen ville icke tillåta att hon kom under bar himmel, innan hon blivit kyrktagen efter sin barnsäng. Kristin hälsade vänligt på kvinnan och så måste hon bort till vaggan och se på barnet. Det var makarnas förstfödde, och det var en son, tolv nätter gammal, stor och stark.

Nu fördes Erlend och Kristin till högsätet, och alla satte sig ned, åto och drucko en god stund. Kristin var den som talade mest under måltiden; Erlend sade föga, och detsamma var fallet med bönderna, men Kristin trodde sig dock märka att de tyckte om henne.

Så vaknade barnet, gnydde först och tog sedan till att skrika så förfärligt att modern måste hämta det bort till sig och lägga det till bröstet för att lugna det. Kristin såg några gånger bort på de två, och när pojken var mätt, tog hon honom från kvinnan och lade honom på sin arm.

»Se, husbonde», säger hon, »tycker du icke att detta är en fager och kraftig sven?»

»Det är det visst», svarar mannen och ser icke dit.

Kristin satt en liten stund med barnet innan hon lämnade det tillbaka till modern.

»Jag skall sända en gåva hitöver till denna sonen din, Arndis», säger hon, »ty han är det första barn jag hållit i mina armar, sedan jag kom hit nordanfjälls.»

Het och trotsig, med ett litet leende, såg Kristin på sin make och sedan utefter böndernas rad på bänken. Det ryckte ett litet, litet grand i mungiporna på en och annan av dem, men så sågo de rätt framför sig, stela i ansiktet av allvar. Då steg en urgammal karl upp. Han hade redan druckit ganska mycket. Nu tog han skopan ur ölskålen, lade den på bordet och lyfte den tunga skålen:

»Då vilja vi dricka på det, husfru, att nästa barn du lägger på armen din blir den nye husbonden på Husaby!»

Kristin reste sig upp och tog emot den tunga skålen. Först bjöd hon sin man. Erlend läppjade nätt och jämnt, men Kristin drack djupt och länge:

»Tack för den hälsningen, Jon i Skog», sade hon och nickade strålande, skrattlysten. Så skickade hon skålen vidare.

Erlend satt röd och mäkta vred, kunde Kristin se. Själv hade hon nu bara en sådan orimlig lust att skratta och vara glad. En stund efteråt ville Erlend bryta upp, och så begåvo de sig på hemfärd.

De hade ridit ett stycke väg utan att tala med varandra, då sade Erlend med ens häftigt:

»Tänker du det tarvas att du själv låter landbönderna våra veta att du blev gift med barn? Du kan ge dig djävulen i våld på att snacket om oss två snart skall flyga över alla bygder här utmed fjorden!»

Kristin svarade först ingenting. Hon såg rakt fram över hästens huvud, och hon hade nu blivit så vit i ansiktet att Erlend blev rädd.

»Det skall icke gå mig ur hågen, så långe jag lever», sade hon till sist utan att se på honom, »att detta var de första ord du hälsade honom med, den sonen din som är under mitt bälte.»

»Kristin!» sade Erlend bönfallande.

»Kristin min», tiggde han, då hon icke svarade och icke såg på honom. »Kristin!»

»Herre?» säger hon kallt spörjande och höviskt och vänder icke på huvudet.

Erlend svor, så att det gnistrade, sporrade sin häst och jagade framåt vägen. Men strax efteråt kom han ridande tillbaka mot henne.

»Nu hade jag så när blivit så vred», sade han, »att jag ridit från dig.»

»Då kunde det hänt», svarade Kristin lugnt, »att du fått bida både länge och väl innan jag kommit efter dig till Husaby.»

»Så du talar!» sade mannen uttröttad.

Åter redo de ett stycke utan att talas vid. Om en stund kommo de till ett ställe där en liten stig ledde upp över en ås. Erlend sade till sin hustru:

»Jag hade tänkt vi skulle rida hem här över höjden — det blir litet längre, men jag hade lust till att färdas uppöver här med dig en gång.»

Kristin nickade likgiltigt.

Om en stund sade Erlend att nu var det bättre de gingo vidare till fots. Han band deras hästar vid ett träd.

»Gunnulv och jag hade ett fäste här uppe på åsen», sade han. »Det kunde lysta mig att se om det finns något kvar av borgen vår —»

Han tog henne vid handen. Hon fann sig däri men gick och såg ned, liksom för att se var hon skulle stiga. Det dröjde ej länge innan de voro uppe på höjden. Ovan den rimfrostklädda lövskogen utmed den lilla älvens lopp låg Husaby i sluttningen mitt emot dem, ståtligt och liksom förstorat med stenkyrkan och de många stora husen, med vidsträckta gärden omkring och mörk skogsås bakom.

»Mor», sade Erlend sakta, »hon gick med oss hitopp — ofta. — Men alltid så satt hon och stirrade söderut, upp mot Dovre fjäll. Hon längtade nog bort från Husaby både arla och särla. Ibland vände hon sig mot norr och såg ut i skåran i fjällkammen, där du ser det blånar; det är fjäll hinsides fjorden. Aldrig såg hon över till gården —»

Hans röst var mjuk och bedjande. Men Kristin varken talade eller såg på honom. Så gick han och sparkade i den frusna ljungen:

»Nej, här finns nog ingenting kvar av mitt och Gunnulvs fäste. Ja, det är nu också längesedan vi höllo till här och lekte, Gunnulv och jag —»

Han fick intet svar. — Strax nedanför där de stodo, var där en liten frusen vattenpuss — Erlend tog upp en sten och kastade den dit ned. Gropen var bottenfrusen, så det blev bara en liten vit stjärna i den svarta spegeln. Erlend tog en sten till och kastade hårdare — en till och en till, nu kastade han i full vrede och skulle äntligen ha isen grundligt splittrad. Då fick han se sin hustrus ansikte — hon stod och var svart i ögonen av förakt, smålog hånfullt åt hans barnslighet. Erlend gjorde en tvär vändning — men Kristin blev dödsblek i detsamma, och hennes ögonlock gledo igen. Hon stod och trevade rätt framför sig med händerna, vacklade som om hon skulle falla omkull — så fick hon tag i en trädstam.

»Kristin — vad är det?» frågade han rädd.

Hon svarade icke, stod som om hon lyssnade efter något. Hennes ögon voro fjärrskådande och underliga.

Nu kände hon det igen. Djupt i hennes sköte kändes det som om en fisk slog med stjärtfenan. Och återigen var det som om hela jorden rörde sig omkring henne, och hon blev yr och matt men icke så mycket som första gången.

»Hur är det med dig?» började Erlend igen.

Hon hade väntat så på detta — knappast vågat vidkännas sin stora själsångest. Hon kunde ej tala om det — nu då de varit ovänner hela denna dag. Då sade han det:

»Var det barnet, som kvicknade i dig?» frågade han sakta och rörde vid hennes skuldra.

Då kastade hon från sig all vrede mot honom, smög sig intill barnets far och gömde sitt ansikte vid hans bröst.

En stund efteråt gingo de ned igen, till det ställe där deras hästar stodo bundna. Den korta dagen var nästan till ända; bakom dem i sydväst sjönk solen bortom trätopparna, röd och matt i frostdiset.

Erlend undersökte noggrant spännen och remmar i sadeltyget innan han lyfte upp hustrun på hennes häst. Så gick han bort och lösgjorde sin egen. Han grep under sitt bälte efter handskarna, som han stuckit in där, men fann bara den ena. Han såg sig omkring på marken.

Då kunde inte Kristin behärska sig, hon sade:

»Det gagnar icke att du letar här efter handsken din, Erlend!»

»Du kunde gärna sagt mig det, om du såg att jag miste den — var du än aldrig så vred på mig!» sade han. Det var de handskar Kristin hade sömmat åt honom och givit honom bland sina fästegåvor.

»Den föll ut av ditt bälte, när du slog mig», sade Kristin mycket lågmält och såg ned.

Erlend stod framme vid sin häst med handen på sadelbågen. Han såg skamsen och olycklig ut. Men så brast han i skratt:

»Aldrig hade jag trott, Kristin — den tiden jag giljade till dig och for runt och tiggde fränderna mina om att föra min talan och gjorde mig så ödmjuk och arm för att få dig — att du kunde vara slikt ett troll!»

Då skrattade också Kristin:

»Nej — då hade du väl givit den saken en ända långt tillförne — och fuller hade det varit till ditt eget bästa.»

Erlend tog ett par steg bort till henne och lade sin hand på hennes knä:

»Jesus hjälpe mig, Kristin — har du någon gång sport om mig att jag gjorde det som var till mitt eget bästa?»

Han lade huvudet i hennes sköte och såg strålande upp i sin hustrus ansikte. Röd och glad böjde Kristin sitt huvud och försökte gömma sitt leende och sina ögon för Erlend.

Han tog hennes häst vid tygeln och lät sin egen följa efter, så förde han henne, tills de kommit ned från åsen. Var gång de sågo på varandra log han, och hon vände ansiktet från honom för att dölja att hon också log.

»Nu», sade han uppsluppet, när de voro framme på vägen igen, »nu vilja vi rida hem till Husaby, Kristin min, och vara så glada som två tjuvar på en marknad!»