Kristin Lavransdotter/Husfrun/Syndens frukt/Kapitel 3
| ← Kapitel II |
|
Kapitel IV → |
III
De sågo icke mycket till folk denna julen på Husaby. Erlend ville ej fara någonstans, dit han blivit bjuden, utan gick hemma på gården och var vid dåligt lynne.
Det var så att denna skickelse gick honom långt mer till sinnes än hustrun kunde ana. Han hade skrutit så mycket med sin fästmö, alltsedan hans fränder hämtat honom jaord från Jörundgård. Det var det sista han skulle velat att någon kunde tro han räknade henne eller hennes fränder för ringare än hans egna. Nej, alla skulle veta att han höll det för en heder och upprättelse, när Lavrans fäste honom sin dotter. Nu skulle folk säga han hade väl icke räknat mön stort mer än en bondflicka, då han torts kränka hennes far så att han sov med dottern, innan hon blivit honom given till äkta. Vid bröllopet hade Erlend ivrigt nödgat sin hustrus föräldrar, till sommaren måste de äntligen komma till Husaby och se hur han hade det. Dels hade han gärna velat visa dem att det ej var till ringa villkor han hemfört deras dotter. Men han hade också glatt sig åt att fara omkring och visa sig i dessa präktiga och ståtliga svärföräldrars sällskap; han förstod ju att Lavrans och Ragnfrid gott kunde hävda sin ställning bland de förnämsta, varthän de än kommo. Och han hade trott, sedan den gången han var vid Jörundgård, då kyrkan brann, att Lavrans trots allt icke tyckte så illa om honom. Nu var det föga antagligt att återseendet mellan honom och hans hustrus fränder skulle bli till trevnad för någondera parten.
Det gjorde Kristin bedrövad att Erlend så ofta lät sitt onda lynne gå ut över Orm. Pojken hade inga jämnåriga barn att vara tilsammans med, därför var han ofta något efterhängsen och besvärlig; han gjorde också en del ogagn. En dag hade han olovandes tagit sin fars franska handbåge, och då hade det gått sönder någonting i låset. Erlend blev mycket ond; han gav Orm en örfil och svor på att pojken inte skulle få röra vid en båge mera här på Husaby.
»Det var icke Orms skull», sade Kristin utan att vända sig om. Hon satt med ryggen åt de två och sydde. »Fjädern var i olag, då han tog den, och han frestade att få den i lag igen. Så orimlig får du då icke vara att du nekar den stora svennen att bruka en av alla de bågar som finnas här på gården. Giv honom hellre till ägo en av dem du har på riddarloftet.»
»Du kan skänka honom båge själv, om du gitter», sade Erlend vresigt.
»Det kan jag gärna», svarade Kristin som förut. »Jag skall tala med Ulv om det, nästa gång han far till köpstaden.»
»Du får går bort och tacka den goda styvmodern din», sade Erlend. Hans röst lät hånfull och vredgad.
Orm gjorde så, och därefter smet han på dörren, det fortaste han kunde. Erlend stod en stund.
»Detta gjorde du mest för att förtreta mig, Kristin», sade han.
»Ja, jag vet att jag är ett troll. Du har sagt mig det förr», svarade hustrun.
»Minnes du ock, sötaste min», sade Erlend sorgset, »att jag talade icke allvar den gången?»
Kristin varken svarade eller såg upp från sömnaden. Då gick han, och sedan satt hon och grät. Hon höll av Orm, och hon tyckte att Erlend ofta var orimlig mot sin son. Men det var också detta att mannens fåmälthet och oglada miner nu plågade henne så att hon låg och grät bort halva nätterna. Så gick hon med huvudvärk hela dagen efter. Hennes händer hade blivit så tunna att hon måste träda några små silverringar, som hon hade sen sin barndom, utanför fästeringen och brudringen, för att de inte skulle falla av, medan hon sov.
Sista söndagen före fastan, frampå eftermiddagen, kommo herr
Bård Petersson med sin dotter änkan och herr Munan Bårdsson
med fru oväntat till Husaby. Erlend och Kristin gingo ut på
gården för att välkomna sitt främmande.
Det första herr Munan fick syn på Kristin, högg han tag i Erlends skuldra:
»Du har vetat ställa slikt med hustrun din, ser jag, frände, så hon trives i gården hos dig. Du är icke så tunn och usel nu, som du var vid bröllopet ditt, Kristin — och mycket friskare färg har du ock», skrattade han, ty Kristin hade blivit så röd som ett nypon.
Erlend svarade ej, Herr Bårds min var mörk, men de två fruarna låtsade varken höra eller se; de hälsade stilla och höviskt på värdfolket.
Kristin lät bära fram öl och mjöd till härden, medan de väntade på maten. Munan Bårdsson pratade utan uppehåll. Han hade brev till Erlend från hertiginnan — hon hade frågat hur det gått för honom och hans brud, om det var samma mö han nu var gift med, som han velat bortföra till Sverige. Det var djävulen till resa, nu i midvintern — upp genom dalarna och på fartyg till Nidaros. Men han for i kungens ärende, så det gagnade ej att knorra. Han hade tittat till sin mor på Haugen och hade hälsningar med sig därifrån.
»Voren I på Jörundgård?» frågade Kristin sakta.
Nej, han hade fått veta att de rest till gravölet på Blakarsarv. Det var en ruskig händelse. Husfrun, Tora, Ragnfrids syskonbarn — hon hade störtat ned från bursvalen och brutit ryggen, och det var mannen som knuffat ned henne av vårdslöshet — det var de där gamla burarna, där det ej fanns någon riktig svalgång, det låg bara några plankor över stockändarna vid andra våningens höjd. De hade måst binda Rolf och hålla vakt över honom natt och dag, sedan olyckan hände — han ville bära hand på sig själv.
Man satt stilla, rysande, Kristin kände föga dessa fränder, men de hade varit på hennes bröllop. Hon blev så underligt matt — det svartnade för hennes ögon. Munan satt mitt emot henne, han sprang upp. Då han stod lutad över henne och höll om hennes skuldror, såg han snäll ut — Kristin märkte att det var kanske inte så underligt att Erlend höll av denne sin »systrung».
»Jag kände honom, Rolf, då vi voro unga», sade han. »Folk ömkade Tora Guttormsdotter — de sade han var vild och hårdsinnad. Nu syns det då att han höll henne kär. Åhja, mången man skräpper och låtsar som han gärna ville haft sitt giftermål ogjort, men de flesta män veta fullväl att hustrun är det värsta en kan mista —»
Bård Petersson reste sig hastigt och gick bort till bänken vid väggen.
»Gud fördöme munnen min», sade herr Munan tyst. »Att jag aldrig kan komma ihåg att hålla min käft!»
Kristin förstod inte, vad det var fråga om. Hennes yrsel var över nu, men stämningen var så pinsam — de voro så underliga allesamman. Hon kände lättnad, när tjänstfolket bar in maten.
Munan såg på bordet och gnuggade händerna:
»Jag tänkte nog vi gjorde ingen förlust på att vi koxade in här hos dig, Kristin, innan vi skola till att tugga fastlagsmat. Har du fått fram slika kräsligheter på denna korta stunden. En kunde tro att du lärt häxkonster av mor min. Men jag förstår du är snäll till att skaffa fram allt det som en husfru skall glädja sin husbonde med.»
De satte sig till bords. Åt gästerna hade det lagts sammetshyenden på den inre bänken på ömse sidor om högsätet. Tjänstfolket satt på ytterbänken, Ulv Haldorsson i mitten, rätt framför husfadern.
Kristin småpratade stilla med de främmande fruarna och bemödade sig om att dölja hur illa till mods hon var. Oupphörligt kom Munan Bårdsson med yttranden, som skulle vara skämtsamma, och det gällde hela tiden detta att Kristin redan var så tung på foten. Hon låtsade som hon inte hörde.
Munan var en ovanligt fetlagd man. Hans små, fint formade öron sutto helt inbäddade i det röda, tjocka halshullet, och magen var i vägen för honom, när han skulle gå till bords.
»Ja, jag har mycket begrundat detta om köttets uppståndelse», sade han. »Månntro jag skall uppstå med allt detta istret, som jag lagt mig till med, när den dagen kommer? Du blir nog smal om midjan igen du, Kristin — med mig är det värre. Du kan väl icke tro det, men jag var lika trång i bältet jag som Erlend där, när jag var tjugu vintrar gammal —»
»Håll upp nu, Munan», bad Erlend med låg röst. »Du plågar Kristin —»
»Det skall jag, eftersom du säger det», tog den andre i. »Du är karsk nu, kan jag tänka — du sitter vid eget bord med laggift kvinna hos dig i högsätet. Ja, det vete Gud den högste, det var icke för tidigt heller — du är gammal nog, karl! Visst skall jag hålla mun, eftersom du befaller. Aldrig sade någon dig när du skulle tala eller tiga — förr i tiden, när du satt vid mitt bord — du gästade mig både länge och väl, och icke tror jag du någonsin märkte att du icke var välkommen —
Men jag undrar om Kristin tager så illa vid sig för att jag skämtar litet med henne — vad säger du, min fagra fränka — du var icke så buskablyg förr i tiden. Jag har känt Erlend från det han var så stor som så, och jag tänker jag törs säga att jag unnat pilten gott alla dagar. Rask och manlig är du, Erlend, med svärd i hand, vare sig till häst eller om skeppsbord. Men jag skall be Sankt Olav klyva mig i två delar med yxan sin den dag jag ser dig stå upp på dina långa ben och se karl eller kvinna fritt i ögonen och svara för det förfång och ogagn du gjort i din tanklöshet. Nej, min käre frände, då hänger du huvudet som en fågel i giller, bidande att Gud och fränderna dina skola hjälpa dig ur klämman. Ja, du är en så vettig kvinna, du Kristin, så jag tänker du vet det — jag menar det kan väl göras dig behov att få le litet nu; du har fuller sett nog av skamsna miner och sorg och ånger nu i vinter —»
Kristin satt mörkröd i ansiktet. Hon darrade på händerna och vågade inte ens kasta en förstulen blick på Erlend. Vreden sjöd i henne — här sutto de främmande fruarna och Orm och tjänstfolket. Detta var alltså den höviskhet Erlends rika fränder iakttogo —
Då sade herr Bård, med så låg röst att endast de som sutto närmast skulle höra det:
»Icke fattar jag att detta är något att skämta med — att Erlend ställt så med sitt gifte. Jag gick i god för dig, Erlend, inför Lavrans Björgulfson —»
»Ja, det var djävulen så obetänkt gjort av dig, fosterfader», sade Erlend högljutt och häftigt. »Och jag fattar icke att du kunde vara så enfaldig. För du, du känner mig väl också —»
Men nu blev Munan rent oregerlig:
»Jo, nu skall jag säga varför detta synes mig gamman. Minns du vad du svarade mig, du Bård, då jag kom till dz och sade att nu måste vi hjälpa Erlend till detta gifte — nej, nu vill jag berätta det, Erlend skall få veta vad du trodde om mig — så och så står det mellan dem, sade jag, och får han icke Kristin Lavransdotter, så må Gud och Maria mö veta vad galenskaper vi månde få skåda. Då sporde du om det var därför jag äntligen ville ha honom gift med den förförda mön, för det jag tänkte hon kanske var ofruktsam, då hon gått fri så länge. Men jag tänker I kännen mig, I andre, I veten jag är mina fränder en fulltrogen frände —», han brast i gråt av rörelse.
»Så vare Gud mitt vittne och alla heliga män — aldrig har jag traktat efter ditt gods, frände — annars så står ju också Gunnulv mellan mig och Husaby. Men jag svarade dig, Bård — det vet du — att den första sonen, som Kristin fick, honom skulle jag giva min gullagda kniv med valbensslidan — här kan du få den —», ropade han gråtande och kastade det praktfulla vapnet till henne över bordet. »Blir det ej son denna gång, så blir det väl nästa år.»
Tårar av skam och vrede runno ned över Kristins heta kinder. Hon kämpade hårt för att inte falla ihop. Men de två främmande fruarna sutto och åto så lugnt, som om de voro vana vid sådana uppträden. Och Erlend viskade att hon skulle ta dolken: »annars håller Munan på med detta hela kvällen —»
»Ja, och så vill jag icke dölja», fortfor Munan, »att jag unnar din far han får se att han förhastade sig, när han svarade för ditt sinnelag. Så högmodig var Lavrans — vi voro icke goda nog för honom, vi, och du var alltför fin och skär, för att du skulle kunna tåla en man som Erlend i sängen din. Han talade som om han trodde du icke kunde härda ut med att göra annat nattetid än sjunga i nunnekoren, Jag sade det åt honom, käre Lavrans, sade jag, eder dotter är en fager och frisk, livaktig ungmö, och vinternatten är lång och kall här i landet —»
Kristin drog huvudlinet för ansiktet, hon snyftade högt och ville resa sig upp, men Erlend drog ned henne på sätet igen:
»Du får lägga band på dig», sade han hetsigt. »Bry dig icke om Munan — du ser väl att han druckit sig full —»
Hon kände på sig att fru Katrin och fru Vilborg tyckte det var ömkligt att hon ej hade större välde över sig själv. Men hon kunde inte hejda gråten.
Bård Petersson sade ursinnigt:
»Håll din ruttna käft! Ett svin har du varit i alla dina dagar — men fuller kan du väl låta en sjuk kvinna hava fred för ditt usla snack —»
»Sade du svin? Ja, jag har fler frillobarn än du, det är så det. Men ett har jag aldrig gjort — och icke Erlend heller — köpt en annan man till att vara barnafar åt oss —»
»Munan!» skrek Erlend till och sprang upp. »Nu lyser jag fred här i min hall!»
»Åh, lys du fred i baken din! De kalla den far som avlat dem — i svinaleverne, som du säger!» Munan slog näven i bordet, så att skålar och småfat hoppade. »Icke gå våra söner som tjänstesvenner i sina fränders hus. Men här sitter sonen din till bords med dig, och han sitter på tjänarnas bänk, Det skulle nu synas mig den värsta skam —»
Bård for upp och drev till den andre rätt i synen med ett krus. Männen drabbade samman, så att bordskivan halvvägs välte över ända och mat och kärl foro ned i knät på dem som sutto på ytterbänken.
Kristin satt vit, med halvöppen mun. En gång såg hon bort på Ulv — karlen skrattade öppet, rått och ondskefullt. Så välte han bordskivan tillbaka och tryckte den mot de två som slogos. Erlend sprang upp på bordet. Knäböjande mitt i rasket fick han tag över Munans armar och under hans axlar och drog honom upp till sig — han blev blodröd av ansträngningen. Munan passade på och gav Bård en spark, så att den gamle blödde i munnen — så slängde Erlend honom tvärsöver bordet och ut på golvet. Själv hoppade han efter och stod och pustade som en blåsbälg.
Den andre kom på fötter och for emot Erlend, som smet sig under hans armar ett par gånger. Så var han över Munan och höll honom inklämd i ett fast tag av sina långa, sega armar. Erlend var smidig som en katt, men Munan behöll fotfästet — stark och tung, som han var lät han icke lägga sig. De svängde runt och runt i rummet, medan tjänstekvinnorna gallskreko, och ingen av männen gjorde min av att skilja dem åt.
Då steg fru Katrin upp, tung och fet och långsam i sina rörelser, klev hon över bordet, så lugnt som om hon gick i en trappa.
»Nej, håll nu upp», sade hon med sin sega, dästa röst. »Släpp honom, Erlend! Det var illa gjort, husbonde — att tala så till en gammal man och nära frände —»
Männen lydde henne. Munan stod helt spak och lät hustrun torka näsbloden av honom med sitt huvudlin. Hon sade åt honom att gå och lägga sig, och han följde lydigt med, då hon ledde honom bort till sängen vid södra gaveln. Hustrun och en av hans svenner plockade kläderna av honom, vältrade honom in och stängde sängdörren.
Erlend hade gått bort till bordet. Han lutade sig fram förbi Ulv, som satt såsom förut.
»Fosterfar!» sade han olycklig. Han tycktes alldeles ha glömt sin hustru. Herr Bård satt och vaggade med huvudet, och tårarna droppade nedför hans kinder.
»Han hade icke tarvat tjäna heller, Ulv», kom det, medan han flämtade av djupa, våldsamma snyftningar. »Du kunde ha tagit gården efter Haldor, du vet det var min mening —»
»Det var icke så fullgod gård du gav åt Haldor — du köpte billig husbonde åt din hustrus tjänstemö», sade Ulv. »Han röjde och arbetade upp den väl — det syntes mig rimligt att bröderna mina togo den efter far sin. Det var nu en sida av saken — icke hade jag håg till att sitta som bonde heller — och minst däruppe i liden och gapa ned på Hästnästunet — jag tyckte jag hörde var dag upp till oss att Pål och Vilborg gingo och ondgjorde sig över att du givit alltför stor gåva åt horsonen din —»
»Jag bjöd dig min hjälp, Ulv», sade Bård gråtande, »när du ville fara ut med Erlend. Jag sade dig allt om denna sak, så snart du var gammal nog att fatta det. Jag bad dig vända dig till din far —»
»Jag kallar den far, som värjde mig då jag var liten. Det var Haldor det. Han var god mot mor och mot mig. Han lärde mig att rida en häst och hugga med svärd — på bondeklubbors vis, minns jag Pål sade en gång —»
Ulv slängde kniven, som han satt och höll, så att den for klingande bort över bordet. Så reste han sig, tog den igen och torkade av den bakpå låret, stack den i slidan och vände sig till Erlend:
»Gör nu en ända på detta gästabud ditt och sänd folket till sängs! Ser du icke att hustrun din är ovan ännu vid de gilleseder vi ha i släkten vår —»
Därmed gick han ut ur rummet.
Herr Bård såg efter honom — han tycktes så ömkligt gammal och skröplig, där han satt hopsjunken bland sammetskuddarna. Dottern, Vilborg, och en av hans svenner hjälpte honom på fötter och ledde ut honom.
Kristin satt ensam i högsätet, hon grät och grät. Då Erlend tog efter henne, slog hon häftigt undan hand. Hon vacklade ett par gånger, då hon gick över golvet, men hon svarade ett kort nej, när mannen frågade om hon var sjuk.
Hon tyckte föga om dessa tilltäppta sängar. Hemma hade de bara förhängen ut mot rummet, och då blev det inte så hett och kvavt. Och nu var det värre än annars — hon hade ju ändå så svårt att dra efter andan. Den hårda klumpen, som tryckte alldeles uppe under revbensbågen, trodde hon var barnets huvud — hon föreställde sig att det låg med sitt lilla svarta huvud inborrat mellan hennes hjärterötter — det kvävde henne, som Erlend hade gjort förr i världen, när han pressade sitt mörkhåriga huvud in mot hennes barm. Men i natt var det ingen sötma i den tanken —
»Skall du aldrig sluta att gråta, du?» frågade mannen och ville skjuta in ena armen under hennes skuldra.
Han var alldeles nykter. Mycket tålde han att dricka, och oftast drack han också ganska litet. Kristin tänkte att detta kunde aldrig i evighet ha hänt hemma hos dem — aldrig hade hon där hört folk giva varandra nidord eller riva upp sådant som man hellre bort tiga om. Så många gånger hon än sett sin far ragla i starkt rus och stugan full av druckna gäster, så hade det då icke hänt att ej han kunnat hålla skick i sitt hus — utan frid och välvilja hade rått, tills folk damp av bänkarna och somnade i glädje och sämja.
»Käresta min, tag icke detta så hårt», bad Erlend.
»Och herr Bård!» brast hon ut mitt i gråten. »Tvi ett slikt beteende — han som talade till min far, som skulle han haft Guds bud att bära fram — ja, Munan sade mig det vid vårt fästeöl —» Erlend svarade stilla:
»Väl vet jag, Kristin, att jag har orsak att slå ned ögonen inför din far. Han är en god man — men min fosterfar är icke sämre. Inga, mor till Pål och Vilborg, låg sjuk och lam i sex år, innan hon dog. Det var innan jag kom till Hästnäs, men jag har hört talas om det — aldrig har en husbonde vårdat en sjuk hustru mera trofast och kärligt. Men det var på den tiden Ulv kom till —»
»Det var väl större skam då — med sin sjuka hustrus tärna —»
»Du gör dig så barnslig ofta, så man kan icke tala med dig», sade Erlend trött. »Gud hjälpe mig, Kristin, du blir tjugu år i vår — och det är då några vintrar sedan du måste räknas för vuxen kvinna —»
»Ja, det är sant att du har rätt att håna mig för det —»
Erlend stönade högt:
»Du vet själv att jag menade icke så — Men du har gått där på Jörundgård och hört på honom, Lavrans — så karsk och manlig han är, så talar han nu ofta som han skulle vara en munk eller icke fullvuxen karl —»
»Har du hört om någon munk som haft sex barn?» sade hon kränkt.
»Jag har hört om honom, Skurda-Grim, som hade sju», sade Erlend förtvivlad. »Den förre abboten i Holm —. Nej, Kristin, Kristin, gråt då icke så. I Guds namn, jag tror du har mist vettet —»
Munan var mycket spak nästa morgon. »Jag kunde icke tänka du skulle lägga mitt ölsnack så på hjärtat, Kristin, min unge», sade han allvarligt och strök henne över kinden. »Annars skulle jag nog bättre vaktat munnen min.»
Han talade med Erlend om att det måste ju kännas underligt för Kristin att ha denna pojken gående här — vore bäst att få Orm ur vägen under den närmaste framtiden, Munan erbjöd sig att ta honom till sig på någon tid. Erlend tyckte om detta, och Orm ville gärna följa med Munan. Men Kristin saknade barnet mycket — hon hade fäst sig vid sin styvson.
Nu satt hon ensam igen med Erlend om kvällarna, och honom hade hon inte mycket sällskap av. Han satt borta vid härden, sade ett ord då och då, tog en klunk öl ur tumlaren och lekte litet med sina hundar. Så gick han bort och sträckte ut sig på bänken — och så gick han till sängs — frågade ett par gånger om inte hon snart skulle laga hon kom i ro — och så sov han.
Kristin satt och sydde. Hon andades hörbart, kort och tungt. Hon kunde liksom inte minnas hur det var att vara lätt och smal i midjan — kunna snöra sin sko utan möda och plåga.
Nu, då Erlend sov, försökte hon ej längre hålla tårarna tillbaka. Det hördes inte ett ljud i stugan, utom av bränderna som sjönko samman på härden och hundarna som rörde på sig. Ibland undrade hon — vad hade de talat om förr i tiden, Erlend och hon? De hade visst inte sagt så mycket — hade haft annat att göra under de korta, stulna mötesstunderna.
— Denna tiden på året brukade modern och tjänstflickorna sitta i vävstugan om kvällarna. Så kommo också fadern och karlarna ditin och satte sig till med sitt — de lagade lädersaker och gårdsredskap och täljde i trä. Den lilla stugan blev alldeles full med folk, samtalet flöt stilla och långsamt mellan dem. När någon hade varit borta och druckit ur öltunnan, frågade han alltid, innan han hängde upp skopan, om någon annan ville ha — det var stående sed.
Så var det någon som kunde förtälja en sagostump — om kämpar förr i världen, som slagits med högbor och jättekvinnor. Eller fadern berättade, under det han snidade i trä, sådana riddarsagor som han hört föreläsas i hertig Håkons hall, när han var kärtesven![1] i sin ungdom. Underliga, vackra namn — kung Osantrix, riddar Titurel — Sisibe, Guniver, Gloriana och Isolde hette drottningarna. — Men andra kvällar berättades lustiga historier och skämtsägner, tills karlarna storskrattade och modern och tärnorna skakade på huvudet och fnissade.
Ulvhild och Astrid sjöngo. Modern hade den allra vackraste röst, men henne måste man tigga och be, innan man fick henne till att kväda. Fadern gjorde sig inte så rar — och han kunde leka så vänt på sin harpa.
Så lade Ulvhild från sig slända och tott och tog sig bakåt över höfterna.
»Är du trött i ryggen nu, Ulvhild liten?» frågade fadern och tog henne upp i sitt knä. Någon gick efter tavelleken, och fadern och Ulvhild flyttade brickorna, tills det blev sängdags. Hon mindes den lilla systerns gula lockar, som flöto ut över faderns brungröna vadmalsärm. Han höll så ömt om den lilla svaga ryggen.
Fars stora slanka händer med en tung gulring på varje lillfinger! De hade varit hans mors. Den med den röda stenen, hennes brudring, kade han sagt att Kristin skulle ha efter honom. Men den han bar på sin högra hand, med en sten som var halvt blå och halvt vit liksom hans sköldemärke, den hade herr Björgulf låtit göra åt sin fru, när hon gick med barnet — hon skulle få den, när hon fött honom en son. Tre nätter hade Kristin Sigurdsdotter burit ringen, så band hon den vid gossens hals, och Lavrans sade att han ville ha den på sig i graven.
Åh, vad skulle hennes far säga, när han fick veta detta om henne? När det spriddes ut i bygden därhemma och han visste med sig, vart han for, till kyrkan och på ting eller stämma, att var man skrattade bakom hans rygg, för det han låtit lura sig så. På Jörundgård hade de klätt ut en frilla med Sundbukronan över utslaget hår —
»Folk säger ju det om mig att jag kan icke aga mina barn.» Hon mindes faderns ansikte, när han sade det — han skulle vara sträng och allvarlig, men hans ögon voro muntra. Hon hade gjort sig skyldig till en eller annan liten förseelse — tilltalat honom oåtspord, i främmandes närvaro, eller något dylikt. »Ja du, Kristin, du hyser icke mycken fruktan för far din, du!» Så måste han skratta, och hon skrattade med. »Ja, men det är illa det, Kristin.» Och ingen av dem visste vad det var som var så illa — att hon inte hade den rätta skräcken i sig för sin far, eller att han omöjligt kunde hålla sig allvarsam när han skulle tillrättavisa henne.
— Det var som om den olidliga ängslan för att det skulle vara något på tok med barnet gick över och kom i bakgrunden, alltefter som Kristin fick känna av mera kroppslig vedermöda och plåga. Hon försökte tänka framåt — om en månad; då hade hon redan haft sin gosse någon tid. Men det blev inte verkligt för henne. Hon bara längtade och längtade efter hemmet.
En gång frågade Erlend om hon ville att han skulle sända bud efter hennes mor. Men hon hade sagt nej — hon trodde icke att modern orkade resa så långt vintertid. Nu ångrade hon sig. Och hon ångrade att hon sagt nej till Tordis på Laugarbru, som äntligen velat följa med henne norrut och gå henne tillhanda, första vintern hon skulle vara husfru. Men hon blygdes inför Tordis. Tordis hade varit Ragnfrids tärna hemma på Sundbu, hade följt med henne till Skog och hem igen till dalen. När hon gifte sig, hade Lavrans satt hennes man till gårdsfogde på Jörundgård, för att Ragnfrid inte kunde vara utan sin kära tärna. Kristin hade ej velat ha med sig någon tjänstemö hemifrån.
Nu tycktes det henne förfärligt att hon icke skulle ha något känt ansikte över sig, när tiden för hennes nedkomst var inne. Hon var rädd — hon visste så litet om vad en barnsängskvinna hade att genomgå. Modern hade aldrig talat med henne om det och hade aldrig velat att unga flickor skulle vara med, när hon hjälpte en kvinna i barnsnöd — det var bara att skrämma de unga, sade hon. Det kunde visst vara fruktansvärt — Kristin mindes när modern fick Ulvhild! Men det sade Ragnfrid kom sig av att hon varit glömsk och krupit under en gärdesgård — sina andra barn hade hon fött med lätthet. Men Kristin kom nu i håg att hon själv tanklöst nog gått under en tross ombord på fartyget —
Det slog väl inte alltid in — hon hade hört modern och andra kvinnor tala om dylikt. Ragnfrid hade det ryktet om sig hemma i bygden att hon var den bästa »närkvinnan»[2] och hon vägrade aldrig att fara och hjälpa, om det så gällde en tiggerska eller den fattigaste mans förförda dotter och om vädret var sådant att tre män måste följa med henne på skidor och växla om sinsemellan med att bära henne på ryggen.
— Men det var ju alldeles otänkbart att inte en så erfaren kvinna som hennes mor skulle ha märkt hur det var fatt med henne i somras, när hon var så eländig. Det slog Kristin med ens. Men då — men då var det väl visst och säkert att mor kom, om de också inte hade skickat efter henne! Ragnfrid skulle nog inte vilja att en främmande kvinna var dotterns stöd i den kampen — Modern kom — hon var säkert på väg hitupp nu — Åh, då skulle hon få be sin mor om tillgift för allt hon brutit mot henne — hennes egen mor skulle stödja henne, hon skulle få knäböja vid sin egen mors knä, när hon födde barnet. Mor kommer, mor kommer — Kristin snyftade befriat med händerna för ansiktet. Ja mor, förlåt mig, mor —
Denna tanke, att hennes mor var på väg upp till henne, rotfäste
sig så hos Kristin att hon en dag trodde sig viss om att modern kom
i dag. Och fram på förmiddagen tog hon kappan på sig och gick
ut för att möta henne på vägen som leder från Gauldalen över till
Skaun. Ingen lade märke till att hon gick ut från gården.
Erlend hade låtit forsla fram timmer för att rusta upp byggnaderna, så det var ordentligt vägat, men det föll sig tungt för henne att gå i alla fall — hon blev andlös, fick hjärtklappning och ont i sidorna — det kändes som om den spända huden skulle brista sönder, när hon hade gått en liten stund. Och det mesta av vägen gick genom täta skogen. Hon var nog rädd — men det hade inte hörts av någon varg i bygden denna vintern. Och Gud skulle väl skydda henne, som gick för att möta sin mor, falla ned för henne och be om tillgift — och hon kunde ej låta bli att gå.
Hon kom fram till en liten sjö, där det låg några små gårdar. Där vägen tog av ut på isen, satte hon sig ned på en timmerstock satt en liten stund, gick litet, när hon frös och väntade i många timmar. Men till sist måste hon vända om hem igen.
Dagen efter vandrade hon samma väg. Men när hon gick över tunet till en av de små gårdarna vid sjön, kom hustrun där springande efter henne.
»I Guds namn, husfru, du får icke göra detta!»
När de andra sade det, blev Kristin själv så rädd att hon inte förmådde röra sig ur fläcken — darrande, med vettskrämda ögon såg hon på bondkvinnan.
»Genom skogen — tänk om ulven fick väder av dig, du. Annat ont kunde också komma över dig — hur kan du fara fram så vettlöst!»
Bondhustrun tog om den unga husfrun och stödde henne — såg in i det magra, gulbleka och brunfläckiga ansiktet:
»Du får gå in i stugan vår och vila dig litet — så ska vi följa dig hem, några härifrån», sade bondens hustru och ledde den andra med sig in.
Det var en liten och torftig stuga, och det var mycket ostädat därinne, många små barn lekte på golet. Modern skickade ut dem i eldhuset, tog kappan av gästen, fick henne att sitta ned på bänken och drog av henne de snöiga skorna. Så svepte hon ett skinn om Kristins fötter.
Allt under det att Kristin bad den andra icke göra sig omak, så dukade dock bondkvinnan fram mat och öl ur jultunnan. Under tiden tänkte hon — sådant skick där var på Husaby! Själv var hon en fattig mans hustru, föga hjälp hade de haft på gården och oftast ingen, men aldrig hade Öistein tålt att hon gick ensam utanför tungärdslet, när hon var med barn — ja, bara hon skulle till ladugarden, sedan det skymt, så måste någon lyssna efter henne. Men den rikaste husfrun i bygden kunde gå och utsätta sig för den hemskaste död, och icke en kristen själ passade på henne — fast tjänstfolket gick och trampade varandra på hälarna där på Husaby och gjorde ingenting. Det var väl sant då, som folk sade, att Erlend Nikulausson redan var trött på giftet sitt och likgiltig för hustrun.
Men hon småpratade med Kristin hela tiden, och nödgade henne att äta och dricka. Och Kristin riktigt skämdes — men hon fick sådan matlust som hon inte haft — ja, inte sedan i våras; denna snälla kvinnans mat smakade så gott. Och kvinnan skrattade och sade att storfolkets kvinnor var väl inte annorlunda skapta de än andra. Om man inte gitte se maten hemma, så var det ofta på det viset att efter främmande kost kunde man bli rent glupsk, om den också var tarvlig och grov.
Hon hette Audfinna Audunsdotter och var från Updal, sade hon. När hon märkte att det gjorde gästen gott, berättade hon mer och mer om sitt hem och sin bygd. Och innan Kristin visste ordet av, hade hennes egen tungas band lossats — hon talade om sitt hem och om sina föräldrar och hembygden. Audfinna förstod att den unga kvinnans hjärta var nära att brista av hemlängtan — så lockade hon med vänliga finter Kristin att fortsätta. Och het och yr av det starka ölet talade Kristin, tills hon skrattade och grät på en gång. Allt som hon förgäves sökt gråta sig från i de ensamma kvällsstunderna på Husaby, det löstes nu litet i sänder, medan hon fick berätta för den snälla bondhustrun.
Det var alldeles mörkt över ljuren, men Audfinna ville att Kristin skulle vänta, tills Öistein eller sönerna kommo hem från skogen och kunde följa henne. Kristin tystnade och blev dåsig, men hon satt och log, blank i ögonen — så väl till mods hade hon inte känt sig, sedan hon kom till Husaby.
Då ryckte en karl upp dörren, ropade in och frågade om de sett till husfrun — varseblev henne och for ut igen. Strax efter dök Erlends långa gestalt in under dörrkarmen. Han satte från sig yxan, som han bar, segnade baklänges in mot väggen — han måste ta stöd med händerna bakom sig, och han kunde inte tala.
»Du har varit rädd för husfruns skull?» frågade Audfinna och gick bort till honom.
»Ja, det blygs jag icke för att säga.» Han strök sig upp under håret. »Så rädd har visst aldrig en man varit, som jag var i kväll. Då jag hörde hon gått inåt skogen —»
Audfinna omtalade hur Kristin kommit dit. Erlend tog kvinnans hand:
»Detta skall jag hålla både dig och bonden din räkning för och aldrig glömrna», sade han.
Så gick han dit bort där hustrun satt, ställde sig bredvid henne och lade ena handen om hennes nacke. Han sade icke ett ord till henne, men han blev stående på detta sätt, så länge de voro i stugan.
Nu kommo de in — svenner från Husaby och män från de närmaste gårdarna. Alla sågo de ut som de kunde behöva en hjärtstyrkare, så Audfinna bjöd omkring öl, innan de gingo.
Karlarna satte i väg på skidor bort över gärdena, men Erlend hade givit sina åt en av svennerna; han gick och höll Kristin under sin kappa nedför backen. Det var alldeles mörkt nu och stjärnklart.
Då kom det från skogen bakom dem — ett långdraget ylande, som växte och växte i natten, Det var ulven — det var flera, Erlend stannade skälvande, släppte henne, och Kristin kände att han gjorde korstecken, medan han grep ett fastare tag om yxan med andra handen. »Hade du nu — åh nej —!» Han drog henne intill sig, så hårt att hon jämrade sig.
Skidlöparna ute på gärdet tvärvände och skyndade tillbaka mot de två, så fort de förmådde. De slängde skidorna över axeln och slöto en tät ring om henne med spjut och yxor. Vargarna följde dem ända fram till Husaby — så nära att de mången gång sågo en skymt av dem i mörkret.
När de kommo in i hallen därhemma, voro många av karlarna gråbleka i ansiktet. »Detta var det styggeligaste —», sade en, och i detsamma måste han kasta upp, rakt över härden. De uppskrämda tärnorna hjälpte husfrun i säng. Äta kunde hon inte. Men nu då den kväljande, förfärliga rädslan var överstånden, tyckte hon i alla fall på sätt och vis det kändes gott att se att alla varit så ängsliga för hennes skull.
När de blivit ensamma i hallen, kom Erlend bort och satte sig på sängkanten:
»Varför gjorde du detta?» viskade han. Och då hon inte svarade, sade han ännu tystare:
»Sörjer du så, för det du kommit hit till min gård —?»
Det dröjde litet, innan hon förstod vad han menade:
»Jesus, Maria! Kan du tänka något slikt!»
»Vad menade du den gången du sade — då vi varit på Medalby, då jag ville rida från dig — att jag kunde fått bida länge, innan du kommit efter mig till Husaby?» frågade han som förut.
»Åh, jag talade i vredesmod», sade Kristin tyst och förläget. Och nu berättade hon honom, vad hon gått och väntat på dessa dagarna. Erlend satt mycket stilla och hörde på.
»Jag undrar när den dag skall komma då dig synes det är här på Husaby hos mig du är hemma», sade han och lutade sig in över henne i mörkret.
»Åh, det är visst inte stort mer än en vecka till dess nu», viskade Kristin och log osäkert. När han böjde sitt ansikte ned mot hennes, kastade hon armarna om hans hals och kysste honom häftigt tillbaka.
»Det är första gången du bjudit till att famntaga mig, sedan jag slog dig», sade Erlend lågmält. »Långsint är du, Kristin min —»
Det rann henne i hågen att detta var första gången, sedan den kvällen han märkt att hon var med barn, som hon vågat sig till att smeka honom, utan att han bad henne därom.
Men efter denna dag var Erlend så snäll mot Kristin att hon ångrade varje stund hon varit ond på honom,